Första försöket

Under eftermiddagen var det planerat att jag skulle vara hemma ensam innan min syster (som är på besök) skulle komma hem från jobbet. Men istället smög jag iväg till stan för att fönstershoppa. Den inte så långa stunden jag spenderade hemma, väntade jag bara på att få åka tillbaka till avdelningen. Hur det kommer att gå imorgon är ett stort frågetecken.

Det känns inte bra någonstans just nu, och det har det inte gjort på flera veckor. Tårarna bränner konstant i ögonvrån och behovsmedicisinen blir väl använd.

Min längtan efter en paus är stark, och hela tiden cirkulerar mina tankar kring tabletter och överdoser. Det är sorgligt (och för en del, ofattbart) men sant.

För hon tror på mig.

Under ett samtal med min favoritskötare sedan tre år tillbaka men också min ECT behandlare sedan ett  par månader tillbaka, så kom det fram att hon anser att jag är hospitaliserad och att hon inte tror att jag bara har en djup depression. Hon ansåg att det antingen var så att jag hade en ytterligare diagnos, eller att det handlade om mitt sätt att tänka, och det kan jag gott och väl hålla med om. Men det är ju inte med vilja som jag tänker på att den enda lösningen på livet är att dö.

Hon berättade även att jag inte är samma person nu som jag var för tre år sedan och att jag har blivit mycket sämre. Och det är precis vad jag själv har försökt tala om för omgivningen hela tiden. Jag känner inte mig själv längre.

Hon avslutade med att säga att hon tror på mig. Och även om jag har hört de orden förr, så värmer de ändå så varmt i hjärtat.

Framsteg och bakslag

Efter att ha försökt mig på att äta maten som serverades igår så gav jag upp efter två tuggor. Det finns ingenting i mig som får mig att vilja ens se åt maten just nu när det känns då tufft som det faktiskt gör. Men idag på stan så lyckades jag få i mig två pizzabitar, och konstigt nog så fick det mig att känna ett unns av stolthet (istället för besvikelsen över att inte ha fått i mig mer än så).

Som sagt så har det varit en heldag på staden tillsammans med familjen som åter är på besök. Det har varit psykiskt påfrestande och rent ut sagt väldigt jobbigt emellanåt, men fy vad skönt det har varit att få umgås med familjen igen. Eftersom jag inte har varit utanför avdelningen (eller knappt utanför mitt rum) på väldigt många dagar, så kändes det verkligen när man helt plötsligt omgavs av människor i alla hörn och kanter.

Under flera dagar nu har jag brytit sönder och samman och fått stöd av personal (de få gångerna de haft tid) för att inte gå sönder i bitar. Men under gårkvällen räckte inte samtalet och istället självmedicinerade jag. Det kan få sina konsekvenser på måndag då ordinarie läkare är på plats, eftersom självskador innebär att man inte får vara kvar på avdelningen. Det visar sig.

Hoppas att ni har en bra helg, vänner.

Jag

Jag känner inte igen mig själv längre och jag vet inte längre vad som är jag. Depressionen har tagit bort allt som har varit jag, och jag önskar så innerligt att jag blir mig själv snart igen, väldigt snart. Depressionen har varit en så stor del av mig under en sådan lång tid nu. Tre år är en alldeles för lång tid.

Jag kan inte längre tänka klart. Eller prata rent. Jag tänker sakta, och svamlar när jag pratar. Det är inte jag, det är depressionen och medicinerna som cirkulerar inombords.

Jag vill inte längre. Jag saknar mitt gamla jag.

Att kämpa vidare

Och så sakta men säkert kom tårarna smygandes fram, och jag kunde inte hålla mig längre. Kröp upp i en säng som står i ett övergivet hörn av avdelningen för att få vara ifred. En i personalen fick snart syn på mig och tog sig tiden att sätta sig ner för att trösta och motivera mig till att kämpa vidare.

Det är tufft just nu. Kanske är det för att så otroligt mycket händer runtomkring just nu och det känns överväldigande för mig eftersom ingenting har hänt på så lång tid.

Personalen påminde mig om att jag visst kämpar fastän jag inte tror det själv. Och även om jag hade svårt att tro på det så värmde det en aning inombords.

Det har runnit många tårar de senaste dagarna och kvällarna, och rädslan för att psykiatrin ska tappa hoppet om mig och släppa taget, har skavt inombords. Men överläkaren och personalen har försökt övertyga mig om att fastän de är frustrerade över att inget har hjälpt hittills så ger de inte upp. De ger inte upp fastän jag nästan har gjort det. Men något inombords säger åt mig att kämpa vidare.

Och precis som väntat

Efter att ha varit sjuk till och från i några dagar så har febern äntligen gett med sig. Men blodproverna de tog under morgonen visade på en infektion i kroppen.

Livet på avdelningen flyter på, även om jag inte vet något annat eftersom jag sover bort hela dagarna. Vill liksom inte vara med alls längre, så därför är det lättast att sova bort eländet. Jag äter inte alls längre, ingenting alls. Jag kan verkligen inte, förmår mig fortfarande inte. Personalen har till och med slutat fråga mig om jag vill ha någon mat. Vet inte om det är bra eller dåligt.

Under eftermiddagen brast det helt oväntat och tårarna bara forsade ner. Allt som händer just nu kom över mig, och jag blev utmattad av att bara tänka på det. Och precis som väntat så funderade jag intensivt och länge på vad jag skulle göra åt livet, och hur.

Imorgon ska vi ha möte med behandlingsenheten och avdelningens psykolog. Vet inte alls vad som ska diskuteras, men jag tror att det har med veckoschemat att göra.

Hoppas ni har det bra, vänner.

Det känns bara som om allt kväver mig.

Minnet sviker mig och jag minns knappt de senaste dagarna tack vare ECT behandlingen. Men jag vet i alla fall att jag tillsammans med personal från behandlingsenheten och personal från avdelningen gjorde ett Må-bra schema häromdagen. De anser att jag är för passiv, och det kan jag gott och väl hålla med om. Men det finns en anledning till det med. Men på schemat står det i alla fall bland annat att jag ska träna på att vara hemma, vara delaktig på behandlingsenheten, börja i en depressionsgrupp, och kanske börja studera igen. Och under ett samtal med avdelningens kurator häromdagen så informerades jag om att under väntan på KBT så kommer jag att få gå hos en annan kurator. Visst låter allt bra, men det känns ju redan som om jag har gett upp, varför ska jag då satsa på och vara delaktig i allt det här? Men det är bra för mig, det vet jag ju. Det känns bara som om allt kväver mig.  Det går för fort fram.

Jag har hunnit med och haft en permission också. En nattpermission hemma med min syster som stöd. Men med tanke på mitt dåliga mående tidigare under dagen, så gick början av kvällen inte så bra som jag hade önskat, och fortare än kvickt tog jag min packning för att återvända tillbaka till avdelningen igen. Men min mamma som var i telefonen, lugnade ner mig och fick mig att traska tillbaka hemåt. Resten av kvällen och natten gick över förväntan.

När man bara inte orkar mer.

Under ett läkarsamtal idag så bestämdes det bland annat att jag, tillsammans med ett par psykologer skulle få ihop ett schema för att aktivera mig på något sätt under dagarna eftersom min depression gör att jag blir helt passiv. Det bestämdes också att de skulle trappa ut mig från avdelningen inom kort. Det skrämde mig enormt! Jag vill ju härifrån, men hur ska jag klara mig? Under den senaste tiden så har jag ju blivit mycket sämre än vad jag varit på ett tag.

Därför brast det till slut, och jag undrade vad fasen det skulle bli av mig!? Jag kan inte vara på avdelningen hur länge som helst, det klarar jag inte. Men något jag knappt klarar av att gå i närheten av det är mitt hem. Personal kom in på rummet och tröstade och lyssnade så gott det gick, och det var guld värt i alla fall.

Det är tusen andra omständigheter som fick det att brista för mig idag, och det var länge sedan så många tårar föll ner för mina kinder, men till sist så orkar man bara inte mer.

Ett dåligt mående..

Det är måndag, och dagarna hinner passera innan man ens hunnit vakna till liv. Fast å andra sidan så är jag ständigt utmattad medan jag är på avdelningen, och ligger mest i sängen och sover eller grubblar över alla problem som uppstår en efter en. Det dåliga måendet har gjort att bloggen har hamnat åt sidan under några dagar.

Förra veckan under ett läkarsamtal kom vi fram till att inga fler ECT behandlingar ska utföras eftersom de inte har hjälpt eller förbättrat mitt mående. Efter läkarsamtalet kändes det otroligt hopplöst, för om inte ens ECT hjälper, vad ska göra det då? Jag var upprörd, frustrerad och ledsen och ville inte alls vara med längre. Så när läkaren blev informerad om det så blev jag förbjuden att gå ut, och är fortfarande det. Men nu när ordinarie läkare har kommit tillbaka till avdelningen så vet jag inte alls hur min planering kommer att se ut.

Idag, för första gången på veckor smakade jag min första riktiga måltid. Det blev bara några tuggor, men det är ändå framsteg. Jag kan inte äta - förmår mig helt enkelt inte. Men jag försöker verkligen vissa dagar..

Ettt dåligt mående kan verkligen yttra sig på många olika vis.

3 månader

De senaste dagarna har inte varit mycket att hurra över med feber som har hållit i sig, och minskad matlust, eller snarare matvägran, i flera dagars tid.

Läget börjar försämras, och jag börjar må allt sämre, trots ECT behandlingarna. Idag kommer läkaren att bedöma om fler ECT behandlingar behövs.

Pratade med min favoritterapeut idag. Terapeuten som hjälpte mig att andas under två års tid, då jag inte kunde andas på egen hand. Jag har henne att tacka för mycket och mer därtill. Saknar henne enormt nu när hon inte längre är min terapeut.

Jag har varit på avdelningen i 3 månader nu.

Framsteg

Eftermiddagen har spenderats inne i stan på en behandlingsenhet som heter Ankaret. De ville att jag skulle besöka dem eftersom jag har varit ett samtalsämne under de gemensamma morgonmötena på avdelningen.

Jag var där förra veckan och träffade en av de anställda. Men idag fick jag träffa någon ny, som likaså var hur trevlig som helst och vars ord verkligen värmde.  Vi pratade om min bakgrund, problematik, och hur vi skulle kunna förbättra innehållet i mitt liv, och på vilket sätt vi skulle aktivera mig för att inte låta depressionen ta över vilket är ganska vanligt förekommande vid depressioner. Redan nästa vecka har jag två tider inbokade där. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte på mötet som jag egentligen hade tänkt ställa in.

Idag åt jag mat för första gången på fyra dagar, och om sanningen ska fram så känner jag mig ganska äcklad. Det är ett av mina problem, att vid tillfällen när jag mår sämre så försvinner min aptit helt, och jag matvägrar helt enkelt. Men idag, för första gången på fyra dagar så klarade jag av att äta upp åtminstone lite av maten som låg på tallriken.

Electroconvulsive therapy

Gjorde min sjunde gång med ECT imorse,  och när jag vaknade upp var jag mer förvirrad än någonsin. Det verkar som om det blir värre och värre för varje gång. Men vad vet jag, man kanske vänjer sig så småningom. Nästa gång blir sista gången innan det bedöms på nytt om fler gånger behövs. Men eftersom jag iinte märker av någon förbättring så blir det troligtvis fler gånger.

"ECT (engelska electroconvulsive therapy, elektrokonvulsiv behandling) är en psykiatrisk behandlingsmetod där epileptisk aktivitet i hjärnan framkallas genom elektrisk stimulering. ECT används framför allt vid djupa depressioner.

Behandlingen innebär att en
elektrisk ström på ca 0,8 A vid 450 V sänds genom patientens hjärna med hjälp av elektroder som anbringats på huvudet. Strömmen framkallar ett epileptiskt anfall och detta förändrar balansen i ett flertal signalsubstanser i hjärnan. Patienten är sövd under behandlingen och märker därför inte av det epileptiska anfallet."

En mardröm

Den här dagen har varit en mardröm. Jag låter sakta men säkert motgångarna slå på mig hårt, så hårt att jag faller djupare och djupare.

Mitt liv har blivit en mardröm, en mardröm som jag inte kan vakna upp ifrån.

Hela dagen har varit en kamp, och jag har matvägrat och inte klivit upp ur sängen mer än då jag varit tvugen att springa på toaletten för att göra mig av med den lilla vätskan jag lyckats fått i mig. Två läkarsamtal har vi hunnit med också då personalen informerade läkarna om mina dåliga matvanor. Näringsdrycker kom på tal, men istället gav jag med mig och fick i mig lite vätska.

Läkarna anser att jag mår sämre och sämre, så en ny medicin sattes in. En psykosmedicin som hjälper deprimerade.

Jag ser fram emot midnatt då dagen går över till morgondag.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0