Den nakna sanningen

Det går inte en enda dag utan att tårarna rinner och jag undrar vad det är som händer med mig egentligen. Situationen har blivit och blir alltmer ohållbar för var dag som går. Konflikter med personalen, ångesattacker, självskador, och bältningar (Bältning är när man ligger på en säng fastspänd över midjan, runt handlederna och runt fotlederna.) - Kaoset har blivit en del av vardagen.

Jag känner en enorm sorg, skam, frustration och desperation. Det känns som om ingenting går åt rätt håll. Min enda andningspaus är när jag befinner mig hos min nya KBT-terapeut en gång i veckan, men inte ens där tar sorgen en paus.

Det är mycket som inte står rätt till på avdelningen, och eftersom det rör mig så har jag all rätt till att berätta om det för er läsare i bloggen. Jag har några exempel.

I fredags efter en rejäl ångestattack och självskada så blev jag bältad och lovad att en chefsöverläkare skulle komma till mig inom kort. När det hade gått 3 timmar så hade det varken kommit någon läkare eller en ordination på ångesdämpande medicin som t ex en injektion. Efter fem och en halv timme kom det en annan utsedd läkare för att sy mig.

Efter mitt rymningsförsök som jag berättat om tidigare i bloggen, så vände sig en del av personal mig ryggen och visade extrem kyla. Ingen berörd personal som befann sig under tiden då det hela utspelade sig, nej då, inte alls. Det var personal som inte ens befann sig på plats under händelsen,. Personal som skulle föreställa sig stå mig närmast.

Efter några andra konflikter mellan mig och personal på avdelningen så bemöttes jag återigen med kyla och agg. De vet hur rädd jag är för att vara till besvär och hur mycket tacksamhet jag vill att de ska veta att jag känner emot dem. Men istället så kändes det som om de utnyttjade dem känslorna för att bestraffa mig på något sätt.

För några dagar sedan gick jag desperat till läkaren och bad om hjälp just för att undvika ännu en ångestattack. Jag bad honom om hjälp men fick till svar att "på den här avdelningen sysslar vi inte med hot". Han ursäktade visserligen missförståndet sedan, men då var skadan redan skedd.

Under gårdagens kraftiga ångestattack dök min syster upp och blev informerad om att "Jenny har ett vredesutbrott". Min syster svarade då att jag inte led av vredesutbrott. Jag led av ångestattacker. Det kändes otroligt bra att hon gav den personalen ett bra svar på tal.

Samtidigt under gårdagens attack hotade en personal mig med att "Jenny, om du börjar så här ikväll så kan du glömma morgondagens planer!" När jag ändå inte lugnade ner mig utbrast hon barskt "VILL du bli bältad eller?!!!". En ytterligare kommentar var att jag under min ångestattack skulle "sluta bete mig som en liten barnunge."

Ni får själva avgöra vad ni tycker om dessa konflikter och uttalanden. Men på mig har det tagit hårt och varit svårt att handskas med. Jag har nu begärt en förflyttning till en annan klinik. Min familj står på min sida och är minst sagt upprörda över den senaste tidens händeleser. Även min terapeut är insatt i vad som händer på avdelningen angående mig.

Jag hoppas i alla fall att ni har det bra, vänner. ♥

Svar på kommentar

Ylva om En fruktansvärd upplevelse:

"Vilken fantastiskt bra skrivare du är. Du låter så vis och vuxen när du skriver, saklig och förståndig. Men jag antar att du fått växa upp snabbare än de flesta. Jag hoppas du gör något av denna talang för det är inte alla som kan skriva som du. Språket och strukturen och inte minst innehållet visar på stor litterär mogenhet. Tack för att du delar med dig av dina insiktsfulla tankar. Kämpa!"

När jag loggade in på bloggen ikväll och fick se dessa berörande och smickrande rader från "Ylva" blev jag alldeles rörd. De betydde så mycket. Att få sådan positiv feedback inspirerar mig till att fortsätta skriva både i bloggen och privat. Ni, mina läsare, har en förmåga att allt som oftast göra mina dagar genom era fina ord. Så tack, Ylva! Och tack till er andra också! Ni är underbara. ♥

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0