En lugn dag

Ännu en fin dag är här, även om jag är för trött för att uppskatta den. En huvudvärk som inte vill ge med sig förvärrades konstigt nog av lite frisk luft. Så idag blir det en lugn dag framför teven i mjukiskläder och med chokladen framför mig.

Eftersom jag tappar ord så slutar jag nog skriva här.

Hörs senare, vänner.

So far, so good.

Dagens möte med avdelningens kurator gick lika bra som alltid. Fick höra att jag vuxit som människa och gjort framsteg på bara någon månad. Det värmde oerhört och fick mig att känna en gnutta stolthet. Samtidigt klargjorde vi att några nätter på avdelningen inte vore ett bakslag, och så förvarnades psykjouren om att det kan hända att jag dyker upp under kvällen med tanke på hur måendet har varit under dagen. Men så här på kvällskvisten känns det ganska bra och egentligen handlar det väl om att inte känna  efter allt för mycket.

Det känns tryggt att ha avdelningen ett samtal bort, och så kanske det får mig att slappna av och klara av kvällen och natten hemma.

So far, so good.

Vill vill vill!

Blev väckt imorse av att någon satte nycklarna i låset till min ytterdör och låste upp den, smög sig in, och kikade leendes fram, och en yrvaken jag blev förvånad över att se mamma stå där i dörröppningen.

Det var dags för famlijen att fara hemåt igen tillbaka till västra götalands trakter, och det känns ju lite synd med tanke på att det är trevligt att ha dem här. Men det är också en fördel med avståndet, och det är att man hinner sakna varandra.

Dagen började alltså bra, och har gått fortsatt bra. Men avdelningen lockar lite fortfarande medan ångesten ligger och gror inombords. Och även om jag så gärna vill klara det på egen hand, så är det inte alltid lätt. Medans avdelningen bara ligger en stund bort, ett samtal bort.

Jag känner mig enormt ambivalent. Vet verkligen inte hur jag ska hantera detta på egen hand. Men samtidigt vill jag ju så gärna. Vill vill vill!

En smula stolt

Utekvällen med vännerna var trevlig men blev kortvarig. Jag kände inte för en sen utekväll så jag åkte hem tidigt och sov istället. Sov bort ångesten, tankarna, ledsenheten.

Något gott som uppstod från kvällen var i alla fall att jag tog modet till mig för att berätta för mina vänner om depressionen och behandlingshemmet. Något jag har döljt för dem i tre års tid. Tre långa år.

Min samtalskontakt säger alltid åt mig att vara ärlig mot mig själv, så det var vad jag provade på häromkvällen. Ocn det kändes bra, riktigt bra. Och jag är faktiskt en smula stolt över mig själv nu.

Kamp

Den här dagen har varit så intensiv. Ingenting har gått som det ska, och det har varit jobbigt att pendla mellan botten och toppen. För det är precis så det har varit, en inre kamp mellan botten och toppen.

Vid några tillfällen har jag övervägt att åka till avdelningen eftersom tankarna har varit så intensiva och ångesten så påtaglig. Men jag vill klara det på egen hand, som en slags träning inför framtiden. Och den här gången får bli en utmaning. Men att bli inlagd på avdelningen är inget misslyckande, även om det kan kännas så. Men jag vill bara inte att det ska tillhöra min vardag längre, en vardag som endast består av sjukdom.

Ikväll kommer jag att omges av friska människor, något som får mig att känna mig ännu sjukare. Vilket oftast brukar leda till att jag vill gå hem och ta tabletter för att försvinna. Det må låta drastiskt, men det är min svaghet.

Men blir bakslaget för hårt så blir jouren min livlina för den här gången.

Håll tummarna för mig, vänner.

Ångestkaos

Ångesten har varit skyhög det senaste dygnet, av olika anledningar. Anledningar som egentligen inte är anledning till att få ångest för. Men sån är jag och det krävs inte mycket alls för att ångesten ska infinna sig igen. Men förhoppningsvis är den inte här för att stanna.

Ikväll är det utgång med vännerna som gäller och det är något jag har sett fram emot länge. Men om ångesten fortsätter vara där den är nu så kommer jag inte att följa med. Jag vill inte låta ångesten hindra mig från att göra saker, men jag vill inte heller låta den förstöra kvällen.

Hoppas ni har det bra, vänner.

Ångest

Ångesten knackade på så här på kvällskvisten, men botades med några ml theralen och nozinan.

Det var ett tag sedan den senaste ångestattacken och jag har mått bättre än på länge den senaste tiden. Men den var ganska mild och hanterlig med hjälp av medicin.

Jag står på mig och intalar mig själv om att jag inte tar några som helst steg bakåt bara för ångestattackens skull. Jag mår bra ändå, men idag krävdes det bara lite extra av min energi för att behålla det härliga måendet.

Ha en fin söndagskväll, vänner.

Sjukdom

Jag vankar fram och tillbaka och tänker på mitt dubbelliv, snacka om att det kan skapa en identitetskris! Inte undra på att jag knappt vet vem jag är längre eller vilket ben jag ska stå på.

Jag är så trött på attt låtsas vara något jag inte är. Men hur ska jag gå framåt i utveckligen om jag inte gör det? Annars består ju min vardag bara av sjukdom, sjukdom och sjukdom.

Jag vet inte längre vad som är jag, men kan inte låta bli att undra om det är meningen att sjukdomen kommer att vara resten av mitt liv, den jag blev, den jag är, och den jag kommer att bli.

Hur ska jag någonsin komma framåt och livet inte tillåter mig att ta stegen, om jag inte tillåter mig själv att ta dem. Det känns falskt att intala mig själv om att jag är "normal" och ännu värre att låta någon annan tro det.

Orkar inte tänka på det här varenda dag, varenda minut. Det tär verkligen.

Dåtid, nutid och framtid.

Jag vet inte längre vem jag är, eller vad jag vill. Eller jo, jag vill gå framåt och inte bakåt, det är en sak som jag står fast vid oavsett vad. Men stegen framåt är så skrämmande, när det förflutna är det enda jag kan och vet.

Ilkväll fick jag en förhandstitt på vad framtiden har att erbjuda mig, och visst lockade det mig. Men samtidigt blev jag livrädd för det okända och lade i handbromsen och tvärnitade istället.

Jag vill ju, men det är svårt. Jag vill leva det där livet som jag fått flera förhandstittar på, men någonstans inombords tar det stopp och tankarna säger mig att det enda jag kan och vet är mitt förflutna, det som varit min vardag i så många år. Självskadebeteendet, sjukdom, sjukhus, öppenvårds- och slutenvårdspsykiatrin.

Det känns fortfarande som om jag lever ett dubbelliv, men jag försöker med allt jag har att lämna det gamla livet bakom mig och anta mig det nya underbara livet jag har framför mig.

Ikväll kanske jag blev rädd och valde att stå kvar på samma plats, men vem vet vad morgondagen har att erbjuda. Och kanske är den lite mindre skrämmande nu när jag fått min förhandstitt.

Ännu en latdag

Idag är det en av de mer orkeslösa dagar då verkligen allt känns tungt att göra, trots ett bra humör. En mjukiskläders-dag uppkrupen i soffan framför bra tv.

Men jag har faktiskt tänkt pallra mig ut på cykeltur tillsammans med en vän ändå och trots det dåliga vädret. Efter den goda middagen förstås.

Hoppas ni har haft en bra dag och får en mysig kväll.

En underbar dag

Ännu en underbar dag är här, och jag mår lika bra som de senaste dagarna. Att solen värmer oss ännu en dag är inte heller fy och skam, och förmodligen bidrar den till mitt mående.

Idag händer det inte mycket mer än att det är sysslor här hemma som ska utföras innan ikväll då vännerna samlas hemma hos mig för en tvkväll.

Ha en fin dag, vänner.

Over n' out!

Vårsolen

Är det inte underbart med sol så säg! Den vämer enda in i hjärtat. Nu är frågan bara vad man ska sysselsätta sig med under dagen. Vill vara ute och njuta av vårsolen, och hoppas på att någon annan också vill det.

Ha en fin dag, vänner.

En fin kväll.

Gårkvällen spenderades tillsammans med vänner, och även om det först kändes som om vi inte hade något gemensamt längre så blev det lättsammare efter en stund och rädslan över att inte längre känna igen sig själv med sina bästa vänner gick över. Resten av kvällen spenderades tillsammans med en annan vän som jag har allt och ingenting gemensamt med.

Idag har sömnen varit prioriterad eftersom den varit så påtaglig att sömnvanorna har förändrats drastiskt. Kanske har det med depressionen att göra, eller att min gamla antidepressiva medicinen sattes ut och den nya som sattes in. Behandlingshemmets läkare gjorde dessa ändringar och konstaterade att jag fortfarande har en depression, men nu när jag är hemma igen så mår jag bättre än på länge. Och jag håller tummarna varje dag och kväll för att det ska vara.

Slappdag

Jag kan inte mer än att skämmas över att det största lyft jag gjort idag är att flytta mig mellan sängen och soffan. Men det är en sån dag, en latdag då inga överansträgningar är tillåtna.  Vädret är inte heller det bästa så jag känner mig tillfreds med att sitta framför teven idag, med min älskade chokladkaka..

Må gott, vänner.

Dagens bravader

Mitt leende går upp till öronen idag och jag känner verkligen att solen skiner på oss idag. Humöret är på topp trots att det är lite för många tråkiga ärenden att utföra idag.

Det som står på tapeten idag är att åka och ha samtal med avdelningens kurator om behandlingshem fortarande är aktuellt. I så fall åker vi till Skåne för ett studiebesök.

Ha en fantastisk dag, vänner.

Första och andra natten

Natten till idag var den första natten på fyra månader som jag sov ensam hemma. Det tog emot att åka hem igen till en tom lägenhet och den otrygghet det medförde. Men det gick över förväntan, och det känns som om även den här natten kommer att göra det. Men visst, det är inte så svårt att känna sig tillfreds med tillvaron med en glassbytta i knäet med en rolig film som visas på teve.

Sov gott, vänner.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0