Bittert

Mina erfarenheter säger mig att man aldrig ska lita på vad någon säger, gör eller lovar. Men är det något det senaste året har fört med sig så är det att våga ta klivet och faktiskt ta risker. Våga lita på människor, var mer öppen, tala om vad och hur tankarna far, och släpp in människor i ditt liv.

Men.. När man har gjort det då? Och inser att man handlöst fallit pladask på marken och det inte finns någon där för att blåsa bort smärtan från de skrubbade såren. Man reser sig upp ensam, ledsen, och sårad.

Jag borde ha följt min instinkt från första början och utgått ifrån att jag inte litar på det förrän jag ser det.

Och just på tal om det så är den andra kliniken helt plötsligt inte aktuell än på länge, så ett hjärtligt tack för att ni ingav mig falska förhoppningar. Nu känner jag verkligen för att kämpa vidare, när jag har fått smaka på ännu en besvikelse. Känns begreppet "sarkasm" bekant?

Det är nu utmaningen börjar på allvar.

Det var med en stor sorg i hjärtat som jag kramade om min syster hårt innan vi skiljdes åt. Nu finns hon inte längre lika nära, och det känns tufft. Så när dem försökte trösta mig med att vi bara finns ett samtal bort ifrån varandra, så hjälpte det inte mig, och jag grät nästan ännu mer när jag insåg att vi oftast bara kommer att höras i telefonen numera. Hon är min familj, min andra halva, mitt allt. Hon var den enda i familjen som bodde kvar i samma stad som mig, fram tills nu. Efter att ha varit inneboende hos mig i nästan två år, så finns hon inte längre där för att möta mig när jag kommer hem på permission. Samtidigt är det nog bra att jag också ska förflyttas till en annan stad inom väldigt snar framtid, så att förändringen och avståndet inte känns lika påtagligt som det skulle göra som om vi fortfarande skulle befinna oss 5 minuter ifrån varandra. Det är så många förändringar för oss båda nu, och det känns. Det är nu utmaningen börjar på allvar.

Varning för livet.

Gårdagen var nästintill fantastisk eftersom min läkare i fredags bestämde att jag åter igen får gå ut med personal. Eter förra veckans händelse så blev det ett strikt nej, med en etta i nivå. Nivå ett har jag fortfarande, men får alltså ändå aktivera mig utanför de här hemska väggarna igen.

Gårkvällen var däremot tung, och det hann rinna många tårar innan jag lyckades somna när de tryggt lyckades bädda ner mig. För just där och då kände jag mig liten och väldigt ynklig, rädd och osäker på framtiden. Jag grät av oro eftersom det är mycket som ska ske inom kort tid. Vi har påbörjat psykolgiutredningen, och jag är dessutom inte många veckor ifrån att förflyttas till en annan klinik, i en annan stad, i ett annat landskap - en bit hemifrån med andra ord. Jag kommer inte ha mitt hem att åka till under helgerna på permisssion med personal, där vi oftast kryper upp i soffan med en massa onyttigheter och spenderar kvällen där tillsammans med min syster. Jag kommer inte längre ha de människorna runtomkring mig som jag har haft i ett och ett halvt år - på både gott och ont. MITT rum på avdelningen blir någon annans, och jag har inte samma trygghet att komma tillbaka till. Samtidigt finns det så många fler fördelar med alla dessa förändringar. Det kan till och med bli bra. Apropå min kära syster så kommer hon inom en vecka efter två års tid boendes hos mig, att flytta en tre timmats lång bilfärd ifrån mig.  Ännu längre blir avståndet mellan oss när jag förflyttas. Hon är min familj, mitt allt, och avståndet gör ont ont ont, även om hon finns kvar.

Dagen har varit skaplig och fungerat hyffsat. En dag på stan följdes sedan av en promenad tillbaka till avdelningen som känns lite för tung att komma tillbaka till när man har distraherat sig på något annat under en dag. Och trots att jag hade fullt upp med att psyssla och städa, så tog ångesten fart och oron i magen växte till en stor klump, i samma stund som jag satte mig ner för att bara vara, för att finnas. En olustighetskänsla dök upp, och tankar på destruktiviteten sköljdes över mig. Det är svårt just nu, och andetagen blir tyngre. Ibland gör det ont att andas. Hela min kropp skriker att det är varning för livet.

Det var som tusan och lite till!

Nemen.. vad... vad i hela.. är det sant?? Kände jag precis en gnutta hopp???? Det var som tusan och lite till!

Jag vet inte varifrån det kom, men jag vet varför. Jag påmindes (om så bara) för en liten stund om livets glädjeämnen ute i vardagen och det VERKLIGA livet. Och där, där någonstans i hjärtat fann jag känslan av att livet inte alltid bara består av motgångar. Jag undrar när och om den känslan infinner sig igen.

Mitt riktiga jag

Förtvivlad, apatisk, osamarbetsvillig, och nästintill oartig har blivit en del av min inställning till livet och vardagen. Luften har gått ur mig och jag kvävs! Det finns ingenting i mig som får mig att vllja kämpa vidare. Nu finns snart inte mitt riktiga jag kvar därinne någonstans mer. Den delen som fanns kvar av mig tynar sakta men säkert bort.

Jag är rädd.

Diagnostik

Trots att det är en hel del ångestdämpande mediciner som cirkulerar i min kropp idag, så håller sig ångestens klor ett fast tag i mig.

Under så många dagar har sömnen varit min enda och bästa vän. Huvudvärken som ständigt har varit närvarande har inte gjort mig piggare på att vara vaken, så därför drar jag ner rullgardinerna och fortsätter in i drömmarnas värld.

Efter torsdagens händelse har jag åter igen den högsta nivån av vak. Men som jag har uppfattat det hela så är det ingen markant skillnad på nivå ett och nivå två. Båda innebär ständigt vak.

Under fredagskvällen hade jag ett läkarsamtal där det pratades om förflyttning och diagnostik. Personligen vill jag bara påpeka att jag har uppfattat hela situationen med läkare och diagnostik som uppriktigt trams. Utan att nämna några namn på läkare så finns det en specifik liten doktor som gärna delar ut borderlinediagnosor som vi andra går på toaletten. Lika full av skit är båda två måste jag våga påstå. Står dem i en återvändsgränd och desperat inte vet vilken diagnos en patient har,  och just för att de inte vet vilken kategori eller i vilket fack man ska placera den svårbedömda patienten i, så slänger dom in en IPS (emotionellt instabil personlighetsstörning) diagnos. Jag själv har inte fått den diagnosen (ännu?), men kan nog förvänta mig den inom kort med tanke på att den käre doktorn ofta och gärna har påpekat mina likheter med diagnosen.

Däremot finns det en annan (och enligt mig, klokare) läkare som faktiskt har tagit sig tiden till att lära känna mig någorlunda bra, som faktiskt inte tror att jag har IPS.

Det är inget skamligt eller fel att ha borderline. Snarare tvärtom - den går att behandla och kan till och med avskrivas då man inte längre uppfyller kriterierna för diagnosen. Jag kan bara inte identifiera mig med IPS och tar därför väldigt illa vid mig när ämnet kring mina diagnoser tas upp.

God natt, vänner.

Viljan till att flyga utan vingar.

 

En orealistisk längtan i en orealistisk vardag, i ett orealistiskt liv.

Jag hörde hur deras rop försöka väcka mig, samtidigt som någon ruskade om mig. Jag slet åt mig armen för att sedan vända mig om för att fortsätta sova. Idag var ingen dag att kliva upp för.

Trots deras tappra försök sov jag mig igenom hela dagen och vaknade lagom till kvällen. Det är ett underbart sätt att fly ifrån det man vill.

Under de närmaste dagarna framöver hoppas jag bara på att få bli lämnad ifred, och om jag har turen så sover jag gärna en hel del också. Sömnen är min bästa vän.

För ett par dagar sedan hade jag samtal med överläkaren. Det ska bli till att göra en ny psykologisk utredning med förutsättningen att psykologerna inte har läst mina journaler och personalens anteckningar, just för att inte bilda sig en uppdattning om mig i förväg. Nollning på medicinlistan (att sätta ut mediciner och börja om.) kommer också att ske inom snar framtid.

Besöket hos KBT terapeuten häromdagen gick lika bra som det har gjort hittills. Skillnade var bara att jag faktiskt inte grät mig igenom hela samtalet. Vi pratade om allt och inget, samtidigt som vi styrde in samtalet på kärnan tilll min problematik som är min starka längtan efter en (för dem, orealistisk) utväg. Vi fortsätter även som vanligt med "hemläxan" = att reglera känslor. Där fyller jag dagligen i:
• Vilka mediciner de behandlar mina kroppsliga sjukdomar med.
• Maten
• Hur mycket Vid-behovsmedicin jag tar.
• Sömnen
• Motion
• Om något under dagen fått mig att känna mig kompetent. (Det kan vara precis vad som helst.)
• Och så övrigt, där jag ofta skriver om vilken nivå ångesten har legat på under dagen, och om det har förekommit några avvikande händelser.

Ibland glömmer jag bort att skriva det aktuella kring min situation, som t ex om KBT:n och vad den innebär och innehåller. Det jag skriver kretsar mest omkring känslorna och tankarna om situationerna jag befinner mig i.

Aoch!

Det värker i hela huvudet och har gjort det sedan igår. Personalen fick massera mina tinningar tills jag äntligen fann ro till att somna. Hela dagen idag har gått åt till att sova bort både migrän liksom känslor. Tack och lov har jag sluppit diskussioner om mitt behov av att sova, för en gångs skull.

Men det är inte bara i huvudet det har gjort ont. Nej, om det vore så väl. Smärtan inombords har kunnat varit roten till några drastiska händelser som jag så innerligt försökt att undvika.

Det går faktiskt inte att beskriva just nu hur ont det faktiskt gör. Både i kropp och själ. Jag vill bara utföra något som jag vet skulle vara utvägen ur det där bottenlösa hål jag faller i.

Just nu känner jag mig bara så less, sliten, trött och ledsen.

Nostalgitripp

Under dagen tog min kontaktperson, jag och min syster en tripp till en annan stad där våran älskade gamla stödfamilj bor. Självklart är dem ju inte längre en stödfamilj nu när vi är vuxna, men vi kommer alltid att finnas i  varandras liv, oavsett vad.

Besöket gjorde oss alla gott, och liksom ljudet av våra klingande skratt, rann det också några tårar emellanåt. Det var tårar av minnen - i alla dess former, och rejäla nostalgitrippar. Jag känner mig helt uttömd på alla känslor som har gått upp och ner idag, och jag vet knappt hur jag ska känna mig nu. Borde jag skratta eller vill jag gråta en skvätt? Äsch, det får bli vad det blir. En stund i taget nu bara, en minut i taget, ett andetag i taget.

Jag känner en enorm lättnad över att min nära och kära familjemedlem och jag lyckades laga och läka vår relation till varandra. Det finns inga ord som kan beskriva hur mycket det betyder för mig. Det blir bara så fel ibland. Men det kanske hör till? Vi är ju så olika. Hur som helst mår vi båda mycket bättre av att det faktiskt ordnade sig till det bästa.

Ute på landet, och trasiga relationer.

Det har varit en alldeles fantastisk eftermiddag och kväll som spenderades ute på landet bland kor, höns, getter, får, hundar katter och hästar. Ren terapi om jag får säga det själv. När det började skymma ute så satte vi igång grillen och grillade korv med bröd, och marshmallows. Senare till kvällen gjorde vi riktig choklad på kakao och med marshmallows i så klart.

Dagen som började dåligt vändes till något positivt som uppskattades av både mig och personalen som var med. Tillsammans hade vi riktigt roligt!

I den senaste uppdateringen (Den nakna sanningen.) så berättade jag för er om hur det har gått till på avdelningen den senaste tiden. Men jag kan med glädje berätta att allt sakta men säkert börjar falla på plats igen, och alla relationer till några i personalen är på god väg att repareras. Egentligen vågar jag inte säga för mycket, för det kanske är för bra för att vara sant?

Istället har däremot någon i familjen vänt mig ryggen och insett att hon inte vill ha mig i sitt liv längre. Det har tagit mig hårt, och det är något som verkligen gör ont i hjärtat. Men det kanske är bäst så, om nu vår relation är negativ för henne. Jag är bara halv utan min andra hälft så klart, och jäklar vad det kommer att göra ont att inse att hon inte längre finns där när jag vänder mig om. Och för att inte glömma att jag inte finns där när hon ser sig om. Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Vem har jag? Vilka kan jag lita på? Det var ju hon och jag mot världen. Förhoppningsvis kanske vår relation också kan läka och repareras någon dag i framtiden när allt har fått lagt sig.

Helsike vad livet gör ont..

God natt, vänner.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0