Vägen tillbakat

Framstegen fortsätter och efter tre månaders vak kom jag och överläkaren överens om att ta bort det och prova utan att ha någon vid min sida dygnena runt. Istället fick jag nivå tre som betyder att jag har tillsyn en gång i kvarten på ett ungefär. Men det stör mig inte alls, för desto fortare kommer framstegen.

Men jag vill motvilligt erkänna att första natten utan vak bjöd på ett bakslag. Ett tungt dessutom. Det var blod, stygn, omläggning, och bråk. Varför gör jag så här mot framförallt mig själv? Det är inte jag. Jag har inte den problematiken. Det har jag ju fullt sjå med att övertyga läkaren om. Varför händer då sådana saker som incidenten häromnatten?
Jag vet att det beror på att jag är så van vid att ta en överdos vid varje sådant tillfälle. Men här kan jag inte det, och måste då istället göra någonting annat för att avleda och hantera tankarna, känslorna och ångesten. Därav häromnattens resultat. Men, fortfarande har jag inte den problematiken (IPS) och kommer göra allt för att bevisa det nu framöver. Det är en diagnos som skrämmer mig eftersom jag inte kan identifiera mig med den, och den gör mig livrädd!

Annars går det bra. Vi har pratat igenom bakslaget och bearbetat det. Det var en grop i vägen som jag inte hann se förrän jag föll rakt ner i den. Men nu är jag uppe på benen igen, borstar av mig smutset på knäna och fortsätter vägen tillbaka.

Friskhetstecken

Bloggen har fått stå tom under mina mardrömsveckor fyllda av ångestattacker, impulshandlingar, överdoer, och planer för en sista utväg.

Men..

Efter samtal med många olika skötare och ett långt samtal med min syster, så kom jag till sist fram till att det är dags att bli frisk nu. Det får vara bra nu. Det måste vända. Och det ska det också göra - med lite viljestyrka.

Jag behövde ett mål att  sträva efter för att bli frisk, men kom sedan på att mitt mål faktiskt är att bli frisk. Och det är ett mål värt att sträva efter.

Jag har krävt att medicinerna ska minskas och att de verkligen utreder vilka som verkligen behövs och är nödvändiga, för läget som är nu är inte hållbart.

Idag kommer jag och min kontaktperson att åka till en plats där människor som har varit borta ifrån arbetslivet för länge, får arbetsträna för att sedan succesivt slussas ut i samhället och till riktiga arbeten.

Jag är redo, jag ska bli frisk - och det är en underbar känsla, en underbar insikt, en underbar längtan.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0