Från allvarligt tlll kritiskt.

Gårdagen som började med ett morgonhumör utan dess like, vände ändå ganska snart till det bättre när dagen kom igång och när soffan och teven inte skulle bli dagens enda tidsfördriv. Istället spenderades dagen på stan tillsammans med en vän. Efter en lång och god lunch på en av stans bästa restauranger så blev det en lång shoppingrunda. På kvällen hade vi en inbokad tid hos en hudvårdspecialist som analyserade våra hudtyper och gav ansiktsbehandling. En underbart avslappnande och välbehövlig dag.

Torsdagen kommer att ägnas åt intensiva samtal med socialtjänsten och myndigheter i en annan kommun. Mina syskon far illa, och i många år har jag och min äldre syster försökt göra vad som står i vår makt för att att hjälpa till, men vi behöver socialtjänsten hjälp och resurser - något som inte alltid är det enklaste att få. Situationen har gått ifrån att vara allvarlig till kritisk, och det är så illa att liv faktiskt står på spel nu.

Välkommen till min vardag..

Vänner

Den kalla höstkvällen spenderades hemma hos vänner uppkrupen i soffan tillsammans med två av de saknade vännerna på varsin sida om mig.

Just ikväll värmer det gott i hjärtat, och det känns faktiskt som om jag har fått tillbaka en del av mitt liv som har varit saknad.

Sov gott, vänner.

Behandlingshem?

Igår eftermiddag planerades det in ett möte med kuratorn på avdelningen för att diskutera eventuella behandlingshem och idag var mötet det enda som stod på schemat. Tiden flög förbi och samtalet handlade mer om den nuvarande situationen och de tjänstefel som har begåtts den senaste tiden, än om något behandlingshem. När vi bestämde oss för att avsluta mötet hade det gått tre timmar.

Samtalet gav mycket och var över mina förväntningar. Det kändes bra att få vara brutalt ärlig utan att få någon diagnos, och att få prata med någon som såg en människa bakom sjukdomen.

Frågan om behandlingshem är fortfarande lika oklar som innan, och det beror nog främst på att utbudet inte är så brett. Kanske är inte behandlingshem aktuellt i mitt fall, men frågan får fortfarande hänga kvar i luften eftersom ingen bättre lösning är på tal än.

"För sjuk för samhället, men för frisk för psykiatrin."

Idag under terapisamtalet hade jag orken till att berätta för min terapeut om de brister jag har uppfattat och vilka misstag och felbehandlingar jag har fått under min vårdbehandling på psykiatrin. Frustrationen växte i mig, och ruset av ilska gick igenom kroppen. Jag förväntar mig ingen förändring, men dem ska vara väl medvetna om vilken skada de har orsakat.

Återigen står vi i en återvändsgränd. Eller snarare jag. Jag står än en gång ensam med byråkrati upp över öronen och en depression som inte försvinner. Med en bitter smak av svek från psykiatrin. Lovande ord som blev tomma löften och löstes upp i samma stund som de uttalades.

Jag höll min del av "avtalet", och jag var beredd att kämpa för mitt liv när det fanns hopp. När jag visste att någon stod bakom mig och kämpade med mig. Den viljan försvann när jag insåg att jag är ensam i min kamp.

"För sjuk för samhället, men för frisk för psykiatrin."

Min sjukdom handlar inte bara om mig.

Efter ett telefonsamtal med terapeuten slutade gårdagens kaos med två gråtande systrar sittandes på köksgolvet med armarna om varandra. Det gör ont i mig att göra min syster så illa genom att vara sjuk, men samtidigt blir jag bara ännu mer ledsen och apatisk av den känslan och det förvärrar tillståndet.

Jag vill inte ha henne här, för när hon är det en längre tid så kan jag inte upprätthålla den fasad hon är van vid att se. Den starka, förståndiga, och samlade personen hon är van vid att se. Jag vill vara ensam så att jag kan få vara levande död, ifred.

Samtidigt vill jag ha henne här för att jag behöver henne, för att hon behöver mig. För att vi bara har varandra att luta oss mot. Jag vill ha henne här för att jag vill pyssla om henne och visa min syster att jag gör allt för att hon ska ha det bra och må bra. Det är inte bara mig det här handlar om, det handlar också om dem som är mitt liv.

För ikväll ska jag andas.

Det är sen söndagkväll och klockan börjar närma sig midnatt. I ena hörnet av soffan hittar man mig ihopkrupen med laptopen framför näsan. Mitt emot mig i det andra hörnet sitter min syster djupt engagerad i ett samtal med sin vän i telefonen. Vardagsrummet är svagt upplyst av värmeljusen som är placerade lite här och var och det flimrande ljusskenet inger ett slags lugn och fungerar utmärkt som substitut för den ångestdämpande medicinen.

Det skaver lite i hjärtat emellanåt, och tankarna vill gärna gå på högvarv precis som känslorna också vill. Men ikväll - just nu, vill jag inte tillåta det. För ikväll vill jag bara andas. Ikväll ska jag bara andas.

En gnutta energi

Trots att tröttheten hänger kvar och sömnen fortfarande är prioriterad, så lyckades jag ta mig i kragen för ett par timmar under dagen för att städa. Ett litet steg som städning kändes som ett enormt steg, så ett litet leende som spred sig över läpparna efteråt bekräftade belåtelsen över att hemmet nu är skinande rent för första gången på länge. Det är aldrig stökigt hemma, men dammråttorna kan bli väl synliga emellanåt nu för tiden.

Resten av kvällen (och helgen) blir lika lugn som dagarna hittills har varit, och det känns faktiskt okej. Det finns ingen energi över till något annat och när den väl gör det så greppar jag den och håller i den för glatta livet innan den försvinner igen.

Sov gott, vänner.

Det kan bara bli bättre?

Dagarna går, men livet står på paus. Ingenting känns värt mödan just nu, och sömnen står överst på listan, dag som natt. Krafterna kommer tillbaka ibland i några minuter, för att sedan försvinna med en vindpust.

Terapisamtalet igår urartade en aning, och det blev en hetsig diskussion om inläggning igen. Något jag vägrade att gå med på och mötet fick istället ett abrupt avslut då jag fick bråttom därifrån innan en inläggning blev bestämd. Men oron över att bli tvångsinlagd har legat och grott sedan dess.

Jag vet inte var det bär från och med nu, men förhoppningsvis kan det bara bli bättre.

Ta hand om er!

För mina mediciner lever åt mig.

Det är en grå dag och regnet smattrar lite lätt utanför. Inombords ligger ett kemikaliskt lugn och vilar tack vare de ångestdämpande tabletterna. För ja, det är så det ser ut just nu. De tre morgonmedicinerna får mig att orka leva, de ångestdämpande medicinerna som tas under dagen, får mig att andas. Eftermiddagsmedicinerna tas för att stärka orken till att leva, och sömntabletterna som tas på kvällen ger ett par timmars nattsömn.

Jag känner mig som en vandrande kemikalie, och jag lever inte av mig själv, för mina mediciner lever åt mig. Och kemikalierna håller mig vid liv.

En värdefull stöttepelare

De senaste två dagarna har varit kaosartade och de dåliga nyheterna har avlöst varandra. Det är så mycket oreda att det knappt går att reda ut. För i vilken ände ska man börja?

Om inte min syster hade funnits vid min sida som en stöttepelare under dagarna, så hade jag nog inte klarat mig igenom dem. Även om det inte finns något hon kan göra, så är det en enorm lättnad att bara ha någon som håller en uppe när man själv inte längre orkar stå på egen hand. ♥

Once again, i'm on my own.

Det har bara gått två veckor sedan jag vårdades på MIVA och sedan slutenvårdspsykiatrin. För första gången mötte jag en överläkare som verkligen gav sitt allt och använde sig av sina resurser för att ge mig den vård som behövs för att jag äntligen ska bli kvitt depressionen. Överläkarens lovande ord, sitt personliga förhållningssätt, och den varma kramen, invaggade mig i trygghet och värmde mig inombords. Och någonstans litade jag på överläkarens omtanke och löften, något som sällan händer eftersom erfarenheter övertygat mig om att man inte kan förlita sig på någon. När jag blev utskriven och hörde de låsta dörrarna stängas bakom mig så gick jag därifrån med förhoppningarna om att allt trots allt skulle ordna sig den här gången, och med tron om att livet äntligen skulle se ljusare ut.

Men än en gång visade sig erfarenheterna ha rätt, för nu står jag här återigen sviken, och den vård jag blev lovad och är berättigad till, är som bortblåst.

And once again i'm on my own.

Hösten

När väckarklockan ringde tidigt i morse så möttes jag av ännu en fin höstdag. Hösten är vanligtvis inte en årstid jag tycker om eftersom den känns väldigt trist och grå. Men nu njuter jag verkligen av höstens alla skarpa färger och de friska kalla vindarna. Och efter att ha varit ute och hunnit bli kall om fötterna så är det en stor mysfaktor att få krypa upp i soffan med en filt och en kopp varm choklad som värmer.

Förmiddagen har spenderats på terapisamtal, och trots att tröttheten har varit påtaglig den senaste veckan så gick samtalet ändå bättre än sist. Men just nu känner jag inget vidare engagemang eller intresse i något, och det försämrar mina chanser för en god behandling. Men skam den som ger sig. Med en dos envishet och lite viljestyrka så borde det gå ändå.

Var rädda om er!

När ångesten inte begränsar mig.

Ett par trevliga namnsdagsgratulationer väckte mig tidigt på morgonen. Ögonen kändes grusiga trots en god natts sömn, men klarnade upp när de möttes av att solen sken utanför fönstret. Det är fin höstdag och jag såg fram emot att göra någonting av den istället för att låta ångesten begränsa mig. Idag finns viljan där, och även om den inte varar så är jag tacksam för så länge den gör det.

För idag ska det handla om nuet.

Det är lördag och idag har envisheten rotat sig djupt inombords. Dagen ska inte gå till spillo av ångest och destruktiva tankar. Den ska spenderas utomhus i det fina uppfriskande höstvädret tillsammans med en vän. Och om kroppen och huvudet orkar så kommer även kvällen att ha en del att bjuda på. Men en stund i taget. Inga måsten, för idag ska det handla om nuet.

För trött för att ge livet en chans

Jag önskar att jag kunde ta mig i kragen, rycka upp mig, ignorera ångesten, äta lite mat, klä på mig, och gå ut för att hitta på någonting. Men någonstans tar det stopp, och jag förmår mig helt enkelt inte. Det finns ingen vilja, ingen ork. Ångesten är värre än på länge, och kroppen vill inte vara med längre. Tankarna snurrar och känslorna väller över. Ångestdämpande som gör mig trött och får mig att somna är det enda alternativet just nu.

Jag är för trött för att ge livet en chans nu, men det måste få vara så, för tids nog kommer det att bli bättre.

Kompisar, men inte vänner?

Efter att ha varit helt isolerad från omvärlden i ett par dagar och sovit i stort sett hela tiden, så känns det som om det är dags att ge sig upp i sadeln igen och ut i civilisationen. Fredagen har en utekväll tillsammans med vännerna att bjuda på, men med tanke på vilka vänner de har visat sig vara så är jag fortfarande lite tveksam inför kvällen och om jag ens borde låta det som hänt passera obemärkt. Men en utekväll lockar, och kanske kan jag göra det för min egen skull och ta det som det kommer och se dem för vad de är. Kompisar, men inte vänner?

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0