I en lycklig bubbla.

Här sitter jag på golvet i mitt nya vardagsrum. Mitt nya och tomma, men vackra vardagsrum. Här kommer jag att bo från och med imorgon. Och även om jag kommer spendera tid på avdelningen också, så är det här mitt hem.

Jag längtar tills imorgon, den stora flyttdagen. Men samtidigt gruvar jag mig för att någonting ska gå fel. Jag är så rädd för att den lyckliga bubblan jag svävar i nu, ska spricka.

Ångestdämpande, javisst.

Gårkvällen var ingen höjdare, och tack och lov hade läkaren satt in nya starkare ångestdämpande som jag får ta en tablett av vid tre tillfällen i veckan. Det gäller att välja sina tillfällen väl, men igår var det utan tvekan inget snack om saken. Provade med mina vanliga ångestdämpande först, men när inte ens det hjälpte så valde jag att ta en av dessa tre.

Jag vågar påstå att det var därför ångesten försvann, men byttes ut mot en hemsk, hemsk huvudvärk istället. Det kändes som om allt gick i slow motion, och jag rörde mig mycket saktare än vanligt.

Något jag försökte med innan jag valde att ta ångestdämpande var ett knep jag lärt mig på behandlingshemmet. Nämligen att krama en snöboll. Eller kanske att skölja händerna i först jätte kallt vatten för att sedan skölja i varmt vatten. Det hjälpte lite, men eftersom ångesten var så stark och eskalerade fort, så blev effekten kanske inte densamma som den vore om man var ute i god tid, innan ångesten hunnit ta över.

Ångest

Ångesten smyger sig på, och det känns hur andningen blir snabbare och häftigare, medan det känns som ett tryck över bröstkorgen. Det gör ont att andas. Det gör ont att leva.

Ångesten eskalerar och jag känner hur paniken sprider sig. Frustrationen tar över och jag letar febrilt efter ett sätt att bryta ångesten på. Desperationen ekar i huvudet, och den enda utvägen jag vet och kan, blir ett faktum.

Snälla, inte idag igen.

Ett bakslag innebär inte att man fallit tillbaka till ruta ett.

Ingenting, verkligen ingenting kändes som det borde och ska göra nu, med tanke på allt bra som händer. Allt känns ändå upp och ned, och jag kunde inte hantera ångesten som hela tiden blev värre och värre.

Jag mindes överenskommelsen jag har med personalen, och bad därför om hjälp innan någonting drastiskt skulle hända. Personal satte sig med mig inne på rummet en lång stund och pratade om vad som rörde sig i mitt huvud just där och då.

Personalen fick mig att försöka lova att ringa på larmknappen efter hjälp igen om det fortfarande kändes lika illa, och de tittade till mig då och då. Men ändå lyckades jag använda mig av den enda utvägen jag vet om och kan. Men de upptäckte mig och en häftig diskussion och fysiskt tvång bröt ut eftersom jag inte ville till sjukhuset.

Det var bara att besöka akuten, som alla gånger förr. Rutinerna var desamma, men till skillnad från då till nu, så behövde jag inte stanna hela natten.

Idag kan jag med skam i kroppen säga att jag faktiskt inte ångrar mig. Men det borde jag. Och nu efter ett långt samtal med min bästa kontaktperson så kom vi ännu en gång fram till att jag ska ringa till henne när det blir jobbigt. Hon är en ängel på jorden.

Igår sade en i personalen till mig att ett bakslag inte innebär att man har fallit tillbaka till ruta ett.  Och det har hon så rätt i. Mitt bakslag kom igår kväll, och jag tog ett steg bakåt. Jag föll. Men snart tar jag ett steg framåt igen, och reser mig upp i lagom takt.

Längtar och hoppas

Sitter som på nålar, längtar och hoppas att jag får den i veckan. Å, som jag vill ha den här nystarten nu, helst igår. Det är lite mer än en vecka kvar, men ändå kan jag inte vänta så länge. För det känns som evigheter. Å, som jag vill det här! Det är så mycket mer värt än vad man kan tro.

Bara jag får gå in i den, det är då jag kommer att inse att det är mitt, bara mitt. Trots att kontraktet är skrivet så vågar jag inte tro på att det är sant. När för många besvikelser sköljt över en, så blir man försiktig med vad man hoppas och tror på.

Stolt

Eftersom mitt minne fortfarande är ganska dåligt, så vågar jag inte påstå att hela helgen har varit bra. Men det jag minns av den har varit helt okej. I fredags spenderade jag och min kontaktperson kvällen hemma hos mig, packandes inför flytten. Det är inte det lättaste att sortera ut allt man har sparat på. Nu är det inte långt kvar!

Gårkvällen spenderade jag med någon jag inte trodde jag vågade möta längre. Men mina känslor motbevisade mig, och jag gick emot nervositeten och gav mig in i något jag trodde jag blivit för feg för. Känner mig ganska stolt över mig själv nu när jag klarat av det.

Hoppas ni har haft en bra helg, vänner. ♥

(Psyk) bild



För mig var psykiatrin en hemlighet i många år.

Flyt

Det är elva dagar kvar till flyttten, och jag gör så gott jag kan för att förbereda inför den. Längtar och hoppas att allt går som det ska. Vill ha lite mer flyt nu när det faktiskt har varit så ett tag.

Dagen har spenderats ute på vift. Först blev det en fika tillsammans med en kontaktperson, eller vad man nu väljer att kalla det. Och när min vän sedan ringde för att avboka våran träff så valde jag att stros omkring på staden själv. Att gå i affärer och kika i sin egen takt, är något som uppskattas.. Lugnet, och ingen stress. Yes, indeed.

Imorgon åker jag och min riktiga kontaktperson hem till min lägenhet för att dona och börja packa lite. Det känns bra att börja nu så att stressen inte tar över när det väl börjar närma sig.

Hoppas ni haft en bra dag, vänner. ♥

Börja om på nytt.

Dagen har varit fylld av spänning. Ett hyreskontrakt skulle skrivas på under eftermiddagen, och jag vågade inte tro på att det var sant förrän vi skrivit på det, fått det i handen, och gått därifrån. Då pustade både jag och personalen ut.

Det känns underbart att allting runtomkring är klart och att det enda som återstår nu är flytten. Jag kan knappt bärga mig, trots att det bara är två veckor kvar. Ser verkligen fram emot att få börja om på nytt.

Glädjeskutt

Det pirrar i magen av förväntan, och äntligen känns det som om saker och ting liksom ordnar sig med tiden.  Ännu en god nyhet nådde mina öron idag, och det får mig att hoppa och skutta av glädje. Tänk vad små saker kan åstadkomma. Det behövs ju egentligen inte mer än att någonting faktiskt kan gå som det ska någon gång, för att man ska få känna en gnutta hopp.

Men till skillnad från dagen, var natten en ren pina, och inget lugnande medel eller sömnmedicin kunde få mig att slappna av och somna. Istället städade jag mitt rum, rensade i garderoben, och kategoriserade papper i min pärm. När det sedan inte fanns något kvar att göra tog frustrationen över, och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av mig själv. Men nattsjuksköterskan satte sig bredvid mig på sängen, och satt kvar där tills jag äntligen somnade, i ren trygghet. Ibland lyser deras genuina omtänksamhet igenom, och det uppskattas till tusen.

Magkattaren gjorde sig påmind under natten också, och under de senaste dagarna har den varit mer påtaglig än på väldigt länge. Kanske är det för mycket som pågår i knoppen och kroppen just nu. All stress, hoppet mellan besvikelse och förväntan, och all medicin. Det finns nog många förklaringar. Men idag, idag är jag fri från smärtan, och tänker ta tillvara på det så länge det varar.

Ta hand om er, vänner.

Lycka

Jag fick det svar jag behövde, och nu har oron lagt sig och är långt ifrån vad den har varit den senaste veckan. Det enda som finns i magtrakten nu, är lycka. Och för första gången på länge känns det som om det är medvind.

Jag känner mig uppspelt, exalterad, glad, och väldigt nöjd. Det är en bra början, och om vi tar det i lugn takt härifrån så kommer nog pusselbitarna så småningom att falla på plats.

                                                                        ♥

En ny början?

Nervositeten tär på mig, och det kommer den förmodligen också göra fram till på måndag då svaret kanske kommer. Jag vill hoppas och jag vill tro att det finns en lösning på även det här problemet som har uppstått. Men jag vågar verkligen inte.

Det här problemet som egentligen var svaret på många av mina bekymmer, associerar jag med något bra, något nytt och sunt. Den symboliserar en ny början, och vägen tillbaka till frihet och välmående.

Eftrersom jag hela tiden blir påmind om hur skör jag är och har varit de senaste månaderna, så kan jag väl inte annat än att hålla med om påståendet. Därför tar jag nog inte motgångarna så bra som man kanske skulle göra om man var mer stabil. Men oftast ligger det mer bakom min besvikelse över saker och ting, än vad de får förklarat för sig. Men det är för att jag inte hittar några ord för att beskriva hur obeskrivligt ont det gör när ett bakslag eller en motgång kommer i min väg. Åtminstone något av betydelse, så klart.

Jag vågar inte, och vill nog inte heller veta vad som händer om det här problemet inte löser sig till det bästa. Och jag har inte tålamodet att vänta och se var det bär heller. Men jag vet att jag inte vill falla tillbaka till ruta ett.

Sömn under svåra tider.

Efter dagen blev kvällen och natten tuff. Det var nära att flera misstag gjordes i hopp om att finna en enkel lösning på vad som kändes som ohanterliga problem.

Men, jag tog ett stort steg igår och bad om hjälp när situationen inte längre gick att kontrollera, och jag febrilt letade efter en utväg. Personal satt länge och pratade med mig, och försökte trösta. De satt med mig tills tårarna tagit slut, och jag så småningom somnade i trygghet.

Eftersom natten var krävande vaknade jag inte förrän halva torsdagen gått. Men jag ser ingen bättre lösning på min panikångest, än att somna och sova bort det svåra, åtminstone för stunden. Sedan många år tillbaka har jag sovit mycket under svåra tider. Sömnen är läkande på något sätt.

Hoppet

Och så kom det andra bakslaget, det väntade slaget, rakt i ansiktet. Jag borde ha vetat bättre än att hoppas på något. Det kändes som om jag hade hoppet i mina händer och försökte med allt vad jag hade att hålla fast vid det, men det gled ur händerna. Det rycktes ur mina händer.

Jag visste ju att det var för bra för att vara sant. Det var precis vad jag upprepade för omgivningen. Jag litade inte på något förrän jag sett det med egna ögon, och som väntat så blev det ett faktum att det inte gick som vi tänkt.

Det kan ordna sig, det finns fortfarande hopp, säger de. Men det spelar nästan inte någon roll längre, för det är för sent. Allt är för sent. Så känns det i alla fall, och ingen kan ta ifrån mig vad jag känner.

Och så ändrades nivån jag hade, till en annan, och plötsligt fick jag inte gå ut ensam längre. Det var mitt eget fel som uttryckte mig så klumpigt när jag för en gångs skull gjorde mitt bästa för att berätta för personalen om mina tankar och känslor.

 Jag har förlorat en stor del av mitt hopp, och kan inte hitta resten av det.

Svårt? Komplicerat? Tufft?

Det mesta har slagit helt fel de senaste dagarna. Tankar, känslor, och bara livet i största allmänhet. Det har  även uppstått missförstånd mellan mig och mina nära, och det om något har verkligen tagit på krafterna. Jag förväntar mig inte att livet ska vara enkelt. Nej, så lätt kommer vi inte undan. Men måste det vara så jäkla svårt? Komplicerat? Tufft? Äsch, åt helsike med självömkan också för den delen. Den underlättar inte heller. Känner mig bara lite ambivalent just nu. Känner mig stundvis ledsen, arg, sårad, och.. tom, men samtidigt så uppfylld, uppslukad av bekymmer. Går det ihop?

Häromkvällen när jag satt inne på mitt rum på avdelningen och grubblade över allt som gått fel de senaste dagarna, så kom jag fram till att jag har större saker att koncentrera mig på. Mitt liv till exempel. Jag har inte tid eller ork med små petitesser (om man jämför petitesserna med allt annat). Det finns större och viktigare saker att fokusera på nu. Som att bli frisk och fri.

En utväg

Nyårsaftonen bestod av en stor middag tillsammans med vännerna. Vi blev en stor grupp som lekte lekar, smuttade på lite vin, och hade det allmänt trevligt. Vid tolvslaget gick vi ut och skålade med skumpa och såg på fyrverkerierna. Sedan utbytte vi våra nyårslöften, och mitt blev att det här året ska bli så mycket bättre än det förra. Men så började inte året i alla fall.. Efter festen hemma hos vännerna, åkte vi till en annan, där det inte slutade bra för min del.

När jag kom hem kände jag bara hur misslyckat det nya året hade börjat, och istället för att räta på ryggen och tänka positivt, satte jag mig ner och bölade tills det inte fanns några mer tårar. Egentligen vet jag inte varför jag mådde så dåligt. Det var inte bara över hur dåligt allt hade gått, utan mer för att jag bara kände i hjärtat hur ont livet gjorde just då.

Jag bestämde mig för att leta efter en utväg bestående av tabletter, och eftersom jag sov ensam hemma för en gångs skull så underlättade det. Men inga tabletter fanns till hands, och jag bestämde mig snart för att gå och sova istället för att leta efter en annan utväg. Dagen efter kom jag tillbaka till avdelningen tidigare än bestämt.

Jag hoppas att er nyårsafton var bra, vänner. ♥

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0