Biverkningar

Tröttheten är så påtaglig nu att till och med samtalet hos terapeuten inte gav någonting och slutade med att jag halvlåg i fotöljen med tunga ögonlock. Dagen skulle egentligen ha spenderats några mil hemifrån hos släkten som jag inte träffar allt för ofta. Men istället ställde jag in släktträffen och åkte hem och sov i flera timmar. Trots det är tröttheten lika påtaglig som innan, och det är skrämmande att vara så trött att man knappt orkar stå på benen. Det är troligtvis de nya medicinernas biverkningar som är boven i dramat och förhoppningsvis så avtar de med tiden. Tills dess är sömnen prioriterad.

Må det vara värt det.

En lunch och en mindre shoppingtur tillsammans med syster förgylla tisdagen. Det finns inte mycket att sysselsätta sig med när man är sjukskriven och man är liksom tacksam för minsta aktivitet som dyker upp i vardagen. I andras ögon kanske det verkar som om en sjukskrivning är rena paradiset. Men det är det inte, risken för att bli isolerad är högre och rastlösheten förstör humöret. Men eftersom tröttheten är så påtaglig just nu och ovanligt mycket värre på grund av de nya medicinerna, så är den nuvarande situationen bäst så här. Må det vara värt det.

Den nya vårdplaneringen, att bli frisk.

Det är måndag kväll och söndagen hade ännu en sömnlös natt att bjuda på, vilket gjorde måndagen ganska händelselös då det varken fanns ork eller vilja till att göra någon nytta. Men kanske är det också vad som behövdes. Det finns ingen skola att gå till längre och inget jobb att åka iväg till. Enligt vårdplaneringen tillsammans med överläkaren och kuratorn på psyk så kom vi fram till att en ännu en sjukskrivning är bäst nu eftersom depressionen försämrar min koncentration. Fokusen kommer istället att ligga på att bli frisk nu, och tillsammans med de fem nya medicinerna i kombination med fortsatt KBT, kommer vi inom en snar tid att märka om det ger en önskad effekt.

Höstkläder

Avvisad

Även om det inte var första gången så gjorde det ont i hjärtat att bli avvisad av de närmaste vännerna utan någon som helst grund eller förklaring till varför. Och även om det egentligen inte är något personligt och de beter sig så mot andra med, så går det inte att ta det annat än personligt.

Det gör liksom ont i varje del av mig att bli avvisad av de människor jag har försökt funnits där för, samtidigt som jag inte blev förvånad eftersom det har hänt förr. En känsla av värdelöshet och att vara obehövd tog plats i kroppen, och även om det är en löjligt utlösande faktor (men dock inte den enda) så mindes jag sakta men säkert varför jag ibland inte vill leva det här livet. Jag har fel människor i min närhet, och förmodligen gör de mig en tjänst som håller sig borta.

Första natten hemma

Första natten hemma gav inte många timmars sömn, och även om frustrationen över sömnbristen fanns där så gick natten ändå ganska bra. Och jag känner mig nöjd med att ha klarat första natten själv, utan flyktkänslor eller några tankar på återfall, Jag skulle nog gissa på att det är de nya medicinerna som har en god effekt.

Jag är nöjd med utskrivningen än så länge, och njuter av det fria livet utanför psykiatrins låsta dörrar. Luften, känslorna, människorna, och annat ytligt som att äta vad man vill, göra hur man vill, och komma och gå när man vill. Det känns underbart!  ”You don´t know what you got until you´re missing it a lot.”

Utskriven

Dagen har varit påfrestande, och jag borde väl vara tacksam för att jag redan befann mig innanför psykiatrins väggar eftersom det troligtvis skulle ha slutat där till slut ändå.

Det handlade om mycket byråkrati idag vid bedömningssamtalet, och en hel del insatser blev insatta innan de kunde skriva ut mig. Väggarna fick dock bevittna ett mindre sammanbrott efteråt, och utskrivningen var inte lika självklar längre. Men, efter att ha mött bland de bästa och mest kompetenta överläkarna den här tiden och även idag, så samlade jag till slut ihop mig och kände mig redo för utskrivning.

Det har varit en tid i helvetet, men kanske också det bästa jag varit med om sedan jag fick diagnosen depression. Tack vare händelsen fick jag möta läkare som faktiskt såg efter mitt bästa och kände lik väl som jag att en förändring och fler insatser behövdes sättas in.

Första kvällen efter utskrivningen vill jag varken vara hemma eller ensam, så jag tar återigen packningen och åker till min syster och övernattar där efter en efterlängtad filmkväll med massor av onyttigheter!

Skriver senare, och svarar på era fina kommentarer så fort jag kan.
Tills dess, sköt om er.

Permission

Fick en permission på två timmar idag för att kunna åka hem en liten stund. De trodde att det kunde göra mig gott, vilket de hade rätt i.

Trodde att jag skulle bli utskriven igår, men efter ett samtal med överläkaren var ingen utskrivning aktuell. Det blir alltså ett par dagar till innanför psykiatrins väggar, som kommer närmre och närmre i rummet som känns mindre för varje minut ångesten river inuti. Igår undrade jag hur mycket ångest det egentligen ryms i en liten människa.

Sköt om er nu!

MIVA, och slutenvårdspsykiatrin.

De senaste dagarna har spenderats på MIVA (medicinsk intensivvårdsavdelning) och innanför psykiatrins låsta avdelning.

De kommande dagarna kommer även att spenderas på psyk, och det känns tryggt att landa där nu i ett par dagar efter allt som har hänt.

Var rädda om er!

Den psykiatriska utredningen är klar.

Det första och sista testet är nu genomförda och förutom några följdfrågor vid nästa tillfälle, så är den psykiatriska utredningen avklarad. Vilka diagnoserna blir får jag veta nästa gång, men vi kunde uppskatta dem till egentlig depression, postraumatiskt stressyndrom, ångest och panikångestsyndrom. Med andra ord är vi tillbaka där vi började för två år sedan.

Min medicinering fördes dock på tal och de vill gärna framföra till överläkaren att en ändring av medicinerna vore på sin plats eftersom de nuvarande inte verkar fungera så bra med tanke på att jag fortfarande lider av depressionen och dess symptom.

Den onda cirkeln fortsätter.

Det är en ny dag idag, och än en gång har jag missat skolan. Sömnen har inte varit den bästa de senaste veckorna och jag försover mig i stort sett varenda dag. Har varit i skolan två gånger på två veckor. Klarar inte av deras tempo, och det får mig att skämmas. Det verkar inte längre spela någon roll hur mycket jag försöker, resultatet blir ändå detsamma och jag halkar efter. Det får mig att tappa motivationen till allt.

Blir inte av med den där känslan av sorg som hela tiden ligger och gnager inombords. Sorg, ångest och skam. Jag har slutat försöka, och om jag inte tar mig i kragen så blir det nog min egen undergång.

Det är dags för terapisamtal och det slutliga testet idag. Skriver mer om det senare.

Att falla och slå sig hårt.

Känner en enorm längtan efter morgondagen då jag återigen får sitta mitt emot min livlina (som också är min enda trygghet) och släppa fasaden som hänger med dag in och dag ut. För även om det känns motvilligt att medge det så faller jag mot marken just nu, och behöver min livlina för att förhindra fallet.

Depressionen sätt att föra mig tillbaka till ruta ett.

För två år sedan fick jag bland annat min huvuddiagnos, depression. Under de två åren som har passerat har de depressiva perioderna gått upp och ned som i en berg- och dalbana. Dessa nedgångar har fått sina konsekvenser, och konsekvenserna har resulterat i otaliga sjukhusbesök, och många inläggningar på slutenvårdspsykiatrin.

Efter varje nedgång har envisheten fått mig att klättra upp igen. Och även om jag otaliga gånger haft en stark vilja av att ligga kvar på marken, så har inte livet tillåtit mig det. För livet går vidare utan mig och ger mig konsekvenser för det jag missar när jag ligger kvar på marken. De dåliga valen ger oftast dåliga konsekvenser.

Trots att de två åren bestått av många depressiva perioder så gör det dem inte mindre smärtsamma med tiden, snarare tvärtom. De gör ondare, och en bit av mitt hopp försvinner för varje depressiv period. Med tiden blir den alltså svårare att uthärda trots att det finns redskap att använda för att göra den hanterlig.

Jag kan välja att slåss mot min depression och min ångest, och att lära mig att panikångesten inte dödar. Och jag har slagits mot depressionen, använt KBT:s redskap för att mildra ångesten, och lärt mig att panikångesten inte dödar. Men depressionen slår tillbaka och den slår tills viljan att leva inte längre finns kvar och tills ångestens konsekvenser fått mig att falla till marken, för att återigen befinna mig på ruta ett.

Bortom min kontroll

Gränsen för vad som är hanterligt är passerad, och kontrollen jag dagligen kämpar för att behålla är som bortblåst. Ett besked under eftermiddagen raserade mina förhoppningar om framtiden. Allt som mitt liv och min vardag går ut på att upprätthålla är bortom kontroll nu.

Tron om att det någonsin kommer att ta vändning känns ganska avlägsen just nu, och tvivlet om att inte orka uthärda mer är starkare än någonsin.

Känslan av en inre utmattnig får mig att gråta över att jag inte klarar så mycket som jag borde göra.

Jag vill inte mer nu.

Nu och sen

På bussen på väg hem ifrån en visning av en lägenhet när ångesten sköljde över mig så påmindes jag om att det än en gång är söndag, söndagsångest med andra ord. Jag håller alltså fortfarande fast vid min teori.

Hela helgen har varit lugn, och förutom en kvällspromenad igenom staden med en vän, och en filmkväll, så har jag spenderat tiden hemma, pluggandes med det jag har halkat efter med i skolan under influensadagarna.

Imorgon väntar ett snabbt besök på den kommande praktiken, och efter det är det skolan som gäller fram till kvällen. Resten av veckan väntar fortsatt renovering av köket, en hel del skolarbeten, och det andra och sista testet hos terapeuten. En inte allt för händelserik vecka med andra ord.

Var rädda om er!

Med huvudet under armen?

Vaknade strax efter klockan sju imorse av att det plingade på dörren. Resten av morgonen låg jag och halvsov i soffan medan gubbarna var duktiga och renoverade mitt kök.

Skyndade mig att göra mig iordning när gubbarna hade gått på lunch, men upptäckte snart att vattnet i lägenheten var avstängt. Min moster ringde och ville träffas över en lunch innan det var dags för skolan, och perfekt var väl det tänkte jag eftersom hon kunde friska upp mitt minne inför provet eftersom hon har gått den utbildningen jag går. Så blev det inte.

Dags för provet i aulan. Den första halvtimmen ekade mitt snörvel och suckande i den nästan tomma salen, och jag muttrade lågt för mig själv över det överdrivet avancerade provet min lärare hade slängt ihop. Med andra ord så inväntar jag ett omprov inom kort. Skrev tolv sidor, om absolut ingenting!

Kom hem till ett nytapetserat kök, och skrattade högt över mitt val av tapeter som såg väldigt mycket vackrare ut i pärmen än vad de egentligen är.

När jag satte mig ner och tittade igenom boken jag köpte till en av kurserna idag så upptäckte jag att det var fel bok.

Ibland undrar jag om jag ständigt går med huvudet under armen.

Allt för att inte plugga

Sitter och balanserar en plastboll (till blomkrukan) på huvudet och skrattar friskt(?) åt mig själv och min tristess. Mina blickar riktas ofrivilligt mot teven som är mycket intressantare än vad de tre långa kapitlen i boken, är.

Undrar egentligen hur provet kommer att gå imorgon. Har lyckats undvika det i tre veckor, men inte hunnit blivit något klokare för det. Var tog motivationen vägen? Fokusen? Koncentrationen? Just nu har jag svårt att förstå varför jag håller fast vid utbildningen vid glatta livet.

En ny dag med nya tag

Gårkvällen var en utmaning att ta sig igenom, och stundvis faller fasaden och viljestyrkan helt och det känns som om ingenting är värt kampen. Livsviljan synts inte till vid dessa stunder, och det är oftast det som får mig fall. Men, idag är en ny dag med nya tag.

Var rädda om er!

En svagt brinnande låga

Ångesten river i hjärtat
Förnuftet ber om att få ge upp
Kroppen söker efter vila,
känslorna efter tröst,
tankarna efter en paus.

Hoppet har somnat in,
viljan har gått sin väg,
och den svagt brinnande lågan,
är på väg att slockna

Att tänka sig frisk

Alvedonen sänker febern och dämpar smärtan i lungorna. Inatt hoppas jag på en god natt sömn - eller åtminstone en bättre än den förra.

Imorgon ska jag försöka ta mig till terapeuten för att genomföra testet, och sedan avsluta dagen med att träffa min familj som är på besök i staden i ett par dagar.

Imorgon ska jag tänka mig frisk, med en viss hjälp från en alvedon eller fyra.

Sov gott!

Sjuk

Gårdagen blev ingen favorit. Hade ont i lungorna, fick feber och en rejäl förkylning. Natten hade en hel del feberyra att bjuda på, men kanske var det vad som behövdes, då det åtminstone känns lite bättre idag. Lite ont i hjärtat och feber känns ganska milt jämfört med hur det var igår.

Det känns inte som att det är rätt tidpunkt för att vara sjuk just nu när en av mina lärare har uttryckt sitt missnöje över min frånvaro i en av kurserna, eller att jag har ett prov att plugga till. Den målarfirman som skulle måla om mitt kök idag blev avbokad och tapetseringen blev framskjuten. Terapeuten blir nog inte överlycklig om jag skjuter upp testet en vecka till heller. Det finns ingen tid för sjukdom helt enkelt.

Livet

Ibland hatar jag livet så mycket att det gör ont att andas in det. Det känns motbjudande att leva en enda minut till, men ännu värre är det när det känns lönlöst att vara bitter på det utan att göra någonting åt det.

Söndagsångest

"Söndagsångest" är ett begrepp som borde finnas med i ordboken, för det är något jag inte tycks komma ifrån oavsett vad än jag fyller mina söndagar med. Kanske avtar den om vi låtsas att det är onsdag istället?

Ånger, oro, skam, och skulkänslor väller över mig som en kall dusch, och allt som jag byggt upp under veckodagarna raseras på söndagar, och jag kryper sakta men säkert tillbaka in i skalet där jag känner mig trygg. Kanske beror det på spänningar inför kommande vecka, eller så är det funderingar över den föregående. Jag vet inte.

Imorgon börjar ännu en vecka, och den här veckan är fylld med ganska många viktiga moment. Men oavsett vad den här veckans utmaningar blir så kan jag leva på att helgen har varit fylld av kvalitetstid och det finns många fina stunder att blicka tillbaka på och minnas med ett leende. Ångesten borde egentligen slänga sig i väggen!

När framstegen värmer i hjärtat

En vinkväll hos en vän förgyllde fredagen, och även om vi alla blev lite runda om fötterna så var kvällen lyckad. Den bestod av galenskap, och glada miner. En kväll jag sent kommer att glömma.

Gårkvällen gav mig möjligheten att ta några få men stora steg framåt, och den möjligheten tog jag tillvara på även om framstegen var främmande och en aning skrämmande. Framsteg som jag idag känner stolthet över. Det är hög tid att fokusera på det som gör gott, och leva livet när ångesten är så pass avlägsen att det går.

Imorgon väntar en inplanerad biltur med vännerna till ett nedlagt mentalsjukhus som ligger ett par timmar bort. Can't wait!

Den större delen av helgen har den friska delen av mig varit närvarande, och det har varit underbart på alla sätt och vis. ♥

Och så kan helgen börja

Natten kändes kort när jag äntligen lyckats somna och väcktes av väckarklockan strax därefter. Dagen däremot har känts väldigt lång, och jag skulle inte ha något emot att den var över, helst nu.

Dagen har spenderats på skolan, samt ett studiebesök på ett korttidsboende för barn och ungdomar med utvecklingstörning. Min snälla lärare skjöt fram mitt prov två veckor för att jag inte hann göra det idag när en planering inför praktikplats var mer prioriterad. Överlycklig var jag över det eftersom ångesten rev mig sönder och samman igår kväll, och att plugga inför provet kändes inte särskillt aktuellt. Nu hoppas jag även på att få ett gott besked om byte av praktikplats i början av nästa vecka, eftersom jag inte känner mig nöjd med den enda praktikplatsen de hade kvar att erbjuda.

Friday, i'm in love.

Det gör ont, men det har varit värre.

Jag vill våga

Jag vill så gärna tro att det finns en framtid, även om mina tankar och tårar får mig att känna motsatsen. Jag vill uppleva den dagen då jag med glädjetårar i ögonen och med ett brett leende på läpparna tar emot ett komplett betyg som ett bevis på att jag äntligen har nått den första mållinjen.

Jag vill våga tro på att livet inte bara är en kamp om överlevnad, och att framtiden faktiskt har många underbara stunder att bjuda på, om jag bara stannar kvar tillräckligt länge för att uppleva dem.

Jag vill våga tro på att det kommer att bli bättre, och att det inte alltid kommer att göra lika ont.

Ord av trygghet

När tårarna närmar sig ligger de tröstande orden närmast hjärtat. "Jag släpper inte taget om dig förrän jag med säkerhet vet att du mår bra."

Pelle Sandstrak - Mr Tourette och jag

Hela dagen har spenderats till att lyssna på föreläsningar inom psykisk hälsa på konserthuset. Förmiddagens föreläsningar som handlade om neuropsykiatri var intressanta, och många människor ifrån olika kommuner och verksamheter hade kommit för att lyssna. Men eftermiddagen tog hem priset på Pelle Sandstraks fantastiska föreläsning - "Mr Tourette och jag", då hela aulan var fullsatt med människor ifrån bottenvåningen och två våningar upp. Föreläsningen var helt otrolig. I den stora Aulan klingade skratten ifrån alla håll och kanter, och jag tror inte att någon gick därifrån oberörd av Pelle Sandstraks berättelse om sitt liv. En man att beundra.

Och livet kändes liksom ganska bra.

Trots en kämpig natt och en dålig morgon så var resten av dagen underbar. Efter att ha spenderat ett par timmar i skolan (med tankarna någon helt annanstans) så gav jag mig ner på stan för lite egentid. Ett efterlängtat terapisamtal blev impulsivt inbokat på morgonen och i eftermiddags satt jag för första gången på hela sommaren återigen mitt emot min livlina. Timmen gick åt till att prata om sommaren, journalen (läs: misstag!), och rädslan inför diagnoser. Mina nerver lugnades när terapeuten nästan garanterade att jag inte har den diagnosen jag är så livrädd för. Ett par nya samtal bokades in redan nu och nästa vecka sätter vi igång med utredningen och testerna.

Resten av eftermiddagen spenderades tillsammans med min älskade syster och hennes vänner. Och för första gången på länge kändes livet liksom ganska bra.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0