I depressionens klor

Jag kan inte låta bli att gripas av panik när varje impuls i kroppen skriker efter en utväg. En utväg som inte är lätt att ta till när man har extravak dygnet runt. Känslor som blir till tankar som blir till planer, det är precis så det går till och det finns inget knep att ta till längre för att få tankarna att vända. För jag har ju bestämt mig.

Jag vill inte må så här, känna så här, eller vara så här. Men jag har kommit till en punkt i livet då det får vara nog. Då jag  ger upp kampen och inte vill vara med längre. En depression kan verkligen ta bort all ork, energi, livsglädje, lust och vilja. Till slut orkar man bara inte mer. Man orkar inte finnas till eller slåss mer för att gå framåt.

Utvärderingssamtal

Under ett utvärderingssamtal under förrmiddagen då även läkaren var med för första gången, var jag otroligt passiv och inte alls pigg på att diskutera. Men innan mötet med mig hade de haft möte om mig och kommit fram till att jag ska vara kvar här under en längre tid (om så krävs) i väntan på att jag ska bli bättre. De ska framhäva de få "ljusglimtar" jag har. Under tiden jag är här så ska dem också göra allt dom kan för att underlätta det som betynger mig i vardagen.

Det är fint att de inte har tappat hoppet om mig än, nu när jag själv har gjort det.

Sorglig men sann..

Det står helt stilla i huvudet och jag vet inte alls vad jag vill eller ska skriva egentligen. Det är mycket som händer, men samtidigt ingenting.

Extravaket kvarstår och efter ett flertal händelser tar de bort allt jag kan göra mig illa på. Pennor, sladdar, skorna med snörning, handväskan, osv osv. Men det mest kränkande är nog att jag fortfarande inte får gå på toaletten själv, duscha ifred, och att de rotar igenom min smutstvätt för att se så att det inte finns något att göra sig illa på. Men, det är som sagt självförvållat och helt förståeligt. Som tur är kommer min mamma eller syster hit och är med mig istället för personal när sådana nödvändigheter som exempelvis duschning behövs.

Imorgon får jag besök av en av mina bästa vänner som inte bor här i stan längre. Det ska bli så roligt att träffas igen, men synd att vi inte får vara ifred under tiden. Hur mitt besök då ska känna sig när någon sitter och lyssnar på vårat samtal, det vet jag inte.

Personalen skäller lite på mig under dagarna och vill att jag ska kliva upp ur sängen åtminstone en gång om dagen, vilket jag inte gärna går med på med tanke på att mitt (enligt mig) logiska resonemang är att om jag inte får dö så kan jag ju åtminstone sova bort allt. Det klingar inte rätt i personalens öron och de reagerar starkt på mitt resonemang. De vill också se mig äta, men inte det heller går jag med på. Istället ersätter jag maten med flera näringsdrycker om dagen.

Ja, hela situationen är sorglig men sann..

Trött på att vara trött på livet.

Efter en "incident" häromkvällen så har jag nu högsta graden av bevakning. Det är hemskt, men självförvållat. Händelsen igår ekar i huvudet, och även om det var mitt eget fel så känns det obehagligt att tänka på. Personalen var uppriven och jag var avtrubbad. Men nu är det bara att acceptera läget och försöka ta det för vad det är.

Det har även gjorts undersökningar på mig för att utesluta att något är fel fysiskt, så både en CT och ett EEG har tagits. CT:n visade inget fel, och svaret på EEG:t har inte kommit ännu. Men missförstå mig rätt när jag säger att det inte vore dumt att ha något fysiskt fel som är skälet till mitt psykiska, som det lätt kan gå att åtgärda än att det psykiska problemet kvarstår och vi inte kommer fram till någon lösning. För nu är jag trött på att vara trött på livet.

(Tack för era fina och stöttande kommentarer. De värmer, så mycket.)

Jag vill inte, jag kan inte, jag tänker inte.

De säger åt mig att kämpa, men jag har redan gett upp. Jag har bestämt mig nu, och det är svårt att intala mig något annat. Det vet dom också.

De ber mig kämpa, men jag vill inte, jag kan inte, jag tänker inte.

Allt annat än lätt

Tankarna cirkulerar i huvudet, men jag finner ändå inga ord som kan beskriva dem. Därför gick läkarsamtalet inte heller så bra. Depressionen tynger fortfarande mig trots olika behandlingar, så därför överväger de åter igen den diagnos jag fruktar mer än allt annat och inte alls känner igen mig i. Och eftersom läget inte alls är och har varit stabilt under den senaste veckan så kommer de fortsätta ha extravak på mig.

Jag har varit så avtrubbad den senaste veckan att inte ens tårarna har fått rinna. Men igår under ett samtal med min mamma som grät för att hon går och oroar sig för att få ett samtal från sjukhuset om att det har hänt något med mig. Det fick tårarna att leta sig fram igen och ville inte sluta rinna på en lång stund. Det dåliga samvetet gnagde inom mig.

Under den senaste veckan under extravaket har jag fått höra så fina ord från personalen som värmde något enormt inombords. Det har gjort dagarna och kvällarna väldigt givande.

Men det är allt annat än lätt just nu..

Extravak

Och precis när jag trodde att det inte kunde bli värre så blev det så ändå. I flera veckors tid så har jag försökt tala med personalen om hur illa situationen har börjat bli och att jag bara mått sämre och sämre. Men det har inte tagits på allvar, även om de visat förståelse. Men så under en kväll drabbades jag av en panikattack utan dess like, och grät okontrollerat, och efteråt var det som om någonting inom mig bara fick nog och gav upp. Under kvällen blev jag apatisk, varken kunde eller orkade prata. Låg i sängen och stirrade in i väggen, och vägrade ta emot medicin. Det hela resulterade i extravak under kvällen natten och morgonen. Under natten tog jag många steg bakåt genom att begå ett misstag (som upptäcktes av personal). Under dagen ordinerades jag en ny, mycket starkare lugnande medicin, med läkarens förhoppningar om en förbättring. Dessutom tog de bort extravaket under dagen.

Men som väntat så var inte mina tankar om livet ljusare bara för att jag haft extravak under en tid, så därför blev det fler bakslag under dagen. Och under eftermiddagen sattes extravaket in igen, tills imorgon till att börja med.

Det är svårt att försöka beskriva vad som försigår inombords just nu, men det är kaotiskt och inte alls något jag vill gå igenom. Livet blev för mycket helt enkelt.

Stegvist

Dagarna går, och måendet är lite bättre (om man jämför med den kaosartade dagen i alla fall). Jag har försökt medicinera och sova bort ångesten och det som gör ont inuti. För visst gör det fortfarande ont, jäkligt ont faktiskt.

Under ett samtal med personalen om mina dåliga matvanor bestämdes det att köket ska servera mig soppa istället för annan mat som går sämre att äta, samt en näringsdryck om dagen. Och vi gör sakta men säkert framsteg.

I veckan väntar ovanligt mycket att göra, och jag kan inte låta bli att känna stress och press över det hela. Men jag försöker verkligen tänka på att ta en stund i taget, ett steg i taget.

Kaos

Jag finner egentligen inga ord för att beskriva de senaste dagarna. Men igår var det kaotiskt på både insidan och utsidan. Så många känslor, och tårar som föll. Samtidigt kunde jag inte gråta under den större delen av dagen. Jag var helt avtrubbad av måendet och alla mediciner. Det gick knappt att få någon kontakt med mig. Minnesluckorna av dagen är stora. Ett beteede som inte faller sig naturligt för mig.

Mina tankar kring livet och vägen ur det var så påtagliga att ett försök till en överdos låg nära till hands. Ändå lät personalen på avdelningen mig gå ut utan några problem. När  jag väl var vid apoteket för att hämta ut det jag önskade och apoteket sedan inte gav mig det så gick jag tomhänt och rasande tillbaka till avdelningen. Rasande över livet.

Jag finner egentligen inte många ord som kan beskriva gårdagen, men tufft var det och jag vill aldrig någonsin uppleva det igen.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0