STEGVIST

OM LIVET MED PSYKISK OHÄLSA OCH OM VÄGEN UR DEN.

I depressionens klor

♦ Depressionen Permalink1

Jag kan inte låta bli att gripas av panik när varje impuls i kroppen skriker efter en utväg. En utväg som inte är lätt att ta till när man har extravak dygnet runt. Känslor som blir till tankar som blir till planer, det är precis så det går till och det finns inget knep att ta till längre för att få tankarna att vända. För jag har ju bestämt mig.

Jag vill inte må så här, känna så här, eller vara så här. Men jag har kommit till en punkt i livet då det får vara nog. Då jag  ger upp kampen och inte vill vara med längre. En depression kan verkligen ta bort all ork, energi, livsglädje, lust och vilja. Till slut orkar man bara inte mer. Man orkar inte finnas till eller slåss mer för att gå framåt.

Utvärderingssamtal

♦ Psykiatrin Permalink0

Under ett utvärderingssamtal under förrmiddagen då även läkaren var med för första gången, var jag otroligt passiv och inte alls pigg på att diskutera. Men innan mötet med mig hade de haft möte om mig och kommit fram till att jag ska vara kvar här under en längre tid (om så krävs) i väntan på att jag ska bli bättre. De ska framhäva de få "ljusglimtar" jag har. Under tiden jag är här så ska dem också göra allt dom kan för att underlätta det som betynger mig i vardagen.

Det är fint att de inte har tappat hoppet om mig än, nu när jag själv har gjort det.

Sorglig men sann..

♦ Psykiatrin Permalink1

Det står helt stilla i huvudet och jag vet inte alls vad jag vill eller ska skriva egentligen. Det är mycket som händer, men samtidigt ingenting.

Extravaket kvarstår och efter ett flertal händelser tar de bort allt jag kan göra mig illa på. Pennor, sladdar, skorna med snörning, handväskan, osv osv. Men det mest kränkande är nog att jag fortfarande inte får gå på toaletten själv, duscha ifred, och att de rotar igenom min smutstvätt för att se så att det inte finns något att göra sig illa på. Men, det är som sagt självförvållat och helt förståeligt. Som tur är kommer min mamma eller syster hit och är med mig istället för personal när sådana nödvändigheter som exempelvis duschning behövs.

Imorgon får jag besök av en av mina bästa vänner som inte bor här i stan längre. Det ska bli så roligt att träffas igen, men synd att vi inte får vara ifred under tiden. Hur mitt besök då ska känna sig när någon sitter och lyssnar på vårat samtal, det vet jag inte.

Personalen skäller lite på mig under dagarna och vill att jag ska kliva upp ur sängen åtminstone en gång om dagen, vilket jag inte gärna går med på med tanke på att mitt (enligt mig) logiska resonemang är att om jag inte får dö så kan jag ju åtminstone sova bort allt. Det klingar inte rätt i personalens öron och de reagerar starkt på mitt resonemang. De vill också se mig äta, men inte det heller går jag med på. Istället ersätter jag maten med flera näringsdrycker om dagen.

Ja, hela situationen är sorglig men sann..

Till top