Vet knappt vad jag ska skriva, än mindre ta vägen. Det dåliga måendet håller i sig, och visst har jag mått dåligt hela tiden men nu är det nästintill outhärdligt.

 

Kommer att ha ett spontant inbokat möte med terapeuten idag på arbetsterapin då hon fick ett sms av mig inatt där jag beskrev hur illa det var.

 

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här utan att göra mig själv illa.

 

Patientnämnden ringde mig imorse och berättade att de kontaktat verksamhetschefen på psyk, som hävdar att avdelningen inte har gjort något fel, och att de följt de regler och riktlinjer de har. Deras ord mot mitt. Trodde jag skulle ta mig an den här incidenten men tvivlar nu på om jag orkar. Självsäkerheten sviktar eftersom jag känner att jag inte har någon kraft kvar. Men jag vill inte att de ska komma undan med det här utan konsekvenser. Det tillåter jag inte.

Dagar har gått, och jag känner mig fortfarande lite vissen stundvis. Men kampen är inte över, och personalen på avddelnigen ska inte få vara skälet till att jag inte längre vill kämpa och leva fullt ut, även om det ibland känns så och mitt inre säger annat. De har under alla år haft möjligheten till att hjälpa mig, men har bara stjälpt. I alla år har jag så naivt hävdat att de är nyckeln till min fri(sk)het och så många gånger har jag bråkat med nära och kära när de har påstått motsatsen.

 

Häromnatten grät jag så att andan inte föll på sin plats, timmarna gick men tårarna fortsatte rinna. Jag gråter över sveket, men också samtidigt för de år dem har tagit ifrån mig. Jag hade inte IPS (borderline) förrän jag blev långtidsinlagd på avdelningen. Det var något jag utvecklade under min vårdtid.

 

Det är lönlöst att vara bitter trots att bittherheten slår till ganska ordentligt ibland. Men främst känner jag sådan enorm sorg och tomhet inför den flicka jag en gång var, trasig av sitt förflutna, men fortfarande oförstörd av psykiatrin.

Personalen på avdelningen har nått botten i mina ögon. Det finns ingenting i närheten av respekt av personalen för patienter, och faktiskt så är det inte underligt att responsen resulterar i att det inte längre heller finns någon respekt för de människorna vars händer som patienterna lägger sina liv i.

 

Patientnämnden är kontaktad och jag bara väntar på ett gensvar. Den här gången vägrar jag släppa taget om vad som hänt och hur jag har blivit behandlad. Det sägs att man ska välja sina krig, och det är precis vad jag gör. Det här är ett krig jag gladeligen ger mig in i.

 

Jag har blivit utkastad från avdelningen. Ja, det är en lång historia, men kort och gott så är det straffet jag får för mitt suicidförsök förra veckan. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så står det i vårdplanen att jag inte får skada mig sjäkv under vårdtiden på avdelningen. Men eftersom jag gjorde det så väljer de att strunta i suicidbedömningen och istället kasta ut mig från den allmänpsykiatriska avdelningen när jag uppgivet bad om en permission.

 

Jag finner inga ord för det svek jag känner, eller för hur övergiven jag känner mig. Gråten går inte att stoppa och nätterna spenderar jag funderandes på om livet verkligen är värt att levas när man står helt ensam utan att ha någon som håller en i handen. Avdelnignen har blivit ett substitut för något annat. En falsk trygghet. Men en otroligt destruktiv relation. Ingen har någonsin sårat mig så som dem har gjort. Det har jag aldrig tillåtit. Men dem har jag givit chans efter chans att förbättra sig både som individer och rent generellt som verksamhet.

 

De berättar hemligheter för mig om varandra, om sina privatliv och om misären de anser sig arbeta i. De får mig att känna mig viktig i deras ögon eftersom de väljer att anförtro sig åt mig, att jag är mer än bara en patient. De räcker mig handen, men drar sedan tillbaka den utan förvarning. Jag är ingenting i deras ögon. De kan bete sig hur dem vill mot mig, för jag behöver ju dem, vilket de är väl medvetna om. 

Det råder mycket ovisshet kring morgondagens samtal med terapeuten och troligtvis någon läkare kort därpå. Det blir oftast väldigt intensivt och får mig i obalans, men just nu är känslan ännu starkare än vanligt.

 

Det står klart och tydligt i min vårdplan att om jag skadar mig på något sätt eller blir bältad så blir jag utskriven oavsett måendet. Hittills har ingen följt min vårdplanering som innehöll utvärderingssamtal på kvällarna bland annat. Hur det blir med den saken visar sig i morgon. Men jag skulle ha svårt att acceptera att det är på deras villkor allt är och jag inte har någon talan what so ever. Dessutom skedde det utanför avdelningens väggar.

 

Vad gäller DBT:n så är det samma sak som gäller i stort sett. Man skriver på ett kontrakt med sin terapeut som innefattar att man bland annat strävar efter att inte vara destruktiv under tiden som kontraktet löper. Mitt kontrakt har dock gått ut och kanske blir det min fribiljett. Men en sak är säker, och det är att jag bävar inför morgondagens samtal.