Stegvist

Om livet med psykisk ohälsa och om vägen igenom den.

Bittert

♦ Med- och motgångar Permalink1

Mina erfarenheter säger mig att man aldrig ska lita på vad någon säger, gör eller lovar. Men är det något det senaste året har fört med sig så är det att våga ta klivet och faktiskt ta risker. Våga lita på människor, var mer öppen, tala om vad och hur tankarna far, och släpp in människor i ditt liv.

Men.. När man har gjort det då? Och inser att man handlöst fallit pladask på marken och det inte finns någon där för att blåsa bort smärtan från de skrubbade såren. Man reser sig upp ensam, ledsen, och sårad.

Jag borde ha följt min instinkt från första början och utgått ifrån att jag inte litar på det förrän jag ser det.

Och just på tal om det så är den andra kliniken helt plötsligt inte aktuell än på länge, så ett hjärtligt tack för att ni ingav mig falska förhoppningar. Nu känner jag verkligen för att kämpa vidare, när jag har fått smaka på ännu en besvikelse. Känns begreppet "sarkasm" bekant?

Det är nu utmaningen börjar på allvar.

♦ Med- och motgångar Permalink1

Det var med en stor sorg i hjärtat som jag kramade om min syster hårt innan vi skiljdes åt. Nu finns hon inte längre lika nära, och det känns tufft. Så när dem försökte trösta mig med att vi bara finns ett samtal bort ifrån varandra, så hjälpte det inte mig, och jag grät nästan ännu mer när jag insåg att vi oftast bara kommer att höras i telefonen numera. Hon är min familj, min andra halva, mitt allt. Hon var den enda i familjen som bodde kvar i samma stad som mig, fram tills nu. Efter att ha varit inneboende hos mig i nästan två år, så finns hon inte längre där för att möta mig när jag kommer hem på permission. Samtidigt är det nog bra att jag också ska förflyttas till en annan stad inom väldigt snar framtid, så att förändringen och avståndet inte känns lika påtagligt som det skulle göra som om vi fortfarande skulle befinna oss 5 minuter ifrån varandra. Det är så många förändringar för oss båda nu, och det känns. Det är nu utmaningen börjar på allvar.

Varning för livet.

♦ Reflektioner Permalink1

Gårdagen var nästintill fantastisk eftersom min läkare i fredags bestämde att jag åter igen får gå ut med personal. Eter förra veckans händelse så blev det ett strikt nej, med en etta i nivå. Nivå ett har jag fortfarande, men får alltså ändå aktivera mig utanför de här hemska väggarna igen.

Gårkvällen var däremot tung, och det hann rinna många tårar innan jag lyckades somna när de tryggt lyckades bädda ner mig. För just där och då kände jag mig liten och väldigt ynklig, rädd och osäker på framtiden. Jag grät av oro eftersom det är mycket som ska ske inom kort tid. Vi har påbörjat psykolgiutredningen, och jag är dessutom inte många veckor ifrån att förflyttas till en annan klinik, i en annan stad, i ett annat landskap - en bit hemifrån med andra ord. Jag kommer inte ha mitt hem att åka till under helgerna på permisssion med personal, där vi oftast kryper upp i soffan med en massa onyttigheter och spenderar kvällen där tillsammans med min syster. Jag kommer inte längre ha de människorna runtomkring mig som jag har haft i ett och ett halvt år - på både gott och ont. MITT rum på avdelningen blir någon annans, och jag har inte samma trygghet att komma tillbaka till. Samtidigt finns det så många fler fördelar med alla dessa förändringar. Det kan till och med bli bra. Apropå min kära syster så kommer hon inom en vecka efter två års tid boendes hos mig, att flytta en tre timmats lång bilfärd ifrån mig.  Ännu längre blir avståndet mellan oss när jag förflyttas. Hon är min familj, mitt allt, och avståndet gör ont ont ont, även om hon finns kvar.

Dagen har varit skaplig och fungerat hyffsat. En dag på stan följdes sedan av en promenad tillbaka till avdelningen som känns lite för tung att komma tillbaka till när man har distraherat sig på något annat under en dag. Och trots att jag hade fullt upp med att psyssla och städa, så tog ångesten fart och oron i magen växte till en stor klump, i samma stund som jag satte mig ner för att bara vara, för att finnas. En olustighetskänsla dök upp, och tankar på destruktiviteten sköljdes över mig. Det är svårt just nu, och andetagen blir tyngre. Ibland gör det ont att andas. Hela min kropp skriker att det är varning för livet.

Till top