Ett kliv, ett stort steg.

Dagen började med ett stort kliv framåt, ett steg i rätt riktning. Tillsammans med min kontaktperson tog vi taxin hem till mitt lilla radhus (där även min syster och hennes lilla katt bor för tillfället). I många veckor har jag övervägt men inte vågat varken åka hem till lägenheten, eller ta med mig någon dit för den delen heller. Ett hem avspeglar vem man är, och den lägenheten är inte jag, enligt mig då förstås. De andra berömmer och tycker till om den, och det gör mig mycket lugnare och slipper på något sätt skämmas över den. Men det är en känsla jag ändå inte riktigt blir av med.

Jag trodde inte att jag skulle orka kliva över tröskelnn hemma innan vi hade kommit dit. Magkatarren gjorde sig påmind och nervositeten steg i mig långt innan det var dags. Jag ville inte! Men samtidigt fanns det en ambivalens i mig som gjorde mig osäler på om jag ändå skulle !ta tag i det en gång för alla, och bara åka dit. När vi väl var hemma (konstigt att kalla det "hem" efter snart ett halvår på avdelningen.) så var det härligt att vara i en hemmiljö, och oväntat nog kändes det bra, väldigt bra. I taxin påväg tillaka till sjukhuset kände det inte helt okej att åka tillbaka nu när jag tagit klivet och faktiskt tagit ett stort steg.

Dagen har varit bra, och inombords känns det (trots ångesten som gör sig påmind stundvis) helt okej.

Ni

De fina orden berör mig på djupet, och jag känner hur det värmer inombords. Gamla som nya vänner som visar var de står, att de fortfarande finns kvar under denna otroligt svåra tid. Det finns inga ord för hur bra det känns att bli stöttad och få några upplyftande kommentarer från till exempel er bloggare. Det är guld värt, och ni är guld värda!

Det finns en del människor jag mött under åren som har fastnat rätt i hjärtat. Under barndomen, tonåren, och det tidiga vuxenlivet. Människor som är minnesvärda och som förhoppningsvis inte heller glömmer bort mig. Jag kan tänka mig tillbaka till stunder och platser där de fina människorna har funnits. Auktoriteter som vänner. Under uppväxten, skoltiden, på jobbet, (psyk)avdelningen), sjukhuset, behandlingshemmet, osv. Jag är så oerhört tacksam över att ha mött er och lärt känna en del av er.

Ångest

Som vanligt nuförtiden vet jag inte alls vad jag ska skriva. Får allt svårare att utrycka mig. Och även om känslorna spelar ett spratt med mig mestadels av tiden, så kan jag inte förklara hur det känns.

Dagarna går, och jag försöker sova bort det mesta av tiden när jag väl kan. Personalen erbjuder sig att ta med mig ut på privata äventyr, men jag velar och försöker hela tiden hitta ett artigt sätt att tacka nej på. Dom är underbara som till och med erbjuder sig att hitta på något på sin lediga tid. Men först och främst vill de se mig äta innan dess så att jag får nya krafter. Men maten, ja. Det går allt bättre och bättre att äta, och det blir fler och större portioner för varje dag som går. Men ångesten river mig itu efter varje måltid, men jag måste försöka för att bli av med droppet.

Alla känslor kommer och går under dagarna. Ibland blir det fler känslosamma stunder då samtalen blir aningen djupa med personalen. Ångesten av samtalet kan sitta i under väldigt lång stund efteråt och känslorna yttrar sig på olika sätt. Häromdagen åkte ett glas i väggen (inte likt mig, alls!) och personalen fick ta ett "polisgrepp" på mig och trycka ner mig i sängen tills jag lugnade ner mig. Häromkvällen så var jag på väg att slita ur droppet i ren panik, men stoppades. Jag vet inte var alla utbrott kommer ifrån, men jag känner verkligen hur hopplösheten smyger sig på och hur paniken väller fram inom mig.

Säter eller rättspsyk?

Det känns som evigheter sedan jag skrev senast, men mycket har hänt sedan dess. Allt för mycket för att min kropp och knopp ska orka med.

Droppet sitter fortfarande kvar, egentligen. Om man bortser ifrån att jag vägrar ta emot det vissa dagar. Det har gjort personalen frustrerade och läkaren rejält arg på mig. Jag har fått ett ultimatum, fortsätter jag så här så kommer jag hamna på Säter eller rättpsyk i en annan stad. Det skrämde mig enormt och fick mig att gråta i många, många timmar under gårdagen. Minns knappt senast jag grät så att jag inte fick någon luft. Fruktansvärt! läkaren erkände att han trodde att jag nästan gjorde det för att jäklas, men så är självklart inte fallet. Jag vill bara inte vara med något mer, så varför ska jag då ha dropp!? Självklart har jag fortfarande mitt förstånd i behåll, och försttår att de inte kan låta någon dö på ett sjukhus där de ska rädda liv. Men hopplöshetskänslorna är värre och därför går jag emot mig själv, mitt förstånd, och bara hoppas att de kan låta mig vara.

Jag har fått kontakt med neurologen sedan några konatigheter hände med min kropp. Antingen beror det på mediciner eller så är det något fel. Därför har jag varit på undersökningar den senaste tiden. Idag gjorde jag en såkallad LP då de tar ett stickprov i ryggrmärgen för att ta vätska från hjärnan, tror jag.

Gårdagen och även dagen har varit oerhört jobbiga. Idag åkte min familj hem efter att ha spenderat månader här hos mig. Jag försöker tänka på att de kommer tillbaka, men just nu känns det så avlägset. Saknaden är redan stor

Ompysslad, tröstad och stöttad

Huvudet värker och resten av kroppen känns matt. Gårkvällen var jobbig och under dagen fylldes ögonen av tårar och de kunde verkligen inte sluta rinna. Känslan av tomhet fyller mig samtidigtt som känslorna kväver mig, och det gör ont i hela kroppen. Situationen känns hopplös. Jag vet inte hur länge till jag orkar hålla mig uppe. Det känns som om kroppen kommer att lägga av självmant. Den vill nog inte heller fortsätta. Men min underbara kontaktperson fanns till hands under den svåra stunden. Lade huvudet i knäet på henne och blev ompysslad, tröstad och stöttad.

Och jag vill inte vara med.

För varje dag som går så tar sjukdomen sakta men säkert över mig och allt som är jag. Det kanske beror på miljön jag lever i just nu, eller att depressionen inte vill ge sig. Men fruktansvärt är det, och sämre blir jag.

Droppet de satte in slet jag ur. Och trots deras ilska vägrade jag gå med på att sätta in ett nytt vare sig med LPT eller utan. De slet tag i mig och försökte tvinga mig till det, men jag kämpade mig blå. Till sist ringde de efter hjälp och sedan var de fem personer som höll fast mig så att sjuksköterskorna kunde sätta droppet. Det var en hemsk upplevelse, som jag själv kunde ha undvikit om jag gick med på deras krav.

Men.. att undvika att äta och dricka och ändå undvika dropp eller sond, var det enda jag hade kontroll över. Annars är det någon som sitter och vaktar mig dygnet runt och har gjort det under en lång tid nu. Kontrollen var det enda jag hade när de tog ifrån mig alla andra valmöjligheter.

Det var länsrättförhandling häromdagen då det skulle bestämmas om jag skulle få fortsatt LPT. Läkaren argumenterade för fortsatt LPT, medan jag (som hade tackat nej till en försvarsadvokat) bara satt lyssnade på. Beslutet kommer inom kort.

Ett blandat inlägg idag. Men det här är vad som händer just nu, och jag vill inte vara med.

LPT och dropp

Efter väldigt många dagars självsvält och vätskebrist då det somatiska tillståndet blev farligt så blev det tal om dropp och sondmatning. Men envis som jag är så vägrade jag gå med på det eftersm det skulle förstöra min plan. Men nu efter helgen när ordinarie överläkare var på plats så ställde de ett ultimatum. Om jag inte gick med på dropp eller sond frivilligt så skulle de konvetera mig till LPT (tvångsvård) och tvinga mig att ta emot dem. Så LPT blev det. Senare fick jag vällja mellan sond och dropp, och eftersom sondmatning är fruktansvärt, så valde jag det enklare alternativet. Min mamma var med som stöd under förmiddagen då jag tänkte vägra att gå med på något alls trots tvånget. Jag tänkte kämpa emot som om det gällde livet. Och det gjorde det ju faktiskt också, gällde livet. Men eftersom mamma kom hit oväntat så ville jag inte utsätta henne för vad konsekvenserna av mitt handlande kunde bli. Även min favoritskötare tröstade och försökte tala mig till rätta innan mamma kom hit, och visst fick hon mig att återfå mitt eget förstånd för en stund. Så till slut gick jag med på allt utan något drama.

Jag fortsätter falla i det som verkar vara ett bottenlöst hål. Men personalen är underbara och gör allt i sin makt för att jag ska återfå livsviljan igen. De är guld värda, och lite till.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0