Sanningen?

Det känns allt annat än bra inombords nu, och jag kan inte hantera ångesten eller impulserna. Det invanda mönstret som vi så innerligt försöker kämpa emot kan jag inte motstå ikväll. Därför flyr jag in i mig själv och min dimma. Min enda säkra trygghet. Min bästa vän i vått och torrt.

Jag börjar tvivla på om jag någonsin kommer att klara mig ur det här. Kanske är det vad jag och min omgivning försöker intala oss, fastän alla vet om sanningen även om ingen vill uttala den. Hur jag än vrider och vänder på min verklighet så kommer jag alltid fram till samma slutsats. Det här är inget för mig, och jag är trött på att låtsas som någonting annat.

Otur

Humöret har känts väldigt ostabilt sedan förra veckans besök på arbetsterapin. Jag hade ett bakslag, men reste mig snabbt igen. Men så efter tisdagens terapisamtal då det var dags att åka tillbaka till kliniken så kändes det motvilligt och helst av allt ville jag bara slippa onsdagens kommande läkarsamtal så att jag kunde få stanna kvar hemma istället. Under taxiresan kändes det värre och när jag väl var framme på kliniken kändes det väldigt tufft. Speciellt då någon annan hade fått mitt rum, och dem inte ens gjorde sig besväret att visa mig mitt nya förrän jag själv upptäckte att jag inte hade någonstans att ta vägen.

Det gick inte att hålla tillbaka tårarna där jag satt på sängen, och när en ur KBT-teamet kom in för att prata med mig brast det ordentligt. Jag insisterade på att åka hem, och ställa in läkarsamtalet, vilket inte var ett uppskattat förslag. Jag grät till jag inte fick luft, men kan inte förklara vad det var som var så hemskt med att komma tillbaka för att stanna över natten. Kanske är det för svårt att balansera det starka kontrastet mellan friheten och vardagen och min patientroll. Jag ville inget hellre än att få åka hem och sova. Men mitt nervsammansbrott gjorde dem bara mer övertygad om att få mig att stanna kvar på avdelningen över natten. Så de bäddade ner mig likt det lilla ynkliga barnet jag kände mig som, och det dröjde inte lång tid innan jag slöt mina ögon och sov mig igenom kvällen.

Därför kommer vi hädanefter att ha läkarsamtal mer sällan, och vid dessa tillfällen kommer jag inte längre att spendera natten på avdelningen.

Men sedan jag kom hem har mitt humör varit väldigt upp och ned och det har känts som om jag haft oturen med mig var jag än vänt mig eftersom mitt internet och min telefon gick sönder samma kväll, jag tappade bort mina lösa kontanter samma kväll som min plånbok med legitimation, kontokort och frikort senare blev stulet. Samt att min cykel blev stulen i slutet av förra veckan. Dessutom är dessa indicier bara några i raden av många.

Idag var det meningen att vi skulle fira en härlig valborg i uppsala tillsammans och det var något jag hade sett fram emot. Men eftersom mina viktigaste saker är stulna kan jag inte följa med på den efterlängtade festen.

Under en kväll i helgen då jag blev oerhört sårad, kände jag att måttet var rågat. Självmordstankarna var väldigt intensiva och planerna låg nära till hands. Bakslagen blev ett faktum, och det är inget jag kan ändra på.

Det kunde ha varit värre - men jag känner mig ändå väldigt låg just nu.

En början på vägen tillbaka till det friska livet.

Saker och ting går inte som det ska ikväll och även om man inte alltid kan få som man vill så gör det mig arg och ledsen. Oväntade problem som uppstår och går mig på nerverna.

Helst vill jag att dagen ska vara över nu, och jag drar snart täcket över huvudet och hoppas på att få en god natts sömn eftersom förra natten inte hade någon att bjuda på.

Idag hade jag ett till en början nervöst möte på arbetsterapin jag ska gå på, och tillsammans la vi upp ett schema för hur den närmaste tiden kommer att se ut. Jag börjar redan på torsdag, och har valt att jobba med möbler och tyger.

Imorgon väntar ett terapisamtal, och följs därefter av en taxiresa tillbaka till kliniken där jag ska spendera tisdagsnatten eftersom det är läkarsamtal på onsdagen. Till en början kändes det jobbigt att ens tänka tanken på att övernatta där - kanske för att jag är rädd för det sjuka i mig innanför väggarna på avdelningen - men efter ikväll känns det OK och till och med ganska behövligt. Kvällssamtalen med KBT-gruppen, några efterlängtade kramar, och kanske en liten minfulnessövning innan sänggående. Ja, det låter ganska avkopplande kan jag väl hålla med om.

Dagens alla måsten.

Och plötsligt förvånade jag mig själv med att ta tag i städningen här hemma, trots att tröttheten hängde över mig. Det finns inte en vrå som inte är grundstädad nu. Jag spenderade flera timmar med städningen, och blev så sliten att jag var tvungen att ställa in kvällens planer. Men det gör mig ingenting, för det var verkligen värt besväret!

Trots att den senaste tiden har varit otroligt intensiv och gjort mig väldigt trött, har jag ändå rett ut så många knutar i mitt liv. Telefonsamtal med olika företag i en hel dag, långa listor som skrivits ner. Ett skåp överfullt av skolarbeten, pärmar med vårdintyg och andra utlåtanden från psykiatrin som nu är kategoriserade, och mängder med bekräftade sjukskrivningar från försäkringskassan. För att inte tala om alla landstingsräkningar som tillsammans bildar ett ofantligt stort belopp som jag helst vill blunda för.

Samtidigt brottas jag dagligen med att hantera olika situationer utan att ta till överdoser, eller medicin över huvud taget. Det är svårare en del stunder då jag känner mig överansträngd och tyngd av "måsten".

Men nu kan jag luta mig tillbaka och se över hur mycket jag faktiskt har åstadkommit de senaate två veckorna - rent praktiskt.

Tröttare än tröttast.

Det har inte känts helt OK de senaste dagarna. Det har varit några bekymmer som uppstått som gjort mig lite nedstämd, men inte alls till den grad att det är allvarligt. Men det har gått ut över mitt humör och det har varit svårt att övertyga mig själv om att det blir bättre.

Under gårkvällens myskväll hemma hos mig med vännerna, så kändes det påfrestande, och jag hade svårt att få fram ett leende. Men när tröttheten blev påtaglig kunde vi istället inte låta bli att skratta och skoja.

Någonting gör mig väldigt trött hela tiden. Kanske är det den nya sömnmedicinen, eller att förkylningen fortfarande ligger i kroppen, och kanske har det att göra med att den misstänkta cystan gör fruktansvärt ont. Hur som helst tar jag mig inte för något. Jag vill göra mycket men hinner inte med någonting alls eftersom jag ständigt vilar.

Aoch

Kroppen sänder ut varningsignaler, och jag tror att jag har ännu en cysta. Men det ska mycket till innan jag sväljer min stolthet och åker in till akuten, och tillåter mig själv att spendera flera dagar på kirurgen med bara morfin som hjälp igen. Vården hade gått och gömt sig och ersatte det istället med medicin.

Men blir det i närheten av lika illa som förra gången så har jag långa dagar att se fram emot.

Aoch..

Bakslag

Det går inte att avgöra om mitt val var självdestruktivt, men jag låter det i så fall vara så, för nu.  Insikten om det omgivningen så länge påtalat, börjar sakta men säkert infinna sig och jag kan nog hålla med dem om att jag har på tok för höga krav på mig själv. Därför valde jag att släppa mina krav för en stund och bara tog situationen för vad den var. Nu i efterhand känns det bra. Men det blir kvällen och natten som blir en utmaning då tankarna kommer och jag analyserar saker som hänt under dagen.

Gårdagens studiebesök på arbetsterapin gick relativt bra, och det bokades in ett till möte redan nästa vecka för att lägga upp ett schema. Men någoting kändes olustigt och jag blev väldigt illa till mods. Det gick inte att förhindra tårarna som jag hoppades att min terapeut inte skulle hinna se, och försökte istället låtsas som om allt var i sin ordning.

Jag kunde ju inte konkret säga varför jag mådde dåligt, och än mindre uttrycka det i ord. Men när terapeuten skrev ner min problematik på papper och orden "depression" och "självmordstankar" kom på tal så kändes det som om hela situationen för första gången faktiskt var verklig, och det skrämde mig samtidigt som jag blev så sorgsen inför allt som har hänt.

Men jag gissar på att mitt besök på den gamla avdelningen hade något med det dåliga måendet att göra då det inte gick att ungå känslan som rev inombords. En snabb och spontan diskussion med den nya oresonliga läkaren gjorde inte saken mycket lättare.

Det är en väldigt intensiv tid nu, med många nya förändringar. Det gick inte att undgå ett bakslag då jag satt inne i badrummet gråtandes under en lång stund. Men jag valde ändå att vända situationen till en utmaning där inga tabletter ingick i planerna trots att det lockade mer än någonsin. Och idag kan jag se tillbaka på gårkvällen och med stolthet minnas att den svåraste utmaningen faktiskt lyckades. Och oavsett vad som hände så klarade jag mig igenom kvällen.

Terapeut

Har jag inte världens bästa terapeut så säg! Förutom att hon är väldigt rak och ärlig, så är hon otroligt konkret och praktisk också. Saker och ting löser sig med hennes hjälp. Sådant som jag alltid trott att jag varit lämnad ensam att ta itu med. Hon har tamejtusan lösningar på det mesta, rent praktiskt. Det skadar inte heller att hon är väldigt human, och jäkligt rolig emellanåt också. Speciellt när hon säger högt vad jag tänker.

Tillsammans med avdelningen och KBT terapeuten kan det här nog bli riktigt bra.

Tur i oturens dag.

Jag hoppade ett glädjeskutt när de berättade att jag inte behöver åka tillbaka till kliniken förrän om ytterligare en vecka eftersom överläkaren ändå är sjuk och läkarsamtalet inte blir av. Det här blir en utmaning, och det ska bli intressant att se hur jag klarar av och hanterar en längre permission. Det kändes tungt vid tanken på att behöva resa tillbaka när jag fortfarande är krasslig efter förkylningen, så jag hade tur i oturen. Stackars överläkaren bara.

Natten till måndagen var en sömnlös natt vilket resulterade i övertrötthet och hyperaktivitet under måndagen. Med flera projekt pågåendes under dagen så avslutades den med 1 mils promenad i skogen.

Med tanke på att det inte blev någon sömn natten innan så oroade jag mig för ännu en sömnlös natt, och var nervös inför att försova mig till ett inbokat möte tidigt under morgonen. Det var ett besök på sjukhuset i min gamla hemstad, och det skulle ta mig lång tid att ta mig dit, så det var väldigt viktigt att kliva upp i tid. En halvtimme senare än planerat vaknade jag hastigt och blev väldigt besviken på mig själv när jag insåg att jag ändå hade försovit mig. Det var bara att bita i det sura äpplet och invänta deras telefontid för att informera dem om min klantighet. Ironiskt nog visade det sig ändå att dem hade förflyttat sin avdelning till min nuvarande hemkommun, vilket jag inte var informerad om. Med andra ord så var det tur i oturen att jag försov mig eftersom jag annars förvånat hade varit  i fel stad och ändå missat mötet.

Lite komiskt är det faktiskt.

Ett studiebesök står på tapeten under eftermiddagen då jag och min KBT terapeut ska åka till arbetsterapin där jag troligtvis kommer börja inom kort.

Mitt krypin

I flera dagar nu har jag drömt att jag förlorat mitt hem. Det är obehagliga drömmar med inslag av våld och flykt, som slutar med att jag inte längre kan återvända till lägenheten eller att den inte längre tillhör mig. Men när jag vaknar upp och inser att allt bara varit en dröm så andas jag lättad ut och njuter av tillvaron just där och då. Jag och mina kontaktpersoner kämpade verkligen för den här lägenheten, och eftersom jag vantrivdes i mitt gamla radhus, så kunde inte mitt nuvarande hem bli bättre. Här har jag funnit min trygghet, äntligen.



Några bilder av mitt lilla krypin. ♥

Att bli övergiven.

Det går inte att komma undan att känslorna inte går att styra, men jag avskyr mig själv för att jag tillåter dem känslorna att ta över. Jag blir sällan beroende av människor, vill helst klara mig själv, och stöter gärna bort människor som kommer mig för nära eftersom rädslan att bli lämnad är för drivande. Det är en del  av den nakna sanningen, och den går inte att undanfly. Men när någon väl har lyckats ta sig innanför murarna gör det ännu ondare att bli sviken.

Det sorgliga är att för var gång någon sviker och sårar så blir jag ännu mer övertygad om att aldrig mer släppa in någon i mitt liv igen. Än mindre lita på någon, någonsin igen.

Därför överger jag hellre innan jag blir övergiven.

Minnen

Det värker lite i hjärtat och känns olustigt i magtrakten när jag blir påmind om en tid jag helst av allt skulle vilja glömma, men som samtidigt är en del av mig som gör mig till den jag är idag. Depressionen tog över mitt liv helt och hållet, och gav mig många år fyllda av sorg och frustration. Men så fick jag den hjälp jag behövde för att ta mig upp till vattenytan igen. Det är långt kvar tillbaka till ett friskt liv, men jag är så tacksam över den biten jag har kommit.

En gammal vän från staden jag påbörjade gymnasiet i ringde till mig. Efter ett långt samtal av råd och tips som jag hoppas kan vara till någon nytta, så känner jag mig tyngd och alldeles ångestfylld. Det var något hos min vän som påminde om min svåraste tid då livet kändes tomt och meningslöst. Det fanns ingen som helst livsglädje att skymta i rösten. Jag gjorde mitt bästa för att avdramatisera samtalet, men framstod nog bara som ännu mer osäker.

Jag inser att jag aldrig kan glömma, bara acceptera. Men det betyder inte att minnena av den svåra tiden gör mindre ont eller att ärren har bleknat. Det dyker upp minnesbilder och känslor som jag försöker förtränga, eller åtminstone lära mig att hantera. Min första instinkt är att ta till medicin för att fly, men inser ganska snart att det inte är vad mitt liv handlar om längre. Behovsmedicinen finns inte ens där, för den är utsatt. Och resterande medicin som lockar är insatta på tider som jag inte vill utnytta i onödan.

Men ont gör det.

Inkommande i min garderob.




Allt kommer från H&M.

Oj, insåg inte att jag faktiskt nästan bara beställt alla kläder i svart. Tråkigt nu till sommaren kanske, men kompletterar det med de färgglada plagg som redan finns i garderoben istället.

Ibland räcker ett frågetecken?

Hualigen, vad påfrestande det är att springa runt med hinken överallt men ändå inte vara beredd på det värsta. Funderingarna kring vad sjutton det är som händer med mig cirkulerar.

Soffan och hinken har blivit mina bästa vänner de senaste dagarna, och så lär det nog fortsätta ett tag till också. Svårt att sätta sig på ett tåg tillbaka till kliniken imorgon bara. Det var inte heller så bra att ställa in dagens terapisamtal, men väldigt nödvändigt ändå.

Trots allt har jag ändå tagit itu med saker och ting idag som jag bävat inför,  och trots att det kändes surt så är det ändå en lättnad att ha det överstökat. Kan till och med medge att jag borde känna ett uns av stolthet.

Ambivalens

Efter en fin helg som spenderades med min syster och hennes sambo, så vinkade jag av dem tidigt under morgonen. Det går inte att förneka att det känns tomt och att saknaden är ett faktum. Men det fanns ingen tid till att snyfta. Det skulle plockas undan, sorteras dokument och annat, tvättas, och allt vad det innebär. Slutligen var det dags att ta tag i matlagningen. Ja, för trots mitt ständiga illamående försöker jag bryta den onda spiralen och äta, om så bara i små mängder. Och visst går det åt rätt håll med tanke på att det har gått två hela dagar sedan jag var tvungen att spendera så mycket tid på toaletten som jag gjort under de senaste veckorna.

Men någonting tynger mig och nervositeten är påtaglig. Situationen är utom kontroll och symptomen finns där oavsett hur mycket jag än förnekar dem. Jag vill inte veta svaret eftersom jag inte vet vad jag vill att svaret ska vara. Men den mentala förberedelsen, och planerna inför framtiden finns ändå där, och man ställer in sig på de eventuella situationer som kan uppstå. Förståndet ger mig kloka insikter, men känslorna vill någonting helt annat.

Otillräcklig, bara oduglig, och totalt värdelös.

Dagen som började med ett avslappnat uppvaknande förde med sig en mysig morgon tillsammans med min syster och hennes sambo som är hemma hos mig över helgen. Glädjen över att ha dom här är stor.

Under dagen skulle vi åka upp till vår släkt för traditionellt påskfirande vilket jag såg fram emot och var mycket förväntansfull. Under tiden jag har mått som sämst har jag distanserat mig från släkten, och nästintill inte haft någon kontakt med dem över huvud taget. Mina egna krav på mig själv ökar i deras närvaro, och jag känner mig aldrig tillräcklig, bara oduglig, och totalt värdelös. Så nu när jag har mitt mående relativt under kontroll och faktiskt kände mig stark nog att göra den här resan upp till dom, så trodde jag inte att dagen skulle föra med sig några bekymmer eller obehagliga känslor. Nu så här i efterhand förstår jag hur naiv jag var som bortsett från att jag faktiskt fortfarande är skör, trots mina dagliga framsteg. Men visiten hos släkten gick till en början ovanligt bra, och det var bara stundvis jag kunde känna mig illa till mods, vilket är framsteg om man tänker på tidigare besök hos dem. Men det var faktiskt inte förrän vi åkte ifrån släkten och till min stödfamilj som jag började känna mig så illa till mods att hela situationen blev olustig och jag skrek inombords av smärta och frustrationen över hur jag bäst skulle ta mig diskret ur situationen och fly. Men jag satt kvar, i soffan framför stödfamiljen och bet mig i läppen för att inte börja gråta. Deras blickar var ändå inte riktade mot mig. Nej, när jag har någon annan med mig, någon som är en ännu större glädjespridare än vad jag kan uppnå så riktas fokusen bort från mig, vilket inte gör någonting i sådana situationer då jag faktiskt föredrar att uppmärksamheten riktas ifrån mig till någon annan. Då kan jag fly in i mig själv igen och le på utsidan för att låtsas om ingenting är fel och ge intrycket av att allt står rätt till. Men det sårar mig när nära och kära inte ens ser mig i ögonen under våra samtal och istället fokuserar på den de funnit mer glädje och intresse i och faktiskt uttrycker indirekt hur mycket sämre jag är som inte kan nå upp till den glädjespridare och positiva som får omgivningen att känna sig avslappnade, lättsamma och bekväma. Med andra ord - vara dem till lags. Jag kan inte vara någon jag inte är hur jag än försöker. Men det försöker jag acceptera, men inte dem. Jag vill inte tävla med någon jag älskar och värderar högst. Jag vill bara vara den jag är och ändå få känna mig som någon som räknas. För oavsett vad så får dem mig att känna att jag aldrig är tillräcklig, bara oduglig och totalt värdelös.

Otrygghet

Efter många om och men kan jag äntligen återgå till bloggandet igen. Mitt internet som krånglade har varit på reparation och det låneinternet jag fick under tiden fungerade om möjligt, sämre än mitt eget. Men så idag, efter att ha besökt affären två gånger då de glömde att skicka med mig mitt SIM-kort hem fick jag snabbt återvända och be om ett nytt, kan jag äntligen slå mig ner och skriva ihop ett blogginlägg. Som jag har längtat!

Det har hänt så mycket att jag knappt vet var jag ska börja. Överdosen medförde komplikationer och problem med magen och resulterade i ett nattligt besök på akuten. Dagarna efteråt återhämtade jag mig på avdelningen, men med magkramper och illamående. Men min hemlängtan tog överhanden och bara några dagar senare reste jag hem igen. Nu är inte utskrivningen aktuell förrän om ett par veckor med tanke på överdosen, men det är ett gemensamt beslut mellan mig, personalen och överläkaren. Istället fortsätter vi med längre permissioner fram till dess.

Några dagar efter att jag hade varit hemma var jag tvungen att uppsöka läkare då magsmärtorna och illamåendet eskalerade drastiskt. Väl på familjeläkarmottagningen beslutade de sig för att lägga in mig på kirurgen på sjukhuset. En lång kväll av undersökningar följdes på akuten innan det var dags att få landa på kirurgens avdelning. Det var en misstänkt cysta i äggstockarna. Det tog tre dagar och ofantligt mycket morfin innan något framsteg gjordes, men då hade cystan brustit. Det positiva med det var att en eventuell operation inte behövde genomföras.

Efter ytterligare ett par dagar fyllda av smärta och illamående återhämtade jag mig sakta, sakta. En tidig förmiddag fick jag äntligen åka hem.

Dagen spenderades givetvis ute på vift i full fart tillsammans med en vän. Men under kvällen var det uppenbart att jag hade överansträngt mig under dagen och hela veckan för den delen. Den psykiska hälsan var i botten medan den fysiska biten inte gjorde saken mycket lättare. Det blev en avbruten permission, ambulanstransport till psykjouren,  och en lång natt med bråk, gråt, hot, och samtal. En oerfaren hyrläkare nekade mig resa tillbaka till staden där jag vårdas på psykiatrikliniken, istället ville de hålla mig kvar i min hemstad, men hade ingen som helst förklaring till varför. När jag vägrade och försökte ta mig ut stoppade de mig och höll mig kvar på jouren, trots att de erkänt att de inte hade någon juridisk rätt till det. Efter många timmar, många tårar, och de många samtalen läkarna emellan bestämde sig min nuvarande vårdklinik att detta inte var acceptabelt och att de skulle göra sitt bästa för att jag skulle kunna åka tillbaka till dem. Det slutade med att de stod för de privata kostnaderna (trots att det är samma landsting!) och jag fick så småningom landa i sätet i taxin som skulle köra mig tillbaka till tryggheten. När jag väl var framme var klockan tidig morgon, och det var svårt att slappna av och somna efter nattens bravader. Men jag var och är så tacksam för att jag har dessa människors stöd, och jag uppskattar dem mer än vad jag någonsin kan beskriva.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0