Behandlingshemmet

Det är mindre än en vecka kvar till jag åker tillbaka till behandlingshemmet, och det får det att knyta sig i maggropen. Det är ett val jag inte känner mig allt för nöjd med, men har jag något annat att välja på?

Det är miljön, och några andra faktorer som får mig att vantrivas där, och om jag kunde ändra på det så hade jag gjort det utan att blinka, för jag vill vill vill att det ska bli bra.

Det gör mest ont att jag hade så höga förhoppningar på behandlingshemmet innan jag åkte dit. Tiden på avdelningen gick ut på att längta efter resan dit. Det känns olustigt.

Om en liten stund väntar ett besök på avdelningen för att hämta medicin och besöka kuratorn.

Ha en fin dag, vänner.

Det nygamla beslutet

Efter besöket hos avdelningens kurator häromdagen beslutade vi oss efter många om och men för att strunta i besöket på det nya behandlingshemmet och istället välja tillbaka det gamla.

Det beslutet är inget jag känner mig tillfreds med men har inte så mycket annat att välja på. Och istället får jag försöka se det från den ljusa sidan eftersom personalen är underbara och min nya vän Emelie finns kvar där.

Må gott, vänner.

Vardagen

En hel dag på staden tillsammans med storasyster förgyllde min tisdag, och jag kunde inte ha fått bett om en bättre dag. En paus från allt och alla och bara njuta var precis vad som behövdes innan det var dags att återgå till verkligheten.

Imorgon väntar ett besök på avdelningen och avdelningens kurator för att planera inför torsdagens tripp ner till Skåne där vi ska besöka behandlingshemmet. Och efter det väntar ett telefonmöte tillsammans med det gamla behandlingshemmet.

Eftermiddagen har förhoppningsvis en middag tillsammans med en vän att bjuda på. Och i helgen är det fest för en annan vän som fyller år.

Så i veckan händer det lite saker runtomkring som gör vardagen lite mer händelserik.

God natt, vänner.

Krashlandning

Enda sedan vi kom tillbaka hem från behandlingshemmet så har det varit stessigt och närmat kaotiskt. På insidan kraschar jag och ångrar nästan att jag åkte hem, bara för lugnets skull. Det är inte långt irån en kraschlandning nu, och jag vill förhindra den, men vet verkligen inte hur. Det vore synd om det behövde sluta på avdelningen igen.

Kanske gör en natt hos min syster imorgon susen, och ger mig krafterna tillbaka. För det är precis vad som behövs, energi.

Ett perfekt team

Tillsammans har jag och min fyraåriga lillebror städat lägenheten som det perfekta team vi är. Han har städat och jag har gått efter honom och städat ännu mer. En sen lunch tillagades och sedan var det barnprogram på teve. Ibland är det bra härligt att vara barnvakt (när orken finns där).

Trevlig söndag, mina vänner.

Kaos

Inombordskaoset blir värre av att det är kaos på utsidan. Jag går och städar febrilt i hopp om att det faktikt ska kännas på insidan, men utan framsteg.

Lördagskvällen kommer i alla fall spenderas hemma tillsammans med familjen (som bidrar till kaoset, haha!).

Ha en fin kväll nu, vänner.

Begravningen

Begravningen hölls i eftermiddag några mil ifrån stan. Det var en sorglig men vacker stund, och någonstans inombords väcktes förnuftet om vad som verkligen och egentligen betyder något.

Eftermiddagen som spenderades shoppandes på ett köpcentrum utanför staden var inte fullt lika dyster och någonstans i bilen på väg dit lättade våra humör. Kanske var det ett farväl vi behövde ta för att kunna gå vidare. Men just där och  då var det svårt att se småsyskonen genomlida sin pappas begravning.

Kvällen spenderar jag tillsammans med mamma framför en bra film som går på tv, och så hoppas jag att morgondagen som delvis ska spenderas på psyk går bra.

Sov gott, vänner.

Blunda och önska

Det sista terapisamtalet med terapeuten gick över förväntan och väckte många känslor. Det är synd att det var det sista samtalet och helst av allt skulle jag vilja packa ner terapeuten och ta henne med mig, för av alla psykologer, kuratorer och terapeuter jag mött så är hon helt klart den bästa, och därför tar det emot att avsluta behandlingen här. Men jag kan bara blunda och önska att personalen och terapeuterna är lika välutbildade och bra som de här.

Imorgon förmiddag är det dags för en lång bilresa hemåt, och på vägen ska vi besöka min lillebror som numera är bosatt på ett ungdomshem. Sen, sen är jag hemma igen tills det är dags att åka till det nya behandlngshemmet.

Sov gott! ♣

Blunda och önska

Det sista terapisamtalet med terapeuten gick över förväntan och väckte många känslor. Det är synd att det var det sista samtalet och helst av allt skulle jag vilja packa ner terapeuten och ta henne med mig, för av alla psykologer, kuratorer och terapeuter jag mött så är hon helt klart den bästa, och därför tar det emot att avsluta behandlingen här. Men jag kan bara blunda och önska att personalen och terapeuterna är lika välutbildade och bra som de här.

Imorgon förmiddag är det dags för en lång bilresa hemåt, och på vägen ska vi besöka min lillebror som numera är bosatt på ett ungdomshem. Sen, sen är jag hemma igen tills det är dags att åka till det nya behandlngshemmet.

Sov gott! ♥

Tacksam

Jag ligger i ena hörnet av soffan och huttrar under täcket och värmer fötterna på datorn, medan Emelie sitter i det andra hörnet framför sin dator. Vi väntar på dagens höjdpunkt - kvällsfikat. Och klockan smyger sig fram, vilket den förmodligen kommer att göra tills på onsdag då vi båda får åka härifrån.

Bedömningen är i full rullning och eftersom det snart är dags för hemfärd så är sammanställningen av bedömningsmånaden viktig att klargöra. En rad av olika skattningar, enkla som jobbiga, har varit de senaste dagrnas uppgift.

Tiden här kommer alltså inte ha varit slöseri med tid. Snarare tvärtom, det har gett mig mer än vad psykiatrin fått fram under tre års tid, och det kommer jag alltid att vara tacksam för. För jag är tacksam för den här tiden, trots att den har fört med sig många jobbiga stunder.

Saknad

Jag längtar hem så det gör ont i själen, och även om jag inte vet vad som kommer att hända när jag väl har kommit hem så känns det bara bra med tanken på att komma hem till mitt liv (om man nu kan kalla det så) och mina vänner, mina saknade vänner.

Ambivalent

Det är lördag kväll och i tre dagar i rad har jag vägrat kliva upp ur sängen i onödan. För det är en sån period nu. En period då ingenting känns speciellt bra eller lockande och tröttheten är påtaglig.

Drömmarna styr in på avdelningen och hemmaplan. Vareda gång jag slumrar till så drömmer jag bara om det och kan inte sluta tänka på någonting annat när jag är vaken heller. Tiden på avdeöningen har satt sina spår.

Eftersom bedömningsmånaden är över nästa vecka så är det dags för hemfärd på onsdag. Och det känns bra, till och med jätte bra. Samtidgt som det finns en stor rädsla för hur det kommer att bli när jag väl kommer hem.

Ha en fin lördagskväll, vänner.

Känslostorm

Känner en enorm känsla av allt och ingenting. Kroppen vill inte riktigt vara med i dagen och dess rutiner och knoppen jobbar övertid med alla dess tankar som kommer och går.

Viljan att leva vidare är svag och det är också orken till att kämpa för livet. Och helst av allt vill jag bli lämnad ifred med mina destruktiva tankar och beteende.

Jag vill inte längre vara med

På ett sunt sätt.

Dagen som delvis har spenderats ute på vift har ändå varit ganska bra trots ångesten som väljer att uppenbara sig vid de mest olämpliga tillfällen. Det är därför sömnen är så prioriterad eftersom det är mitt sätt att bli av med den för en stund. Verklighetsflykter är det enda sättet just nu, och det är ju därför jag är på behandlinshem - för att lära mig att hantera den på ett sunt sätt.

Imorgon kommer dagen att ha lite mer att bjuda på då vi ska åka iväg till Boda Borg (som fångarna på fortet) och leka av oss lite. Jag hoppas att ångesten väljer att hålla sig borta då och låter mig en stund av lugn och ro.

Trevlig kväll, vänner.

Chansen går inte till spillo,

Även idag sköljdes jag av en enorm hemlängtan medan jag for iväg på en nostalgitripp. Det känns som tortyr att inte veta vad som ska hända härnäst och var jag kommer att spendera ett halvår framåt. Hemma eller på ett behandlingshem?

Även en enorm tacksamhet och dåligt samvete sköljs över mig eftersom jag ännu inte vet vad jag vill eller var jag ska bo hädanefter. Människor har arbetat hårt för att ge mig den här chansen. Men jag får trösta mig själv med att det finns andra hem att bo på, så chansen går ändå inte till spillo.

Halva tiden har gått, och nu är det bara två veckor kvar innan bedömningsmånaden är över.

Vad som är bäst för mig.

Ikväll uppfylldes jag av en enom känsla av hemlängtan. Den höll i sig kort och intensivt, men var obehaglig och en aning smärtsam. Jag vill trivas här och känna att den här platsen är för mig, men så länge känslorna spelar mig ett spratt så kommer jag inte kunna komma i underfund med vad som är bäst för mig.

Award

Och mitt upp i allt har jag glömt bort att nämna att jag tacksamt fått en award från fina Johanna, med motiveringen:

"Stegvist kämpar med depression och ångest. Hon har det tufft men trots det svåra känner jag styrka i hennes ord. Jag känner igen mycket i hennes tankegångar och därför är det en blogg jag ständigt återkommer till."

En blottad själ för stunden.

Självskadetankarna kom och knackade på dörren för en stund sedan, och då slog det mig att det var ett tag sedan nu som jag självksadade och det känns verkligen också. På avdelningen var sista gången och efter det tändes ett hopp inombords om att det faktiskt fanns hjälp att få, och att överdoserna inte var mina bästa stunder i livet.

Ibland kändes det inte som om det fanns något annat att förlita sig till, och så kan det kännas många gånger per dag, men när det inte finns något annat att ta till så får man söka efter ett verktyg att hantera ångesten på istället.

Vila i frid.

Mina småsyskons pappa har precis gått bort. Det var en tragisk bortgång som mina syskon kommer att få bära med sig för resten av sina liv. Jag hoppas att han äntligen får vila i frid och att dem får en riktig chans att ta farväl av honom på begravningen.

Födelsedag

Jag vaknade tidigt imorse av att en ur personalen kom in med frukost på sängen till mig. De hade med sig varm choklad eftersom det är en favorit, vilket uppskattades.

Igår gjorde vi en tårta tills idag, och den blev till min stora fövåning faktiskt ganska god, så vi gjorde ett bra jobb.

Hoppas nii får en fortsatt bra dsg, vänner.

Det är inte lätt.

Jag begär inte att någon ska förstå hur det känns att lämna sina rötter för att åka iväg på ett behandlingshem som ligger över 50 mil bort och börja jobba med sig själv och sina problem. Det blir och kommer att bli fler humörssvägningar och tårar. Men det är okej, det är tillåtet.

Efter att ha varit instängd på en avdelning i över två månaders tid och sedan slussas direkt till ett behandlingshem var och är fortarande inte lätt. Det är inte lätt. Därför kommer jag att intala mig själv om att det faktiskt är okej att må dåligt stundvis för att sedan samla nya krafter och ta nya tag. Det är ju så man gör, man reser sig efter fallen.

För att dagen ska bli bra.

En ny dag med nya tag. Idag känns det lite bättre än vad det gjorde igår kväll. Det var en kväll jag sent kommer att glömma eftersom det ångade ånger ur öronen på mig. Det är svårt att fatta rätt beslut när allt omkring säger mig att det är fel.

Men jag vill våga påstå att den här dagen kommer att bli bättre. Det handlar ju om vad man gör det till, och jag ska med all kraft jag har att göra mitt bästa för att dagen ska bli bra.

Vill ju.

Det är snabba svängar och snabba beslut.. Åter igen tillbaka på behandlingshemmet efter en tids funderande. Jag vill och hoppas på att det här var rätt beslut. Vill ju få en vändning på de dåliga vanorna nu, tror jag.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0