Andas i ruta

Det råder ett inombordskaos utan dess like och det finns inga redskap ifrån KBT:n att ta användning av under semesterveckorna. Och hur mycket jag än önskar mig tillbaka till samtalsrummet med min kloka terapeut framför mig, så går inte önskan i uppfyllelse förrän om ett par veckor. Ett par veckor som känns som en evighet nu när varenda andetag räknas. Men tills dess får jag fokusera på att andas, stundvis i ruta om så krävs.

Fallen gör oss starkare.

Ikväll fylldes jag av en stark känsla av att vilja gå vidare. Jag har fällt krokben för mig själv så många gånger och otaliga gånger har även livet fällt krokben för mig

Det är svårt att orka resa sig upp när man vet att man faller eller blir fälld igen. Man kommer till en punkt då man inte orkar resa sig upp igen, då man helt enkelt har fått nog. Men kanske kommer man också till en punkt då man reser sig upp och slår tillbaka. Då man har fått nog av att falla till marken och göra sig illa.

Jag har varit där, och jag har rest mig upp otaliga gånger, och till och med slagit tillbaka. Men ingen ska behöva armbåga sig igenom livet. Det måste finnas stunder då det känns som om livet faktiskt är med och inte bara emot. Det är dem stunderna som får en att kämpa vidare. Och en sådan stund upplevde jag ikväll.

Vi faller och vi blir fällda ibland. Men en dag kommer vi att stå där med fasta fötter på marken, med en sådan viljestyrka som våra erfarenheter har fört med sig. Med den viljestyrkan kommer vi att klara oss igenom livet.

Ovillkorlig syskonkärlek

Ibland vågar jag inte tänka på er, för inget smärtar mig mer än det jag känner då. Ibland känns det som om era små ögon ropar efter min hjälp, och det värker i hela hjärtat av den maktlöshet jag känner, att veta att det inte finns något jag kan göra för er. Helst av allt skulle jag bara vilja bli en fri fågel och ta er under mina vingar och skydda er under dem för all framtid. Jag skulle offra mitt liv för att förbättra erat. Jag ger vad som helst för att se att livet är på er sida. Det finns inget jag inte gör för er.

Vi är delar av varandra, som små pusselbitar som blir till ett helt pussel när vi är tillsammans. Ovillkorlig syskonkärlek kallas det. ♥

Utmaningarnas konsekvenser

Gårdagens nattskift var en tuff utmaning och jag hade svårt för att hålla tillbaka tårarna stundvis. Men med en stund ute på altanen lät jag mina  ögon vila över utsikten i området, och ihopkurad i stolen med en varm kopp choklad mellan händerna som värmde på utsidan så väl som insidan, så tillät jag mig själv att stanna upp, pusta ut, känna efter, och gråta en skvätt för att lätta på spänningarna. Och den stunden gjorde varenda sekund under kvällen värd besväret.

Utmaningarna avlöser varandra, och när jag inte riktigt hinner med så går luften liksom ur mig. Och i ren panik drar jag i handbromsen och tvärnitar istället för att i en lugn takt sakta ned.

Resten av dagen är jag ledig, och ledig är precis vad jag ska vara. Jag tänker till varje pris försöka njuta av varenda lediga sekund och inte fly till jobbet vid första tecknet på ångest. Det blir min utmaning.

Gone with the wind.

Återigen vilar otillräckligheten som ett svart moln över mitt huvud. Arbetet och en av arbetskollegorna är med på ett hörn och bidrar till den gnagande känslan av att aldrig vara tillräcklig. Ibland förvånas jag av människors grymhet, och jag har ingen som helst förståelse för människor som trampar och stampar på dem som redan ligger, bara för att tillfredställa sitt eget ego.

Jag vill bara hem, tillbaka till tryggheten i medicinerna, gömma mig under täcket där jag har spenderat mina lediga timmar hittills. Det må vara självömkan, men oavsett vad så är det den enda platsen jag trivs på just nu.

Ett uns av stolthet sköljde igenom min kropp idag när jag självmant tog tag i ett och annat och gav mig iväg på äventyr innan det var dags för att kliva på nattskiftet. Stötte på min gamla terapeut efter vägen och lade själv märke till hur många framsteg jag har tagit sedan vi sist sågs. Det matade självkänslan och stoltheten nådde sin ultimata nivå.

Men nu är självkänslan som bortblåst igen, och det är en frustrerande känsla att veta om att man bara får behålla den  en kort stund. Den kämparglöd, viljestyrka och energi jag bar med mig tidigare under dagen försvann med en vindpust och i nuläget går jag på reservlåga.

Allt hänger på fasaden

Ju svagare livsgnistan på insidan är, desto livligare blir utsidan. 
Den agerar som ett hyperaktivt barn. 
Törs inte vara tyst med rädsla för vad tystnaden ska medföra.
Vågar inte stanna upp och känna efter,
för jag vet vad jag har att vänta mig. 

Den välkända masken är återigen på.
Men..

Innanför stängda dörrar fastnar blicken i väggen.
Kroppen sjunker ihop, orkar inte längre upprätthålla någon fasad.
Tiden stannar upp, likaså jag.
Det finns i n g e n s t a n s att fly,
ingen diskussion att fördjupa sig i som avledningsmanöver.
Jag blir lämnad kvar, med det kaos som råder inuti.
Kan inte ta itu med det, orkar inte känna.
Ett desperat sökande efter bortglömd medicin,
medicinerna är min räddning.
De får mig att må bra, tröstar mig, invaggar mig i trygghet.
Oroliga nätter följs av återupprepade dagar.

Mönstret är svårt att bryta.

I've been here before

Orden räcker egentligen inte till. Det känns som om alla ord redan är uttalade, redan är skrivna. En blogg att skriva ned orden i om och om igen känns ibland mer destruktivt än som en ventilation, ibland. Jag är trött på att läsa mina egna ord, ännu tröttare på att höra dem, trött på att höra mina egna tankar som hela tiden bearbetar något. 

Gamla som nya ord ekar i mitt huvud, gamla svek som fortfarande skaver i hjärtat, och gamla minnen som slår knut i magen. Allt känns så gammalt och uttjatat, men ändå så nytt och fortfarande så färskt.

Jag finner mig själv med att ständigt söka efter ett andrum, en plats att vila på. Men jag misslyckas varenda gång.

Jag är trött, verkligen dödstrött.

Samhällets "straff" för de utsatta.

Hade någon talat om för mig - innan jag blev sjukskriven - att jag skulle få betala ett högre pris för att vara sjuk än frisk så hade jag skrattat åt det och inte tagit det på allvar. Det är väl klart att de "utsatta" i samhället får den hjälp de har rätt till? Var går annars våra skattepengar? Men till min stora förskräckelse så hade jag fel och jag har nog aldrig fått sota så mycket för min depression som jag fick göra under min sjukskrivning.

"Att hamna mellan stolarna" är något jag är van vid sedan barnsben och jag är egentligen för hårdhudad för att låta acceptera det. Men när man är i en utsatt situation, när man är sjuk och "svag", så förlitar man sig på samhällets lojalitet, och att systemet ska vara en säkerhetslina och tillgodose våra rättigheter när vi behöver dem som mest. Men istället lär man sig att allt ansvar i själva verket vilar på den utsattes axlar och att man helt och hållet blir lämnad ensam med sin situation. De sjuka är en börda för samhället i nuläget, och det blir man väl införstådd med redan ifrån första sjukskrivningsdagen.

Tanken om att systemet faktiskt gör de sjuka (om ännu) sämre, går inte obemärkt förbi, och jag vet i alla fall att jag än idag (snart två månader efter att min sjukskrivning gått ut) fortfarande betalar ett högt pris för tiden då jag var sjukskriven.

Är det verkligen meningen att man ska bli straffad av samhället för att man har blivit sjuk? För det är väl i själva verket egentligen det vi blir underförstådda med när vi väl hamnat i den situationen? Dubbelmoralen lyser igenom med ett skarpt ljus när de lovande orden aldrig blir till handling.

För att lindra ångesten

Jag har kommit i underfund med att nattskiften är till min fördel. Inte nog med att det motsvarar två dagspass, det lindrar kvällsångesten betydligt också. På nattskiften finns egentligen all tid i världen till att grubbla och överanalysera tankar, känslor och händelser. Men det gör man inte för det finns (tro det eller ej) alltid något som behövs göras, förberedas eller att sysselsätta sig med och när det väl är klart så är man så trött så att man stupar. Så har nattskiften hittills i alla fall varit, och därför har jag lyckats byta till mig fler nattskift i utbyte mot dagpassen.

Det går inte att fly ifrån ångesten för alltid och det bästa vore väl egentligen att lära sig att hantera den. Men för stunden och för den närmaste tiden innan terapin börjar igen så duger vilken strategi som helst gott och väl, och så länge den strategin inte inkluderar en desperat överdosering av ångestdämpande, så är jag nöjd.

Ett halvår sedan

Trots gårdagens påtagliga ångest så lyckades jag på något sätt att göra mig av med den efter ett spontant nerklottrat blogginlägg. Och ett nattskift fick mig att fokusera på där och då och att lägga allt annat åt sidan.

När jag klev av skiftet idag så påmindes jag om att det är ett halvår sedan jag föll. Ett halvår har gått och jag kan knappt föreställa mig tanken på att jag inte har varit inlagd på varken sjukhuset eller psykiatrins avdelning på 6 hela månader. För mig är det en evighet.

Ett bakslag för någon månad sedan, slutade i det välkända samtalsrummet på psykjouren. Men där satte vi punkt också. Istället åkte jag därifrån med ett par tröstande ord närmast hjärtat, och de orden bär jag fortfarande med mig och släpper dem inte i första taget. ♥

Livets baksida

Helst av allt skulle jag bara vilja skrika ut för världen hur värdelöst livet är. Jag skulle vilja låta benen ge vika och falla till marken för att aldrg resa mig igen. Jag vill gråta tills det inte finns fler tårar att gråta ut. Och jag vill slå på dem som håller mig kvar här.

Men istället skriker jag mig hes i min tystnad. Jag gråter hysteriskt inombords, och låter min kropp ta stryk av alla de mediciner jag tar, den dåliga sömnen den får, och den fysiska stressen jag utsätter den för.

Det är inte självömkan jag känner.
Det är en bitter smak av livet som jag upplever det.

Idag levde jag

Idag speglades något som liknade ett uns av kämparglöd i mig. Något fick mig att brinna för det jag gjorde och trots utmattningen så var jag lycklig. Lycklig över att ge det jag har av mig själv vid de tillfällen det krävdes, och kanske till och med lite till.

Det spelade ingen roll hur jag framstod i andras ögon förutom i mina egna. Jag var hängiven, utmattad, exalterad, upprörd, drivande, stressad, och allmänt levande.

För första gången på länge såg jag en skymt av den jag kände, den jag var, och den jag innerligt hoppas att jag fortfarande innerst inne är. Jag vandrade inte omkring som en levande zombie, eller som en sjukling som fått sin dödsdom. Jag gav av mig själv, och det kändes meningsfullt.

Mina läsare är underbara!

Efter den dagen jag har haft idag trodde jag inte att någonting kunde muntra upp mig. Men så loggar jag in på bloggen och läser era stöttande kommentarer (gamla som nya) och så blir jag alldeles varm i hjärtat. Era ord betyder mycket även om vi är främlingar för varandra. Kanske betyder de till och med mer då? De flesta av er läsare är människor som har ett stort bagage med er och det är så intressant att få läsa om era historier och upplevelser också. Kom ihåg att de fina orden ni skriver till mig, även gäller er.

Tack för att ni gör mina dagar mina fina läsare! ♥

Framsteg

Gårkvällen och natten var ett rent helvete att ta sig igenom och när klockan ringde i morse så var jag helt utslagen. Men, ännu en arbetsdag väntade och det fanns ingen tid över till att älta det.

En omplanering av schemat var min prioritet idag och antalet arbetstimmar har minskat drastiskt. En del av mig ser det som ett misslyckande, och det svider en aning eftersom jag verkligen behöver de timmarna, men samtidigt får jag påminna mig själv om jag faktiskt gjorde något bra för mig själv nu, och det är vad jag kallar för framsteg!

"Hoppet är det sista som överger människan"

Det går liksom inte att fly ifrån att livet ibland kan kännas smärtsamt att gå igenom och att det stundvis inte känns värt det. Det finns stunder då framtidsutsikten ser allt annat än ljus ut och då början på slutet känns allt mer lockande.

Men, man säger att hoppet är det sista som överger människan och visst kan det stämma även om man ibland tvivlar på att hoppet lever kvar i en. Men vad är det annars som får en att fortsätta framåt trots de otaliga stegen bakåt? Något är det och det är nog starkare än allt annat.

Jag lever på hoppet om en ljusare framtid, och någonstans mitt i all smärta försöker jag att inte heller glömma bort att min framtid faktiskt är min att göra vad jag vill med, och att morgondagen ligger i mina händer och blir vad jag gör den till.

Att bromsa i tid

Gårdagens inlägg avspeglade ett inombordskaos som legat och grott under en tid. Efter sjukskrivningens slutdatum kastades jag in i ett sommarvikariat som sträcker sig över heltid, och jag åtog mig det tacksamt med tron om att jag skulle klara av det, men var ändå beslutsam om att jag skulle bromsa i tid den här gången om motsatsen bevisades.

Men inte heller den här gången bromsade jag i tid och det resulterade i att jag spenderade dagen på arbetet med tårkanalerna vidöppna och med ett par fötter som pekade hemåt.

Jag har lärt mig min kropps varningssignaler vid det här laget, men jag har ännu inte lärt mig att ta dem på allvar. Men eftersom jag är medveten om att det tidigare har slutat illa, så ska jag på något sätt komma i underfund med hur jag kan förhindra att historien återupprepar sig.

Jag ger mig

Jag famlar i mörkret efter viljan jag lyckades hitta för ett par veckor sedan, men som jag nu har tappat bort igen. Jag orkar inte försöka mer nu. Faktum är nog att jag vägrar. De krafter jag hade samlat på mig har tömts ur mig, droppe för droppe, och jag har inte mer att ge nu. Jag vill inte försöka mer nu. Kalla det vad man vill. Men jag ger mig.

En vanlig dag på jobbet.

En hektisk morgon låg framför mig när jag tidigt imorse åkte till jobbet, och när jag väl var framme upptäckte jag att min matlåda hade läckt ut i hela väskan. Morgnarna är förövrigt alltid det stressigaste momentet på dagen, och efter det blir dagen oftast så lugn att det kryper i benen av rastlöshet istället. Min arbetskamrat har precis klivit av sitt skift och här tar jag vid resten av dagen. Den här gången var jag smart nog att ta med mig min dator så att jag har något att sysselsätta mig med under tiden det är lugnt.

Vår nya chef kom förbi en sväng imorse också, och stressad som jag var gav jag nog inget vidare professionellt intryck, utan framställdes nog mer som en gröngöling på mitt jobb. Pinsamt!

Jag är bäst på att vara mig själv.

Av någon anledning känner jag under jobbigare perioder i mitt liv ett stort behov av att höra av mig till ett av de familjehem jag var placerad i under min uppväxt. Men inte för att prata om problem överhuvudtaget utan snarare för att jag då får ett större behov av att påminna mig själv om att jag ändå har klarat mig ganska bra trots de förutsättningar jag hade, och kanske är det också för att jag behöver bli påmind om att mitt liv faktiskt har varit mycket värre än vad det är idag.

Men efter varje samtal blir jag istället påmind om att det finns en del människor som man aldrig kommer att kunna må bra av. De får mig att bli den trasiga lilla flickan igen som de vet hur man bryter ned och bygger upp till den de vill att hon ska vara.

Kanske är det här vad jag behövde för att i min nutida vardag kunna acceptera att en del människor aldrig accepterar den man är, oavsett hur man är. Det är ett återkommande ämne i mitt liv, och nästa gång jag tvivlar på mig själv kommer jag att leta upp det här inlägget och påminna mig själv om att jag faktiskt är bäst på att vara mig själv.

Trasiga minnen

Jag vet inte riktigt vad det är som händer med mig just nu, men det råder ett okontrollerbart tankekaos inombords och minnen som jag trodde var bearbetade för länge sedan dyker upp tillsammans med de mer färska minnena.

En ren gissning är att de färska minnena väcker gamla känslostormar till liv. Och även om det bara är jag själv som kan se till att göra vad jag vill med dem så lägger jag skulden på både mig själv och andra som har rotat för djupt i ett förflutet som det inte är rätt tidpunkt för att dra upp till ytan. Det finns varken tid eller ork till att bearbeta något just nu, och viljan finns inte heller där för den delen.

Men för ikväll lägger jag mina minnen så väl som mina amatöranalyser på hyllan, och sväljer ner kvällsmedicinen tillsammans med en kopp te i hopp om att de börjar verka inom kort.

Sov gott!

"Ocensurerat"

Dikten som dök upp här på bloggen igår är något som vanligtvis skulle ha raderats i efterhand, precis som jag gör med en del inlägg. Men, jag låter det vara eftersom den här bloggen faktiskt handlar om livet med depression och om vägen ur den. Alla dagar är som i en berg- och dalbana och det vill jag också dela med mig av i bloggen. Annars försvinner syftet med den. Därför kommer blogginläggen i fortsättningen inte att vara lika "censurerade" som innan. Dåliga stunder, liksom dem bra, kommer att publiceras (med en viss eftertanke och diskretion förstås).

Men ändå vill jag veta vad ni läsare vill läsa mer eller mindre om? Skriv en kommentar här och berätta, vettja!

Hoppas ni mår bra idag och att ni njuter av den efterlängtade solen!

Låt oss tala om det man inte får.

Jag vill bara gå, springa eller krypa fram till vägens slut
Eller gömma mig under täcket för att aldrig mer titta ut
Jag vill aldrig mer se en morgondag
Men jag är för trött för att ens orka ta mitt sista andetag.

It's never good enough.

De senaste dagarna har varken orken eller viljan till att ta sig framåt funnits. Jag önskade mer än allt annat att jag bara kunde lägga mig ner och somna in för att (om nödvändigt) sedan vakna upp när det värsta var över. Känslan av att aldrig vara tillräcklig har legat som ett svart moln ovanför mitt huvud, och under tiden jag arbetat stenhårt för att acceptera det så känns det som att jag ständigt vore motarbetad av min omgivning.

Två hela lediga dagar har jag framför mig nu och de kunde inte ha kommit lägligare. En paus ifrån min omgivning i största allmänhet är planerad. Men innan jag gick av mitt sista pass fick jag känna på att jag levde! Jag gick därifrån med alla möjliga slags vätskor på kläderna (arbetskläder, tack!) och områden på min kropp värkte en aning efter att den fått tagit emot ett par sparkar och slag. Och mina öron liksom skavde av att de närmaste i min omgivning ringt under dagen och klargjort för mig hur "själviskt" det är av mig att jag inte finns tillgänglig för dem när de behöver få tag i mig.

För jag vet att det går över.

Minnena avlöser varandra och jag kniper hårt ihop mina ögon i hopp om att de ska försvinna ur mina tankar. Journalen jag läste igår triggade igång mer inombords än vad jag hade förväntat mig, och hela dagen har gått åt till att filtrera minnena. De är hemska minnen som satt sina spår och rotat sig djupare inombords än något annat.

Det spelar egentligen ingen roll vad jag sysselsätter mig med under tiden funderingarna cirkulerar. Man kan ju tro att en relativt aktiv dag på jobbet är en sysselsättning nog för att hålla tankekaoset borta, men det är oftast då jag hinner reflektera som mest, trots att all min fokus ligger på jobbet och den jag är där för.

Men jag gör mina egna val och de valen ser jag till att bära med mig dagligen. Jag väljer att låta funderingarna finnas där, och jag tillåter mig själv att må lite sämre för stunden. För även om det gör ont just där och då, så vet jag att det går över.

Deras ord formar mig.

Sedan det förra inlägget har nerverna lugnat sig lite och tankeverksamheten är inte lika intensiv som för ett par timmar sedan. En lång varm dusch, och en kväll ihopkurad i soffan under filten med en varm kopp choklad i handen fick mina andetag att kännas betydligt lättare.

En del stunder är svårare att klara av, inte minst de stunder då psykiatrin är med på ett hörn. Det är svårt som det är att hitta tillbaka till den jag var innan depressionen tog över allt som var jag, alla mina värderingar, mina personlighetsdrag, min energi, min kämparglöd. Det hjälper mig inte på traven mot ett friskare liv av att läsa andra människors uttlåtanden om den jag är, när jag själv inte längre är säker på vem jag har blivit. Jag blir bara förvirrad och ifrågasätter mig själv ännu mer om vem jag egentligen är och vem jag alltid har varit. De kan bryta ned mig bit för bit som ingen annan någonsin kunnat eller kan, och det är en frustrerande känsla att stå vid sidan av och se på hur jag motvilligt formas av deras ord.

Men det överväger inte det dem har hjälpt mig igenom och oavsett vad så kommer jag alltid att vara tacksam för att dem går med mig längs den vägen med den kartan i sina händer som vägleder mig.

Journalplåga

Jag ställer mig frågan varför, om och om igen medan jag gåendes läser min journal som jag precis hämtat ut från posten. Varför har jag ett sådant stort kontrollbehov för? Jag var bara tvungen att beordra överläkaren vid det senaste samtalet om att få min journal samt alla anteckningar, hemskickade. Nu ångrar jag mig bittert. Jag blev hemskt illa beörd av det jag läste. Jag kände mig kränkt, missförstådd, pinsam, ledsen, hopplös, och framförallt väldigt sjuk!

Det var inte oväntat att jag skulle falla in i gamla mönster av något som detta. Jag känner mig själv alltför väl. Men jag kunde ändå inte låta bli att läsa. Och nu när jag har läst och läst och läst, och upptäckt ett antal fel i min journal så blir jag bara besviken och arg på psykiatrin. Deras drastiska uttalanden kan göra mer skada än de tror.

Det är vid såna här tillfällen som "flykten ifrån verkligheten" står överst på mina prioritetslista!

Lyckorus!

Nervositeten har krypit i mig sedan igår förmiddag och hela kroppen har varit med på noterna. Men ett telefonsamtal under förmiddagen fick mina fötter att släppa ifrån marken, och hjärtat pumpade som aldrig förr! Jag hoppade och skuttade ifrån vrå till vrå, dansade en liten glädjedans, och var inte långt ifrån tårar när jag fick höra att jag får fortsätta i terapin.

Det ska dock ske små förändringar,  men positiva sådana. Vi ska få en ny start och börja strukturera upp terapin, göra nya tester, och hemuppgifter. I mina öron klingar det bra, för även om jag är lycklig över att få fortsätta där jag går så visste även jag att det behövdes en förändring, en förbättring.

Ibland faller fasaden

När jag sitter och läser igenom mitt föregående inlägg så slås jag av den skrämmande tanken på hur emotionellt beroende jag faktiskt är av kontakten med psykiatrin. Det får mig att skämmas över mig själv och mitt gamla jag bleknar när jag tänker på hur innehållet i mitt liv ser ut idag.

Den destruktivitet som blev en del av mig för ett par år sedan håller ett sådant fast grepp om mig att jag inte vet hur jag ska slingra mig loss. Och mitt enda hopp om att någonsin hitta tillbaka till den jämna vägen jag vandrade längs förr, är med psykiatrins hjälp. För hur mycket jag än vill förtränga det, så är det inte alls länge sedan mitt senaste bakslag och hur mycket jag än vill tro att jag är frisk de dagarna jag mår bra, så förstår jag ju innerst inne ändå att så är inte fallet. Jag har en lång väg kvar att gå innan jag hittar tillbaka. Men den vägen är jag mer än villig att gå, bara jag slipper gå den ensam.

I don't want this to be the last goodbye.

Vägen till öppenvårdsmottagningen kändes oändligt lång. Benen ville inte riktigt vara med och det kändes som om de när som helst skulle ge vika helt. Huvudet kändes tungt, och det vred sig i magen av oro. En oro som jag bara ville kräkas upp där vid sidan av vägen. Det kändes så overkligt att det här skulle bli det sista samtalet efter två års tid och jag var beredd på att gå ifrån samtalet för sista gången och direkt till livets "exit dörr".

Jag hade inget att förlora längre. Att jag visade mig sårbar spelade inte längre heller någon roll. Det enda som rörde sig i mitt huvud just då var att i ord kunna klä den tacksamhet jag känner för terapeuten som i två års tid hjälpt mig att andas när jag inte kunnat göra det på egen hand.

Samtalet tog en oanad vändning efter det och det visade sig att mina tankar kring avslutet var ett ganska starkt tecken på att det vore dumt att avsluta en kontakt som kommit att spela en sådan stor roll i mitt liv och att börja om ifrån början och binda en ny samtalskontakt, bara för att jag valde att byta kommun. Istället ska det nu övertalas och kompromissas, och inom en snar framtid får jag veta om jag får behålla min livlina.

Att som patient, möta sin egen patient.

Som vanligt efter en lång arbetsdag känner jag mig helt uttömd i både kropp och psyke. Hela dagarna är en yttre fasad. som består av ett överansträngt falskt leende. Så fort jag kliver utanför arbetets dörrar känner jag hur kroppen sjunker ihop efter all ansträngning och efter varenda avslutad arbetsdag gråter jag en skvätt eller två bara för att lätta på spänningarna.

Även idag var psykiatrin det stora samtalsämnet. På den här arbetsplatsen är de inte så insatta i psykiatrin och verkar tycka att det är intressant att prata om det nu när de har en blivande mentalskötare på plats. Lite roligt är det att vi kan mötas halvvägs igenom ett samtalsämne, för att lära känna varandra. Även om de inte har någon aning om mina egna erfarenheter av psykiatrin. Samtalsämnet förde mig dock tillbaka till ett minne av en praktik jag hade på en dagverksamhet för psykiskt sjuka för ett år sedan. Som praktikant lärde jag känna vårdtagarna till en viss del eftersom jag hade en lång praktik där.

Nu, ett år senare när jag efter en händelse blev inlagd under en tid så mötte jag en vårdtagare från min förra praktik, som vid det tillfället också var inlagd på samma avdelning. För mig var det ett förnedrande ögonblick då jag förstod att vårdtagaren kände igen mig och jag ville helst av allt sjunka genom jorden just där och då. Men, jag valde att ändå gå in i min gamla roll som den praktikant jag var då vårdtagaren kände mig, och vi lyckades få vårat möte till något tragikomiskt att skratta åt istället. När jag fick frågan om varför jag var där så svarade jag bara att vi alla ibland behöver en plats att få vila på. Och det svaret räckte gott och väl för oss båda tror jag.

Det som ibland kan kännas som ett dubbelliv.

Mitt upp i "vardagens alla måsten" så kommer jag på mig själv med att ständigt bearbeta allt som händer. Jag är inne i något slags ekorrhjul och försöker hela tiden komma fram till meningen med allt, och hur det formar mig. Jag försöker hitta tillbaka till den jag var innan mitt liv kretsade kring sjukdom och psykiatri, eller åtminstone en uppgraderad version av den jag var. 

När jag dagligen passerar slutenpsykiatrins byggnad så kommer jag på mig själv med att försvinna ur nuet och gömma mig i min roll som patient. Hur jag lyckas kombinera min roll som en "vanlig" 21 årig studerande och personlig assistent, med att emellanåt vara känslomässigt instabil med depressiva perioder, har jag inte riktigt kommit fram till än. Och det är det mina tankar kretsar kring för det mesta. Det är två helt olika roller, och även om min personlighet avspeglar sig i dem båda så har jag själv svårt för att kombinera dessa två, utan att leva ett "dubbelliv". Självklart ska en av dessa roller blekna med tiden och jag eftersträvar ju ett liv utan sjukdom. Men det går ändå inte att fly ifrån det som är, har varit, och det jag kommer att bära med mig resten av mitt liv. Det handlar egentligen "bara" om att lära sig att använda sig av och hantera sina erfarenheter på rätt sätt.

Psykiatrin, då och nu.

Ännu en intensiv arbetsdag har fått min kropp att skrika av utmattning och mitt huvud att pulsera av dagens alla intryck. Men mina dagar på jobbet har emellanåt till och med varit intressanta. Under de stunderna som vi fick tid över till satt vi på altanen och pratade (ironiskt nog) om psykiatri. Min arbetskamrat återberättade en bok hon läst om psykiatrin förr i tiden, och det går rysningar igenom hela min kropp bara av tanken på det fruktansvärda som patienterna fick utstå. Men det var ganska intressant att höra på eftersom jag utbildar mig till "mentalskötare".

Men under de skrämmande historierna hon berättade, fick jag mig en ganska klar syn av hur hon och förmodligen många andra ser på även dagens psykiatri. Jag försökte se det ur hennes perspektiv, men misslyckades gång på gång eftersom jag har mina egna erfarenheter av nutidens psykiatri och har fått uppleva en del av det hon bara har läst om i böcker om psykiatri. "Psykfall" benämnde hon (i negativ betoning) som en defination av någon som har drabbats av något så "simpelt" (och inom psykiatrin; milt) som en depression. Jag skrämdes av hennes okunskap och syn på nutidens psykiatri. En depression som är så vanligt förekommande att det numera är en folksjukdom.

Jag höll mina egna erfararenheter av psykiatrin för mig själv, vilket jag även i fortsättningen kommer att göra bland människor som inte har sett livets baksida på så nära håll som jag och så många andra människor omkring oss, fakiskt har. Inte alla människor som är i kontakt med psykiatrin idag är "galningar". Det är människor som lider av olika psyiska sjukdomar och får vård av psykiatrin, precis som de människor som lider av olika fysiska sjukdomar får sin vård av sjukhuset. Ingen patient är den andre lik.

Skillnaden mellan psykiatrin förr och psykiatrin idag, är enligt mig så stor att det inte ens längre går att anknyta dem med varandra. Och jag önskar så innerligt att "tabun" som ligger över psykiatrin ska försvinna, för både min och andra människors skull. Det är inte något skamligt med att bli behandlad för exempelvis ett brutet ben eller cancer. Varför skulle det då vara skamligt att bli behandlad för exempelvis borderline/IPS eller en depression?


Hoppas ni orkade läsa mitt långa inlägg. Kunde inte låta bli att skriva detta i hopp om att åtminsone en av er som läser, förstod syftet i inlägget.

Överlevnad

Dagarna går och just nu handlar det om att leva för stunden, en minut i taget. Det har varit många jobbiga dagar, kvällar och nätter. Och stundvis tycks jag inte finna något för att lugna ned den oro och ångest som har bitit sig fast i mig och som ständigt ligger och gnager. Minuterna på arbetspassen känns som en evighet och dagarna går långsamt eftersom jag räknar varenda andetag jag drar och varenda sekund som går, för att göra det uthärdligt.

Det svider i hjärtat emellanåt och jag finner inga ord som kan beskriva den obehagliga känslan jag bär med mig inombords. Men det gäller att finna någon slags inre acceptans mitt i allt kaos som råder. Och det får liksom vara okej att känna så här och jag får ta det för vad det är. Det betyder inte att jag är tillbaka där jag började. Jag går inte bakåt, men inte heller framåt. Jag står stilla nu, men det är okej.

Just nu handlar det bara om överlevnad och ingenting annat. Jag gör inte mer än vad som krävs av mig trots missnöjet ifrån omgivningen. Jag kan ändå inte ge mer av mig själv än vad jag har.

Hur överlever man utan sin livlina?

Det kändes som att få en örfil ifrån livet när jag idag på bussen på vägen hem påmindes om att jag inom några dagar kommer att mista min enda livlina. Jag kommer att förlora den enda tryggheten jag har. Den kontakten ska avslutas nu och jag är livrädd! Livrädd för att inte kunna överleva utan min livlina. Känslorna svämmade över mig vid blotta tanken, och tårarna forsade ned för kinderna väl dolda bakom mina stora solglasögon.

Jag är inte redo för att möta verkligheten utan en hand att hålla i än. Jag har varit borta ifrån den alldeles för länge.

Den ständigt pågående kampen.

Dagen börjar lida mot sitt slut. Det trasiga inombords skaver som allra mest för stunden och tårarna svider bakom ögonlocken. Ibland får jag ingen luft. Jag blir utmattad bara av tanken på att det finns en framtid, en morgondag.

Humöret vänder väldigt snabbt ibland. Men lika snabbt som jag kan famla nere i det djupaste hålet, kan jag även i nästa stund finna styrkan till att klättra upp och fortsätta kampen, kampen för en ljusare framtid.

Oväder

En ledig dag hade jag att se fram emot och jag bara höll tummarna igår kväll för att solen skull vara med oss även idag. När jag skuttade upp i förmiddags så sken solen, och jag och en vän cyklade iväg till stan och köpte en efterlängtad pool att svalka av oss i ute på baksidan. Väl hemma sköljde det ned ett oväder. En eftermiddag ihopkurad i soffan med en bok blev istället till min lediga dag, medan jag lite besviket hör hur regnet smattrar mot fönsterbrädan utanför och jag räknar sekunderna mellan det att blixten lyser upp himlen, och åskan dånar kraftigt utanför.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0