En fruktansvärd upplevelse

Känslorna pendlar mellan frustration och förtvivlan. Jag kan inte längre förmedla till personalen och läkarna om hur allting känns inombords. Istället tar jag till handlingar som kan få sina konsekvenser.

För en vevka sedan när vi var utanför avdelningen så utsatte jag en sköterska för något otroligt respektlöst. Men för mig handlade det faktiskt om liv och död, så jag tog allt annat än mitt förnuft till fånga och istället sprang jag så fort jag bara kunde, längre och längre ifrån sköterskan och avdelningen. Jag flåsade som en galning där jag satt och gömde mig bakom ett av sjukhusets byggnader. Rädslan går inte att mäta, men jag var desperat och handlade i affekt.

Efter en liten stund hittade jag ett annat gömställe som låg en bit bort, och där stannade jag i väntan på att det skulle börja skymma ute så att jag vågade mig fram. Men när det var dags, och jag begav mig till mitt mål, min slutdestination skulle man väl också kunna kalla det, så dök poliser upp i civilbilar och försökte övertala mig till att följa med tillbaka tilll avdelningen igen. Men när de insisterade på att köra tillbaka mig till avdelningen, så bröt paniken ut, och jag började springa ifrån poliserna. Inte helt otippat hann dem ifatt mig, överrumplade mig ner i diket, och satte handfängsel på mig. Jag gjorde allt motstånd jag kunde för att de inte skulle lyckas få med mig i bilen tillbaka till avdelningen. Men så klart att de lyckades till slut.

Väl på psyk så bar dem in mig på jouren istället för upp till avdelningen till jag hade lugnat ner mig. Problemet var bara att de inte lyckades få mig lugn, snarare tvärtom. En större brottningsmatch bröt ut därinne på jouren, och jag bältades upp till avdelningens isolering. När jag hade lugnat ner mig skulle jag få komma tillbaka ut till avdelningen igen, så självfallet var det mitt påstådda lugn som spelade dem ett spratt där. Väl ute på avldelningen fortsatte jag mitt nervsammanbrott, och för första gången någonsin under min långa kontakt med psykiatrin, så bältade de mig och lät mig ligga bältad på avdelningens isolering i 1 timme.

Med det vill jag ha sagt att det inte är att rekommendera, mina vänner.

Höstens

Tillbaka på ruta ett, igen?

Det har varit ett långt uppehåll emellan varje blogginlägg, men mycket händer och sker. Mycket som jag inte direkt har sett fram emot att få berätta för er.

Men, läget är som det är och situationen ser ut som den gör. Efter ett sommaruppehåll från avdelningen så är jag tillbaka, igen.. Så var vi åter igen tillbaka på ruta ett. Personalen väljer att kalla det för "bakslag" eller "svacka", men för mig är det att vara tillbaka precis där jag började.

Efter förra veckans länsrättsförhandling som jag valde att inte närvara på, så förde en utsedd advokat "min talan". Något som inte riktigt gick som jag hoppades på. Idag kom beslutet om LPT (tvångsvård) och det ser inte ut som att jag kan ta min packning och vandra ut från avdelningen. Jag är här under tvångsvård nu, och har extravak igen. Men det är ingen hemlighet för avdelningens personal och läkare vad jag finner för lösning på livet, och det har jag tydligt visat genom olika handlingar. Därav de drastiska restriktionerna.

Under min lillebrors rättegång som hölls förra veckan, värkte det i hela kroppen att se honom sitta där medan jag mindes tillbaka på vår barndom. Han var en liten, skör och oskyldig pojke som fick växa upp under hemska förhållanden. Jag fäller en tår varenda dag för var och en av mina syskon som jag önskar att jag kunde ha gjort mer för. Det gör verkligen ont. Min lillebrors domstolsbeslut kom också idag, och han blev dömd till fängelse istället för behandling som vi i hans omgivning hade hoppats på.

Nu har ni fått en lång uppdatering, och jag hoppas att det inte dröjer länge innan jag tar mig i kragen och skriver igen.

Jag hoppas att ni har det bra, vänner.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0