Det är lätt att vara efterklok.

Medan min framtid (som vanligvist brukar vara inom synhåll) idag tog ett hastigt språng och sprang så långt framför mig att jag inte längre kunde se den, så hann mitt förflutna ikapp mig och drog mig i ett stadigt grepp tillbaka. Med rädslan för att återigen trilla tillbaka till ruta ett, fann jag ingen annan utväg än att fly ifrån verkligheten. Och jag invaggades i den falska tryggheten i samma stund som jag i ren desperation sköljde ned rädslan med ett glas vatten. Jag var så rädd för att förlora den känslan av lycka som jag fått bära med mig inombords den senaste tiden, att jag omedvetet lät rädslan övervinna min pågående kamp för det friskare livet (men bara för den här gången).

Jag vet att sömnen och den dagliga stressen och pressen har en stor del i detta. Om bristen på sömn blir alltför påtaglig samtidigt som den dagliga stress och den inre pressen flåsar mig i nacken, så fungerar ingenting alls och jag drar i ren panik  i handbromsen så hårt jag bara kan, och tvärnitar. Jag måste lära mig att bromsa i tid, även om trafiken bakom mig ligger och trycker på gasen otåligt.

Låten som har tröstat mig igenom många nätter.

En ledig dag i solen

En mätt och belåten jag sitter ihopkurad i ett av hörnen i soffan och gnyr lite över de små skärsåren jag har på mina händer som visar att jag har varit ute och slitit med baksidan i många timmar under dagen. Min lediga dag har kanske varit allt annat än fysiskt återhämtande, men mot kvällen tillät jag mig själv att slå mig ner och njuta av det sista vi såg av solen för idag, medan jag borrade ner ögonen i en självbiografi av Magdalena Graaf.

Dagen har inte många timmar kvar, och jag börjar sakta men säkert att ställa in mig på att lägga huvudet på kudden och sova i åtminstone några timmar innan väckarklockan ekar här hemma tidigt imorgon bitti.

Sov gott!

Jag reste mig upp, och slog tillbaka!

Det enda jag kan sammanfatta dagen med är att skriva att bakslag slog omkull mig och jag föll till marken för en kort stund. Men jag reste mig, jag reste mig upp och slog tillbaka!

"Livet kan vara bra härligt att leva ibland."

Även om kroppen skriker av utmattning efter några dagars intensivt arbete och mina mungipor har hängt sedan jag stressat skyndade mig iväg till jobbet tidigt imorse, så kan jag ändå inte bortse ifrån den känsla av lycka som jag (lite förvånansvärt) fortfarande bär med mig inombords. Och även om det är mycket som har gått upp och ned de senaste dagarna och min tillvaro har fallit sönder och samman till och från, så kan jag tydligt acceptera att det gör ont, men att jag inte behöver falla för det. Det är ett framsteg utan dess like och jag kan egentligen inte beskriva med ord hur roingivande och fridfullt det är.

Jag vet inte var det kommer ifrån eller hur länge det varar. Men jag vet att det är upp till mig att göra det till vad jag vill att det ska vara, och det är ett ansvar jag faktiskt kan ta till mig och kontrollera. För det känns bra, riktigt bra.

För ett par dagar sedan, när jag satt på bussen på väg hem ifrån terapin, så kom jag på mig själv med att tänka "att livet kan vara bra härligt att leva ibland", och det är en tanke och känsla som jag varken har tänkt eller känt på många år. Men den har varit så efterlängtad!

Lyckoruset hänger kvar (stundvis med en viss ansträngning).

Solen värmer oss idag igen, terapisamtalet med den bästa terapeuten gick utmärkt, och leendet jag går runt med tycks inte gå att tvätta bort i första taget även om jag under dagen stött på motgångar som får det att vrida sig i magen av oro. Men jag väljer att bortse ifrån den oron för stunden, för jag har gjort mitt bästa för att lösa det, och mer än så kan jag inte göra.

Det är en fin dag även idag och jag bär fortfarande med mig den där obeskrivliga känslan av lycka, och vårdar den ömt så länge jag har den med mig.  ♥

En obeskrivlig känsla av lycka.

Det har varit en dag fylld av lugn och glädje. Solens strålar värmde både det inre och yttre när jag var ute på baksidan idag och gjorde det trivsamt i trädgården.

Det är en obeskrivlig känsla av lycka jag har burit med mig under dagen och kvällen, och med ett leende på läpparna som fortfarande håller i sig kan jag somna gott ikväll och vakna upp pigg och utvilad inför terapisamtalet jag har imorgon.

Sov gott vänner! ♥

En fisketur för att skingra tankarna.

Även om gårdagen var lite svår att ta sig igenom så hjälpte det att skingra tankarna (om så bara för en stund) och sysselsätta sig med något annat. In på kvällen blev det en fisketur nere vid kanalen och även om det inte är mitt största intresse så måste jag ändå medge att det var ganska avkopplande (och stundvis till och med roligt).

Under landstingets filtar

Just för stunden känns det som om den enda tryggheten vore under landstingets filtar på avdelningen. Samtalen som får mig att orka kämpa vidare och de tröstande orden som får mig att somna tryggt. Det är en falsk trygghet som jag är fullt medveten om. Men ibland räcker den tryggheten oavsett om den är verklig eller inte. För stundvis föredrar jag hellre den framför ingen alls.

Med besvikelsen över att jag under dagen tagit några steg bakåt, tröstar jag ändå mig själv med att det är en ny dag imorgon, med nya möjligheter och många tilfällen till att ta föra stegen framåt.

Läkningsprocessen

Läkningsprocessen kan kännas motsträvande när det känns som om man är ensam om den. Att ha en hand att hålla längs vägen kan underlätta vägen tillbaka betydligt, och inom mig ekar en innerlig önskan om att slippa ta mig igenom den på egen hand. Den där obehagliga känslan av övergivenhet fick en rysning att gå igenom kroppen på mig idag när jag påmindes om den.

- Det är inte lätt att finna viljan till något om man inte har något att finna viljan för.

Kvällsångest

Som alltid på kvällarna och nätterna så smyger sig ångesten fram och liksom slänger sig över en när man är som allra mest oförberedd. Men jag ser det som en utmaning att kämpa sig igenom den utan att låta sig dras med i vågen av tankar och känslor.

Fem månader sedan

Idag är det fem månader sedan det senaste fallet. Den gången föll jag djupt, och hade inga planer på att ta mig upp igen. Men, efter några dagars vård och vila så var jag fötterna igen, och sedan dess har livet rullat på i sin vanliga takt (på både gott och ont).

Jag har inga planer på att älta det som hände och inte hände. Istället ska jag som varenda månadsdag hittills se den dagen som en påminnelse för att blicka framåt. ♥

Jag ska överleva det här!

Jag är obeskrivligt trött och utmattad på att stå vid sidan av mitt eget liv och se på hur jag låter depressionen bryta ned allt som är jag, bit för bit. Jag kan inte längre vara så passiv och intala mig själv om att det kommer en tidpunkt då allt vänder, även om jag samtidigt är delaktig till den mån jag kan och försöker vara positiv. Jag kan inte låta mig slås ned av motgångar längre - jag måste lära mig att resa mig upp igen och slå tillbaka! Det är dags att börja leva nu, helst igår. Nu får det vara bra. Nu är det jag som börjar kämpa för mitt liv på riktigt.. Jag har nått min botten nu och det får räcka. Nu ska det vända och jag ska ge allt jag har för att lyckas med det.

Jag är redan införstådd med att jag kommer att ha dagar då livet gör så ont och då det kommer att kännas hopplöst och meningslöst att kämpa för ett friskare liv. Men det är bara ett hinder efter vägen, och hinder kan man ta sig förbi, bara viljan finns där.

Med dåtiden i min ena hand och min framtid i den andra, väljer jag nu att kämpa för mitt liv.

Efter en slitsam (men minnesvärd) helg

Efter en lång promenad ute i den kalla juninatten, släpade jag mig trött och frusen till soffan och kröp ner under filten efter att ha gjort i ordning en kopp te, krupit i pyjamasen, morgonrocken och stoppat om fötterna väl med sockor. Där stannade jag under morgonen och resten av dagen. Tröttheten är påtaglig och bättre blir det inte av att vända på dygnen. Men helgen har varit så värd det och jag skulle leva om den igen utan att blinka.

Depressionen

För en tid sedan då jag föll och slog mig hårt mot livets asfalt och beslöt mig för att aldrig resa mig igen, så fick jag en förklaring till varför. Förklaringen blev bland annat diagnosen djup depression.

Under den första tiden efter att jag fått min diagnos så var det händelser som fick mig att slås omkull om och om igen. Det var en tid då jag bestämde mig för att försöka resa mig upp igen trots de hårda bakslagen och under den tiden kunde jag inte acceptera att jag faktiskt var sjuk och behövde anpassa vardagen och situationer till något som jag orkade med. Så de hårda bakslagen forsatte och jag förstod att jag hela tiden slogs omkull av dem, men inte varför.

Idag förstår jag att det inte var omständigheterna som slog omkull mig. Det var och är fortfarande depressionen. Nu kan jag acceptera att det är depressionen och att det är tack vare den som jag tagit mina bakslag så hårt, och bara blivit sämre. Nu inser jag att jag måste anpassa mig efter den istället för att förtränga den.

Idag ser jag inte längre depressionen som en depression, jag ser den som ett "Det". Ett "det" som har tagit över den större delen av mitt friska liv och som har förstört otroligt mycket för mig. Det är en parasit som ska bort, och jag tänker inte sluta kämpa mot den förrän den ger sig iväg.

Den obekväma sanningen

Efter två års KBT försöker jag få en klar och tydlig bild av vad som har förändrats, förbättrats och försämrats. Till min stora besvikelse kan jag inte se många framsteg i vardagen. Sanningen är att jag står och stampar på samma plats som jag gjorde för två år sedan. För fallet ifrån balansgången jag vandrade på förde mig tillbaka till ruta ett.

Fördelen med KBT:n har varit och är fortfarande ventilationen, och att ha någon att förlita sig till när livet skaver som mest. Men också tryggheten och vetskapen om det finns någon där som ser till ens bästa och som faktiskt kan avgöra om man får tillräckligt med hjälp. En fin kontakt har växt fram längs den långa och ojämna vägen under de två åren. En kontakt som kanske har passerat gränsen för vad som är professionellt men som ändå har blivit så värdefull för mig att jag inte kan föreställa mig livet i nuet utan den.

Att vara i kontakt med psykiatrin är och har inte alltid varit en dans på rosor och det finns många tillfällen som det faktiskt har gjort mer skada än nytta att lägga sin hälsa i deras händer. En känsla av att vara mer trasig nu än då känns mer som ett faktum än bara en känsla. Ibland gör psykiatrin en sjukare än vad man egentligen är och det är en skrämmande tanke. För vem ska laga mig när psykiatrin har haft sönder mig?

En del dagar är svårare än andra.

Somliga dagar krävs det mer ansträngning än andra för att orka sig igenom dem. Idag är det en sån dag, och utan någon större anledning så faller jag in i gamla mönster och ser allt i svart och vitt. Ingen gråzon - bara antingen eller.

Depressionen gör sig påmind och tar större plats vid dessa tillfällen, och egentligen är det väl bara att acceptera det och intala sig själv om man alltid har ett val. Valet som står mellan att låta det förstöra dagen eller att kämpa sig igenom den och anstränga sig till det yttersta för att dagen ska få en positiv vändning.

Jag tror att jag omedvetet redan gjort mitt val för idag och just nu får jag acceptera det och påminna mig själv om att det faktiskt också är okej att inte orka med allt vissa dagar. 

Jag kämpar för livet med allt jag har.

Ingen kan påstå att jag inte har kämpat. För jag har inte gjort annat de senaste två åren. Jag har kämpat för att överleva ett liv som jag gav upp hoppet om för länge sedan. Jag har kämpat och kämpar fortfarande för varje andetag jag drar. Jag kämpar för att  hitta den livsviljan jag en gång vårdade ömt.

Det är orättvist av omgivningen att tro att jag har slutat kämpa, att jag har givit upp,  och att jag inte vill bli frisk längre, när de ser hur mycket jag anstränger mig för bli frisk igen. Döm mig inte utan att ha vandrat längs den långa och krokiga vägen tillsammans med mig.

Hade jag inte kämpat hade jag inte överlevt mina bakslag. Hade jag valt att ge upp hade jag inte låtit vården behandla mig, då hade jag vägrat ta emot hjälpen.

Tro inte att jag inte kämpar, för jag gör ingenting annat än att kämpa.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0