Chillaxin'

Skriv inläggstext 

Konsten att få ihop något vettigt

Så, här sitter jag vid min nyinredda skriv´- och läshörna och försöker mig på ett inlägg.



Är i stort sett hemma på heltid, men under vårdformen LPT. Så rent tekniskt så är jag inlagd på rättpsyk - men med förmåner. Eftersom min hund behöver mig så bor jag hemma.. och det går förvånansvärt bra om man bortser från yttre omständigheter.

Om en vecka så kommer jag att börja på gruppterapi. Anhörigterapi, eller "Vuxna barn" som det även heter. Det blev ju tyvärr inte aktuellt förra året då jag mådde för dåligt för att kunna delta. Men, jag och min omgivning har insettt att det inte finns någon rätt timning för att börja, så det är nu eller aldrig. Jag känner att det delvis också är därför jag klarar av att hålla mig på banan, då jag verkligen tror att detta är något som kommer att vara och bli bra för mig i slutändan. Tufft kommer det att bli, det råder det inga tvivel om, men det är jag förberedd på och det skrämmer inte iväg mig.

Jag kommer även att ha en förvaltare i framtiden. Någon som "sörjer för min person". DVS att det är någon som kommer att sörja för mig och mina rättigheter. Dennne kommer också att ansvara för min ekonomi, vilket känns som en stor börda som lättar från mina axlar då det ger mig enorm ångest av att bara tänka på. Jag har själv gått med på en förvaltare, men mitt medgivande hade inte spelat någon roll då psykiatrin ansökte om detta och rätten bedömmer om det behövs eller inte. Dettta är alltså iinte en överförmyndare och jag är inte heller omyndigförklarad. Jag kommer helt enkelt ha en "chef" som ser över mina resurser och annat viktigt. Jag kommer förmodligen inte alltid uppskatta dennes hjälp men jag vet ju också att det är något som kommer att gynna mig i längden.


Nu måste jag återgå till vardagen, alltså att vika tvätt. Jag hoppas att jag finner kraft att skriva lite mer vid ett annat tillfälle. Jag vill även passa på att tacka för era kommentarer. Kommentaren om att jag var saknad på bloggen fick mig att finna inspirationen till att försöka mig på att få ihop ett någorlunda vetttigt inlägg.

Må väl, vänner.

Livet

Permission och kvalitetstid med de jag värdesätter allra mest. ❤️ 

Prestationsångest

Trots att tröttheten hänger över mig så genomförde jag ett pass idag. Det kanske inte var min bästa prestation men jag försöker att vända tanken till att det var bättre än inget alls och att jag gav det jag kunde av mig själv, just idag. Att medvetet sänka mina egna krav på mig själv. Jag tog mig dit, jag utförde, jag gav av mig själv. Det får vara bra nog. 


Att vara inlagd med restriktioner gör mig så understimulerad. Ångesten får krafter över mig på ett sätt som jag inte längre är van vid. Jag kan inte bara avleda mig själv med aktiviteter eftersom möjligheterna inne på en avdelning är begränsade.

Jag tillhör inte längre allmänpsykiatrins slutenvård och vårdas enligt LPT, men på rättspsyk. Det beslutet tog det högsta hönset på psykiatrin, utifrån mina journaler. Jag är inte dömd. Inte kriminell, men det har ingen betydelse eftersom beslutet är taget.

Mitt största problem är jag.

Jag försöker bland panikattacker och en gnagande inre oro att finna mod. Modet att orka kämpa vidare, trots att det känns som ett ständigt upprepande. Ibland längs vägen så råkar jag såra, bli sårad, och det gör allt så mycket värre. När man redan hatar sig själv och när hela mitt inre skriker att jag är misslyckad och oduglig, så läggs skuldkänslorna på. Och jag får svårt att förlåta mig själv, och att försonas med mitt jag. Ibland står jag inte ut med mig själv, och får då funderingar på hur tusan en omgivning skulle kunna det. De kraven jag har på mig själv kväver mig, för jag känner mig alltid så otillräcklig. Mitt största problem är jag. 

Psykisk ohälsa

Jag skulle göra allt för att slippa de envisa känslorna av trötthet och nedstämdhet. Att ständigt känna sig modfälld och omotiverad tar på krafterna.


Jag har verkligen ingenting mer att tillföra denna text än så. 

Må väl. 

Hoppas, tror och vill.

Jag fortsätter i samma anda att försöka stå ut i stunderna. Slutligen blir ju stunderna till dagar och för var dag som går så blir jag häpen, men även tacksam för att jag överlevt den.


Min tillvaro nu bygger på att försöka hitta små positiva inslag i varenda dag (oftast i varje timme) och klamra mig fast vid det. Jag går ständigt tvärtemot känslan i sann DBT-anda, för att göra sådant som jag vet att jag mår bättre av på sikt. Till exempel så började jag träna igår för första gången på många månader, även om jag innan passet aldrig hade trott att jag skulle klara av det just igår. Men det var en befrielse, och jag var väldigt nöjd. Nu hoppas jag att än en gång göra träningen till en del av mitt liv. Jag vill och jag ska!

Häromdagen började jag med antidepressiva igen, och jag vill lägga all min tilltro till den, även om jag vet att det inte är rimligt. Men eftersom min depression är så djup nu så behöver jag få känna det där hoppet om att det kan bli bättre. För om jag aktivt gör min del för att underlätta och förbättra tillvaron för mig själv så kanske den kemiska biten också kan bidra. Förhoppningsvis.

Må väl, 
Jenny
Jenny

Att stå ut i stunderna

Varenda minut handlar om att stå ut i varenda sekund som passerar. Att se - verkligen se - på Oliver och tänka att det är värt att kämpa vidare. Han behöver mig, jag måste stå ut för honom, även om jag inte alltid vill. 


Livets utväg har varit skrämmande nära ett par gånger nu, och jag förundras över hur jag lyckats övervinna de stunder som jag varit så säker på hur de ska sluta. Jag tror även där att det är ansvaret för någon annan som fått mig att inte låta känslorna och impulserna eskalera och ta över helt..

Jag känner mig nöjd och en smutta stolt över att jag städat åtminstone halva mitt hem idag, och att tvätten är ren och möblerna som inte får plats numera inte står i ett hörn i vardagsrummet och väntar på att göras av med. Idag tänker jag minsann unna mig någonting gott att äta. En liten belöning. Jag kom på mig själv med att det har gått 2 dygn sedan jag åt något sist.

Trevlig kväll, vänner.

Maktlös

Det är tuffa tider nu. Men jösses vad jag kämpar för att ta mig upp, för att åtminstone hålla mig ovanför vattenytan. Det är allt annat än lätt, och i 5 dagar orkade jag inte svara i telefonen eller öppna dörren när någon plingade på. Det var ett helsike att ta sig ur sängen för att ta hunden på promenader. Polisen var här en natt för att det fanns misstanke om självskada, men jag orkade inte ens bry mig.


Det som gör mest ont i mig just nu är besvikelsen över att jag de senaste veckorna har vänt mig till psykiatrin och bönat och bett om hjälp, utan något vidare gensvar. Det enda jag erbjuds är inläggning. Men ska jag verkligen spendera hela mitt liv i slutenvård? På rättspsyk dessutom? Jag vill ha hjälp att klara av mitt mående hemma, där det är meningen att jag ska vara.
Känslan av otrygghet ekar inom mig nu när jag vet att mina nya psykiatrikontakter inte kunde bry sig mindre om hur det här ska sluta. För vi alla vet nog åt vilket håll vi är på väg. Att ständigt få uppmuntran om att söka hjälp I TID, känns bara som ett rent skämt. Jag har provat det i flera veckor nu, utan någon vidare hjälp, så det känns mest skrattretande. Fast helst vill jag nog bara gråta.

How about applause?

you put on quite a show
You really had me goin'
But now it's time to go
Curtains finally closin'
That was quite a show
Very entertaining
But it's over now
Go on and take a bow

Födelsedagsfirande i lagom tempo

Gårdagen, som var min födelsedag var inte mycket att minnas. Så, för att försöka göra den minnesvärd och meningsfull så bestämde jag mig ganska snart att resa bort. Så, 3 timmar senare när medicinfrågan för 3 dagar var löst så begav vi oss till tåget för en 6 timmars lång tågresa. Det var den tråkigaste resan, men var så värd varenda minut av tristess. För här sitter jag nu, nedkrupen i soffan i Östergötland tillsammans med fint sällskap. Dagen har istället känts mer som en födelsedag. En promenad med hundarna längs Vättern i förmiddags, följt av fika, middag, mys och spakväll, ostbricka, mm. Nedan kommer det bilder på en hel del onyttigheter, och det är väl nu som jag bör passa på - för om 15 dagar börjar allvaret - träningen, igen. Och som jag längtar! Och jag är inte ens sarkastisk!!!


Må väl, för förutom lite inombordskaos i form av ångest, så gör jag också det, just här och just nu. ❤️ 


Psykisk tortyr

Jag vill bara vara ifred. Jag känner mig ständigt förföljd av dem - de anhöriga. Det spelar ingen roll åt vilket håll jag än springer, de kommer alltid ifatt. Det är en ständig psykisk tortyr och jag dör hellre än att plågas av dem år ut och år in.


Att blockera nummer, ta bort dem från sociala medier, sätta gränser, tjänar ingenting till. De överskrider dem ändå på ett sätt eller ett annat. Jag vill bara få vara ifred. Låt mig vara, jag gör nästintill vadsomhelst för att få finna någon slags trygghet och inre ro.

Om det finns någon/något att be till så gör jag verkligen det nu. Jag ber för mitt liv om att få leva mitt liv ifred.

Återhämtning

Oj. Nu, efter att ha varit sambo en tid, så är det bara jag och hunden igen. Omställningen kommer att kännas av - utan tvekan. Men so far, so good. Jag är en människa som kräver mycket egentid. Att ha hunden tätt intill är dock aldrig fel.


Har jag hunnit berätta det ens? Jag har adopterat en hund. Det var ett noga övervägt beslut och trots att det många gånger är slitsamt så är det värt det alla gånger och jag ångrar mig inte det minsta. Det är en gåva för mig att få uppleva villkorslös kärlek igen. Att både ge och få den. Och att få rutiner, promenader, glädje, tröst, och så mycket mer.

Vi hörs vänner. 

Försöker..

Aktiviteten i bloggen är inte den bästa. Men jag försöker få rätsida på mitt liv, utan att kunna klä det i ord ännu. Jag försöker sortera mina tankar och känslor. Det är inte alltid jag lyckas, men försöka kan man alltid. Jag försöker styra upp min vardag och strukturera upp ett fungerande nätverk nu när jag är tillbaka hemma, utan några som helst resurser från öppenvården än så länge. Jag väljer då aktivt att söka mig till terapi som faktiskt har förutsättningar att h j ä l p a mig på riktigt. Anhörigterapin, som i våras fick mig att utvecklas och se livet ur ett helt nytt och framförallt friskare liv. Egentligen vet jag inte varför jag försökt få tillbaka terapin i KBT, när de ändå lämnade mig åt slutenvård när jag behövde dem som mest. Det gjorde mig väldigt illa. Så, Anhörigterapin är nog mer passande för min del om jag vill få framtidsutsikter igen. 


Må väl,
Jenny

Delmål

Sitter här på "min plats" i korridoren och känner mig rädd för att gå och lägga mig. Rädslan för att nätterna ska bli som de tidigare nätterna dem här veckorna. Sömnen är så klart ett stort problem, och ju fler mediciner de sätter ut desto sämre sover jag. Insomningen är värst. Att tankarna och känslorna löper amok så fort jag blundar och försöker slappna av.


Jag har i alla fall bestämt mig för att börja slussas ut den här månaden. Nu måste jag bara få läkaren att gå med på det. Jag har planer för de kommande månaderna som jag ska försöka klamra mig fast vid för att visualisera mina mål. Jag har varit inlagd länge nu, och det blir inte bättre av det, och det är vi nog alla överens om.

Mina få men första viktiga planer för Januari är:

Permissioner
Nattpermissioner
Avskrivning av LPT (Sträcker sig till 8/3)
Utskrivning
Överraskning
Träning
Osv osv

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0