STEGVIST

OM LIVET MED PSYKISK OHÄLSA OCH OM VÄGEN UR DEN.

Destruktiva ting - Vårdplanering - Behandling.

♦ Psykiatrin Permalink0
Läste precis mitt föregående inlägg för att kunna uppdatera bättre om hur vardagen sett ut sen dess, och jag kan väl säga att den mestadels har varit fylld av en mild ångest men som har varit så påtaglig stundvis att den knappt varit hanterlig. Men någonstans har jag ändå kommit en bit på vägen, för trots att jag gärna smyger i mig en extra tablett av lugnande när ingen ser på, så har jag ändå avstått från överdoser och andra självskador sedan en tid tillbaka.
 
Eftersom min familj har varit på besök i staden under en långa perioder i olika omgångar så har min vardag kantats av mycket dramatik, vilket både jag och personalen märker av när jag väl är tillbaka på avdelningen eftersom jag blir så känslig och instabil. Jag älskar att ha min familj här, men det vore lögn att säga att det inte heller är jobbigt för den delen. För det är det. Det är mer än jobbigt och även om det känns tomt när de åkt, så är det inte förrän dess jag kan fortsätta läka. För trots att de är min familj, så är de ett destruktivt hinder som hindrar mig från att göra framsteg i mitt liv för att kunna bli frisk och fri.
 
Det har blivit en lång vistelse på avdelningen trots den korta planeringen. Men det känns bättre att vara inlagd och ha en långsiktig planering, vilket vi efter ett nätverksmöte numera har, än att vara inlagd i 1 dag och bli utskriven för att sedan bli inlagd dagen efter igen. Uppenbarligen så är jag fortfarande i behov av slutenvård. Men kommer förhoppningsvis kunna spendera mer tid på hemmaplan när mitt mående inte gungar fullt lika mycket som det gör nu.
 
Min planering ser ut som så att jag kommer att ha läkarsamtal 2 ggr i veckan. KBT terapi 2-3 ggr i veckan. Arbetsterapin i 3 timmar x2 dagar i veckan. Samt träningen som jag försöker vara aktiv med till den mån jag orkar. Mitt första läkarsamtal på tisdag kommer att handla om mediciner eftersom den förre läkaren har varit lite för generös med att sätta in en hel del nya mediciner som gör att min medicinlista har tredubblats. Det känns som en besvikelse, för nu kommer jag ha mycket jobb framöver som jag redan gått igenom en gång när de sätter ut flera mediciner för att minska på mängden, och sedan sätter in en ny och avvaktar för att se om den ger bra effekt. Det känns inte bra att vara så rörlig med medicinerna eftersom jag känner hur min kropp tar stryk av dem.
 
 
 
 
 
 
 

Nattpermission

♦ Livet och vardagen Permalink1
Igår hade jag en underbar eftermiddag som spenderades med min 15 åriga lillasyster, i hotellets pool och bastu. Vi var som fiskar i vattnet och det var länge sedan jag skrattade så mycket. Jag ville inte att kvällen skulle ta slut, så jag ringde avdelningen och bad om en nattpermission, som blev beviljad, även om de lät oroliga över att jag spenderat så mycket tid med familjen (eftersom det oftast har en negativ inverkan på mig.).
 
Vi köpte massa onyttigt och landade i varsitt hörn i soffan och stannade där tills det var dags att sova. Lite ångest under kvällen, men som botades med en Zyprexa.

Oro och ångest

♦ Livet och vardagen Permalink0
Det är måndag att starta veckan med, och sömnen väljer att lysa med sin frånvaro. Vaknar upp efter ett par timmar av att jag panikslagen ligger och vrider och vänder på mig samtidigt som jag smågråter av oro och ångest. Det finns bättre sätt att vakna upp på. Efter det har jag svårt att slappna av för att somna om igen eftersom ångesten är på tok för stark.
 
Men min andra natttpermission blev förövrigt lyckad och jag hade inga tankar på att återvända till avdelningen för tidigt. Men eftersom jag sover nätterna igenom oftast på avdelningen (där jag får ta den starkare sömnmedicinen.) så är jag rädd att det ska bli till en ovana att sova dåligt de dagarna jag är hemma.
 
Idag kommer min ordinare läkare tillbaka efter semestern, och det ska bli intressant att se vilka vändningar mitt liv tar efter några samtal och möten. Det kan kännas väldigt otryggt - att aldrig veta var man ska spendera sina nätter och dagar. Eller hur dagarna ska formas.
 
Just nu har jag i alla fall arbetsterapin som väntar på mig så jag ska kila iväg för att hämta hem min alldeles egna fotpall som jag gjort (med massor av hjälp!). Sedan fokuserar jag på min skinnfåtölj som ska justeras och tas hem.
Resten av dagen kommer att spenderas på familjens hotell nu när de är uppe i norr och hälsar på igen.
 
Jag vet inte hur jag ska hantera kontakten med min familj längre nu när de har börjat ta kontakt med mig igen, efter att jag bestämde mig för att hålla distans till dem eftersom vår relation är så destruktiv och ett stort skäl till att jag mår dåligt. Men nu får vi se var det leder.
Till top