Stegvist

Om livet med psykisk ohälsa och om vägen igenom den.

Behandlingsenhet, samtal och ångestgrupp.

♦ Psykiatrin Permalink0

Dagen börjar lida mot sitt slut, och inte mig emot eftersom den har varit lång. Idag hade jag ett inbokat möte på en behandlingsenhet där jag tydligen ska börja gå i samtal och en ångestgrupp. Jag är inte jätte pigg på tanken eftersom jag aldrig hört talats om dem tidigare. Men, det är väl värt ett försök. För vad har jag att förlora?

Imorgon är det ECT igen, och den här gången kommer inte mina anhöriga att vara med. Men det känns okej ändå eftersom jag vet att de kommer att finnas till hands de resterande gångerna vi ska göra behandlingen.

God natt! ♥

För ingenting går som det ska.

♦ Med- och motgångar Permalink2

Ibland stannar jag upp och funderar på var mitt liv har tagit vägen. För sakta men sälert så försvinner allt som varit bra med tillvaron. Kanske är det jag själv som orsakar det omedvetet, eller så är det ur min kontroll. Och hur gärna jag än vill att allt bara ska bli bra igen, så verkar det inte hända på ett tag eller två.

Idag ifrågasatte en sköterska om jag använder mig av "benzo" vid sidan av den ordinarie medicineringen, för tydligen går inte ECT:n som dem vill och krampanfallet de vill framkalla blir inte lika kraftigt som de hoppats på. De har sänkt dosen på sömnmedlet och hoppas på att det ska göra någon skillnad. Det återstår att se  imorgon.

Ingenting går riktigt som det ska, och det gör ont.

Hoppet om en förändring, en förbättring.

♦ Vägen tillbaka Permalink2

Det är i början av veckan nu och imorse gjorde jag min fjärde ECT behandling. Det tar på krafterna, och jag är trött i både kropp och själ. Till skillnad från de tidigare gångerna då jag bara känt mig förvirrad, så var en del minnen som helt bortblåsta idag, och huvudet ville inte alls hänga med. Inte heller talet. Vilket årtal och vilken månad det är nu, var helt bortglömt och visst skrämde det mig en aning. Och säkerligen mina nära och kära med. Men dessa biverkningar är en del av behandlingen.

De första gångerna hade jag min familj närvarande och det kändes otroligt bra med lite stöd när man kände sig så osäker och rädd. Fortfarande uppslattar jag min familjs närvaro trots att det blir den femte behandlingen på onsdag.

Jag väntar och hoppas fortfarande på att behandlingarna ska ge resultat. att min sinnesstämning ska lätta. Och jag dagdrömmer om att vakna upp med krafterna till att bearbeta och övervinna kampen mot depressionen. Men än så länge märker vi inte av någon förändring och det skrämmer mig, enormt. För om ECT inte ens hjälper, vad tusan ska göra det då?

Men jag har fyra behandlingar kvar (till att börja med i alla fall), så än så länge håller jag fast vid hoppet om en förändring, en förbättring.

Till top