Tankar och känslor

Även om ångesten funnits med på ett hörn hela dagen och det stundvis har varit riktigt jobbigt, så har det ändå gått lite bättre än igår. Och det tackar och bockar jag för.

Det tar oerhört på krafterna när ångesten stundvis tar över helt och hållet och det känns långtifrån hanterbart. Men jag gör mitt bästa för att aktivera mig för att avleda negativa tankar och känslor.

Hela dagen har spenderats ute i matsalen spelandes kortspel med några medpatienter. Och kanske lindrade det ångesten något.

Resten av kvällen blir det film och en hel del onyttigheter.

Ha en fin kväll, vänner.

Det gör ont att andas.

Jag önskar att jag uppriktigt kunde säga att livet känns bra just nu, men det vore en lögn för livet gör så ont just nu att det gör ont att andas.

Somnade så tidigt igår kväll att natten blev tuff och de ångestdämpande medicinerna delades ut ett par gånger innan det gick att somna om igen. Under morgonen och förmiddagen var sömnen högst prioriterad eftersom det är det enda sättet att fly ifrån ångesten på just nu när avdelningen inte tillåter mig att knapra piller som godis.

Det gör ont, verkligen skit ont att andas in livet just nu.

Obehagskänslor

Hur jag än bär mig åt så lyckas jag inte ruska av mig obehagskänslan. Den där klumpen av oro som ligger och gror i magen, och som instinktivt berättar för knoppen att något inte riktigt är som det ska. Men det är precis det som är felet. Ingentiing är fel, förutom det som står helt fel till men som jag redan är fullt medveten om.

Det känns inte som om det är värt att övervinna den där känslan eftersom den alltid lyckas hitta tillbaka igen. Den sitter i magtrakten och gror och ligger som en tyngd över bröstkorgen. Att fly från känslan är det enda jag kan, det enda jag vet. Så, hur gör man då när det inte längre är möjligt att fly med hjälp av självmedicinering eller en överdos? Att ständigt vara aktiv är något som inte håller i längden, och det är tröttsamt. Så tröttsamt.

Hoppas ni har det bra inomhus långt bort från snöstormen, vänner.

En god jul

Julaftonen blev inte riktigt som planerad och jag förblev inte kvar på avdelningen under dagen eftersom min syster kom och hämtade mig och tillsammans åkte vi upp till släkten i Hälsingland över ett par timmar för att fira jul tillsammans med dem.

Men trots att dagen varit fin och att det var ett år sedan senaste släkträffen så kändes det bra att vara tillbaka på avdelningen, och det känns som om jag kommer somna ovaggat ikväll i mina nya, fina boxershorts.

God jul, vänner! ♥

091223

Vaknade strax efter kl 05.00 av en medpatients härliga stämma och sedan var det omöjligt att somna om igen. Men tack vare en kopp varm choklad och datorn har jag ett bra tidsfördriv fram till att frukosten är serverad (för sån lyx har vi här..)

Hoppas på permission under dagen eftersom jag längtar (och till och med drömmer) om att en shoppingtur på staden ska förgylla onsdagen. Och kanske är det möjligt eftersom den ordinare läkaren har semester och det är troligare att jag får min önskade permission. Men imorgon behöver dem inte släppa ut mig alls.

Den senaste uppdatering om behandlingshemmet är att det fortfarande inte finns tillräckligt med underlag för att läkaren ska kunna fatta ett beslut, så inget beslut kommer att fattas innan nyår. Och även om det gör mig nästintill galen av all denna väntan så försöker jag behålla livsgnistan åtminstone fram tills dess att någon annan tar vid.

Hoppas ni får en fin dag, vänner.

Julen

Det är en utav de sämre dagarna idag och tårarna bränner bakom ögonlocken. Det känns orättvist att inte ens få veta om man får fira jul i år. Det är inte ens tillåtet att gå ut själv, än mindre få permission i ett par dagar för att fira jul hos släkten i Hälsingland.

Det är en utav de sämre dagarna idag och det är svårt att se det goda med livet, men förhoppningsvis känns morgondagen bättre, och förhoppningsvis har läkaren gett mig klartecken om var jag ska spendera julen.

Collage

När sjuksköterskan I kommer med morgonmedicinen så lyckas hon till skillnad från de andra alltid att få upp mig lagomt till frukosten trots att jag drar täcket över huvudet. Hon är pratsam och går ut från rummet lagomt tills jag har blivit pigg.

Dagarna blir så långa när man är uppe redan vid frukosten, och jag föredrar att förkorta dagarna eftersom det inte finns något att gå upp till eller för. Men måndagsförmiddagen har spenderats inne på rummet med flera  ihoplimmade teckningar, urklipp ur tidningar och med saxen i högsta hugg. Min rumskarmat inspirerrade mig till att göra ett collage. Ett collage som inte ser klokt ut, men som blev ett väldigt bra tidsfördriv.

Inget beslut har kommit än och jag gissar på att det inte kommer något innan nyår.

Alldeles för tomt

Det skaver lite i hjärtat att säga hej då till familjen som har varit hos mig varenda dag i två veckors tid, och det får mig liksom att tappa gnistan och kämparglöden eftersom det alltid är svårare att kämpa ensam. Kontakten med familjen har varit bättre än någonsin och jag har känt som aldrig förr att jag har min mamma vid min sida, och det har varit en stor trygghet nu när det känns som om allt är upp och ner. Det känns redan tomt, alldeles för tomt.

Underbart och nästan lite läskigt.

Det finns inte någonting som kan få mig att gäspa så mycket som en permission tillsammans med familjen kan göra, för visst tar det på krafterna och visst är det en stor omställning att vara utanför sjukhusväggarna, men det är underbart! Underbart och nästan lite läskigt på samma gång.

Eftersom ordinare läkare var ledig idag så gick den nya läkaren till min stora förvåning (och lycka) med på en dagpermission hemma.

Så efter en dag hemma tillsammans med familjen kommer jag att lägga huvudet på kudden efter att kvällsmedicinen har delats ut, och sova gott kommer jag nästan garanterat att göra!

Sov gott! ♥

Naiva förhoppningar och nekad nattpermission

Mina förhoppningar låg naivt på en nattpermission eftersom jag skött mig exemplariskt sedan förra veckans läkarsamtal. Men till ingen nytta eftersom tilliten inte finns mellan oss och jag svek förtroendet läkaren hade för mig förra veckan (men inte under en permission). Men imorgon kommer det en annan läkare hit, och kanske bara kanske finns det en liten chans att han tillåter en nattpermission.

Så ännu en fredagskväll kommer att spenderas på avdelningen och eftersom tristessen kryper i mig finns det inte något annat att göra än att äta upp allt onyttigt mamma köpt åt mig, och att sova bort tristessen.

God natt! ♥

Permission och vinterkyla

Fredagen hade en tidig morgon att bjuda på eftersom ett möte väntade mig och mamma inne i stan. En kort permission för att hinna med mötet, men jag lyckades locka till mig en timmes extra permission för att gå på promenad i staden eftersom promenaderna runt sjukhusområdet börjar bli en aning uttjatade nu.

Efter mötet väntade frukost på Wayne's tillsammans med mamma, och vi myste ner oss i fotöljerna med en varm kopp choklad efter att ha varit ute och promenerat i vinterkylan. Den korta permissionen som ändå var guld värd, var så trevlig att det räckte för en hel helg.

Trevlig helg, vänner.

Vad kommer jag tillbaka till?

Klockan har passerat 05.00. Det är fortfarande tyst i korridorerna och lite längre bort hör man vaga röster från personalrummet där nattpersonalen sitter. Korridorerna är fyllda av ett lugn som dagen inte kan bidra med. För i fönstren i slutet av korridorerna står ljusstakar som ger ett svagt ljussken i mörkret. Den här årstiden föredrar jag kvällar, nätter eller tidiga morgnar då mörkret fortfarande ligger över himlen, för det är då julkänslan infinner sig och den är svår att slå.

Halva natten har tankarna gått på högvarv och inte låtit mig få ro för en stund. Tankarna om vad som kommer att hända med mitt liv här hemma om beslutet om behandlingshemmet blir beviljat. Både praktiska frågor, men också allt annat som jag har byggt upp under mina år här. Finns det kvar när jag kommer tillbaka? Eller vad kommer jag tillbaka till?

Kvar på avdelningen, med strikta regler.

Läkarsamtalet häromdagen urartade en aning och när jag fick ett mindre utbrott på den arrogante läkaren fick jag en rejäl tillsägelse och ett par ultimatum. En läkare som överhuvudtaget inte verkar kunna relatera eller förstå situationen. Jag blir kvar på avdelningen minst en vecka till i väntan på beslutet om behandlingshemmet, och har permission i en och en halv timme varje dag, innanför sjukhusområdet med anhörig eller personal. De medicinerna som var insatta vid behov, delas nu ut på tider (fyra gånger om dagen) och är starkare än de förra.

Fortfarande ligger mina förhoppningar på behandlingshemmet, och det är det enda jag kan tänka på när ilskan över läkarens förhållningssätt får mig att vilja skriva ut mig och åka hem.

Ovissheten

Det finns ingenting annat än bedömningssamtal som får hjärtat att slå dubbelslag och nervositeten att krypa i kroppen. Det är värst att inte veta vad läkaren tänker, och om man blir kvar på avdelningen eller om det helt plötsligt är dags att packa väskorna och lämna psykiatrins låsta avdelning. Det handlar inte så mycket om vad man själv vill eller inte vill. Det handlar mer om ovissheten som tär på psyket.

Om en liten stund kommer mamma hit, och om en halvtimme kommer läkaren för bedömningssamtalet. Samtidigt står världen utanför i kaos och jag vet inte vad jag kommer hem till eller om jag ens kommer att få behålla mitt hem. Just nu, med tanke på morgonens information så kommer inte mitt hem att vara mitt hem inom en ganska snar framtid, om ingenting drastiskt händer då förstås.

Det känns inte som mitt liv längre, det är så rörigt och svårt att hålla ihop att jag har valt att inte delta längre. Inombordskaoset är nog att hantera. Resten får bli som det blir.

Wash the pain away

Den långa och varma duschen sköljde av det mesta av ångesten och nu fattas bara oron i magtrakten som hela tiden skriker att något inte är som det ska. De två ångestdämpande jag tilldelades för ett par timmar sedan har inte gjort några större underverk, men jag hoppas att de tillsammans med kvällmedicinen kommer att göra det.

Den fina dagen har spenderats tillsammans med en saknad släkting och syster på ett köpcentrum utanför staden där det var artister som uppträdde medan det bjöds på glögg och pepparkakor. Fy och skam var det inte heller att jag kom tillbaka med några julklappar.

Imorgon är det en ny vecka, och kanske är det därför oron ligger och gror som värst nu.

Sov gott, vänner.

Behandlingshemmet

Dagpermissionen blev beviljad efter några om och men. Med anhörig och innanför sjukhusområdet i ett par timmar. Men eftersom jag inte direkt är känd för att ta order med en klackspark så tog jag en avstickare hem för att njuta av friheten i ett par timmar, och det var ingenting mer med det.

Sitter med nosen bland tangenterna på datorn och läser om det eventuella behandlingshemmet, för att få mer kunskap och information, och det blir liksom lite mer verklighet då och jag får en orolig känsla i magen samtidigt som en del av mig blir otålig och gärna vill ge mig in i behandlingen och bli frisk nu, helst igår. Förhoppningarna ligger alltså fortfarande på att beslutet ska beviljas. Behandlingshemmets föreståndare är redan fast beslutna om att de kan erbjuda mig en effektiv behandling och har redan visat mycket intresse, engagemang och omtanke. Det värmer och ger mig trygghet i en väldigt otrygg situation. Men som jag längtar, längtar efter att något ska bli min vändpunkt, något som gör att jag vill och orkar kämpa för att bli frisk igen.

Julkänsla

Nu har jag varit inlagd på avdelningen i en månad. En månad som känns som en evighet. Men förhoppningsvis fattas beslutet om behandlingshemmet nästa vecka, och trots att de har lovat mig det i två veckor redan så vill jag tro på deras ord.

Eftersom jag somnade ifrån sömntabletterna igår blev det ett tidigt uppvaknande och jag var för första gången på länge uppe vid frukosten. Och det var en sann julkänsla att dricka varm choklad till frukosten medan mörkret fortfarande låg kvar över himlen och man såg det tunna vita lagret av snö ligga som glitter över marken och hustaken.

Förhoppningsvis går personalen med på att ge mig dagpermission eftersom mamma kommer att finnas med mig under varenda minut av permissionen. Kanske lite fönstershopping och en fika på stan kan förgylla vår dag.

Återbesök på akuten och MIVA

Efter en incident igår kväll så är permissionerna inte längre tillåtna. Risknivån är högre och om jag ska få en nypa lyft måste personal vara med.

Trots att natten spenderades på akuten och MIVA så är det svårt att känna ånger inför gårdagens händelse. Just nu är det svårt att känna någonting inför allt och ingenting (förutom chokladbitarna som ligger och väntar på mig i godispåsen då förstås!).

Hoppas ni har det bra, vänner.

Den som väntar på något gott..

En dagspermission blev till nattpermission. Det känns bra att spendera natten tillsammans med familjen även om det tär på kropp och psyke att hålla igång hela tiden med tanke på att min yngsta lillebror bara är 6 månader gammal.

Det går framåt på avdelningen och min risknivå är låg nu, och nattpermissioner är tillåtna. Men en utskrivning är fortfarande inte på tal, men förhoppningsvis kommer beslutet inom kort och det är vad jag hoppas på för det är jobbigt att gå och vänta. Men vi vet ju alla vad man säger: Den som väntar på något gott..

Fart och fläkt.

Dygnet tillsammans med familjen har varit allt annat än avkopplande, och de lugnande tabletterna har fått flöda fritt i kroppen en efter en. Det är mitt enda sätt att behålla ett lugn under de påfrestande timmarna vi umgås. Det har varit allt annat än avkopplande, men otroligt härligt och mysigt. Efter att ha lagat till en fin middag till min kära mamma dröjde det inte lång tid innan vi båda somnade mätta och belåtna.

Dagen har spenderats ute på vift tillsammans med dem andra, och kanske har jag även idag varit lika bortskämd som senast. Men som jag njuter!

Tillbaka på avdelningen sedan ett par timmar tillbaka, och det känns fortfarande helt okej, allt är under kontroll. Och om jag ska erkänna det så är det nästan skönt att få en paus. Det behövs när man inte längre är van vid kontstant fart och fläkt.

Sov gott, vänner.

Natten

Natten kanske inte riktigt blev som jag hade tänkt då telefonen ringde hysteriskt tills efter midnatt när avdelningen överhuvudtaget upptäckt att jag var borta, och jag var efter några ultimatum tillbaka på avdelningen innan klockan slog 06.00.

Trots nattens bravader var inte läkaren sen med att snällt gå med på en nattpermission eftersom min familj är tillbaka på besök i staden igen och jag självklart vill vara med dem så mycket som möjligt.

Ha en fin måndagskväll, vänner.

Tack vare nonchalans

Fem minuter efter att den förlängda dagpermissionens var över, skavde det lite varstans i kroppen och det gjorde nästan ont i hjärtat av att vara tillbaka på avdelningen. Inte för att dagen varit speciell på något vis, utan snarare för att dagarna och nätterna är desamma, oavsett vad. Det kan vara en trygghet, men också en utlösande faktor för ångest, för det är precis vad jag kände - en stor klump av ångest tyngde bröstet.

Tack vare en nonchalant personal som varken vill eller orkar hålla koll eller finnas till hands för de som inte mår för dåligt eller för bra, var det enkelt att locka till sig ännu en utgång. En utgång som var en planerad hemgång. Och tack vare en nonchalant personal är jag ännu inte saknad på avdelningen trots de timmar jag har varit borta. Alltså var oron över LPT och polisskjuts tillbaka fullkomligt onödig, och jag kan nog sova gott hemma i min egen säng inatt.

Sov gott! ♥

Dagpermission och glada miner

Eftersom nattpermissionerna är förbjudna efter förra helgens händelse så utnyttjar jag dagpermissionerna till fullo, och även om det inte finns mycket att göra hemma om dagarna heller så är det fasiken så mycket trevligare än på avdelningen.

Eftermiddagen kommer att spenderas hos en vän. Ett par välbehövda skrattanfall i telefonen lockade mig till fler, så därför är det värt att ägna eftermiddagen åt vänskap och glada miner.

Hoppas ni har det bra idag, vänner.

Cappucino och rostade marmeladmackor.

Personalen verkade en aning misstänksamma mot dagens permission. Kanske beror det på hur mitt humör har varit sedan ett par dagar tillbaka. Men dagspermissionen blev ändå av, och det känns bra att sitta här i min nya soffa med en efterlängtad kopp cappucino i handen och ett par rostade marmeladmackor i den andra. Avdelningen slår inte känslan av att vara i en hemmamiljö, oavsett vad de har att erbjuda.

Trevlig helg, vänner.

En saknad hemmiljö

Trots att jag trodde att det var en omöjlighet att längta hem mer än sist så överbevisade jag än en gång mig själv ikväll. Men eftersom personalen har gjort det klart och tydligt för mig att de tröttnat på min hemlängtan, och tack vare deras ultimatum (hot?) om att det mina enda förhoppningar ligger på ska rinna ut i sanden om jag väljer att skriva ut mig, så känns det lönlöst att utamana ödet. Tills dess att ett beslut har tagits om behandlingshem så är det nog bäst att sitta tyst och vara en duktig patient och nöja sig med dagspermissionerna. Men ingen kan hindra mig från att längta hem och sakna hemmiljön.

Ännu en obekväm sanning.

Det är svårt att inte längta hem till de ångestdämpande tabletterna när livet skaver som mest. Det saknas något när möjligheten till en överdos inte finns. Det är en farlig tillfykt som har blivit min närmaste vän de senaste åren.

Mitt självdestruktiva beteende faller ändå inte in i någon kategori (diagnos) eftersom jag inte skär mig Tillflykten som istället är allvarliga självmordsförsök är desperata försök till att fly från något som är omöjligt att fly ifrån.

Måndagskvällen känns som en evighet sedan, men borde egentligen vara en daglig påminnelse om hur snett det kan gå.

Det här inlägget är inte en uppmaning till någon annan att agera liknande, utan snarare en varning om hur illa det kan gå om man inte får hjälp i tid. För turen finns inte vid ens sida alla gånger.

Ha en trevlig fredagseftermiddag, vänner.

Tredje veckan på psyk.

Det är fortfarande tidig morgon och efter att morgonmedicinerna delats ut kändes det omöjligt att sova vidare. Så en god frukost blev en bra start på vad som känns som en ganska bra dag. Om bara någon timme tar jag ut min dagspermission för att åka och hämta ut ett paket på posten och efter det bär det av hem för att julpyssla lite mer. Eftermiddagen kommer att spenderas på staden tillsammans med vännerna.

Och vi väntar fortfarande på beskedet om behandlingshemmet. Håll en tumme, vänner.

För så enkelt är det.

Eftermiddagspermissionen kändes bra men kort, och lika fort som jag gick därifrån var det dags att komma tillbaka och höra de låsta dörrarna stängas bakom mig.

Avdelningen är inte längre en trygghet och jag saknar att vara bland friska människor som också ser mig bortom all sjukdom. Jag saknar att må bra och känna lycka. Det var allt för länge sedan sist.

"Gaska upp dig, Jenny" var de ord som rev mest inpå under eftermiddagen, och trots att jag aldrig skymtar med mina problem så kände någon rätten att säga de orden till mig.

Ja, för så lätt är det ju faktiskt. Gaskar jag upp mig så försvinner diagnoserna och allt vad som hör till.

För så enkelt är det.

Förföljd

När permissionen var över för länge sedan var jag försenad tillbaka till avdelningen, men jag missade bussen och blev tvungen att gå de km tillbaka. Jag tog genvägar bland hus och områden jag känner mig ganska trygg bland. Men så i ett av villaområdena så började en bil sakta köra efter mig. Inget jag tänkte på omedelbart, utan mer när det var ganska tydligt att han körde efter mig in på småvägar där inte bilar får köra. Jag fick panik och hoppade in igenom ett par buskar på någon tomt och gömde mig där i ett par minuter. Jag såg att bilen körde fram några meter och släckte sina lysen för att inte bli sedd. Jag sprang till framsidan av huset och ringde på, bad om att få låna telefonen eftersom min egen självklart hade slut på batteri (lägligt, javisst!), ringde en vän som kom och mötte upp mig och följde med mig tillbaka till avdelningen.

Var försiktiga, för det var tydligen inte jag.

Det är tack vare dem jag är levande död.

Det kändes långt ifrån bra igår kväll och jag önskade mig bort som aldrig förr. Men inte ens min envishet kan få mig ut härifrån just nu, och kanske är det vad som gör mest ont. Att inte få sin vilja igenom, trots att det är min rättighet.

Mina förhoppningar ligger på behandlingshemmet och det är bara därför jag har fortsatt kontakt med psykiatrin. Det är inte tack vare dem jag lever, det är tack vare dem jag är levande död.

Akuten och MIVA

Måndagskvällen (natten) och tisdagen tillbringades på akuten och MIVA och även om det tar emot att erkänna så tog jag många steg bakåt igår. Jag leker med livet, med döden och jag känner knappt igen mig själv längre. Jag är inte längre någon jag kan vara stolt över. Men som jag ska börja kämpa för att bli mig själv igen, den delen av mig som är stolt över att se sin spegelbild.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0