Jul, jul, strålande jul.

Nu är jag beviljad permission från fredag till lördagkväll.
Total lycka!
Jag önskar att det går lika bra som jag hoppats på.
En god jul hemma med familjen.

GOD JUL älskade vänner!
/Jenny

Trasig

Det var hemskt, gjorde ont, var allmänt kaotiskt, och traumatiskt. Natten till torsdagen förde inget gott med sig. I så många veckor nu har jag gått och hållit igen för att inte få någon ångestattack och ställa till med besvär. Inte ens under de svåraste stunderna. Istället har jag sovit och sovit. Sovit bort smärtan - eller åtminstone förökt.

Någonting åkte i golvet. Något gjorde mig illa. Jag gjorde illa mig själv. En brottningsmatch utlöstes och dramat var i full gång. När de inte längre kunde hantera mig var bältesängen ett faktum. Jag låg bältad under nattens timmar, fick många injektioner för att lugna ner mig. Injektioner som inte gav någon önskad effekt. Så de fortsatte ge mig fler och mer.

Jag kände hur snabbt de styrde sängen mot akuten, Jag låg fortfarande fastspänd, och kunde bara se belysningen i taket längs korridoren vi färdades i. Läkaren hade syrgasmasken förberedd och allting bara kändes så överdrivet dramatiskt. Kanske var det så också.

På akuten rättade dom till det trasiga. I alla fall det yttre av mig.

I flera dagar har jag haft rejält ont i kroppen efter den nattens bravader. Personalen kom inte hellerr lindrigt undan. Och som jag har skuldkänslor för att jag utsatte min favoritpersonal för allt som hände.

Nu har jag ont, väldigt ont. Men där det gör mest ont går det inte att laga. För jag är trasig inombords.

Utredningen är nu klar och avslutad!

Uredningen är nu klar och avslutad! Inte för att de kom fram till så mycket mer än vad vi redan visste. Men det var ändå värt besväret eftersom jag fick svart på vitt att jag inte har någon annan diagnos än "egentlig depression".

Utslag gav jag på några andra diagnoser men uppfyllde inte tillräckligt många kriterier för någon diagnos.

Trots utredningens resultat så kan jag ju inte neka till att jag har problem - stora sådana. Men jag fick ändå känna en bekräfttelse på att jag inte hade diagnosen jag varit så rädd för.

Att aldrig mer behöva vakna upp.

Attans kanelbullar vad det tar på krafterna att låtsas som om ingenting vore fel, att dagen är bra, och att måendet är hyfsat. Bara för någon annans skull.

Den senaste veckan har varit en berg- och dalbana utan dess like, och jag har varvat gråt med skratt. Skratten kom inte utifrån glädje, snarare någon slags ambivalens. Även ännu en "händelse" fick ju plats på ett hörn också förra veckan, när någon glömde bort att jag hade extravak och gick ut genom dörren, stängde den, och lämnade mig ensam kvar på rummet en längre stund.

Helgens dagar var trevliga då jag och min kontaktperson spenderade tiden hemma hos mig. Vi bakade pepparkakor och hade det allmänt bra.

Nätterna har dock varit ett stort problem, och nästan varenda kväll har varit en kamp. Det finns en rad olika anledningar till det, och min familj hör till en av dem. Resterande bekymmer och tårar har berott på något som ständigt kommer i min väg - min längtan efter en utväg. Min utväg.

Dagarna går och flyter samman. Jag sover så mycket det går och som jag bara kan. Jag vill inte vara vaken, inte känna efter, inte andas. Om sanningen ska fram och jag för en gångs skull ska vara fullkomligt och utförligt ärlig i bloggen, så är det att det sista jag önskar mig varenda kväll innan jag somnar, är att aldrig mer behöva vakna upp.

Sömn

Klockan är en stund efter fem på morgonen, och jag har inte sovit en blund på hela natten. Jag skulle vilja skylla det på att jag sov långt in på dagen igår, men om sanningen ska fram så är det mina grubblerier som tog överhand. Lite ängslan, oro, och ångest. Men också förhoppninar, längtan, och förväntningar.

Det svider i ögonenn och humöret pendlar efter natten som har passerat. Frustraitionen över att tankarna tar över och att jag låter dem göra det. Det resulterar som oftast i en störd sömn, eller som nu, ingen sömn alls.

Frustration och besvikelse

Ilskan har lagt sig, men inte frustrationen och besvikelsen. Det finns en risk att allting bara blir ännu värre om möjligt, och att det lugnet jag har försökt hålla fast mig vid, raseras. Under en för mig lång tid, har jag försökt se den nya kliniken framför mig och visualiserat om framtiden där. Men nu känns det så långt borta, och att det inte känns värt att hålla fast vid.

Det rör sig om lite drygt en och en halv månad, och egentligen är det ingen tid alls om man jämför med hur länge jag har varit inlagd här på avdelningen. Men den där förlängda månaden kommer att gå lika sakta som om det rörde sig om flera månader.

När jag fick reda på det så fick jag verkligen tygla mig för att kontrollera situationen. Och jag kunde inte heller visa hur besviken och ledsen jag faktiskt blev, förrän läkaren hade lämnat rummet. Då brast det, ordentligt! Det enda jag tänkte på var att jag inte orkade mer och att jag skulle skriva ut mig genast, innan jag påmindes om att jag inte längre besitter makten över mitt eget liv. Med LPT kommer jag ingenvart i första taget.

Personalen och läkarna får lämna avdelningen och gå hem på eftermiddagen. Det får inte vi. De går hem till sina vanliga liv medan vår verklighet utspelar sig på en låst psykiatrisk avdelning.

Om dem nu vill att jag ska bli frisk, så får de gärna ha i åtanke att det är min tid som går till spillo i all väntan på något bättre. Det är min tid som rinner iväg.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0