STEGVIST

OM LIVET MED PSYKISK OHÄLSA OCH OM VÄGEN UR DEN.

Sanningen?

♦ Reflektioner Permalink1

Det känns allt annat än bra inombords nu, och jag kan inte hantera ångesten eller impulserna. Det invanda mönstret som vi så innerligt försöker kämpa emot kan jag inte motstå ikväll. Därför flyr jag in i mig själv och min dimma. Min enda säkra trygghet. Min bästa vän i vått och torrt.

Jag börjar tvivla på om jag någonsin kommer att klara mig ur det här. Kanske är det vad jag och min omgivning försöker intala oss, fastän alla vet om sanningen även om ingen vill uttala den. Hur jag än vrider och vänder på min verklighet så kommer jag alltid fram till samma slutsats. Det här är inget för mig, och jag är trött på att låtsas som någonting annat.

Otur

♦ Med- och motgångar Permalink0

Humöret har känts väldigt ostabilt sedan förra veckans besök på arbetsterapin. Jag hade ett bakslag, men reste mig snabbt igen. Men så efter tisdagens terapisamtal då det var dags att åka tillbaka till kliniken så kändes det motvilligt och helst av allt ville jag bara slippa onsdagens kommande läkarsamtal så att jag kunde få stanna kvar hemma istället. Under taxiresan kändes det värre och när jag väl var framme på kliniken kändes det väldigt tufft. Speciellt då någon annan hade fått mitt rum, och dem inte ens gjorde sig besväret att visa mig mitt nya förrän jag själv upptäckte att jag inte hade någonstans att ta vägen.

Det gick inte att hålla tillbaka tårarna där jag satt på sängen, och när en ur KBT-teamet kom in för att prata med mig brast det ordentligt. Jag insisterade på att åka hem, och ställa in läkarsamtalet, vilket inte var ett uppskattat förslag. Jag grät till jag inte fick luft, men kan inte förklara vad det var som var så hemskt med att komma tillbaka för att stanna över natten. Kanske är det för svårt att balansera det starka kontrastet mellan friheten och vardagen och min patientroll. Jag ville inget hellre än att få åka hem och sova. Men mitt nervsammansbrott gjorde dem bara mer övertygad om att få mig att stanna kvar på avdelningen över natten. Så de bäddade ner mig likt det lilla ynkliga barnet jag kände mig som, och det dröjde inte lång tid innan jag slöt mina ögon och sov mig igenom kvällen.

Därför kommer vi hädanefter att ha läkarsamtal mer sällan, och vid dessa tillfällen kommer jag inte längre att spendera natten på avdelningen.

Men sedan jag kom hem har mitt humör varit väldigt upp och ned och det har känts som om jag haft oturen med mig var jag än vänt mig eftersom mitt internet och min telefon gick sönder samma kväll, jag tappade bort mina lösa kontanter samma kväll som min plånbok med legitimation, kontokort och frikort senare blev stulet. Samt att min cykel blev stulen i slutet av förra veckan. Dessutom är dessa indicier bara några i raden av många.

Idag var det meningen att vi skulle fira en härlig valborg i uppsala tillsammans och det var något jag hade sett fram emot. Men eftersom mina viktigaste saker är stulna kan jag inte följa med på den efterlängtade festen.

Under en kväll i helgen då jag blev oerhört sårad, kände jag att måttet var rågat. Självmordstankarna var väldigt intensiva och planerna låg nära till hands. Bakslagen blev ett faktum, och det är inget jag kan ändra på.

Det kunde ha varit värre - men jag känner mig ändå väldigt låg just nu.

En början på vägen tillbaka till det friska livet.

♦ Vägen tillbaka Permalink0

Saker och ting går inte som det ska ikväll och även om man inte alltid kan få som man vill så gör det mig arg och ledsen. Oväntade problem som uppstår och går mig på nerverna.

Helst vill jag att dagen ska vara över nu, och jag drar snart täcket över huvudet och hoppas på att få en god natts sömn eftersom förra natten inte hade någon att bjuda på.

Idag hade jag ett till en början nervöst möte på arbetsterapin jag ska gå på, och tillsammans la vi upp ett schema för hur den närmaste tiden kommer att se ut. Jag börjar redan på torsdag, och har valt att jobba med möbler och tyger.

Imorgon väntar ett terapisamtal, och följs därefter av en taxiresa tillbaka till kliniken där jag ska spendera tisdagsnatten eftersom det är läkarsamtal på onsdagen. Till en början kändes det jobbigt att ens tänka tanken på att övernatta där - kanske för att jag är rädd för det sjuka i mig innanför väggarna på avdelningen - men efter ikväll känns det OK och till och med ganska behövligt. Kvällssamtalen med KBT-gruppen, några efterlängtade kramar, och kanske en liten minfulnessövning innan sänggående. Ja, det låter ganska avkopplande kan jag väl hålla med om.

Till top