Sömnstörningar

Det är väl aldrig roligt att vakna mitt i natten och inte kunna somna om. Ångesten knackar på dörren ganska snart när de vakna minuterna blir allt fler.


Det fick bli ett samtal till nattpatrullen, som jag för övrigt är dålig på att använda mig av men som nu kommer att kika förbi. Det lär bli intressant att se hur resten av natten blir, men jag hoppas på lite mer sömn, för imorgon väntas läkarsamtal på avdelningen.

Hoppas ni sover gött.
Jenny

Ett liv utan psykiatri eller somatisk vård.

Och här sitter jag än en gång, med en storstädad lägenhet, men ändå inte nöjd med vad jag tagit mig an idag trots allt. Men med de ångestdämpande i kroppen så hoppas jag på att varva ner snart. Det gör mig egentligen inte något att vara lite uppvarvad, men med tanke på att jag åkte in till sjukhuset med ambulans bara häromdagen så måste jag kanske sätta stopp när jag anstränger mig för mycket. Det är svårt för mig att veta var gränsen går ibland.
 
Jag låg på sjukhuset än en gång på grund av mitt fysiska mående, att jag inte får behålla mat eller vätska. Nu vill jag inte vara med om fler sjukhusbesök, som nuförtiden mitt liv i princip består av, och då räknar jag inte ens med att jag är inlagd på en psykiatrisk avdelning. De ska starta en utredning kring inflammation i tarmarna, men det skulle inte förvåna mig om mina fysiska bekymmer grundar sig i de psykiska. Jag är dock bara undersköterska och ingen läkare. Det enda jag vet är att det känns fruktansvärt att tappa medvetandegrad med jämna mellanrum för att kroppen är uttorkad.
 
Tänk... Tänk att få ha ett liv som inte innefattar psykiatri eller somatisk vård. Ett liv med vänskap, familj, arbete, tråkiga söndagar, och en sund livsstil. Tänk...

Påtaglig ångest

Wow, vilken inspiration jag fick till att skriva i bloggen nu medan jag springer emellan matlagning och tvättstugan!
 
Ni är för härliga läsare jag har, det hoppas jag ni vet. Men i brist på fantasti så undrar jag vad ni vill läsa mer om? Kom gärna med förslag.
 
De senaste dagarna har måendet varit i botten, och de ångestdämpande tabletterna har fått flöda fritt i kroppen. Det enda jag är rädd för nu är att gå upp i vikt av dem jag får inne på avdelningen. Jag får även i injektion och den medför dock inga sådana biverkningar. När jag var där igår kväll så brast jag ut i gråt och beodrades nästintill att sova där några timmar. Det gjorde jag och sedan fick jag skjuts hem, där jag sov hela natten. Idag är ångesten med ändå och jag känner en ständig trötthet som förvärrar tillståndet. Men med mat i magen och ren tvätt och en promenad med hunden så hoppas jag att den ska lägga sig lite.
 
Må väl fina ni.
Jenn

Hemskheter

Så, här sitter jag än en gång mitt i natten och häpnas över hur grava sömnstörningar jag har.
Nu när jag sovit hemma i två nätter så märks det att det inte alls fungerar med sömnen till skillnad från på psyk. Istället för att sova har jag möblerat om (tyst och försiktigt så klart.) och så har jag dekorerat med lite ljus. Allt för att inte låta ångesten få makten över mig.
 
Nu är det mycket tråkigt som hänt och händer och det är svårt att inte tappa hoppet om att det kommer ljusare tider. Min bästa vän, min familj, vars underbara mamma gick bort för två veckor sedan. Vi har sörjt tillsammans men samtidigt inte tillräckligt. Jag lider så med henne, men inser att jag bara kan försöka förstå och vara empatisk, men inte ta över hennes bördor. Det är en svår balansgång.
Vidare så har det varit tråkigheter som jag tyvärr inte kunnat styra över. Men jag har inte gjort saken bättre genom att vara impulsiv och likgiltig inför framtiden.
 
För några veckor sedan så låg jag på sjukhuset för att jag tappade medvetandegrad och inte fick behålla mat eller dryck vilket resulterade i en viktminskning på 7 kg på en veckas tid. Det var inte självvalt! Jag är på fötter igen nu, men kan fortfarande känna av yrseln och tröttheten.
 
Jag tänkte att ett blogginlägg vore på sin plats då det efterfrågats, men jag vet dock inte vad jag ska skriva. Det är likadant med en föreläsning jag ska hålla i höst. Vad ska jag säga? Kommer jag kunna prestera så som jag vill? Tiden får utvisa.
 
Det känns så mörkt. Så dysterst. Det är sommar, men det märks knappt eftersom den inte innehåller varesig värme eller symboliskt ljus.
 
Jag tampas hela tiden med mina tankar. Ska jag, ska jag inte? Men tankarna är inte värst. Nej, det är ångesten. Den äter upp mig inifrån och jag kan inte hejda den. Man pratar om verktyg, men de räcker inte alltid ända fram. Jag skulle behöva ha någon att prata med. Jag har ju anhörigcenter, men det är inte tillräckligt. Jag behöver mer. Ventilera, bolla med någon, få saker sagda högt utan att någon dömer mig.
Tabletterna är min räddning just nu, och det känns inte rätt att jag ska "tröstäta" mina känslor. Varför bara inte ge mig mer än slutenvård? Har öppenvården givit upp hoppet om mig? Det vore inte helt orimligt.
Som sagt är det mörkt och dystert och trots att solen skiner ibland så känns det kolsvart inombords.
 
Jag försöker desperat hålla fast vid det positiva i livet men just nu så är det svårt att se klart. Det händer alltför hemska saker omkring för det.

Osynliga ord..

Uppdatering kommer..

Sjukahuset

    

Är det inte hos psykiatrin jag är så är det på sjukhuset. Livets ironi.

En natt på rättspsyk

Passar på att skriva ett inlägg nu när jag är tillbaka på rättspsyk över natten.


Jag har vacklat och fumlat mig fram den senaste tiden.Tårar, förtvivlan, önskan om något bättre. Men så kom jag på mig själv med att för första gången på en månad att tänka destruktivt. Det var vad som fick mig att stanna kvar på psyk. Men som jag längtar hem redan!

Förhoppningsvis känns det bättre efter lite sömn och jag kan återvända hem. För det hemma jag tillhör. ❤

Livet

Livet.

Chillaxin'

Skriv inläggstext 

Konsten att få ihop något vettigt

Så, här sitter jag vid min nyinredda skriv´- och läshörna och försöker mig på ett inlägg.



Är i stort sett hemma på heltid, men under vårdformen LPT. Så rent tekniskt så är jag inlagd på rättpsyk - men med förmåner. Eftersom min hund behöver mig så bor jag hemma.. och det går förvånansvärt bra om man bortser från yttre omständigheter.

Om en vecka så kommer jag att börja på gruppterapi. Anhörigterapi, eller "Vuxna barn" som det även heter. Det blev ju tyvärr inte aktuellt förra året då jag mådde för dåligt för att kunna delta. Men, jag och min omgivning har insettt att det inte finns någon rätt timning för att börja, så det är nu eller aldrig. Jag känner att det delvis också är därför jag klarar av att hålla mig på banan, då jag verkligen tror att detta är något som kommer att vara och bli bra för mig i slutändan. Tufft kommer det att bli, det råder det inga tvivel om, men det är jag förberedd på och det skrämmer inte iväg mig.

Jag kommer även att ha en förvaltare i framtiden. Någon som "sörjer för min person". DVS att det är någon som kommer att sörja för mig och mina rättigheter. Dennne kommer också att ansvara för min ekonomi, vilket känns som en stor börda som lättar från mina axlar då det ger mig enorm ångest av att bara tänka på. Jag har själv gått med på en förvaltare, men mitt medgivande hade inte spelat någon roll då psykiatrin ansökte om detta och rätten bedömmer om det behövs eller inte. Dettta är alltså iinte en överförmyndare och jag är inte heller omyndigförklarad. Jag kommer helt enkelt ha en "chef" som ser över mina resurser och annat viktigt. Jag kommer förmodligen inte alltid uppskatta dennes hjälp men jag vet ju också att det är något som kommer att gynna mig i längden.


Nu måste jag återgå till vardagen, alltså att vika tvätt. Jag hoppas att jag finner kraft att skriva lite mer vid ett annat tillfälle. Jag vill även passa på att tacka för era kommentarer. Kommentaren om att jag var saknad på bloggen fick mig att finna inspirationen till att försöka mig på att få ihop ett någorlunda vetttigt inlägg.

Må väl, vänner.

Livet

Permission och kvalitetstid med de jag värdesätter allra mest. ❤️ 

Prestationsångest

Trots att tröttheten hänger över mig så genomförde jag ett pass idag. Det kanske inte var min bästa prestation men jag försöker att vända tanken till att det var bättre än inget alls och att jag gav det jag kunde av mig själv, just idag. Att medvetet sänka mina egna krav på mig själv. Jag tog mig dit, jag utförde, jag gav av mig själv. Det får vara bra nog. 


Att vara inlagd med restriktioner gör mig så understimulerad. Ångesten får krafter över mig på ett sätt som jag inte längre är van vid. Jag kan inte bara avleda mig själv med aktiviteter eftersom möjligheterna inne på en avdelning är begränsade.

Jag tillhör inte längre allmänpsykiatrins slutenvård och vårdas enligt LPT, men på rättspsyk. Det beslutet tog det högsta hönset på psykiatrin, utifrån mina journaler. Jag är inte dömd. Inte kriminell, men det har ingen betydelse eftersom beslutet är taget.

Mitt största problem är jag.

Jag försöker bland panikattacker och en gnagande inre oro att finna mod. Modet att orka kämpa vidare, trots att det känns som ett ständigt upprepande. Ibland längs vägen så råkar jag såra, bli sårad, och det gör allt så mycket värre. När man redan hatar sig själv och när hela mitt inre skriker att jag är misslyckad och oduglig, så läggs skuldkänslorna på. Och jag får svårt att förlåta mig själv, och att försonas med mitt jag. Ibland står jag inte ut med mig själv, och får då funderingar på hur tusan en omgivning skulle kunna det. De kraven jag har på mig själv kväver mig, för jag känner mig alltid så otillräcklig. Mitt största problem är jag. 

Psykisk ohälsa

Jag skulle göra allt för att slippa de envisa känslorna av trötthet och nedstämdhet. Att ständigt känna sig modfälld och omotiverad tar på krafterna.


Jag har verkligen ingenting mer att tillföra denna text än så. 

Må väl. 

Hoppas, tror och vill.

Jag fortsätter i samma anda att försöka stå ut i stunderna. Slutligen blir ju stunderna till dagar och för var dag som går så blir jag häpen, men även tacksam för att jag överlevt den.


Min tillvaro nu bygger på att försöka hitta små positiva inslag i varenda dag (oftast i varje timme) och klamra mig fast vid det. Jag går ständigt tvärtemot känslan i sann DBT-anda, för att göra sådant som jag vet att jag mår bättre av på sikt. Till exempel så började jag träna igår för första gången på många månader, även om jag innan passet aldrig hade trott att jag skulle klara av det just igår. Men det var en befrielse, och jag var väldigt nöjd. Nu hoppas jag att än en gång göra träningen till en del av mitt liv. Jag vill och jag ska!

Häromdagen började jag med antidepressiva igen, och jag vill lägga all min tilltro till den, även om jag vet att det inte är rimligt. Men eftersom min depression är så djup nu så behöver jag få känna det där hoppet om att det kan bli bättre. För om jag aktivt gör min del för att underlätta och förbättra tillvaron för mig själv så kanske den kemiska biten också kan bidra. Förhoppningsvis.

Må väl, 
Jenny
Jenny

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0