"Ett gott skratt förlänger livet."

Gårdagens enda måste var att plugga inför provet som är i veckan. Men koncentrationen svajade och jag befann mig någon helt annanstans. Till slut gav jag upp och tog en cykeltur tvärs över stan och hem till en vän i hopp om att inspirationen till att plugga skulle finnas där istället för hemma. Men nja, riktigt så blev det inte. Istället åkte vi och köpte skräpmat och en hel del andra onyttigheter, och landade till slut i soffan framför en film.

Gårkvällen var speciell, fastän den inte hade några speciella inslag. Jag skrattade så tårarna rann hejdlöst till en film som egentligen var ganska dålig. Men någon spärr släppte och som jag har saknat känslan av glädje, och ett skratt som var äkta. Det var verkligen guld värt. ♥

När andetagen känns lätta

Det är sent och klockan börjar närma sig midnatt. Utanför öser regnet ner och man kan höra hur det smattrar lätt mot fönsterbrädan. Det är ett mysigt ljud, som tillsammans med de tända stearinljusen som ger ett svagt sken av ljus över vardagsrummet, inger ett visst lugn och någon form av trygghet.

Ett skyfall av tårar rann längs kinderna ikväll när jag fångades av en känslosam film. Men så tog jag tillfället i akt och grät en stund för min egen skull också. Och tillsammans med tårarna försvann även ångesten, och jag ler för mig själv och känner hur andetagen blir lättare för varje minut som passerar.


Ikväll har jag stora förhoppningar om att få en god natts sömn, och hoppas på att ni får detsamma.

Överlevnadsstrategi

Depressionen spelar mig ett spratt, och stundvis vet jag inte hur jag ska känna, tänka, eller tycka. Den ständiga ångesten ligger och vilar som en tyngd över bröstet, och humöret går upp och ned som i en berg-och dalbana och det är svårt att hänga med i svängarna. 

Men jag tillåter ändå mig själv att glädjas över de små ljusglimtarna som dyker upp i min vardag, och försöker samtidigt påverka det jag kan påverka. Och även om det är ett pågående känslokaos inombords så försöker jag med all kraft jag har att inte ge den all min tid och energi.

Dagarna och nätterna går ut på att leva i stunden, för stunden. En minut i taget.

När förnuftet blir förd bakom ljuset

Dagen har varit ångestladdad, och utmanande. En utmaning jag inte klarade av att hantera då påfrestningen blev för intensiv. Istället blev valet om flykten från verkligheten mycket enkel, och resten av dagen blev en dimma och minnena är skrämmande vaga.

Någonstans långt i bakhuvudet ligger förnuftet och strävar efter att nå fram, men motarbetas hela tiden av min svaghet som väljer att leva i lugn och ro istället för att inse vilka konsekvenser det tids nog kommer att ge. En del av mig är rädd för att jag har skadat min kropp så illa med alla kemikalier att mitt hjärta till slut mister sin funktion. Men samtidigt så är ångesten så intensiv ibland att flykten är värd risken.

För att allting kommer att ordna sig.

Jag har så svårt att finna acceptansen till att det skaver inombords konstant nu och att det aldrig tycks upphöra, ens för en stund eller två. Likt ett litet barn vill jag bara sätta mig pladask på marken och gråtandes skrika ut till världen hur ont det gör att andas in livet just nu. Och likt ett barn skulle jag vilja att en eldsjäl sträckte fram en hjälpande hand och torkade bort mina tårar och som med lovande ord talade om för mig att allting kommer att ordna sig. ♥

Dåtiden, nutiden och framtiden.

Söndagen har varit stillsam och gav mig tillfälle att fundera över det förflutna, nutiden och framtiden. Ikväll kretsade mina tankar kring om en inläggning vore det bästa just nu. Men det tanken slog jag bort när jag påmindes om att det vore en kortsiktig lösning då tiden efter utskrivningen skulle orsaka mer skada än tiden innan inläggningen, och som  tids nog förmodligen skulle föra mig tillbaka till avdelningen igen. Det är en ond cirkel som det är på tiden att bryta.

Funderingarna kring depressionen förde minnena tillbaka till vad som delvis orsakade den. Och jag försökte se livet ur det perspektivet jag gjorde innan jag drabbades av depressionen, då jag såg mina erfarenheter som en tillgång. Och kanske är det även så jag måste träna mig till att se på depressionen. Det är erfarenhet som har lämnat efter sig ärr och även många oläkta sår, men tids nog kommer även den erfarenheten att vara en tillgång för mig.

Må gott, och sov gott!

Med hälsan i behåll?

Genom åren har maten aldrig varit något jag prioriterat, men ändå skött till en viss del. Men under depressiva perioder ligger maten inte någonstans i mitt intresse, och det är skrämmande att bara tanken på mat kan framkalla illamående och att lukten av maten får mig att stänga igen skafferiet och skynda ut ur köket.

Vad än det är som händer inombords just nu, påverkar minst sagt den fysiska hälsan också.

Mardrömmar

En rad av olika mardrömmar störde nattsömnen, och vid ett tillfälle vaknade jag med ett ryck av att jag gråtandes ropade efter hjälp.

Aningen omtumlad väljer jag ändå att låta mardrömmarna förbli just mardrömmar och jag ska försöka att inte analysera dem mer än nödvändigt, även om det känns lockande eftersom drömmarna avspeglade många vardagliga bekymmer.

Nu får John Blund ta och pallra sig hitåt!

Klockan närmar sig midnatt och stressen börjar bli påtaglig. John Blund är välkommen vilken minut som helst nu eftersom jag gärna vill få ett par timmars sömn innan jag ger mig iväg för att jobba tidigt imorgon bitti.

Det är så många tankar och funderingar som cirkulerar i mitt huvud, och jag förmår mig inte riktigt att slappna av, än mindre somna. Det lockar att svälja ner ett par sömntabletter med en kopp te, men rädslan för att försova mig imorgon får mig att låta bli.

Om helgen ändå vore över snart. Det är mycket som står på tapeten nästa vecka, och även om det skrämmer mig lite så känns det samtidigt skönt att saker och ting är i rullning igen. Livet känns så mycket mer när det stannar upp och man inte kan annat än att känna efter. Och det är bra att känna, men attans vad ont det kan göra!

En vecka till, men ändå en vecka närmre.

Ett känsloladdat telefonsamtal med terapeuten fick ändå mitt hjärta att landa för en stund, och efter samtalet kändes det åtminstone lite varmare inombords. Jag valde att skjuta fram mötet och det dröjer en vecka till innan jag får landa tryggt i fotöljen mitt emot min livlina.

Under tiden får jag leta lite extra efter viljestyrkan som jag vet gömmer sig någonstans inombords, för med den kan jag hitta tillbaka till livslusten igen.

Motivationen till att överleva, för att leva.

Hela sommaren har gått åt till att vara passiv inför vad som sker i höst. Men idag, för första gången på länge kände jag att det var dags att stå upp för mig själv. Men att hela tiden tvingas slåss för sig själv och sin överlevnad får motivationen till att göra någonting alls att minska för varje gång.

Även om det friska livet inte heller alltid är en dans på rosor, så vill jag tro att det handlar om så mycket mer än bara överlevnad. För trots att dagens händelse bara var en droppe i havet, så försvinner motivationen till att slåss för att överleva och längtan efter att bara få leva växer sig allt starkare.

Något som kan bli min räddning

Kanske hade jag hoppats på att bilturen ut till klipporna vid havet i sällskap av vänner, skulle lindra ångesten som river inuti. Men åtminstone lugnade den nerverna som har legat som en tyngd över mins axlar idag.

Fortfarande undviker jag terapeutens samtal av rädsla för vad som kommer att hända om jag besvarar samtalet, även om något inombords skriker efter att få bli räddad av den terapeut som har kommit att bli min livlina.

Men många små framsteg har tagits hittills, och lagom tills imorgon kanske jag har insett att jag behöver min livlina nu mer än någonsin, och ger mig vika för något som faktiskt kan bli min räddning.

Sov gott, fina läsare.

Skolstart

Efter en störd nattsömn kände jag mig ganska utpumpad imorse när jag väcktes av telefonen, samtidigt som jag var tacksam för att jag för första gången på länge ens fick någon nattsömn.

Kanske känns det inte som den bästa tidpunkten att sätta sig i skolbänken för första gången på ett halvår, just nu. Men eftersom den första lektionen är obligatorisk så kändes det inte heller som att det vore rätt tidpunkt till att utmana ödet genom att inte befinna sig där när lektionen började. Alla nya intryck av den nya skolan och dess miljö tog på krafterna och nu finns det inga kvar till att bearbeta något annat, för resten av dagen.

Små framsteg i den stora världen

Några få små framsteg har gjorts idag. Framsteg som är tillräckliga för mig, för nu.


Några telefonsamtal har (med en viss motvilja) besvarats,  en kort promenad i regnet och den friska luften gjorde gott, och hälften av den tillagade maten som låg på tallriken, blev uppäten.

Det går fortfarande sakta men säkert, framåt.

Ett litet steg i taget.

Jag har trasslat in mig i ett tillstånd som består av sjukdom och det krävs en förändring. Och även om jag famlar i mörkret just nu så tänker jag inte ge upp förrän jag funnit den. Med en fot framför den andra tar jag ett litet steg i taget, och det går sakta men säkert framåt.

Och förlåt för den dåliga uppdateringen, fina läsare.

Livslust

Positiv är nog det sista man kan kalla mitt val av inställning till livet den senaste tiden. Positiv är något jag inte ens har försökt mig på att vara, något som jag vanligtvis brukar vara ganska bra på att låtsas vara.

Någonting har fått mig i obalans och något större har fått mig att stanna där. Min egen vilja. Min viljestyrka har svajat som en ostabil flaggstång, och livslusten har inte riktigt funnits med någonstans inom räckhåll.

Det ligger helt och hållet i mitt eget ansvar, och jag skulle väl egentligen kunna välja att hitta och greppa taget om den livslusten som hela tiden tycks glida ur mina händer. Men jag tror att det får vara som det är just nu, och tills vidare ska jag försöka se och ta till vara på de små ljusglimtarna som dyker upp i min väg.

Diagnos

En stor rädsla får mig att tappa balansen. En rädsla för vad utredningen och de nya testernas svar blir. Svaret som jag vill undvika, även om det innebär att jag inte får veta. En diagnos som jag vet att psykiatrin har längtat efter att få sätta blir nog svaret, och den diagnosen vet jag inte om jag kan leva med. Den diagnosen är inte jag.

Om jag får den diagnosen så kommer jag att tvivla på och ifrågasätta mitt agerande genom hela min uppväxt och det skrämmer mig, för det betyder att jag inte är den jag alltid trott att jag har varit. Och om jag inte kan förlita mig på det, var kan jag då vända mig när livet gör mig förvirrad?

Ett återkommande mönster

I perioder då allt inte känns så där helt okej så påbörjar jag projekt rent impulsivt här hemma i hopp om att mitt hems nya utseende ska laga en trasig insida. Jag målar, möblerar om, inreder med det jag har, och är ständigt på jakt efter något nytt som kan täcka skavankerna som inte går att laga på egen hand.

Envisheten tar mycket utrymme dessa perioder och om något inte går som jag önskar så ersätter jag frustrerat idén med någon ny. Ett maniskt målande, ett konstant sökande efter nya idéer, och en oändlig önskan om något bättre. Ja, det är jag i ett nötskal. Mitt hem avspeglar mitt mående, och just nu är det inte mycket att hurra över.

När livet skaver som allra mest

En isolering från omvärlden, panikångestattacker, oroliga drömmar och mardrömmar, och en ständig trötthet har cirkulerat i mina ådror de lediga dagarna. Jag har inte varit snäll mot min kropp och det har fått sina konsekvenser nu när den ger tillbaka.

De var ett par efterlängtade dagar och jag var och är fortfarande tacksam över att sommaren är över, men andetagen har inte blivit lättare. Men det har funnits få stunder då tillvaron har känts ganska komplett och de stunderna lever jag på när de svåra skaver som allra mest.

Livet från och med nu.

Sommarvikariatet är över nu och inom en snar framtid sitter jag förhoppningsvis motiverad med näsan i skolböckerna igen. Tillsammans med fokusen på utbildningen ska jag försöka balansera terapin som har en hel del nya utmaningar att bjuda på till hösten.

Framtidsutsikten kan tyckas se ganska så spikad och förutsägbar ut, men är i själva verket väldigt oviss och det finns många knutar att reda ut innan hösten är välkomnad. Men fram tills dess ska jag omfamna min ledighet och försöka leva i nuet så gott det går.

Ångest, släng dig i väggen!

Medan jag satt i stolen på salongen och frisören masserade in schampot i mitt hår funderade jag på om inte detta vore någonting man borde unna sig själv åtminstone en gång i veckan. Det var så avkopplande att jag i svängarna övervägde att ersätta terapin med fler besök hos frisören. Hur som helst gick jag därifrån nöjd och belåten.

Det känns nästan som om ingenting bekommer mig idag. Ångesten kan slänga sig i väggen och även det som framkallar den! Mitt goda humör kan ha att göra med att min vikariatperiod är över i samma stund som jag kliver av mitt skift imorgon bitti och även om jag kan få fler arbetspass inbokade redan vid lunch imorgon så bär jag med mig känslan av att ha överlevt den här sommaren mot alla odds och det får mig att känna ett uns av stolthet. Det vore ju inte heller fy och skam om det visar sig att den depressiva perioden försvinner tillsammans sommarvikariatet.

Who knows what tomorrow brings?

En djup suck for iväg genom rummet medan signalerna gick fram i telefonen och jag nervöst väntade på att tala om för jobbet att jag försovit mig. Men en än en gång förvånades jag över deras tålamod och förståelse.

Dagen gick trots den stressiga förmiddagen inte helt åt pipsvängen och jag svävade som på moln under arbetstimmarna eftersom solen sken och en god nyhet hade nått fram till mig. Eftermiddagen ägnade jag och en vän åt intensiv shopping, och kvällen spenderades på klipporna vid havet och avslutades med en picknick vid vattnet i hamnen.

En fin dag i sin helhet och när jag promenerade ifrån jobbet idag med ett brett leende på läpparna, slogs jag av den skrämmande tanken på hur snabbt saker och ting kan vända och hur oförutsägbart mitt mående har varit den här sommaren. Att jag försov mig idag berodde ju på en ångestfylld natt.

Det känns fortfarande långt ifrån OK och natten har funnits med i mina tankar hela dagen, men jag är ändå tacksam för att natten följdes av en dag som denna och att mina tankar och funderingar inte fått all min uppmärksamhet trots det stora utrymmet de tar upp inombords.

Känslostorm

Ord kan inte beskriva den oförutsägbara känslostormen som pågår inombords. Ena stunden är jag villig att klamra mig fast vid livet med all kraft jag har, för att i nästa stund låta greppet glida ur mina händer och låta mig falla för att aldrig resa mig igen.

Men just nu får jag försöka finna acceptansen och låta det vara som det är och tillåta mig själv att må som jag mår. Fasaden är bara till för att bäras när den är nödvändig, och i annat fall tänker jag lägga fasaden åt sidan och tillåta mig själv att bara vara, i de sämre stunderna lika väl som i dem bättre.

Ibland..

Ibland önskar jag att bandet till min omgivning kunde kapas av helt och hållet. En nystart. Jag vill byta ut mitt liv mot ett annat, annars vill jag inte leva det.

Lyckan i olyckan

Som de amatörkockarna jag och min vän är stod vi redo för att börja med potatisgratängen. Potatisen skulle skivas och min uppgift var enkel. För att skivorna skulle bli så tunna som möjligt så kom vi på den briljanta idén att skiva dem med en osthyvel, vilket jag försökte mig på. Men istället skar jag upp handen med osthyveln, och kvällen spenderades i telefonen med sjukvårdsrådgivningen och avslutades med ett besök på jourmottagningen.

Kvällen blev med andra ord inte riktigt som vi hade tänkt oss, men det gör mig ingenting att jag sitter här med en ihoplimmad och inlindad hand, för som vi har skrattat oss igenom kvällen tillsammans med sjukvårdsrådgivningens sjuksköterskor och vårdcentralens personal. Middagen hann vi dessutom också få i oss innan det bar av hemåt igen.

Insikt

Efter helgens incident bestämde jag mig för att ett par dagars ledighet vore på sin plats, och det var ett av mina klokare beslut. De lediga dagarna har varit tuffa att ta sig igenom och stundvis har jag önskat mig tillbaka till arbete enbart för att slippa ta itu med ångesten och skammen över vad som hände i helgen. Men ledigheten gav mig möjligheten att komma till insikt med mycket.

Idag känner jag mig utvilad och nästintill nöjd med tillvaron. Morgonen började bra och kvällen kommer att spenderas med en vän över en middag.

Den här bloggen saknar bilder!

Hm! Min blogg är tråkig. Jag tror att det är bilder som fattas. Men eftersom jag försöker hålla bloggen lite "anonym" så kan jag ju inte visa bilder på mig eller mina vänner. Med andra ord, inte på något jag gör om dagarna.

Kom i och för sig på att jag inte ens äger en kamera för tillfället då den är inne på lagning. Men när den är tillbaka så ska det tamejtusan läggas upp bilder på bloggen, som innehåller något.

Och trots bakslaget vill jag tro

Gårkvällen eskalerade och dörrarna till akutmottagningen låg framför oss när impulsiviteten fick mig att trampa snett och ta ett stadigt kliv bakåt, och utan en tanke på följderna så gav jag mig vika för depressionen. Och kämparglöden och livsviljan syntes inte skymten av under natten.

Men även om skammen över gårdagens bakslag ligger och gror inombords så vill jag våga tro på att framtiden finns inom räckhåll och att morgondagen för med sig nya möjligheter till att föra stegen framåt.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0