Dagens alla måsten.

Idag kanske det inte riktigt känns lika bra som igår, men det är troligtvis bara för att det står så mycket på tapeten som jag känner mig stressad över. Schemat är fullt, men så sover jag bort halva dagen och får mycket lite tid till att utföra dagens alla måsten.

Hoppas ni har en bra dag, vänner.

Lycka

Livslust är överskattat! Det är en sån fin känsla att må bra och vara tillfreds med tillvaron. Ofa vill man ha någonting mer, något bättre. Men om jag bara fick känna livslust och lycka för en dag så begär jag inte mycket mer. Visst, livslust och lycka innebär mycker och det kanske också är mycket begärt, men att bara vara tillfreds med tillvaron är något alla borde få vara.

Idag har jag känt ett lyckorus. En må-bra-känsla som inte kommer till mig allt för ofta. Kanske beror det på min nya medicin, eller lyckan över att få vara på hemmaplan igen. Eller kanske båda. Men oavsett vad det är så är det underbart och lite mer därtill att få känna sig tillfreds med tillvaron och att alla bekymmer går att lösa.

Jag vågar knappt gå och lägga mig för jag är rädd för att känslan ska försvinna och vara borta när jag vaknar imorgon. Men jag är ändå tacksam för att jag fått en heldag av lycka.

Livslust

Under tiden på behandlingshemmet sov jag mestadelst hela tiden. Något inombords kändes hopplöst och jag ville inte alls delta i någonting alls.

Men tillbaka på hemmaplan kan jag inte sitta stilla, och vill helst göra någonting hela tiden. Vara med familjen, vännerna, och bara göra saker. Det känns som om jag har fått min livslust tillbaka. Och även om den inte är här för att stanna så är den guld värd.

Måndagen

Efter att ha hämtat ut veckans medicin på avdelningen så blev det en liten shoppingrunda på staden tillsammans med en vän från avdelningen som förgyllde måndagen.

Det känns fint att ha fått en sån fin vän ur en sån jobbig period. Tillsammans kan vi skoja om sådant som andra kanske inte skulle uppskatta eller se som råa skämt. Men för oss är det verklighet och för mig är det den enda stunden då jag kan vara mig själv fullt ut, och det behövs ibland.

Kanske

Det är med ganska blandade känslor jag skriver detta inlägg. Ett inlägg om mitt val att avsluta behandlingen här i Småland och återvända hem till kaoset.

Det låter som ren idioti och kanske är det precis vad det är, men det känns rätt, väldigt rätt.

Det har varit mycket bråk här och det väcker obehagliga känslor från det förflutna. En plats med bråk och drama var inte vad jag hade förväntat mig när jag kom hit. Därför väljer jag att åka hem, till mitt något tryggare krypin (kanske en falsk trygghet men så får det vara).

Kanske blir det ett nytt behandlingshem ändå. men det är osäkert om det finns plats och om det är något för mig. Så det kan hända att en behandling i öppenvården blir aktuell istället.

Jag ville så gärna tro på att behandlingshem var något för mig, men kanske var jag fel ute, eller så har jag bara inte hittat den rätta platsen för mig än. Men jag hoppas att den platsen är livet och behandling och inte en tilfällig utväg.

Bakslag

Det har varit väldigt osäkert om var min rätta plats är. Hemma, på behandlingshemmet, eller på ett annat behandlingshem.

Mitt upp i all ovisshet klarade jag inte mer. Orkade inte välja mellan pest eller kolera. Det kändes som om jag inte hade rätt att vara någonstans, ha någon trygghet. Så där kom ett bakslag, ett bakslag som slog omkull mig och fick mig att ta oändliga steg bakåt. Ambulans, sjukhuset, magpumpning. Ingen vidare dag eller natt.

Men nu har vi bestämt oss allihopa för att ta en månad i taget istället för att se så långsiktigt framåt. En månad åt gången och det räcker gott och väl för min del. Och om jag bara får ta det i min egen takt så kommer jag sakta men säkert att föra stegen framåt.

Ha en fin dag, vänner.

En oviss tid

Måendet har varit aningen ostabilt de senaste dagarna och därför är en typ av extravak insatt under helgen. Måendet förbättras inte av att det har varit en hel del drama här under dagarna.

Vet inte hur det kommer att bli i veckan. Om de skickar hem mig eller någon annanstans.

Det är en oviss tid.

Jag hoppas i alla fall att ni har det bra, vänner.

En dos viljestyrka

Någonting inombords fick mig att avstå från planerna som väcktes av tankarna. Det går inte att beskriva vad det var, men något säger mig att en dos viljestyrka var med i bilden.

Nu väntar ett terapisamtal.

Hörs senare, vänner.

Vill inte, tänker inte.

Så fort bilen svängde in på gården till behandlingshemmet så började orosklumpen gnaga i maggropen. Det känns som överlevnadsinstinkterna tog vid direkt där och då.

Känslan av att inte vilja vara här är enormt stark redan nu, vad än någon annans åsikt än är.

Rädslan för att göra något dumt är stark den med, men ändå så längtar jag efter tillflykten.

Vill inte vara med längre, tänker inte vara med längre.

Min hemlighet

Jag har med mig en henlighet. En hemlighet som ingen kan ta ifrån mig såvida jag inte ger bort den. En hemlighet som kommer att  rädda mig i stunder då det gör ont, ont att andas, att leva.

Hemligheten finns där för att hjälpa i svåra stunder men har bara orsakat elände. Trots det älskar jag den mer än livet självt.

Den är min väg ut, men inte tillbaka.

Tågbyte

Det här med att byta tåg är inte det lättaste trots att jag och min syster har åkt tåg i hela våra liv. Men nu sitter jag här och väntar på nästa tågbyte i färdriktning mot behandlingshemmet, och det ska bli intressant att se om jag kommer fram överhuvudtaget.

Gårkvällen var en pina så det är med glädje jag åker  tillbaka till behandlingshemmet den hät gången, och så hoppas och önskar jag att det blir mer uthärdligt den här gången.

Ha en fin dag vänner.

A trip down memory lane

Efter fem timmar på psykjouren blev det en inläggning trots allt, och i två dagar fick jag vila bland landstingsfiltarna, och nu känner jag mig aningen starkare. En trygghet och lite vila var allt som behövdes.

En fin återförening ägde rum på avdelningen när jag kom dit och det var hur trevligt som helst att träffa dem igen.

Nu är jag tillbaka hemma, i kaos och bråk. Kan inte längta härifrån mer trots att jag knappt varit hemma i mer än fem minuter. Bråk och kaos i mitt eget hem var det sista jag ville acceptera när jag flyttade hemifrån men nu är det lik förbaskat a trip down memory lane.

Hoppas ni har det bra, vänner.

Idag är det svårt att vilja leva.

Frustrationen över dagens bakslag växer i mig, och meningslösheten dränker mig. Känslan av att gå under och vara levande död är enormt stark.

Det var på tal om en inläggning till på onsdag då det är dags att åka tillbaka till behandlinghsmmet. Men något inuti skrek nej, och nej blev det.

Idag är det svårt att vilja leva.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0