Kontaktpersoner

Det har varit en del härliga dagar fylld med sol och glädje. Mina kontaktpersoner är guld värda, och gör verkligen allt för att underlätta för mig och mitt mående. Tack vare det här året har jag fått tre underbara människors stöd och vänskap - dem som blev mina kontaktpersoner här på avdelningen. De tidigare gångerna jag har carit inlagd har jag inte fått någon hjälp alls. För hörs man inte eller syns man inte, så lägger ingen märke till en heller.Det är fruktansvärt hur det får gå till! Men tack vare mina eldsjälar inom psykiatrin så har jag åtminstone kommit en bit på vägen, även om det går sakta, så går det ändå säkert. Jag har mitt mående som går upp och ned som i en berg- och dalbana, och det är oerhärt jobbigt att leva med. Jag har inte hittat min plats ännu, men jag hoppas att insikten om min framtidstro kommer snart. Och då är det dem jag har att visa tacksamhet för.

Det här året har inte bara fört med sig något negativt. Snarare tvärtom, och det är jag mer än tacksam för.

Äventyr

Dagarna har varit till min fördel, då dagen spenderades tillsammans med en av mina kontaktpersoner ute på äventyr. Liksom gårdagen spenderades tillsammans med min andra kontaktperson. Vi gick runt sjön på en vacker plats i en annan stad.

Måendet svänger upp och ned mestadelshela tiden, och det tar på krafterna något så oerhört, men när jag får annat att tänka och fokuserra på så brukar det underlätta, och medicinerna håller mig uppe.

Ville för en gångs skull berätta att jag faktiskt har haft ett par bra dagar, och det hoppas jag att ni har med. ♥

Mat

Att jag har en svår och komplicerad relation till maten är ingen nyhet, men att den bara blir sämre är allt annat än bra. Det finns ingenting med en måltid som får mig att må bättre. Fysiskt gör den det, men psykiskt mår jag dåligt av det.

Insikten om att man måste äta för att överleva finns där, men jag förmår mig helt enkelt inte att äta de större måltiderna. Jag ser på tallriken med avsmak, och väljer att avstå.

Kanske är det för att jag inte vill överleva som påverkar min syn på mat. För jag vet att om jag inte äter eller dricker så kommer jag ett litet steg närmre mi utväg. Inga förklaringar behöver nämnas till den kommentaren.

Nu börjar jag återigen med näringsdryckerna i några dagar. Det borde nog gå bra.

Ångestattack

Dagarna går och ångesten ökar. Förra veckan valde jag att ta bort en medicin som vi ansåg var onödig när jag ändå tog till annan vidbehosmedicin när det var så. Men allt blev så fel, så fel. Istället missförstod de hela önskemålet och tog bort all lugnande medicin i stort sett. Men det hade jag ingen aning om förrän jag behövde den och insåg att det inte fanns något att ta till mot ångesten.

Så, i måndags eftermiddag när jag hade ångest fick jag mediciin som jag bad om, men det hjälpte inte alls, så efter en timme eller två bad jag om mer, eftersom ångesten bara eskalerade. Det var då jag fick talat om för mig att jag inte alls hade någon behovsmedicin att ta till. Och eftersom de lugnande medicinerna är allt för mig i de situationerna, så blev jag livrädd och fick panik. Samtidigt ökade ångesten betydligt. Jag bad dem ringa till jourläkaren så att de kunde ändra tillaka medicineringen till den överenskommelsen vi hade. Men de nonchalerade mig, trots att jag bad dem om och om igen. Så småningom (efter många om och men) så ringde de jourläkaren, som hade många patienter före och som skulle komma efter några timmar till mig. Eftersom jag behövde hjälpen då och inte några timmar senare så blev jag ledsen och väldigt frustrerad. Tydligen så måste man vara till besvär innan de tar oss patienter på allvar. Så det var precis vad jag gjorde. Jag sprang in på mitt rum (med personalen och en medpatient springandes efter mig) och krossade en porslinsmugg, tog upp delar av den och... sedan minns jag faktiskt inte vad jag gjorde, eller vad jag skulle göra med den. Men personalen greppade i alla fall tag i mig och försökte slita loss porslinet ur mina händer, vilket inte var en lätt match. Jag låg på golvet och var hysterisk och skrek så högt jag bara kunde. När de väl hade lyckats ta porslinet ur händerna så släppte de mig. Jag låg kvar på badrumsgolvet och grät som ett litet barn. Sedan märkte vi hur det droppade blod på golvet, och jag hade mycket blod i ansiktet och på händerna, och visste inte var det kom ifrån, var jag hade skurit mig. Jag vägrade låta dem ta hand om mig. Jag hatade dem just då. I mina ögon var hela högen ett par känslokalla människor med noll empati eller förståelse.

Jag ringde min kontaktperson som till sist lyckades lugna ner mig och fick mig att ta emot hjälpen av sjuksköterskan. Resten av kvällen låg jag i sängen med stöd av en i personalen som jag faktiskt tycker om och respekterar.

Resten av veckan låg jag apatisk i sängen. Jag slutade ta min medicin, och blev genast också fysiskt värre. Jag åt och drack ingenting. Orkade inte duscha trots att jag hade blod kvar i håret och pannan. Pratade knappt med personalen, och svarade inte i telefonen när det ringde eller pep till. Allt kändes så fruktansvärt meningslöst, och självmordstankarna blev bara värre ovh väre.

Men med stöd av mina kontaktpersoner började jag ta min medicin igen, och mådde genast mycket bättre fysiskt och psykiskt. Jag tog tag i mig själv och blev genast piggare igen,  även om jag måste medge att jag fortfarande spenderar mestadels av mina dagar i sängen, tänkades på en utväg.

Vi kom fram till att min nya medicin som jag fått för mina hudbesvär, som kan ge hemska biverkningar, bland annat ångestattacker och nedstämdhet, måste ha varit den mest bidragande orskaden till att hela situationen urartade och att jag blev sjukare än vad jag var.

Nu mår jag relativt bra, och tyr mig väldigt mycket till mina kontaktpersoner som kan ge mig stöd och råd. De hjälper mig att andas, när jag inte kan andas på egen hand.

Hoppas ni mår bra, vänner.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0