Just där och då är det värt det.

Gårkvällen var en jobbig en, och det enda som fick nerverna att lugna aig lite och känslorna att varva ner var de starka ångestdämpande medicinerna som fick kroppen att kännas som bly och hjärnkontoret att stängas ner för kvällen, natten och dagens förmiddag.

Det är mycket tid som går till spillo och som blir bortglömd när man väljer det kemikaliska lugnet, och sömnen tar över dygnens alla timmar. Men stundvis finns det verkligen inte något annat som slår ångesten än de ångestdämpande, så just där och då är det värt det.

Eftermiddagen ägnas febrilt åt att få uppmärksamhet av en otroligt stressad och uppjagad personal som inte ens har tid att se åt en, och än mindre öppna den förbaskade tvättstugedörren åt mig.

Hoppas ni mår bra idag, vänner.

Sorgsna ögon

Jag såg ett dokumentärklipp ur uppdrag granskning om en kvinna som tidigare lidit av djup depression. Ur alla scener med kvinnan fångas jag av hennes ögon. De är sorgsna och fyllda av tunga berättelser. Jag blir ledsen av att se hennes ögon för det känns som om något som fanns där är förlorat, borta för alltid. Som om kvinnans livsgnista som en gång i tiden fanns där helt plötsligt fösvann och aldrig mer kom tillbaka.

De gör mig ledsen, bara. Kanske för att de påminner om mina egna.

Psykbilder

Det är otroligt smickrande om någon inspireras av min blogg och ser den som hoppingivande. och jag hoppas att jag lever upp till dessa förväntningar även i framtiden.

Dagen har spenderats ute på vift tillsammans med en vän, och avdelningen gick med på en förlängd permission när jag frågade snällt. Kanske är det julstakarna och julstämningen som gör det, men jag trivs ändå ganska bra hemma just nu, och vill inte gärna åka härifrån.

Dagpermission 29/11

För en gångs skull var jag vaken nog att orka äta frukost med personalen. Men efter frukosten var jag på språng hemåt innan de hunnit vinka av mig. Idag blir det en lång och härlig permission utanför landstingets väggar.

Ha en finfin dag, vänner.

Framtidsutsikt

Dagens permission som blev förlängd har spenderats hemma mitt i allt julpyssel med radion i bakgrunden som sällskap. Julkänslan sprider sig i kroppen och jag bestämde mig till och med för att fira jul med familjen i år och trots att julen närmar sig med stormsteg så är det ett framsteg att jag återfått lite av framtidsutsikten.

Och jag vill tacka Sara för de omtänksamma och varma ord som hon lämnade i kommentarsfältet. Sara och ni andra läsare gör mina dagar med era fina kommentarer.

Jag tycker om när ni skriver och jag fascineras av era historier, så dra er inte för att lämna en kommentar i bloggen eller mejla till stegvist@live.se.



Avd. 27

Efter en eftermiddag på jakt efter julpyssel tillsammans med vännen, så skjutsades jag tillbaka till avdelningen igen och möttes förvånansvärt av glada miner, en nytt och mycket mindre deprimerande rum.

Det känns inte jätte bra att spendera ännu en helg på psyk, men efter en överenskommelse med läkaren kommer permissionerna att bli längre och fler. Och redan i början av nästa vecka kommer psykoterapeuten hit för en psykiatrisk utvärdering och förhoppningsvis får vi alla mer klarhet i om det snart är dags för avfärd till behandlingshemmet eller inte.

Fredagsplanerna med vännerna blev inte långvariga och istället spenderas ännu en kväll på psyk. Men efter att ha varit ensam med feber, ångest och hemska mardrömmar, så känns det trots allt lite tryggt att vara tillbaka. 

Psykiatrin i ett nötskal

Gårdagen bestod av hot och ultimatum från psykiatrin och efter att ha informerats om att polisen skulle hämta mig om jag inte kom tillbaka till avdelningen så åkte jag till sist dit självmant.

Det är konstanta diskussioner mellan mig och psykiatrin just nu, och det svider en aning att de som jag bör kunna luta mig mot i svåra tider viker undan och sviker.

Jag har haft nattpermission sedan igår då jag tog influensavaccin och blev sjuk av det och inte orkade ta mig tillbaka till avdelningen. Men förmodligen så blir inte permissionen längre än så och det är snart dags att åka tillbaka till en avdelningen där jag inte längre har något rum kvar.

I veckan kommer en psykoterapeut till avdelningen för att göra en utredning och sammanfattning på mig eftersom det måste fastställas innan ärendet om behandlingshemmet fortstter.

Hoppas ni har det bra, vänner.

Frihet

Gårkvällen var fylld av ångest och ingen medicin kunde råda bot på det som skavde i hjärtat och den klump som låg och grodde i magen.

Paniken över att vara inlåst vällde över mig och det enda jag kunde tänka på var att bli utsläppt för att kunna åka hem. Och nu när jag inte längre har LPT så var oddsen för att bli utsläppt högre. Så ett tappert försök senare släppte de ut mig och så vinglade jag ut i senkvällen med riktning hemåt.

Vi får se vad som händer idag. Antingen blir jag utskriven när jag kommer tillbaka eller så sätter de LPT igen.

Ha en fin dag, vänner.

Kroppen och knoppen

Det känns inte så där helt okej i varken kroppen eller knoppen ikväll, så de starkare ångestdämpande medicinerna får göra sitt och så hoppas jag på att vakna upp någorlunda utvilad med nya krafter imorgon efter en god natts sömn.

Sov gott, vänner.

Material girl

Inte nog med att mamma skämde bort mig under helgen hon var här med en massa materiala ting, men också en näve full av kärlek och omtanke. Något jag saknat periodvis under många av mina år. Hon beställde även en klocka till mig trots att hon befinner sig 60 mil härifrån. En klocka som jag praktiskt taget sprang och hämtade på affären under min dagspermission från avdelningen.

Permissionerna blir allt tätare och kanske, bara kanske blir det aktuellt om nattpermission inom kort. Om jag inte hinner bli utskriven innan. Det flyter på ganska bra nu och likaså samarbetet med dem.

Ett brev på posten

Gårdagens dagpermission blev två timmar kortare än väntat då det inte alls kändes bra att vara hemma efter att ha öppnat ett av de brev som låg och väntade på mig i brevlådan när jag kom hem.

Precis när det var ganska garanterat att situationen inte kunde bli så mycket värre. så påminde brevet om att det kunde det. De dåliga nyheterna kändes inte som en mild örfil den här gången utan snarare som ett knytnävsslag i magen.

Orkar inte. Vill inte. Tänker inte.

Om att vara ärlig mot sig själv.

För eftermiddagen kommer att spenderas på en kort permission hemma. Egentligen var det inte tillåtet att ens gå utanför sjukhusområdet ensam eller med någon annan överhuvudtaget. Men plötsligt ändrades det och jag kunde planera en kort hemvisit under måndagseftermiddagen.

Hemligheten för en nära vän som jag har lyckats undanhålla sanningen för i tre års tid kommer äntligen få veta om depressionen och planeringen om behandlingshem. Jag vet inte om min vän kommer att förstå eftersom min värld är så långtifrån vännens. Men, om jag ska erkänna min problematik för mig själv så måste jag sluta undanhålla den för de närmaste i min omgivning.

Jag är nervös!

Tacksam

Jag har precis vinkat av mamma och lillebror efter en underbar helg som har varit fylld av fart och fläkt från morgon till kväll. Jag har blivit bortskämd på alla sätt och vis, och har inte haft något emot att både känna mig så älskad.

Det sved en aning i både hjärtat och bakom ögonlocken när helgpermissionen var över och det var dags att bege sig tillbaka till avdelningen igen. Men även om saknaden redan är överväldigande så är jag är mer än tacksam för den tid jag fick med familjen.

Hoppas er helg har varit lika fin som min. ♥

Avdelningen är numera en trygghet och inte längre ett tvång.

Samtalet med läkaren, underläkaren, sköterskan och mamma gick över förväntan och jag åkte därifrån med ett upphävt LPT och en helgpermission. I helgen kommer fokusen ligga på att försöka att klara av världen utanför utan allt för stora kontrast som gör att jag kommer tillbaka till avdelningen tidigare än väntat.

Nu sitter jag och ser på hur min lillebror har somnat efter en dags bravader, och mina ögonlock känns tunga dem med. Idag fick jag andas in frisk luft för första gången på en vecka, inatt får jag sova i min egen säng, och imorgon får jag äta frukost med min älskade, älskade lillebror.

Hoppas ni får en trevlig helg, vänner.

Älskade familj

Gårkvällen var den bästa på länge. Jag och min syster hann umgås i ett par timmar innan resten av familjen var framme, och vi härjade så glatt på rummet att en skötare kom in för att han trodde att han hade hört att någon fått ett ångestanfall.

Känslan av att möta mamma och lillebror ute i korridoren var obeskrivlig. När jag kramade om min lillebror ville jag aldrig släppa taget om honom igen. Han är min ängel, någon att andas för. ♥

I eftermiddag kommer läkaren tillsammans med mig och mamma att besluta om en permission är på tal eller inte. Igår var det uteslutet, så mina förhoppningar ligger på dagen.

Håll tummarna för mig, vänner.

Natten och dagen

Natten som var i en klass för sig hade ingen sömn att bjuda på förrän morgonen närmade sig, och trots ett antal sömntabletter och ångestdämpande medicin så fanns inte sömnen med på kartan. Det gjorde ont i mig att höra en flickas förtvivlan och ångest över att vara inlåst under tvång. Under natten hördes hennes skrik igenom korridorerna och det var först då jag insåg att jag verkligen är på psyket! Jag ville bara rädda henne från det som gjorde ont.

Dagen har bjudit på en hel del konflikter och många tårar av frustration. Hur kan de förvänta sig att jag ska samarbeta när de bestraffar mig för något jag inte gjort?

Dagens glada överraskning är i alla fall att min familj som bor 60 mil härifrån är på väg hit för att hälsa på. Och om en liten stund kommer min syster innan resten av dem är framme. Lycka!

Vad är meningen?

Dagarna går åt till att förtränga och stundvis till och med lyckas glömma bort vad som händer i världen utanför de fyra väggarna i avdelningens rum.

Jag vill inte kännas vid situationen. Inte prata om den, inte höra om den, och inte försöka göra någonting åt den. Jag antar att det är vad som kallas att ge upp.

De stunder jag väl lyckas förtränga och glömma för ett ögonblick eller två, påminner personalen mig om det och lämnar mig sedan ensam med klumpen i magen, trycket över bröstet, hejdlösa tårar och sömnlösa nätter. Vad är meningen med det? I hjärtat känns det som ren grymhet även om förståndet vet att det inte är så.

"Slänga käft"

Dagen som har ägnats åt en rad tappra och även lyckade försök till att vara vaken, har inte haft så mycket mer att bjuda på än ett kuratorsamtal i eftermiddags då jag fyllde på koppen med varm choklad och tassade vidare in till kuratorns kontor för att få "slänga käft" (som kuratorn själv uttrycker det) med någon som gör vardagen på avdelningen lite mindre trist.

Dagen börjar lida mot sitt slut, och med hjälp av sömnmedicinerna som delas ut om ett tag hoppas jag att natten blir lite lättare att ta sig igenom än den förra.

Sov gott. ♥

Behandlingshem

Under gårdagens spontana läkarbesök återuptogs den hetsiga debatten om LPT, och argumenten kastades fritt fram och tillbaka i luften. Ingenting klarnade för någon av oss, men medicineringen blev återigen ändrad och det är nu den fjärde gången som ett par nya ångestdämpande sätts in i hopp att de ska ge en god effekt.

Frågorna kring behandlingshem är fortfarande aktuella, och det verkar som om omgivningen blir allt mer positiv till den lösningen. Min mamma styr spakarna nu, och är ganska fast besluten om att det behandlingshemmet hon hittade längre ner i Sverige skulle passa bra. Det känns skönt att hon har tagit över ratten nu när jag inte längre orkar styra själv. Läkaren höll med om behandlingshem, men det är nu den svåra biten tar vid, när man ska kämpa för att få komma dit också. Landsting i samarbete med kommunen - och båda som håller hårt i sina resurser. Det blir garanterat en hård strid.

På psyk är tiden den bästa vännen och den värsta fienden.

Eftersom uppdateringarna inte har varit de bästa den senaste tiden kommer det nog att kompenseras med en hel del fler inlägg per dag, nu när tiden är min bästa vän. Så håll utkik, och så hoppas jag på att inte trötta ut er allt för mycket med mina långa inlägg.

Och äntligen ett tidsfördriv.

Och efter ett par dagars strid om att få ha laptopen med mig på avdelningen (med en sladd som tillkommer) för att åtminstone få ha ett litet trevligt tidsfördriv istället för att sitta i flera timmar om dygnet och stirra ut i det nästan tomma rummet, så gick läkaren efter många om och men med på det. Och en sådan liten sak gjorde att samarbetet mellan mig och personalen plötsligt blev mycket lättare då de mötte mig halvvägs.

Inget mer bloggbesök från mobilen, och tacksam är jag för det eftersom det inte är det enklaste att mobilblogga då inlägget publiceras flera gånger om och kommentarerna från er fina läsare försvann när de överflödiga inläggen försvann. Och jag mumlar bittert för mig själv eftersom jag inte hann läsa era kommentarer och därför inte heller kan svara på dem.

Nu ska det tamejtusan läsas bloggar som aldrig förr, och favoritserierna kommer att spelas upp flitigt, så flitigt.

Ha en fin kväll, vänner.

LPT

För första gången vårdas jag på psyk under LPT. Sedan i slutet av förra veckan då beslutet blev ett faktum, har de haft extravak, och utegångsförbud. Det är strikta regler nu och inte ens laddaren till telefonen är tillåten i mitt rum. Jag börjar ana hur det känns att sitta i ett fängelse nu, men konstigt nog har jag hört att fångar har fler förmåner än vad psykiatrins låsta avdelningar har.

Ett ständigt sökande

Hela min tillvaro har rasat och det verkar som om den fortsätter att rasa tills det inte finns något kvar. Det känns som om luften har gått ur mig helt. Det är ett ständigt sökande efter ett skäl eller en enkel anledning till att fortsätta vidare trots allt, till att försöka andas.

Situationen är så överväldigande och ohanterlig att det inte längre spelar någon roll vad jag gör för att försöka ordna upp det. Jag är på väg att förlora allt jag har byggt upp, och är för första gången på länge riktigt rädd.

För frisk för att vara sjuk, men för sjuk för att vara frisk.

Helgen lämnade efter sig många frågor om framtiden, och en del ångest också. Men det finns även en del fina minnen från helgen att blicka tillbaka på med ett leende på läpparna.

Det är svårt det där med att balansera en frisk sida med en sjuk. För det är en stor del av mitt liv som består av den friska, där vänner, pojkvänner, skola, arbete, och andra människor i samhället ser mig som frisk och inte vet om något annat än det heller. Men så har vi den sjuka sidan av mig, som också är en stor del av mitt liv och som periodvis lyckas ta sig en ännu större del av det än vad den borde få göra. Det är svårt att leva ett dubbelliv, för det är precis vad det känns som om jag gör.

Men ikväll är de båda sidorna balanserade. För ikväll är jag hemma där jag kan känna mig trygg och vara mig själv. Och tillsammans med medicinen som efter ett par dagars uppehåll äntligen är tillbaka igen, så känner jag mig ganska nöjd och lugn.

Sov gott, vänner.

I den kalla höstkvällen

Och nu ger jag mig tillsammans med vänner ut i den kalla, men samtidigt så uppfriskande höstkvällen för att landa i de svarta skinfotöljerna framför brasan på en av våra favoritrestauranger i staden. En lagomt lugn kväll med lite vin (cola för min del) och vänner som förgyller kvällen.

Ha en fin kväll, vänner.

En aning osammanhängande.

Det är svårt att veta i vilken ände man ska börja när det är överväldigande mycket som händer, och det är därför uppdateringarna har varit glesa och en aning osammanhängande ett tag.

Några framsteg gjordes i veckan i samarbete med kommunen där ett av mina småsyskon bor. Ett samarbete som dock inte blev långvarigt, och nästa steg blir att ta ärendet vidare och hoppas på att det ger resultat istället.

Samtidigt så har psykiatrin konstaterat att depressionen är värre än vad den någonsin varit, och att de ser hur jag medvetet släpper taget om mig själv, om allt. Men min drivkraft har försvunnit och jag vill inte längre vara med och slåss.

Det mesta ser diffust ut just nu, och även om det är svårt att veta hur morgondagen kommer att se ut så är det precis vad jag föredrar just nu - en tid i nuet.

Var rädda om er! ♥

I wish I could save you.

Det gör så ont i mig. Tårarna som avspeglar den oro jag känner för mina syskon är ingenting i socialtjänstens öron. Ord kan inte beskriva hur ont det gör i hjärtat att vara så otillräcklig för dem.

Paniken har börjat sprida sig i mig och den är svår att hejda. Frustrationen över att ingen inte gör någonting åt mina syskons situation trots den informationen de nu besitter, får mig att vilja skrika åt dem att lyfta på sina passiva bakdelar och göra sitt förbannade jobb!

Jag tar saken i egna händer nu. Jag är så långt ifrån stabil inombords nu, men utåt sett visar jag en helt annan sida och med den sidan ska jag hjälpa mina syskon att ta dem ur den karusellen det passiva samhället har försatt dem i.

Allt kommer att bli bra. Jag kommer inte vila förrän ni mår bra. ♥

Ett förlorat hopp

Utanför är det höstkyla, men det värmer ändå inombords att få andas in den friska hösten i lungorna och att se alla de vackra och skarpa färgerna hösten har. Det inger ett visst lugn som behöver finnas just nu när allt inuti är kaotiskt.

Innanför dörrarna värmer mjukiskläderna en frusen kropp, och det duntäcke som numera blivit min bästa vän värmer en frusen själ som förlorat sitt hopp.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0