Prestationsångest

Trots att tröttheten hänger över mig så genomförde jag ett pass idag. Det kanske inte var min bästa prestation men jag försöker att vända tanken till att det var bättre än inget alls och att jag gav det jag kunde av mig själv, just idag. Att medvetet sänka mina egna krav på mig själv. Jag tog mig dit, jag utförde, jag gav av mig själv. Det får vara bra nog. 


Att vara inlagd med restriktioner gör mig så understimulerad. Ångesten får krafter över mig på ett sätt som jag inte längre är van vid. Jag kan inte bara avleda mig själv med aktiviteter eftersom möjligheterna inne på en avdelning är begränsade.

Jag tillhör inte längre allmänpsykiatrins slutenvård och vårdas enligt LPT, men på rättspsyk. Det beslutet tog det högsta hönset på psykiatrin, utifrån mina journaler. Jag är inte dömd. Inte kriminell, men det har ingen betydelse eftersom beslutet är taget.

Mitt största problem är jag.

Jag försöker bland panikattacker och en gnagande inre oro att finna mod. Modet att orka kämpa vidare, trots att det känns som ett ständigt upprepande. Ibland längs vägen så råkar jag såra, bli sårad, och det gör allt så mycket värre. När man redan hatar sig själv och när hela mitt inre skriker att jag är misslyckad och oduglig, så läggs skuldkänslorna på. Och jag får svårt att förlåta mig själv, och att försonas med mitt jag. Ibland står jag inte ut med mig själv, och får då funderingar på hur tusan en omgivning skulle kunna det. De kraven jag har på mig själv kväver mig, för jag känner mig alltid så otillräcklig. Mitt största problem är jag. 

Psykisk ohälsa

Jag skulle göra allt för att slippa de envisa känslorna av trötthet och nedstämdhet. Att ständigt känna sig modfälld och omotiverad tar på krafterna.


Jag har verkligen ingenting mer att tillföra denna text än så. 

Må väl. 

Hoppas, tror och vill.

Jag fortsätter i samma anda att försöka stå ut i stunderna. Slutligen blir ju stunderna till dagar och för var dag som går så blir jag häpen, men även tacksam för att jag överlevt den.


Min tillvaro nu bygger på att försöka hitta små positiva inslag i varenda dag (oftast i varje timme) och klamra mig fast vid det. Jag går ständigt tvärtemot känslan i sann DBT-anda, för att göra sådant som jag vet att jag mår bättre av på sikt. Till exempel så började jag träna igår för första gången på många månader, även om jag innan passet aldrig hade trott att jag skulle klara av det just igår. Men det var en befrielse, och jag var väldigt nöjd. Nu hoppas jag att än en gång göra träningen till en del av mitt liv. Jag vill och jag ska!

Häromdagen började jag med antidepressiva igen, och jag vill lägga all min tilltro till den, även om jag vet att det inte är rimligt. Men eftersom min depression är så djup nu så behöver jag få känna det där hoppet om att det kan bli bättre. För om jag aktivt gör min del för att underlätta och förbättra tillvaron för mig själv så kanske den kemiska biten också kan bidra. Förhoppningsvis.

Må väl, 
Jenny
Jenny

Att stå ut i stunderna

Varenda minut handlar om att stå ut i varenda sekund som passerar. Att se - verkligen se - på Oliver och tänka att det är värt att kämpa vidare. Han behöver mig, jag måste stå ut för honom, även om jag inte alltid vill. 


Livets utväg har varit skrämmande nära ett par gånger nu, och jag förundras över hur jag lyckats övervinna de stunder som jag varit så säker på hur de ska sluta. Jag tror även där att det är ansvaret för någon annan som fått mig att inte låta känslorna och impulserna eskalera och ta över helt..

Jag känner mig nöjd och en smutta stolt över att jag städat åtminstone halva mitt hem idag, och att tvätten är ren och möblerna som inte får plats numera inte står i ett hörn i vardagsrummet och väntar på att göras av med. Idag tänker jag minsann unna mig någonting gott att äta. En liten belöning. Jag kom på mig själv med att det har gått 2 dygn sedan jag åt något sist.

Trevlig kväll, vänner.

Maktlös

Det är tuffa tider nu. Men jösses vad jag kämpar för att ta mig upp, för att åtminstone hålla mig ovanför vattenytan. Det är allt annat än lätt, och i 5 dagar orkade jag inte svara i telefonen eller öppna dörren när någon plingade på. Det var ett helsike att ta sig ur sängen för att ta hunden på promenader. Polisen var här en natt för att det fanns misstanke om självskada, men jag orkade inte ens bry mig.


Det som gör mest ont i mig just nu är besvikelsen över att jag de senaste veckorna har vänt mig till psykiatrin och bönat och bett om hjälp, utan något vidare gensvar. Det enda jag erbjuds är inläggning. Men ska jag verkligen spendera hela mitt liv i slutenvård? På rättspsyk dessutom? Jag vill ha hjälp att klara av mitt mående hemma, där det är meningen att jag ska vara.
Känslan av otrygghet ekar inom mig nu när jag vet att mina nya psykiatrikontakter inte kunde bry sig mindre om hur det här ska sluta. För vi alla vet nog åt vilket håll vi är på väg. Att ständigt få uppmuntran om att söka hjälp I TID, känns bara som ett rent skämt. Jag har provat det i flera veckor nu, utan någon vidare hjälp, så det känns mest skrattretande. Fast helst vill jag nog bara gråta.

How about applause?

you put on quite a show
You really had me goin'
But now it's time to go
Curtains finally closin'
That was quite a show
Very entertaining
But it's over now
Go on and take a bow

Födelsedagsfirande i lagom tempo

Gårdagen, som var min födelsedag var inte mycket att minnas. Så, för att försöka göra den minnesvärd och meningsfull så bestämde jag mig ganska snart att resa bort. Så, 3 timmar senare när medicinfrågan för 3 dagar var löst så begav vi oss till tåget för en 6 timmars lång tågresa. Det var den tråkigaste resan, men var så värd varenda minut av tristess. För här sitter jag nu, nedkrupen i soffan i Östergötland tillsammans med fint sällskap. Dagen har istället känts mer som en födelsedag. En promenad med hundarna längs Vättern i förmiddags, följt av fika, middag, mys och spakväll, ostbricka, mm. Nedan kommer det bilder på en hel del onyttigheter, och det är väl nu som jag bör passa på - för om 15 dagar börjar allvaret - träningen, igen. Och som jag längtar! Och jag är inte ens sarkastisk!!!


Må väl, för förutom lite inombordskaos i form av ångest, så gör jag också det, just här och just nu. ❤️ 


Psykisk tortyr

Jag vill bara vara ifred. Jag känner mig ständigt förföljd av dem - de anhöriga. Det spelar ingen roll åt vilket håll jag än springer, de kommer alltid ifatt. Det är en ständig psykisk tortyr och jag dör hellre än att plågas av dem år ut och år in.


Att blockera nummer, ta bort dem från sociala medier, sätta gränser, tjänar ingenting till. De överskrider dem ändå på ett sätt eller ett annat. Jag vill bara få vara ifred. Låt mig vara, jag gör nästintill vadsomhelst för att få finna någon slags trygghet och inre ro.

Om det finns någon/något att be till så gör jag verkligen det nu. Jag ber för mitt liv om att få leva mitt liv ifred.

Återhämtning

Oj. Nu, efter att ha varit sambo en tid, så är det bara jag och hunden igen. Omställningen kommer att kännas av - utan tvekan. Men so far, so good. Jag är en människa som kräver mycket egentid. Att ha hunden tätt intill är dock aldrig fel.


Har jag hunnit berätta det ens? Jag har adopterat en hund. Det var ett noga övervägt beslut och trots att det många gånger är slitsamt så är det värt det alla gånger och jag ångrar mig inte det minsta. Det är en gåva för mig att få uppleva villkorslös kärlek igen. Att både ge och få den. Och att få rutiner, promenader, glädje, tröst, och så mycket mer.

Vi hörs vänner. 

Försöker..

Aktiviteten i bloggen är inte den bästa. Men jag försöker få rätsida på mitt liv, utan att kunna klä det i ord ännu. Jag försöker sortera mina tankar och känslor. Det är inte alltid jag lyckas, men försöka kan man alltid. Jag försöker styra upp min vardag och strukturera upp ett fungerande nätverk nu när jag är tillbaka hemma, utan några som helst resurser från öppenvården än så länge. Jag väljer då aktivt att söka mig till terapi som faktiskt har förutsättningar att h j ä l p a mig på riktigt. Anhörigterapin, som i våras fick mig att utvecklas och se livet ur ett helt nytt och framförallt friskare liv. Egentligen vet jag inte varför jag försökt få tillbaka terapin i KBT, när de ändå lämnade mig åt slutenvård när jag behövde dem som mest. Det gjorde mig väldigt illa. Så, Anhörigterapin är nog mer passande för min del om jag vill få framtidsutsikter igen. 


Må väl,
Jenny

Delmål

Sitter här på "min plats" i korridoren och känner mig rädd för att gå och lägga mig. Rädslan för att nätterna ska bli som de tidigare nätterna dem här veckorna. Sömnen är så klart ett stort problem, och ju fler mediciner de sätter ut desto sämre sover jag. Insomningen är värst. Att tankarna och känslorna löper amok så fort jag blundar och försöker slappna av.


Jag har i alla fall bestämt mig för att börja slussas ut den här månaden. Nu måste jag bara få läkaren att gå med på det. Jag har planer för de kommande månaderna som jag ska försöka klamra mig fast vid för att visualisera mina mål. Jag har varit inlagd länge nu, och det blir inte bättre av det, och det är vi nog alla överens om.

Mina få men första viktiga planer för Januari är:

Permissioner
Nattpermissioner
Avskrivning av LPT (Sträcker sig till 8/3)
Utskrivning
Överraskning
Träning
Osv osv

All I wan't for christmas..

Det har blivit lite sämre aktivitet på bloggen nu. Men alla tankar och funderingar gör det svårt att beskriva läget.


Gårdagen - julafton - var nästintill omöjlig att ta sig igenom. Det är inte roligt att spendera högtider på sjukhus, samtidigt som jag tror att det var vad som räddade mig. Personalens värme och engagemang i att jag skulle få det så uthärdligt som möjligt gjorde mig alldeles varm i hjärtat och jag känner stor tacksamhet för det. 

God fortsättning, vänner. 

Bitterhet

Dagarna på psykvårdsavdelningen har gått långsamt framåt. Men mitt största mål nu är att bli av med min tvångsvård, och slussas ut därifrån inom kort. Jag känner mig så klar med läkaren då vi verkligen inte längre kan mötas halvvägs. Läkaren har visat sin ståndpunkt genom att i rätten dra rena och skära lögner om mig. Hemska lögner som jag inte alls accepterar. Sådant som är så sjuka lögner att det faktiskt inte vore bra att skriva om det här i bloggen. Men han har gjort ett stort övertramp och kommer därmed aldrig igen att återfå min respekt. Till saken hör väl även kanske att denne knappast bryr sig om var han står i mina ögon.

Efter rättsförhandlingarna så var jag mållös. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta eller skrika eller slå. Så jag gick in på mitt rum och lade mig under täcket med musik i lurarna på högsta volym. De som satt vak med mig då försökte prata men jag visste att ingen stod upp för mig inför läkaren så vad spelade det för roll om jag pratade eller inte? Min sista tanke var "Är det ett psykfall de vill se så är det vad de ska få." Med det sagt så brände det i slutändan bara mig själv då jag hamnade i bältet och fick ligga där fastspänd i timmar gråtandes på ett sätt som jag inte gjort sedan jag var ett litet barn. Jag grät av frustration, men mestadels av sorg. En sorg som jag aldrig tidigare bearbetat. Mina PTSD-symptom skjöt i höjden och det gick inte attt få bort minnesbilderna av dåtid. När jag slutligen gnydde fram att jag ville ha något lugnande så fick jag till svar av läkaren att "Det kan vara bra att känna och ta itu med sina känslor ibland". Jag håller med. Men kanske INTE när man ligger bältad i timmar och knappt får luft för att man ligger på rygg och gråter hysteriskt.

Numera använder han sig av metoden där han utnyttjar sin position. Exempelvis så han ordinerade prover och jag svarade att jag inte lät vem som helst ta dessa på mig med tanke på att jag är riktigt svårstucken. Det tolkade han som trots och gjorde klart och tydligt för personalen att dem kan ta dem ändå med tanke på att jag är under tvångsvård. Ett annat exempel är att han inte låter mig sluta med mina injektioner trots att personalen till och med håller med om att det är orimligt.

Den här läkaren värdesatte jag från början och kände verkligen hur vi kunde mötas halvvägs, men numera klarar vi knappt av varandras åsyn, och än mindre av att ha längre samtal meed varandra. Tur det eftersom han alltid kränker mig och skäller ut mig trots att det inte är befogat.

Men till min stora tur så är det ju oftast andra läkare som jobbar på helgerna, så det här blir min andra nattpermission i rad, och om man bortsere från en utebliven sömn så känns det förbaskat bra.

Imorgon (dag) är det Måndag och vi får se vad den här dagen har att erbjuda. Det är dock inte med nyfikenhet eller med ett leende jag vandrar in i denna vecka eftersom jag aldrig vet var jag står efter våra läkarsamtal. Men det är bara att bita sig i läppen, för han ska inte få igenom sina hot om att omyndigförklara mig och sätta mig på ett gruppboende.

Tp be continued, vänner.

Finn fem fel

Måendet har förbättrats de senaste dagarna. Stabiliteten är mer hållbar även om humöret vacklar med jämna mellanrum. Utsättningen av mina mediciner fortsätter och imorgon tar de bort ytterligare en sömn medicin. Jag är så klart nervös hela tiden, men kan ändå känna en viss lättnad emellanåt. Tänk att vara medicinfri. Vem döljer sig där bakom all dimma och likgiltighet? Hur går tankarna när känslorna inte är bortdomnade?

Men något jag mår dåligt över är vikten, för fy vad jag har gått upp i vikt igen. Men jag vet ju också vad det beror på och hoppas att jag snart igen kan få tillbaka balansen i vikt och kost. Nu när de sätter ut medicinerna i en skaplig fart så blir det mycket mer ångestdämpande för min del, mestadels för att komma till ro på kvällen.

Olanzapin i injektion var 14e dag.
Olanzapin i injektion Vid Behov 1-2 ggr/dag
Olanzapin (munsönderfallande) Vid Behov 1-4 ggr/dag

Det medför som känt att man får en omättnadskänsla av Olanzapin (Zyprexa). Det gör så klart att jag äter ovanligt mycket. Det och att jag inte äter nyttigt när jag väl äter. Det känns som att jag ständigt går och äter på någonting, och till och med tänker på något att äta när jag inte äter. Jag vaknar mitt i nätterna och sätter mig upp i sängen och äter vad jag har att ta till. Jag ser också till att alltid ha något att äta då jag får panik av hungerkänslan. Istället för att dricka vatten så dricker jag varm choklad och läsk. Jag rör mig knappt då jag inte får gå ut för min läkare, men nu över helgen när det varit en annan ansvarig läkare så här jag fått varit ute i timmar och ibland flera gånger. Och det är jag så så tacksam för.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0