Behandlingsenhet, samtal och ångestgrupp.

Dagen börjar lida mot sitt slut, och inte mig emot eftersom den har varit lång. Idag hade jag ett inbokat möte på en behandlingsenhet där jag tydligen ska börja gå i samtal och en ångestgrupp. Jag är inte jätte pigg på tanken eftersom jag aldrig hört talats om dem tidigare. Men, det är väl värt ett försök. För vad har jag att förlora?

Imorgon är det ECT igen, och den här gången kommer inte mina anhöriga att vara med. Men det känns okej ändå eftersom jag vet att de kommer att finnas till hands de resterande gångerna vi ska göra behandlingen.

God natt! ♥

För ingenting går som det ska.

Ibland stannar jag upp och funderar på var mitt liv har tagit vägen. För sakta men sälert så försvinner allt som varit bra med tillvaron. Kanske är det jag själv som orsakar det omedvetet, eller så är det ur min kontroll. Och hur gärna jag än vill att allt bara ska bli bra igen, så verkar det inte hända på ett tag eller två.

Idag ifrågasatte en sköterska om jag använder mig av "benzo" vid sidan av den ordinarie medicineringen, för tydligen går inte ECT:n som dem vill och krampanfallet de vill framkalla blir inte lika kraftigt som de hoppats på. De har sänkt dosen på sömnmedlet och hoppas på att det ska göra någon skillnad. Det återstår att se  imorgon.

Ingenting går riktigt som det ska, och det gör ont.

Hoppet om en förändring, en förbättring.

Det är i början av veckan nu och imorse gjorde jag min fjärde ECT behandling. Det tar på krafterna, och jag är trött i både kropp och själ. Till skillnad från de tidigare gångerna då jag bara känt mig förvirrad, så var en del minnen som helt bortblåsta idag, och huvudet ville inte alls hänga med. Inte heller talet. Vilket årtal och vilken månad det är nu, var helt bortglömt och visst skrämde det mig en aning. Och säkerligen mina nära och kära med. Men dessa biverkningar är en del av behandlingen.

De första gångerna hade jag min familj närvarande och det kändes otroligt bra med lite stöd när man kände sig så osäker och rädd. Fortfarande uppslattar jag min familjs närvaro trots att det blir den femte behandlingen på onsdag.

Jag väntar och hoppas fortfarande på att behandlingarna ska ge resultat. att min sinnesstämning ska lätta. Och jag dagdrömmer om att vakna upp med krafterna till att bearbeta och övervinna kampen mot depressionen. Men än så länge märker vi inte av någon förändring och det skrämmer mig, enormt. För om ECT inte ens hjälper, vad tusan ska göra det då?

Men jag har fyra behandlingar kvar (till att börja med i alla fall), så än så länge håller jag fast vid hoppet om en förändring, en förbättring.

ECT

De senaste dagarna har spenderats med familjen som är på besök hos mig. Tillsammans har vi solat, badat, bråkat, och skrattat. Medan de är på besök har jag permission från avdelningen.

Det fina vädret och tiden på stranden har fått mig att för en kort stund glömma bort att det är mycket som går i motvind just nu, och att alla problem bara kommer en efter en och aldrig upphör. De har gjort mig likgiltig och bara allmänt utmattad. Och jag önskar att de inte fanns om jag blundade för dem, men jag kan inte fly ifrån dem hur gärna jag än vill göra det.

Under ett läkarsamtal idag kom vi fram till att ECT är den enda lösningen på min depression. Så på söndagen åker jag tillbaka till avdelningen för att genomgå ECT på måndagen. Jag är tacksam fdr att mamma kommer att vara där med mig.

Förlåt för den dåliga uppdateringen fina läsare, men jag hoppas att ni också varit ute och njutit av det fina vädret.

Avdelningssjuka

Jag vet inte vad jag ska skriva för att förmedla hur ont det verkligen gör inombords nu. Jag blir sjuk(are) av att vara på den här avdelningen. För mycket sjukdom, för mycket misär. Som om man inte har nog med sig själv så tvingas man höra om andras elände. Det svider, och jag orkar snart inte mer.

En för hög dos medicin cirkulerar i kroppen, och jag vet att det inte gör något eftersom personalen inte har någon koll alls egentligen. Ser ingen ljusning och har ingen framtidsutsikt. Är bara så sjukt trött på livet, på omgivningen, och på mig själv.

Måste kämpa, måste andas vidare, måste kämpa, måste andas vidare.

Läkarsamtal

Avdelningens nya regel är att om man skadar sig själv så riskerar man att bli utskriven och portad från slutenpsykiatrin i sin hemkommun. Så efter mitt bakslag i förrgår fanns en oro över att bli övergiven och utkastad. Men under dagens läkarsamtal nämndes inte händelsen, och det gick ett lättnad igenom min kropp.

Det vi kom fram till under läkarsamtalet var att om inte den antidepressiva medicinen hjälper inom en vecka så kommer vi att allvarligt överväga ECT. Dessutom gjordes det några medicinändringar.

konsekvenser

Peace and love festivalen var en upplevelse, och vi hade det så bra som det bara gick. Väl på hemmaplan kändes det inte lika bra att komma till avdelningen och inte hem heller för den delen.

Det gör ont inuti nu, och det krävs all min kraft för att stå ut med tankarna och känslorna som kommer. Stundvis kan jag inte andas riktigt, och samtidigt bränner tårarna i ögonvrån.

Igår tog jag några steg bakåt, och mina återfall blir allt tätare och farligare, och trots att gårdagens bakslag ändå var ganska milt så kommer det att få konsekvenser.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0