Kvällen

Efter middagen och en god efterrätt sitter jag uppkrupen i mammas soffa framför en film som visas på tv.

Magen har gjort uppror ikväll och kanske är det därför jag inte känner mig på topp. Men snart är det dags att krypa ner och få en god natts sömn innan morgonen är här och det är dags att ta ett beslut om jag ska åka tillbaka till behandlingshemmet eller om det blir hemgång.

Ha en fin kväll, vänner.

Det var inte så här det skulle bli.

Igår kväll bestämde jag mig för att avsluta behandlingen, vilket inte alla tyckte var en förståndig idé. Och det kan jag väl hålla med om till fullo, men det känns inte rätt, inte bra.

Mamma kommer och hämtar mig om två timmar, och sedan följer jag med henne hem över helgen och så får vi se när det är dags att åka tillbaka hem.

Det var inte så här det skulle bli och det har jag överväldigande dåligt samvete för. Det var inte så här det skulle bli.

En ärlig chans

Jag har bestämt mig för att jag ska klara mig igenom även denna dag, men med mer styrka och mod. Jag ska ge det hela en ärlig chans och ge av mig själv.

Dag två

Andra dagen på behandlingshemmet, och det känns fortfarande inte riktigt bra. Kanske är det hemlängtan, kanske är det så enkelt att det här inte är för mig.

Redan nu

Det känns inte som om jag vill planera en tid framöver eftersom jag inte vill vara kvar här. Efter bedömningsmånaden kommer jag att åka hem eller till ett annat behandlingshem. Sökandet ett ett nytt kommer att börja redan nu.

Första dagen på behandlingshemmet.

Efter att ha gråtit mig till sömns igår kväll kändes situationen och till och med livet väldigt hopplöst. Men imorse när det var dags att kliva upp kändes det som om jag hade nya krafter att arbeta med. Och även om det fortfarande känns ganska svårt så har i alla fall ångesten inte varit allt för närvarande under förmiddagen.

Förmiddagen hade det första samtalet med min nya terapeut att bjuda på, och ärlighet var mest prioriterad då det kändes rätt att få dela med mig av mina nya intryck och känslor.

Personalen här är väldigt mottagliga och omtänksamma. Det är utbildade skötare, terapeuter, sjuksköterskor, och en läkare som kommer varannan vecka.

Det är sju hus här på gården. Fyra små villor där patienterna bor, och ett stort samlingshus där maten och samlingen är. De två andra husen är samtalshus och kontor där personal arbetar.

Mardröm

Tidigt på morgonen när personalen på avdelningen väckte mig för att det var dags för den långa resan till behandlingshemet så var spänningen hög och nervositeten kröp i hela kropppen. Men när jag väl kom fram var det något som inte stämde, något som inte riktigt kändes rätt fastän personalen var trevlig och behandlingshemmet såg hyffsat bra ut. Den känslan i maggropen håller jag fast vid, och jag tänker inte stanna här längre än nödvändigt.

Det går inte riktigt att bli av med tårarna som strömmar ner längs kinderna och tankarna som far runt i huvudet. Känslokaos är bara förnamnet på den här mardrömmen.

Hej ångest!

Tillbaka på avdelningen, och ångesten tynger bröstet som om ett ton stenar vilar över det. Det känns inte bra att vara tillbaka i allas elände, i all sjukdom och i all ångest. Jag önskar att jag kunde hjälpa alla, men kan knappt hjälpa mig själv, so there you go.

Vill sova bort resten av kvällen och morgondagen och hoppas på att den vakna tiden imorgon blir uthärdligare.

Nattpermission

Första nattpermissionen på länge gick över förväntan och även om natten kändes svår stundvis så var gårkvällen och dagen som spenderades tillsammans med syster mysigt och väldigt värd vad som än skulle komma i min väg.

Dagen har varit en förhandsvisning på hur mycket jag kommer att sakna henne medan jag är borta, men jag påminner mig själv om att det inte är för alltid jag är borta.

Två dagar kvar.

Med en dos envishet och viljestyrka

Ett lyckoru går igenom kroppen på mig vid tanken på min beviljade nattpermission. En hel natt borta från sjukhusets väggar. En permission som ska spenderas med syster innan det är dags att åka till behandlingshemmet. Och även om det känns lite osäkert hur måendet kommer att vara under tiden utanför avdelningen så litar jag på att klara det med en dos envishet och viljestyrka.

"..och det känns att det snart är dags."

På måndag morgon åker jag till behandlingshemmet för att påbörja bedömningsmånaden. Det är fritt fall nu eftersom det inte har varit tid för ett besök innan. Jag hoppas och vill tro att det är ett bra behandlingshem som lever upp till våra förväntningar.

Mitt eget hem är för tillfället ett pågående projekt och jag borde vara glad som slipper vara hemma i röran under tiden. Resultatet dock blir nog som jag tänkt mig.

Avdelningen fortsätter vara min tillfälliga sovplats till tidig måndag morgon då det är dags för avfärd.

Nervositeten är påtaglig nu, och det känns att det snart är dags.

Panikångest

Under tiden jag läste att ett av de antidepressiva medel jag tar förhindrar/mildrar bland annat panikångest så slog det mig att jag som vanligtvis brukar ha panikångestattacker var och varannan natt, inte har haft det på hela tiden jag har varit inlagd på avdelningen.

Med andra ord är det en mycket nöjd jag som bloggar.

Ha en fin lördagskväll, vänner.

Behandlingshemmet, here I come.

Väcktes i förmiddags av att avdelningens kurator kom med goda nyheter om behandlingshemmet. Beslutet är beviljat och i slutet av månaden kommer jag tillsammans med personal att åka ner till behandlingshemmet.

 Tankarna snurrar häftigt runt och jag vet knappt i vilken ände jag ska börja ta itu med allt det praktiska. Men pusselbitarna faller nog på plats med tiden och förhoppningsvis går det som jag tänkt mig.

Ha en fin dag, vänner.

Den ständiga väntan

Är beslutet nära nu? Det känns som så och det kryper i hela kroppen av förväntan. Kanske är beslutet lika långt borta som tidigare och de ger mig falska förhoppningar. Men jag vill tro och hoppas att den ständiga väntan snart är över. Det är inte det lättaste att leva i ovisshet.

Innan jag ger upp

Gårdagen var en tuff en att ta sig igenom och journalen fylldes återigen med avvikande händelser kring mig. Det är av ren desperation jag handlar nu, och inte av förstånd eller förnuft. Man blir inte friskare av att vara inlagd under en sån lång tid. Det har gått över två månader nu, och snart vill jag ha ett besked, innan jag ger upp.

När livsgnistan slocknar

Tålamordet sviktar och längran efter ett beslut blir allt starkare för varje minut som går. Det finns ingenting annat att göra här än att vänta. Vänta på ett beslut som aldrig kommer.

Det känns som om det är dags att ta ett besllut nu, för min livsgnista är låg och kommer att slockna annars. Jag orkar inte ha det så här länge till.

Permission

Permissionen blev till vår stora överraskning beviljad och vi fick en hel dag tillsammans på hotellet som familjen bor på.

Gårdagen hade också en kort permission att bjuda på och en kort promenad gjorde mer gott än vad man kan tro. Det är inte sunt att vara inlåst dygnet runt, det blir man inte heller frisk av.

Dagen har tyvärr ingen utgång att bjuda på, men jag spenderar tid framför fönstret och låter solen utanför värma mig enda in i själen.

Permission eller inte?

Det är onsdag förmiddag och solen värmer i vinterkylan. Det är helgdag idag, men jag kan inte minnas vilken. Dagarna förvirrar och timmarna smälter i samman.

Idag, som alla andra dagar, ligger mina förhoppningar på permission tillsammans med familjen. En förfrågan som har blivit nekad många gånger hittills. Ändå kan jag inte låta bli att hoppas. Jag vill det så mycket att det gör ont i mig.

Hoppas ni får en fin dag, vänner.

Långa dagar

Det är en kämpig dag och det är lite extra svårt att fokusera på det positiva för att inte skriva ut mig och springa till apoteket för att hämta ut de saknade tabletterna. Det låter som ett missbruk, och visst är det väl just det. Ett självdestruktivt beteende som jag inte längre sticker under stolen med. Det finns inte längre något att dölja, att smussla med.

Men dagarna, de långa dagarna blir ännu längre när ångesten är konstant närvarande och det inte finns några tabletter att förtränga ångesten med. Och eftersom tabletterna lyser med sin frånvaro så är det just det enda som cirkulerar i tankarna.

Psykvården i ett nötskal

De senaste dagarna har varit kaotiska på avdelningen och personalen har sprungit fram och tillbaka mellan extravaken. Patienterna har tagit hand om varandra och funnits där för varandra i de svagaste stunderna. Psykospatienter som ska vara på en annan avdelning är inlagda på allmäna avdelningen, och de springer runt och slår, hotar och svär. Det är så det ser ut på avdelningarna just nu. Personalen skäller på patienterna som mår dåligt och vill ha hjälp eller medicin. Personal har blivit inringda mitt i natten och får jobba dubbla skift, och man ser hur de anstränger sig för att hålla ögonen öppna.

Vi som bara får gå ut med personal har inte en chans att få komma ut på dagen, och det är inte ens någon idé att fråga om det heller.

Det här är psykiatrin i ett nötskal.

Överdos och ångest

Dagarna passerar förbi och ena stunden är risknivån så låg att långa permissioner är tillåtna och i den andra är det inte ens tillåtet att lämna avdelningen utan övervakning, men det är självförvållat. När ångesten blir för påtaglig tar desperationen över och jag gör vad som helst för att bli av med den, och det är då överdoserna ligger nära till hands. Det nya året började med en överdos, men även om gårdagens överdos inte var så farlig trots allt så fick det konsekvenser som gjorde situaionen aningen drastisk, och idag skäms jag över gårdagens nervsammanbrott som ekade över avdelningen.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0