Ambivalent

Om jag påstod att jag mådde bra, så ljög jag. Inatt, eller snarare tidigt imorse, efter en utekväll med tjejerna (som jag avbröt ganska abrubt för att gå hem och gräva ner mig.) så var jag nästintill säker på att återvända till avdelningen för att somna tryggt med personal omkring mig. Men som så många gånger tidigare så var det någonting som satte stopp för det. Jag har vant mig vid att vara hemma nu, att bo hemma, att leva ute i det verkliga livet igen. Jag vill somna hemma, och vakna hemma. Här kan jag dessutom distrahera mig själv med att pyssla och dona om hemmet när tankarna och känslorna blir för påtagliga. På avdelningen ligger jag i en sjukhussäng och maler sönder och analyserar varenda liten tanke och känsla. Men när tankarna om överdos ligger nära till hands så kanske avdelningen är den bättre platsen att vara på. För visst finns de tankarna kvar, och de kommer inte försvinna utan en rejäl kamp. Men den är jag villig att ta. Men kanske behövs avdelningen och personalen med jämna mellanrum ibland när det känns som sämst. Jag vet verkligen varken ut eller in längre.

Var rädda om er. ♥

Groparna på vägen.

Bloggen får stå tom allt oftare, och förlåt för det. Det är så många gånger som det bara har kliat i fingrarna och som jag bara velat låta raderna flöda i bloggen. Men inga ord kan beskriva det jag går igenom just nu. Jag mår så bra - tills jag tillfälligt tappar gnistan och paniken växer i mig och jag tar till all (vid behovs)medicin jag har med mig på de långa permissssionerna jag har nuförtiden. Det är osunt, oklokt, och definitivt inte ett friskhetstecken. Och jag skäms något så oerhört för att erkänna det, framförallt för mig själv. Det är inte ett beroende. Det är en ful ovana, baserad på rädsla för att känna något som kan få mig att falla igen. Därför tar jag till medicinen. Jag flyr så fort det känns som om något inte står rätt till. Men en känsla är inte farlig, jag måste bara intala mig själv det också.

Samtidigt har jag kommit så långt på vägen. Jag inser ju ändå att det är ett problem, och personalen på avdelningen är även medvetna om det. Nu handlar det bara om att fortsätta framåt på vägen som jag vandrat den senaste tiden. För framåt går det, jag måste bara försöka hålla mig ifrån groparna som faktiskt dyker upp lite varstans.

Jag är besviken på mig själv, samtidigt som jag försöker vara stolt för att jag försöker ta mig framåt. För framåt går det. Det tar bara lite tid.

I´m on my way

Otroligt svåra dagar fyllda med överdoser och sjukhusbesök. Men även underbara dagar kontaktpersoner, sol och bad.

Bakslagen kommer och går. Men framstegen består, och det är dem som betyder något. Jag har en lång bit kvar, men har kommit en bra bit på vägen. För inte så länge sedan låg jag apatisk i en sjukhussäng med dropp och vak. Nu vårdas jag inte längre under LPT, och får längre permissioner. Stegen går framåt, även om bakslagen kommer med jämna mellanrum. Men så kommer det fortsätta att vara, det är jag väl medveten om. Men det är okej. För jag vet att jag vill bli frisk, kan bli frisk, och ska bli frisk. I´m on my way.

Tänker på var och en av er, och hoppas att ni har det bra. ♥

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0