Framsteg och bakslag

Det var inte helt otippat att jag åter igen fick ett vårdintyg på mig i fredags, och att även extravak sattes in. De senaste dagarna har varit påfrestande, och jag vet faktiskt inte vad jag hade gjort om de inte hade tagit det beslut dem gjorde.

Men, nu känns det lite bättre och jag känner mig en aning stabilare. Och även om det är söndag hoppas och ber jag att de ska ta bort mitt LPT och extravak så att jag får gå hem och vara tillsammans med min familj innan de åker hem.

Under de två dagarna och nätterna när jag varit på väg att göra något förhastat, så har jag tänkt mig för ordentligt och insett hur dumt det vore nu när jag har kommit så långt. Personalen säger att de ser stora framsteg och att de är stolta över mig. Så kanske har saker och ting faktiskt förändrats en hel del. Men det är lätt att tänka irrationellt när det svider i hjärtat och i maggropen.

Däremot vet jag inte vad jag tar mig till om jag inte får åka hem idag. Jag begär så klart ingen utskrivning, bara permission. Jag klarar varken fysiskt eller psykiskt av att vara inlåst igen. Det får paniken att sprida sig i kroppen. Om jag har otur väljer läkaren att inte tala med mig idag överhuvudtaget. Men, då blir det livat i luckan.

Jag kan inte.

Jag kan inte andas,
för ångesten kväver mig.
Jag kan inte tänka klart,
för jag är alldeles för medicinpåverkad.
Jag kan inte känna efter,
för jag vågar inte.
Jag kan inte leva,
för livet lever ändå utan mig.
Jag kan inte leva,
för att bara överleva.

Det finns ingenting som kan beskriva hur det känns inombords just nu, och därför är det nog bäst att natten kommer att spenderas på avdelningen, där jag kommer att landa tryggt bland landstingets lakan.

Andas

Det känns som om jag faller, i ett bottenlöst hål.
Jag har tagit mig vatten över huvudet,
och det är mer än vad jag tål..
Jag vill bara vara ensam om så bara för ett tag,
få vila kropp och knopp, om så bara för en dag.

Vill inte, orkar inte, kan inte, och klarar det inte.
Måste få rymma min väg tills jag kan andas igen.

Förändringar?

Råkade jag nämna att det finns stunder nu då jag faktiskt kan njuta av livet? Oops, my bad! Min erfarenhet säger mig att om man uttalar något högt så betyder det otur. Man ska liksom inte ta det för givet, eller nåt åt det hållet.

Det känns inte bra och det river inombords, tårkanalerna är beredda, och hela jag liksom utstrålar skörhet. Det värsta är att jag inte kan sätta fingret på vad det är - det gör bara ont. Till omgivningen skyller jag på trötthet, men  innerst inne vet jag att det är lögn och att jag egentligen sovit i över 14 timmar. Vill bara krypa ner igen och dra täcket över huvudet och gömma mig där tills livet känns hyggligt att leva igen.

Kanske är det dessa förändringar som orsakar lite obalans i mitt psyke. För precis som jag nämnt i några föregående inlägg, så är jag enormt känslig för dem oavsett om de är bra eller dåliga. För visst har det varit många förändringar den senaste tiden, och de har absolut påverkat mig i högsta grad.

Efter en promenad ute i kvällen och ett varmt bad, låter jag nu de ångestdämpande medicinerna ha sin verkan, och hoppas på att ångesten inte blir värre än så här. Förhoppningsvis kan jag sova här hemma ännu en natt, men med vetskapen om att avdelningen finns där ute och tar emot mig om jag är på väg att falla.

Sov gott, vänner. ♥

Och som jag har saknat..

Trots att jag har haft ett par underbara dagar, så har jag ändå inte kunnat avstå ifrån mina ångestdämpande. För visst finns ångesten där ändå. Ångesten finns nästan alltid runt hörnet.

Det kan bero på att det är så många förändringar som händer nu också, och jag är och har nog vid närmare eftertanke alltid varit känslig för förändringar, oavsett om de är bra eller dåliga.

Men trots det tror jag ändå att jag är på väg tillbaka till livet. Inte det liv jag levde förr, utan ett nytt, bättre liv. Jag har så många i min omgivning som finns där nu och tar emot mig när jag är på väg att falla, och jag börjar sakta men säkert lita på det. Det jag måste lära mig nu, eller åtminstone förbättra, är att be om hjälp innan jag gör någonting förhastat, och faller.

Jag vågar knappt skriva att det finns stunder nu då jag faktiskt kan njuta av livet, trots att det är otroligt många omständigheter som får mig att känna tvärtom. Men det är då omgivningen finns där och sträcker ut sina händer. Jag hoppas att jag snart kan få börja känna mer och fler stunder av sann glädje. Det var så länge sedan, och som jag har saknat det.

Födelsedag

Idag är min födelsedag, och den började bra, tidigt imorse när telefonen gick varm av telefonsamtal och meddelanden. Det känns underbart att påminnas om vilken underbar omgivning jag har, när jag faktiskt ser mig omkring.

Överläkaren på psyk ringde också, och ville bestämma att mitt LPT inte förlängs, utan hävs. En underbar födelsedagspresent. Men jag kan ändå inte komma ifrån att det är en stor omställning, och att jag har svårt fär förändringar - bra som dåliga. Men självklart är jag nöjd över beslutet.

Ikväll kommer min födelsedag att firas med syster och min vän. Och imorgon kväll träffar jag tjejerna över ett glas vin, inne i stan.

Flytten är i stort sett klar nu. Jag bor nu i min nya lägenhet, och det känns obeskrivligt bra. Jag trivs och tycker om att vara hemma, fast med vetskapen om att avdelningen finns bakom mig och att det bara är att åka dit och sova emellanåt. Jag måste lära mig att balansera verkligheten och avdelningslivet.

Ha en fin dag, vänner. ♥

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0