Jag kan inte släppa det, jag kan bara inte det.

Dagarna har gått, och nu är det en vecka sedan jag fick veta om Annas död, och fast jag inte kände henne i "verkligheten" så har det varit en enorm sorgesprocess.

Hon och hennes lillasyster är det enda som har cirkulerat i tankarna sedan dess. Tårarna kan inte sluta rinna, och jag gråter mig till sömns och vaknar tidigt på morgnarna och gråter av sympati för dem och deras liv.

Jag har haft svårt att själv förstå hur och varför det här har tagit så hårt på mig. Självklart sörjer man och lider med de nära. Men det har blivit mer allvarligt än så, och jag har inte kunnat fokusera på någonting annat.

Personalens teori är att jag identifierar mig med dem med tanke på deras liv, och relaterar till Annas död på grund av mina egna tankar och känslor. Det känns som om dom har rätt i det.

Jag kan inte släppa det, jag kan bara inte det.


Utöver det så vill jag bara berätta för er att det går att kontakta mig på mailadressen: stegvist@live.se.

Anna

Det gör ont i mig at tänka på att en av bloggvännerna har gått bort, av sin egen vilja. Jag kände henne intet personligen mer än att vi har pratat med varandra under en tid.

Tårarna kan inte sluta rinna, och de rinner om möjligt, ännu mer när jag tänker på hennes lillasyster som har mist sin högra halva.

Jag kan inte släppa tanken, och har inte kunnat göra det sedan jag fick reda på det av min vän som ligger på avdelningen tillsammans med mig. Jag tror att vi sörjer tillsammans, och tack och lov har vi varandra att gråta ut hos.

Vi kommer troligtvis komma på Annas begravning, och ta ett farväl, samt för att visa hennes syster att hon inte är ensam.

Vila i frid Anna.

Tragiskt

Kan inte lämna tanken ens för en stund.

Tillit

Dagen har spenderats ute och shoppandes tillsammans med en utav mina kära kontaktpersoner här på avdelningen. Det har varit otroligt mysigt och välbehövligt att komma ifrån avdelningen för en dag.

Det fanns inte en tanke på att jag skulle rymma trots att jag hade så många chanser. För nej, jag skulle aldrig svika deras förtroende. Det kanske låter hemskt, men det är bara mina kontaktpersoner jag känner så för. Inte många andra. Det handlar om att ge och ta, och jag känner att jag kan lita på dem eftersom de litar på mig.

Även om dagen varit underbar så gnager det ändå lite inombords, så tillsammans med lite behovsmedicin kryper jag ner i landstingssängen en stund och vilar ögonen.

Hoppas ni har haft en bra dag också, vänner.

Medicin för hela slanten.

Jag vågar inte känna. Det gör för ont. Livet just nu är smärtsamt. Jag flyr allt oftare in i min egen bubbls - min egen verklighet, genom att ta behovsmedicinen och till sist sova bort det där onda, som jag är så rädd för att känna.

De första vakna timmarna är nästintill outhärdliga. Jag vill inte vakna. Kvällstiden kan också vara obehaglig och smärtsam, eftersom jag hinner känner efter, innan nattmedicinen delas ut, och jag återigen hamnar i min dimma.

Det är ganska uppenbart att mitt liv kretsar kring mediciner. Det är sorgligt att behöva erkänna det, men det är dem jag lever för. För vad skulle jag annars ta mig till? Jag skulle möta den där hårda verkligheten som har gjort mig så fruktansvärt illa så många gånger. Det vågar jag inte. Inte än.

Medicin, medicin, medicin för hela slanten.

Syftet med livet.

Länsrättsförhandlingen gick som väntat. Men på en länsrättsförhandling ska man komma personligen, och (om man vill) ha ett ombud (advokat) med sig. Jag tackade nej till ombudet och dök inte upp på länsrättsförhandlingen. Men när personalen väckte mig senare på förmiddagen så satte jag mig upp och såg flera nämndesmän stå uppraddade, tillsammans med överläkaren, i mitt rum. Alla blev måttligt förvånade och efteråt förklarade en skötare att han under sina många år på avdelningen aldrig hade sett det hända. En liten ovandlig situation kan man ju tycka. Slutsatsen blev hur som helst, att jag fick förlängt LPT. Extravaket tar dem intte heller bort än så länge.

Dagarna går, och humöret upp och ned. Eller så kanske det snarare är så att humöret är desamma, men att jag anstränger mig mer vissa dagar för att de ska bli mågorlunda bra. Dessvärre dyker det alltid omständigheter som får mig att må ännu sämre. Nyligen fick jag reda på något som fick mig att känna mig halv, och gjorde att jag helt och hållet förlorade syftet med livet.

Men situationen blir bara värre och värre. Behovsmedicinen går åt som aldrig förr, och det är väl i stort sett den jag lever för. Medicinen får mig inte att må bra, men hjälper mig att fly ifrån verkligheten, om så bara för en stund. Det är inte sunt på något sätt, men otroligt nödvändigt.

Hoppas ni har haft en underbar helg, vänner.

Aktivt passiv?

Eftersom en skötare föreslog ett blogginlägg om dagen som aktivitet, så kanske det kan vara något att eftersträva då jag inte alls har ork, vilja eller motivation till att göra något mer effektivt om dagarna.

Häromdagen blev jag måttligt förvänad när chefsöverläkaren bjöd hem mig och mitt vak på fika. Det var ju i alla falll (om det nu räknas) en aktivitet av ett slag. Promenaden dit och tillbaka till avdelningen också för den delen.

Varenda dag den senaste tiden har det varit ett läkarsamtal om hurvida LPT:t ska kvarstå eller hävas. Imorgon är det en länsrättförhandling om saken.

Just nu finner jjag ingen vilja eller glädje i någonting. Det känns bara som om jag går runt occh bär på något tungt inombords, vilket jag också gör. Jag har blivit ärlgare mot min omgivning om mina tankar och planer (som inte är av det sunda slaget) om att hitta en utväg. Responsen av personalen är olika, och en del förstår bättre än andra. Det är när dem nästan förlöjligar eller motsätter sig mina tankar och känslor, som jag kan bli sårad och ibland även obstinat.

Om dagarna ligger jag mest i sjukhussängen, är passiv och nte vill kliva upp. Personalen försöker aktivera mig och motivera mig tilll aktivitet, men utan några framsteg.

Jag varken vill, orkar eller känner för att göra någonting åt situationen just nu. Jag gör verkligen inte det.

Må gott, vänner.

Här och nu.

Eftersom jag inte längre har någon tillgång till itnternet när som helst, och det kan dröja innan jag får det igen, så passar jag på att uppdatera bloggen nu.

Det har varit, och är mycket som händer just nu.  Allt gick relativt bra med flytten, och jag stormtrivs med mitt nya hem och är så tacksam över att äntligen ha ett krypin där jag kan känna mig trygg och ha det trivsamt.

Men det räcker tydligen inte för att jag ska känna total lycka, som en del vill tro. Jag har tagit överdrivet mycket lugnande medicin om dagarna för att klara mig igenom permissionerna. Jag har varit så väck i huvudet att det till och med finns en del minnesluckor. Det känns skrämmande och sorgligt att det ska vara så här, men mönstret är svårt att bryta när det känns som det enda alternativet. Utan den lugnande meedicinen hade jag inte överlevt. Jag hade inte levt här och nu.

Efter att jag blev av med mit LPT senast och extravaket även togs bort, så var jag inte sen med att åka ifrån avdelningen. Men för ett par dagar sedan kom jag tillbaka från permissionen och häromdagen fick jag åter igen ett vårdintyg på mig, och har även extravak igen.

Det känns som om jag faller igen, och som jag har misslyckats på många sätt och vis. Men så vet jag ändå att situationen har varit värre, mycket värre. Kankse är det så jag måste se på det här, för att orka mig ur det.

Hoppas ni har det bra, vänner.♥

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0