Det får räcka nu.

De senaste dagarna har besvikelsen tagit för stor plats för att vara lagomt. Det känns som om något slår mig rakt i ansiktet för varje håll jag vänder mig åt. Det kallas besvikelser. Andra runtomkring mig säger att det inte är något att bry sig om, att inte haka upp sig på. Men det är lätt att säga när det inte är deras liv det handlar om. Personalen förminskar mina problem för att underlätta för mig, men istället blir det så fel och jag känner att de nedvärderar mitt sätt att se på saker och ting. Men det är ju faktiskt mitt liv det handlar om.

Det går inte som det ska just nu, och problemen växer sig allt större för varje gång jag ägnar en tanke åt dem. Jag orkar verkligen inte med fler motgångar. Det får räcka nu.

För andra natten.

För andra natten ska jag sova hemma i mitt lilla radhus. Det är ett stort steg i rätt riktning, men jag kommer inte att bo kvar där mer än två månader till eftersom jag fick den lägenheten jag ville ha. Det måste ha varit för att någon höll tummarna för mig. ♥

Dagen har spenderats på staden tillsammans med min kontaktperson. Vi åt god lunch och shoppade loss lite, och lite till. Hur trevligt som helst och jag är väldigt nöjd med dagen, och kvällen om den går som jag vill.

Ha en fin kväll, vänner.

Det är min sanning

Det liksom pirrar lite i magen när jag tänker på dig. På dina fina ord, på ditt söta ansikte, och dina försiktiga pussar. Men det som gör ont, är att jag ljuger och undanhåller sanningen för dig. För vilken bra start är det på en relation? Men jag varken kan, vill eller vågar berätta att jag ligger på psyket. Vem som helst skulle springa åt det andra hållet då. Jag är inte den du tror att jag är, och den jag vill att du ska se varje gång vi träffas. Fast den du ser är ju jag, fast bara med ett bagage som är obeskrivligt tungt att bära, både för mig och för andra. Det är min sanning.

För sömnen är A och O?

Under en sömnlös natt hinner man fundera både en och två gånger på allt och ingenting. Tankarna cirkulerar fort runt i huvudet, medan känslorna spelar ett spratt. Till följd av detta blir man, i alla fall jag, ännu tröttare, men får då ännu svårare att somna. Det är en ond cirkel som är svår bruten.

Det finns som alltid, för många bekymmer att oroa sig över, men också samtidigt en hel del bra saker att se fram emot. Men mitt upp i allt detta undrar jag samtidigt vad sjutton det är för fel på min kropp eftersom de fysiska besvären bara blir fler.

Hela kvällar och dagar är jag uppslukad av mina egna tankar, och väger för- och nackdelar med allt möjligt. Livet i största allmänhet. Det kanske inte är så konstigt att man inte kan sova egentligen..

Om jag mot all förmodan lyckas få någon sömn under dagen så kanske jag kan spendera kvällen enligt planerna, och för första gången på väldigt många månader, spendera tid tillsammans med mina vänner på en utekväll i stan. Jag vill så gärna, och hoppas så mycket att det ska leva upp till mina förväntningar. Men som sagt, först sömnen, som är A och O.

Vill, vill, vill.

Under gårdagen blev det två visningar av två lägenheter som man bara kan drömma om. Men till min stora glädje så blev den ena min, och om allt går som det ska så är det inflyttning om några månader. Jag törs inte ens snudda vid tanken eftersom jag är rädd för att drömmen ska ryckas ur mina händer. Jag vill så gärna det här!

Det är mycket som är på gång nu, och det känns enda ut i fingerspetsarna. Det är så mycket av det här som jag vill ska gå i uppfyllelse. Vill, vill, vill.

Krampanfall, akuten, och hjärtintensiven.

Efter ett antal kraftiga krampanfall under gårdagen (som orsakades av en för stor mängd medicin), slutade eftermiddagen på först akuten och sedan hjärtintensiven, där jag tillbringade natten och morgonen.

Det var bland det värsta jag har varit med om. Jag blev yrslig och svimfärdig, och helt paralyserad inombords. Kroppen liksom fick sitt eget liv, och hela jag förlamades under en lång stund vid olika tillfällen. Jag kunde inte stå upp, sitta ner, och var otroligt nära att falla nedför en stentrappa när personalen tog emot mig bakifrån. Vid ett tillfälle föll jag också handlöst rakt ner på marken. Det var det otäckaste och mest fasansfulla upplevelse jag fått uppleva.

Det enda jag kan säga om händelsen är att jag har lärt mig min läxa.

En enda stor röra.

Efter en extremt lång och jobbig natt fylld av mediciner och tankar kring allt som händer runtomkring, tog jag igen mig åtminstone lite, när jag somnade på morgonkvisten. Men övertrött som jag var satte jag mig upprätt och började ringa några nödvändiga samtal. När personalen kom in i mitt rum, hade jag somnat i fotöljen. Och på väg till köket gick jag rakt ini i min dörr. Ibland får man sig ett gott skratt mitt i eländet.

Det är trots allt mycket som händer just nu, men jag har nog blivit lite van och reagerar inte på att tankarna styrs av allt som är. Jag har genomgått fler neurologiska undersökningar för att utreda var mina plötsliga skakningar i kroppen kommer ifrån. Men inget provsvar har kommit än. Fler undersökningar av kroppen har varit aktuella den senaste tiden, och det känns som om man inte gör annat än går till läkare och undersökningar, Men, det är nödvändigt och efteråt kommer jag nog känna en lättnad.

Något som gnager i mig är letandet efter ett nytt hem eftersom jag inte kommer att bli utskriven förrän jag har fått en ny lägenhet. Det finns några stycken som vi har varit och kollat på, men dessa har bara fått mig att känna avsmak. Jag hoppas så att visningen imorgon blir den rätta.

Allt är en enda stor röra och det hindrar mig från att fokusera på annat, och sömnen blir jätte störd.

Håll tummarna för mig, vänner.

Äntligen!

Eftter många om och men så har jag fått nya tillbehör till datorn som gör att den återigen fungerar som den ska. Det går inte att beskriva hur otroligt härligt det känns att få blogga igen!

Mycket men samtidigt ingenting har hänt sedan ssta uppdateringen. Men, bara häromdagen lyckades jag övertyga överläkaren om att få bli av med eztravaket (som kallas nivå ett). Till min stora förvåning gick läkaren med på det efter att några löften utbyttes. Det känns så konstigt cch samtidigt skrämmande att vara ensam igen, nu när jag har haft någon med mig i tre eller fyra månader. Men övervakad är jag fortfarande och kommer att ha nivå tre, i fortsättningen. Nivå tre innebär tillsyn varje kvart, och in och ut springer de som tokar några gånger i timmen. Ibland känns det som om jag föredrar nivå ett istället för en massa spring. Men efter sju månader är jag nog van vid det mesta på den här avdelningen.

Jag har saknat bloggen, och jag ska svara på era kommentarer så fort jag kan. ♥

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0