Fel utväg

För någon vecka sedan var min familj på besök, och så klart ville jag gärna träffa dem, men helst utanför de här sjukhusväggarna. Så det var precis det jag bad överläkaren om - en några timmar lång permission. Vilket blev beviljat. Det enda kravet från deras sida var att någon måste följa med mig ner för att möta upp familjen, och att någon i familjen skulle följa med tillbaka upp när det var dags att komma tillbaka.

Men det gick varken som jag eller någon annan hade tänkt sig. I slutet av kvällen när jag bestämde mig för att åka tillbaka tidigare än planerat när ångesten hade knackat på dörren, och familjen körde mig tillbaka till avdelningen, så såg jag till att ta tillfället i akt och göra något som jag drömt om så länge nu.

Så jag ljög. Jag ljög för hela slanten, och lyckades slingra mig ur överenskommelsen med läkaren och familjen. Jag blev avsläppt, men ingen behövde följa med mig upp tillbaka till avdelningen. Istället slutade kvällen på järnvägsspåret med tårar i ögonen och paniken som spred sig i kroppen. Jag kan inte beskriva allt jag tänkte och kände just där och då, men det gjorde så ont, så ont. Så istället för att fullfölja det jag såg som en utväg så  drabbades jag av ett otroligt dåligt samvete, för både mina nära OCH tågförarens skull. Allt detta resulterade i att jag ringde min kontaktperson från sjukhuset som fick komma och hämta, trösta och krama om mig.

Jag hade bestämt mig, och det beslutet gjorde ont. Men skuldkänslorna gjorde ondare och tog över. Så även om valet var svårt, så insåg jag ganska snart vad som vägde tyngst. Det beslutet gjorde också ont eftersom jag så gärna vill hitta en utväg. Men det var fel utväg. Det var ingen utväg för mig.

Var tog sömnen vägen? Eller rösten?

Gårkvällen som snabbt blev till natt, var tuff. Men som tur är så finns det en del personal som är underbara. Mitt vak satt kvar hos mig i närmare tre timmar. Det gick bara inte att somna när känslan och tankarna var så ångestfyllda och starka. Gårkvällen var jobbig eftersom ett helt år har gått sedan jag bkev inlagd på avd 27. Det känns svårt att acceptera, och jag känner mig otroligt ambivalent inför tanken på att jag har varit inlagd i ett helt år.

Senare på natten efter att magkattaren hade hunnit gjort sig påmind, och efter illamåendet och kräkningar, så fick jag de starkare ångestdämpande medicinerna jag har på min medicinlista, två gånger för att de inte hade hunnit börja verka innan jag började må illa. Och tillsammans med dem, en kopp choklad, och med hjälp av en klippa till nattpersonal, så lyckades jag till slut somna.

Nattpersonalen bad mig använda teckenspråk istället för att prata eftersom min röst var totalt borta nu när en rejäl förkylning har knackat på. Det är ingen som hör vad jag säger längre. Och eftersom jag var i ett stort behov av att prata så blev hela situationen rätt så komisk. Så var tog rösten vägen?

Att bara vara.

Jag kan inte andas - dem kväver mig. Det går inte att bli frisk här. En förändring måste ske. Samtidigt under läkarsamtalet idag så bestämdes det att ingenting kommer att förändras just nu. Vaket består, liksom mitt LPT. Ingen fri utgång heller med andra ord. Situationen består i väntan på psykoterapi. Men med en underbar personalstyrka så går dagarna ändå åt att hitta på tidsfördrivande och härliga saker att göra.

Påsken var underbar, liksom helgen. När värmen steg i graderna, åkte jag och min kontaktperson och satte oss på klipporna vid havet. Underbart! Under en liten stund fick jag känna på hur det kan kännas att leva (när omständigheterna tillåter vill säga). Att andas i lugn och ro, och att bara vara.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0