STEGVIST

OM LIVET MED PSYKISK OHÄLSA OCH OM VÄGEN UR DEN.

Ett kliv, ett stort steg.

♦ Framsteg och bakslag Permalink4

Dagen började med ett stort kliv framåt, ett steg i rätt riktning. Tillsammans med min kontaktperson tog vi taxin hem till mitt lilla radhus (där även min syster och hennes lilla katt bor för tillfället). I många veckor har jag övervägt men inte vågat varken åka hem till lägenheten, eller ta med mig någon dit för den delen heller. Ett hem avspeglar vem man är, och den lägenheten är inte jag, enligt mig då förstås. De andra berömmer och tycker till om den, och det gör mig mycket lugnare och slipper på något sätt skämmas över den. Men det är en känsla jag ändå inte riktigt blir av med.

Jag trodde inte att jag skulle orka kliva över tröskelnn hemma innan vi hade kommit dit. Magkatarren gjorde sig påmind och nervositeten steg i mig långt innan det var dags. Jag ville inte! Men samtidigt fanns det en ambivalens i mig som gjorde mig osäler på om jag ändå skulle !ta tag i det en gång för alla, och bara åka dit. När vi väl var hemma (konstigt att kalla det "hem" efter snart ett halvår på avdelningen.) så var det härligt att vara i en hemmiljö, och oväntat nog kändes det bra, väldigt bra. I taxin påväg tillaka till sjukhuset kände det inte helt okej att åka tillbaka nu när jag tagit klivet och faktiskt tagit ett stort steg.

Dagen har varit bra, och inombords känns det (trots ångesten som gör sig påmind stundvis) helt okej.

Ni

♦ Reflektioner Permalink2

De fina orden berör mig på djupet, och jag känner hur det värmer inombords. Gamla som nya vänner som visar var de står, att de fortfarande finns kvar under denna otroligt svåra tid. Det finns inga ord för hur bra det känns att bli stöttad och få några upplyftande kommentarer från till exempel er bloggare. Det är guld värt, och ni är guld värda!

Det finns en del människor jag mött under åren som har fastnat rätt i hjärtat. Under barndomen, tonåren, och det tidiga vuxenlivet. Människor som är minnesvärda och som förhoppningsvis inte heller glömmer bort mig. Jag kan tänka mig tillbaka till stunder och platser där de fina människorna har funnits. Auktoriteter som vänner. Under uppväxten, skoltiden, på jobbet, (psyk)avdelningen), sjukhuset, behandlingshemmet, osv. Jag är så oerhört tacksam över att ha mött er och lärt känna en del av er.

Ångest

♦ Framsteg och bakslag Permalink1

Som vanligt nuförtiden vet jag inte alls vad jag ska skriva. Får allt svårare att utrycka mig. Och även om känslorna spelar ett spratt med mig mestadels av tiden, så kan jag inte förklara hur det känns.

Dagarna går, och jag försöker sova bort det mesta av tiden när jag väl kan. Personalen erbjuder sig att ta med mig ut på privata äventyr, men jag velar och försöker hela tiden hitta ett artigt sätt att tacka nej på. Dom är underbara som till och med erbjuder sig att hitta på något på sin lediga tid. Men först och främst vill de se mig äta innan dess så att jag får nya krafter. Men maten, ja. Det går allt bättre och bättre att äta, och det blir fler och större portioner för varje dag som går. Men ångesten river mig itu efter varje måltid, men jag måste försöka för att bli av med droppet.

Alla känslor kommer och går under dagarna. Ibland blir det fler känslosamma stunder då samtalen blir aningen djupa med personalen. Ångesten av samtalet kan sitta i under väldigt lång stund efteråt och känslorna yttrar sig på olika sätt. Häromdagen åkte ett glas i väggen (inte likt mig, alls!) och personalen fick ta ett "polisgrepp" på mig och trycka ner mig i sängen tills jag lugnade ner mig. Häromkvällen så var jag på väg att slita ur droppet i ren panik, men stoppades. Jag vet inte var alla utbrott kommer ifrån, men jag känner verkligen hur hopplösheten smyger sig på och hur paniken väller fram inom mig.

Till top