En dag på hemmaplan

Och så äntligen har jag en fungerande dator igen, efter många om och men.

Tillbaka på avdelningen nu efter en heldag hemma och ute i solen tillsammans med en vän. Det kändes välbehövligt att komma ifrån avdelningen för en dag. Och lite ordning och reda på hemmaplan hann jag med också.

De senaste dagarna har ångesten åkt berg- och dalbana och jag har följt med i svängarna. Det har stundvis varit hanterligt och andra stunder lite mindre av den varan. Ibland undrar jag om jag blivit sjukare av att vara inlagd. Livet på avdelningen är allt annat än lätt

Hörs senare, vänner.

Uppdatering om livet på avdelningen.

Efter ett bråk med personalen om etik så flydde jag hemåt till mitt eget krypin. Här önskar jag att jag kunde stanna om det inte inte vore för att jag fortfarande inte är utskriven.

Jag har haft min första intervju nu och det gick jätte bra. Dem har dock hamnat i en återvändsgränd igen när det kommer till diagnoser som t ex IPS. Den diagnos jag inte känner igen mig i. Fast på psykspråk kallas det att jag "inte känner igen mig i min sjukdomsbild".

Förra veckan tog jag stora steg bakåt genom att fly från verkligheten med hjäp av en hög dos medicin, något som inte var uppskattat på sjukhuset.

Känner mig fortfarande vissen och avtrubbad, så kanske är avdelningen den bästa platsen för mig nu även om jag var så nära på att skriva ut mig själv idag, mest på grund av bråket som var.

Igår och idag var första gången på evigheter som tårarna rann och usch vad ont det gjorde även om det lättade lite på trycket och var välbehövligt.

Hoppas ni har det bra, vänner.

Permission

Det är fortfarande osäkert hur länge jag blir kvar på avdelningen men har en kort permission idag. Det enda jag vet är att dem inte litsr på mig.

En ny diagnos har även dykt upp bland diagnoserna.

Orkar inte..

Bland lanstingsfiltarna

.. och så landade jag under lanstingsfiltarna än en gång. En paus från verkligheten. En tid att andas.

Att andas

De senaste dagarna har det handlat om överlevnad. Allt handlar om att leva för stunden, att överleva för stunden.

Sömnen har varit högst prioriterad eftersom det känns som om det är det bästa sättet att läka på.

Andas gör jag, men det är också det enda.

Det blir bra igen.

Måendet har varit kört i botten under fredagen, och det skrämmer mig lite eftersom det aldrig har bådat gott tidigare då det har känts så här. Det gör ont att andas.

Jag måste vara stark. Minnas de få men stora framstegen jag har tagit de senaste månaderna. Och även minnas att överdoser inte är någon lösning på någonting. Påminner mig själv om att avdelningen finns till hands när som helst.

Behandling

Dagarna bara flyter förbi och jag har ingen aning om var de tar vägen. I tisdags var jag på avdelningen och hade samtal och hämtade mediciner. Fick reda på att inget nytt behandlingshem är aktuellt längre. Det känns lite konstigt med tanke på hur inställd jag har varit på att åka igen. Anledningen till att de vill att jag ska vara hemma istället är för att problemen uppstår hemma och det är bra att ta itu med dem där och då.

Problemet är att jag inte får någon DBT behandling här hemma eftersom jag inte har diagnosen IPS (emotionellt instabil personlighetsstörning) och det känns lite orättvist eftersom jag ändå har ett självskadebeteende men inte fylller kriterierna för den diagnosen. Jag har ju inte den diagnosen och har länge kämpat för att övertala läkarna om det också, vilket har gett resultat efter många om och men. Frågan är bara vad min problematik får för diagnos då eftersom psykiatrin har en tendens till att vilja sätta diagnoser på allt och alla.

Frågetecknen om vad som händer nu är stora. Vad ska jag fylla dagarna med? Vilken behandling går de med på att ge mig?

Rädslan är ganska påtaglig, faktiskt. Vill inte falla tillbaka i gamla mönster nu när jag har gjort små framsteg och kommit en bit på vägen tillbaka.

Vårbilder






/Av mig

Upp och ned

Måendet har gått upp och ned som i en berg- och dalbana de senaste dagarna. Känslorna har spelat ett spel med mig. Ändå har jag aldrig haft så svårt för att uttrycka mig som nu. Därför vet jag knappt vad jag ska skriva eller ens säga bland mina nära. Helst av allt vill jag bara sova bort allt.

Jag känner en stor rädsla för att ta steg bakåt igen. För att börja må sämre nu när jag äntligen lyckats ta mig upp. Jag är så rädd för att mista känslan av lycka. Känslan som inte infinner sig allt för ofta annars.

Bortsett från måendet så har dagen varit bra. Tillsammans med syster åkte vi och hälsade på vår bror som för tillfället bor på en ungdomsanstalt. Hela besöket utspelade sig i ett litet besöksrum. Men vad gjorde det när vi fick träffa våran lillelillebror.

Viktökning

En pigg jag klev med glädje upp imorse innan väckarklockan ringde. Ett läkarsamtal väntade på förmiddagen. Men det gick inte som väntat och jag gick därifrån med ännu sämre självförtroende än innan. Läkaren trodde att jag var gravid på grund av viktökningen, och han är inte ensam om det. För några dagar sedan frågade en vän till en vän när jag skulle föda.

Det får mig att undra om medicinen verkligen är värd besväret. Och jag tror faktiskt inte att den är det. Så läkaren minskade dosen på Nozinanen för att sedan trappa ut den helt. En remiss till en dietist skickades också iväg.

Eftersom jag inte har IPS så är jag inte berättigad behandling på hemmaplan, så en psykoanalys kommer att göras inom snar framtid för att klargöra vad min problematik egentligen är. Kanske är behandlingshemmet det enda alternativet.

Väl på avdelningen idag träffade jag på en skötare som är vår allas favorit. Har inte sett henne på evigheter, så att träffa henne gjorde min dag.

Vårsol och vänskap

Tisdagen förgylldes av vårsolen och fina vänner. Hela eftermiddagen satt jag och vännen min ute på balkongen och solade, skrattade och drack kaffe. Det kunde inte bli bättre än så. Och kvällen spenderades hos en annan vän, och avslutades med en nattpromenad. Jag hoppas att onsdagen blir lika mysig.

Bloggtorka

Jag tänkte försöka mig på ett blogginlägg trots att motivationen tryter och det inte finns något att skriva om.

De senaste dagarna har oron legat nära till hands eftersom min tre år yngre bror har varit försvunnen. Polisen hittade dock på honom oskadd, tack och lov.

Måendet går upp och ner, men mestadels så håller det sig uppe. Och det är jag mer än tacksam för!

Idag är det dags att åka till avdelningen igen för att hämta ut medicin och ha samtal. Efter det ska jag försöka mig på att ta hand om baksidan här hemma som för tillfället ser ganska risig ut.

Hoppas ni har det bra i vårsolen, vänner.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0