STEGVIST

Tröttheten är så påtaglig nu att till och med samtalet hos terapeuten inte gav någonting och slutade med att jag halvlåg i fotöljen med tunga ögonlock. Dagen skulle egentligen ha spenderats några mil hemifrån hos släkten som jag inte träffar allt för ofta. Men istället ställde jag in släktträffen och åkte hem och sov i flera timmar. Trots det är tröttheten lika påtaglig som innan, och det är skrämmande att vara så trött att man knappt orkar stå på benen. Det är troligtvis de nya medicinernas biverkningar som är boven i dramat och förhoppningsvis så avtar de med tiden. Tills dess är sömnen prioriterad.

En lunch och en mindre shoppingtur tillsammans med syster förgylla tisdagen. Det finns inte mycket att sysselsätta sig med när man är sjukskriven och man är liksom tacksam för minsta aktivitet som dyker upp i vardagen. I andras ögon kanske det verkar som om en sjukskrivning är rena paradiset. Men det är det inte, risken för att bli isolerad är högre och rastlösheten förstör humöret. Men eftersom tröttheten är så påtaglig just nu och ovanligt mycket värre på grund av de nya medicinerna, så är den nuvarande situationen bäst så här. Må det vara värt det.

Det är måndag kväll och söndagen hade ännu en sömnlös natt att bjuda på, vilket gjorde måndagen ganska händelselös då det varken fanns ork eller vilja till att göra någon nytta. Men kanske är det också vad som behövdes. Det finns ingen skola att gå till längre och inget jobb att åka iväg till. Enligt vårdplaneringen tillsammans med överläkaren och kuratorn på psyk så kom vi fram till att en ännu en sjukskrivning är bäst nu eftersom depressionen försämrar min koncentration. Fokusen kommer istället att ligga på att bli frisk nu, och tillsammans med de fem nya medicinerna i kombination med fortsatt KBT, kommer vi inom en snar tid att märka om det ger en önskad effekt.