Peace&love

Skrivandet hamnar åt sidan när måendet svajjar, även om det är då jag egentligen borde skriva som mest.

Fortfarande inskriven på avdelningen, och tillsammans med läkaren kom vi fram till att det ska få fortsätta vara så tills nästa vecka då vi tar upp det igen. Men från och med imorgon får jag en veckas permission eftersom jag och en vän åker till Peace&love för att arbeta som funktionärer under festivalen. Och vi kommer att få se otroliga band spela under tiden. Det kommer att bli en upplevelse. utan tvekan.

Eftersom vi blir borta fem dagar under festivalen så hamnar bloggen lite åt sidan. Men nästa vecka blir allt som vanligt igen.

Sköt om er nu, vänner.

Dagen

Gårkvällen var svår att ta sig igenom och det föll många tårar. Och efter att ha vaknat av personalens väckning vid lunch idag trodde jag inte att jag skulle orka mig upp ur sängen för en dag till. Men efter många om och men så tog jag mig upp, och är glad för det eftersom jag fick en hel del uträttat under dagen, trots ångesten som rev inuti.

Hoppas att eran dag har varit bra och att ni får sova gott, vänner.

Förtvivlan

Det känns som om krafterna har runnit ur mig och orken till någonting är som bortblåst. Tårarna som brände bakom ögonlocken kunde jag till sist inte hålla tillbaka, och rätt som det var så satt jag skamset mitt i kvällsfikat och grät.

Det känns så långt ifrån okej just nu. Men kanske måste det få vara så för ett tag. Jag önskar bara att jag kunde sätta ord på vad jag känner för att underlätta det hela, men utan framsteg.

Kanske blir morgondagen lite lättare.

Sov gott, vänner.

För vad ska det bli av mig?

Hela dagen har spenderats ute i solen på avdelningens uteplats. Där satt jag och min kära rumskamrat från efter frukost till sen eftermiddag. Det gjorde att mina planer och ärenden som skullle uträttas under dagen blev åtsidosatta. Men det var det värt!

Efter ett läkarsamtal idag känner jag mig ganska osäler påi hur situationen kommer att se ut för mig den närmaste tiden. Kommer dem släppa iväg mig nu trots att jag mått sämre de senaste dagarna? Om inte, hur länge blir jag kvar då? Eller kommer jag att få ECT? Jag har många obesvarade frågor och nu känns det som om läkarna inte är att lita på, och den läkaren jag trodde var mest kompetent har jag också börjat tvivla på efter många om och men.

Rädslan för att de bara ska skicka hem mig innan vi nått en framgång elller åtminstone tagit några steg framåt, är stark. Samtidigt vill jag inget hellre än att klara mig hemma och med vetskapen om att avdelningen finns bara ett samtal bort. Men just nu känns det uteslutet.

Jag känner mig bara väldigt otrygg.
För vad ska det bli av mig?

...

Dagsysselsättning och KBT

Även om mötet med psykoterapeuten kändes lite konstigt så gick det väl ändå ganska bra. Vi kom fram till att en dagsysselsättning skulle göra nytta. Jag kommer även börja i KBT igen inom de närmaste tre månaderna.

Förutom det så ställde jag in allt som stod på dagens schema och åkte tillbaka tilll avdelnigen och kröp ner under filten. Där ville jag stanna resten av livet kändes det som. En molande huvudvärk och ett dåligt humör är ingen bra kombination.

Kanske, men bara kanske blir en nattpermission av idag om orken och humöret räcker till. Annars satsar jag på att morgondagen blir bättre.

En avbruten nattpermission

Nattpermissionen som var inplanerad blev inte av då känslorna har spelat ett spratt under de senaste dagarna och det har gjort ont att andas. Och även om dagen och kvällen varit bra och har spenderats ute på vift tillsammans med en vän, så räckte inte den tryggheten till för att jag skulle ta steget och våga sova ensam hemma inatt.

Så än en gång landar jag tryggt under landstingsfiltarna och är tacksam över att avdelningen faktiskt finns.

Sov gott! ♥

Dietisten och vikten

Mötet med dietisten gick oväntat bra, och jag intresserade mig faktiskt för vad hon hade att säga. Överviktig var jag definitivt inte, men med vikten jag hade innan viktökningen var jag nästintill anorektisk. Det förklarar en hel del och det kändes för första gången bra att jag gått upp en del i vikt sedan medicinen sattes in i Januari.

Däremot vill jag inte ha det överflödiga av vikten, som jag mår fruktansvärt dåligt över. Men med en dos envishet bör jag kunna gå ner lite i vikt.

...


/Jenny

I medicinens dimma

Det är en skrämmande känsla att inte känna glädje inför någonting. För det är precis så det känns, och det får mig att må ännu sämre.

Idag spenderade jag tid med en av mina bästa vänner, och det enda jag kunde känna var att jag ville slippa undan. Det hade ingenting alls med personen ifråga att göra, utan bara hur mitt mående är.

Vill bara krypa ner under täcket och aldrig mer titta upp. Men det går inte, för det första jag har på schemat imorgon är ett besök hos dietisten.

Men för tillfället gömmer jag mig i medcinens dimma.

Vilken dag..

Huvudet värker, och muskelinflammationen i höften likaså. Idag är det endast vila som gäller, även om det är är ganska tråkigt egentligen.

Hela dagen igår spenderades i sängen, och även denna dag verkar arta sig likadant. Men funderar på att försöka pallra mig hemåt för en stund eller två. Kanske blir det en nattpermission.

Dagen blev inte bättre av att ordniarie läkare har semester och en överläkare som fick mig avstängd från skolan och skapade en hel del bekymmer med CSN, har tagit över för några veckor. Nu är det bäst att hålla sig undan.

Vilken dag..

Kropp och psyke

Morgondagen är här, men jag känner mig fortfarande inte helt okej. Nu gäller det att lyssna på vad kropp och psyke säger för att det inte ska gå fel.

Tillbaka på avdelninge, och jag fick ha ett rum för mig själv i en dag innan någon flyttade in. Det är svårt att sova som det är, och värre blir det av att dela rum med någon.  Men det är bara att stå ut och hoppas på att det inte blir långvarigt.

Hoppas ni haft en bra dag, vänner.

The first day of the rest of my life.

Dagen blev inte som jag hade tänkt och nu är jag skör, riktigt skör. Timmarna i bilen gav mig tid att tänka på allt, på gott och ont, och det gjorde mig sårbar. Allt känns otroligt hopplöst och meningslöst nu, och jag fylls av en slags överväldigande sorg. En sorg som gör att tårarna inte vill sluta rinna.

Läget försämrades när jag fick reda på att jag var tvungen att sova hemma inatt och kanske var inte det den bästa lösningen med tanke på hur läget ser ut, men det kändes inte som om jag hade något annat till val.

Det är jobbigt nu, men jag ska försöka att leva för här och nu, en stund i taget. Och hoppas på att morgondagen blir bättre. Imorgon, the first day of the rest of my life.

Biltur och besök

En superfin dag är här och jag känner mig pigg och alert trots att jag vaknade långt innan frukost. Det skadade ju inte heller att det bjöds på komplimanger under förmiddagen.

Vad som står på schemat idag är en biltur tillsammans med syster eftersom lillebror ska få besök av oss. Det känns bra att vi kan besöka honom trots att han är på en ungdomsanstalt. Det känns tryggt att ha honom där någon kan hålla ett extra öga på honom.

Hoppas ni får en fin söndag, vänner.

Tummen ur

Och så äntligen fick jag tummen ur och gjorde vad som behövdes göras hemma i mitt lilla krypin. Jag spenderade största delen av dagen hemma, och det känns bra att jag tränar på att vara där mer och mer. Men natten spenderades under landstingsfiltarna efter ett par dagars permissioner, och det behövdes. Eftersom det är en utmaning för mig att vara hemma, så behhövs pauserna på avdelningen emellanåt.

Ambivalens

Efter ett par dagars nattpermissioner kom jag tillbaka till avdelningen och fick byta rum ganska snart efter det. Äntligen får jag ett rum för mig själv gen, åtminstone för en natt eller två.

Personalen kom in för ett kort samtal ikväll och samtalet halkade åter igen in på ECT. Tanken på det skrämmer mig enormt eftersom jag har sett hur vissa patienter har blivit efter ECT. Men å andras sidan, vad har jag för val egentligen? Mina närmaste vill inte att jag ska genomföra det, men jag överväger saken eftersom depressionen har tagit så mycket av mitt liv under tre års tid.

Hoppas ni får en trevlig kväll, vänner.

Nattpermission

Tillbaka på avdelningen efter en nattpermission som förövrigt gick över förväntan. Men dagen har varit fylld av ångest, och det första jag gjorde när jag kom tillbaka till avdelningen var att ta en hel hög med lugnande medicin.

Tankarna har gått på högvarv tillsammans med ångesten och det har varit svårt att koncentrera sig på någonting alls. Kanske är det för att det var dags att åka tillbaka till avdelningen, eller kanske för att jag alltid får den känslan och de tankarna av att vara hemma för länge. Det får mig att undra hur fasen jag ska klara av en utskrivning.

Men vi får se var natten som kommer spenderas någonstans.

Första försöket

Eftersom avdelningen känns så långt ifrån tryggt nu sedan bytet av lokaler, så bestämde jag mig för att göra ett försök till att sova hemma inatt. Det kändes nervöst och faktiskt jätte jobbigt vid bara tanken på att sova hemma, men nu när jag väl har landat så känns det bara nervöst.

Om natten blir för jobbig så har jag min vän till granne, mamma ett samtal bort, och avdelningen en busstur bort.

Det får bära eller brista.

Sämre

Tillbaka på avdelningen efter två härliga dagars permission. Glömde nästan bort att jag var inlagd. Vågade inte sova hemma eftersom jag inte litar på mig själv ännu, men det gick lika bra att sova hos någon annan.

Det känns ovanligt dåligt att vara tillbaka på avdelningen, omgiven av alla som mår fruktansvärt dåligt. Det får mig att må sämre. Mycket sämre.

Vill inte. Orkar inte.

Oreda på avdelningen

Det är kaotiskt på avdelningen och patienter gråter över oredan. Jag känner mig helt borta och yr av den nya medicinen, men det är bara att stå ut och hoppas att den är värd det.

Fick nyss lov av läkaren att sova borta, och det kanske jag tar och gör inatt medan de tar hand om oredan här på avdelningen. Det känns inte bra att vara här just nu. Faktum är att det känns jätte jobbigt. Jag har inte ens ett eget rum för mig själv längre. Avdelningen är inte ens en avdelning längre.

Djup depression

Utredningen är nu efter många om och men klar. De letade febrilt efter en emotionellt instabil personlighetsstörning, men hittade ingenting för att styrka den diagnosen. Än en gång hamnade vi i en återvändsgränd. Men fick än en gång diagnosen djup depression och blev erbjuden ECT (elchocker) men tackade nervöst nej till det. Istället börjar vi med en ny medicin imorgon och får även träffa en pskoterapeut om ett tag. Om inte medicinen har någon effekt så blir ECT aktuellet. Blir kvar på avdelningen ett tag till.

Superbra för själen

Jag har haft en alldeles underbar permission tillsammans med min (gamla) stödfamilj. I eftermiddags efter tiden hos tandläkaren promenerade jag till tåget och åkte upp till Hälsingland för att spendera resten av dagen, och det var det bästa jag gjort på länge. Fler sådana dagar behöver upplevas eftersom de är superbra för själen.

Kvällen är här och jag är åter igen tillbaka på avdelningen. Imorgon byter vi våning eftersom denna ska renoveras, och det känns faktiskt lite otryggt nu när man är van vid att vara här uppe, och sova i dessa rum.

Sov gott, vänner.

Tacksam

En fin dag på staden tillsammans med mormor och morfar förgyllde min dag. Det gick över förväntan att träffa kvinnan jag aldrig tidigare kunnat göra nöjd. Inte för att jag gjorde något annorlunda idag, förutom att vara glad och tacksam över att få träffa dem. Kanske berodde det på att vi inte ses allt för ofta, eller också för att hon äntligen accepterat mig för den jag är. Det låter dramatiskt, men det har varit ett stort problem för mig de senaste åren. Innan dess var jag favoriten. Hur som helst är jag tacksam för hur dagen blev.

Tillbaka på avdelningen och väntade ivrigt på ett svar om jag fick nattpermission eller inte. Men eftersom läget inte har varit stabilt de senaste dagarna så ville inte läkaren släppa iväg mig. Ville sova hos en vän, för att fortare hinna hem imorgon innan det är dags att åka upp till Hälsingland över dagen för att hälsa på min före detta stödfamilj, som för övrigt alltid har funnits där för mig och är guld värd!

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0