Ett halvår

Medan jag duschade och de varma vattenstrålarna blandades med mina tårar och rann ner i avloppet, påmindes jag om att jag att jag varit inlagd på avdelningen i ett helt halvår. Ångesten knackade mig på ryggen när jag tänkte på allt som har hänt under min vistelse här. Ännu värre blev den när mina datortillbehör blev kluvna mitt itu av personalen som en konsekvens av mina handlingar. Därför kan jag inte längre blogga som jag vill, hur jag vill, eller när jag vill. Men jag hoppas verkligen att det ordnar sig snart så att jag kan skriva av mig på bloggen. Jag går ändå in och läser era kommentarer från min telefon så ofta jag kan,  och även om jag inte kan svara direkt så ska ni veta att kommentarerna uppskattas.

Det är inte långt ifrån jul och nyår nu, och det gör lite ont inombords att veta att man kanske inte får spendera jul och nyår tillsammans med nära och kära, eftersom jag fortfarande har extravak och inte får gå någonstans själv. Men även om dagarna går upp och ner så finns det ljusglimtar att hålla sig kvar i när det känns som mest jobbigt. Jag gör små framsteg, men tar ännu fler kliv bakåt. Men så tar jag ett steg till framåt och så jämnar det ut sig lite.

"All värme tiill er, ute i vinterkylan."

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0