STEGVIST

OM LIVET MED PSYKISK OHÄLSA OCH OM VÄGEN UR DEN.

Första försöket

♦ Framsteg och bakslag Permalink1

Under eftermiddagen var det planerat att jag skulle vara hemma ensam innan min syster (som är på besök) skulle komma hem från jobbet. Men istället smög jag iväg till stan för att fönstershoppa. Den inte så långa stunden jag spenderade hemma, väntade jag bara på att få åka tillbaka till avdelningen. Hur det kommer att gå imorgon är ett stort frågetecken.

Det känns inte bra någonstans just nu, och det har det inte gjort på flera veckor. Tårarna bränner konstant i ögonvrån och behovsmedicisinen blir väl använd.

Min längtan efter en paus är stark, och hela tiden cirkulerar mina tankar kring tabletter och överdoser. Det är sorgligt (och för en del, ofattbart) men sant.

För hon tror på mig.

♦ Psykiatrin Permalink1

Under ett samtal med min favoritskötare sedan tre år tillbaka men också min ECT behandlare sedan ett  par månader tillbaka, så kom det fram att hon anser att jag är hospitaliserad och att hon inte tror att jag bara har en djup depression. Hon ansåg att det antingen var så att jag hade en ytterligare diagnos, eller att det handlade om mitt sätt att tänka, och det kan jag gott och väl hålla med om. Men det är ju inte med vilja som jag tänker på att den enda lösningen på livet är att dö.

Hon berättade även att jag inte är samma person nu som jag var för tre år sedan och att jag har blivit mycket sämre. Och det är precis vad jag själv har försökt tala om för omgivningen hela tiden. Jag känner inte mig själv längre.

Hon avslutade med att säga att hon tror på mig. Och även om jag har hört de orden förr, så värmer de ändå så varmt i hjärtat.

Framsteg och bakslag

♦ Framsteg och bakslag Permalink1

Efter att ha försökt mig på att äta maten som serverades igår så gav jag upp efter två tuggor. Det finns ingenting i mig som får mig att vilja ens se åt maten just nu när det känns då tufft som det faktiskt gör. Men idag på stan så lyckades jag få i mig två pizzabitar, och konstigt nog så fick det mig att känna ett unns av stolthet (istället för besvikelsen över att inte ha fått i mig mer än så).

Som sagt så har det varit en heldag på staden tillsammans med familjen som åter är på besök. Det har varit psykiskt påfrestande och rent ut sagt väldigt jobbigt emellanåt, men fy vad skönt det har varit att få umgås med familjen igen. Eftersom jag inte har varit utanför avdelningen (eller knappt utanför mitt rum) på väldigt många dagar, så kändes det verkligen när man helt plötsligt omgavs av människor i alla hörn och kanter.

Under flera dagar nu har jag brytit sönder och samman och fått stöd av personal (de få gångerna de haft tid) för att inte gå sönder i bitar. Men under gårkvällen räckte inte samtalet och istället självmedicinerade jag. Det kan få sina konsekvenser på måndag då ordinarie läkare är på plats, eftersom självskador innebär att man inte får vara kvar på avdelningen. Det visar sig.

Hoppas att ni har en bra helg, vänner.

Till top