Destruktiva ting - Vårdplanering - Behandling.

Läste precis mitt föregående inlägg för att kunna uppdatera bättre om hur vardagen sett ut sen dess, och jag kan väl säga att den mestadels har varit fylld av en mild ångest men som har varit så påtaglig stundvis att den knappt varit hanterlig. Men någonstans har jag ändå kommit en bit på vägen, för trots att jag gärna smyger i mig en extra tablett av lugnande när ingen ser på, så har jag ändå avstått från överdoser och andra självskador sedan en tid tillbaka.
 
Eftersom min familj har varit på besök i staden under en långa perioder i olika omgångar så har min vardag kantats av mycket dramatik, vilket både jag och personalen märker av när jag väl är tillbaka på avdelningen eftersom jag blir så känslig och instabil. Jag älskar att ha min familj här, men det vore lögn att säga att det inte heller är jobbigt för den delen. För det är det. Det är mer än jobbigt och även om det känns tomt när de åkt, så är det inte förrän dess jag kan fortsätta läka. För trots att de är min familj, så är de ett destruktivt hinder som hindrar mig från att göra framsteg i mitt liv för att kunna bli frisk och fri.
 
Det har blivit en lång vistelse på avdelningen trots den korta planeringen. Men det känns bättre att vara inlagd och ha en långsiktig planering, vilket vi efter ett nätverksmöte numera har, än att vara inlagd i 1 dag och bli utskriven för att sedan bli inlagd dagen efter igen. Uppenbarligen så är jag fortfarande i behov av slutenvård. Men kommer förhoppningsvis kunna spendera mer tid på hemmaplan när mitt mående inte gungar fullt lika mycket som det gör nu.
 
Min planering ser ut som så att jag kommer att ha läkarsamtal 2 ggr i veckan. KBT terapi 2-3 ggr i veckan. Arbetsterapin i 3 timmar x2 dagar i veckan. Samt träningen som jag försöker vara aktiv med till den mån jag orkar. Mitt första läkarsamtal på tisdag kommer att handla om mediciner eftersom den förre läkaren har varit lite för generös med att sätta in en hel del nya mediciner som gör att min medicinlista har tredubblats. Det känns som en besvikelse, för nu kommer jag ha mycket jobb framöver som jag redan gått igenom en gång när de sätter ut flera mediciner för att minska på mängden, och sedan sätter in en ny och avvaktar för att se om den ger bra effekt. Det känns inte bra att vara så rörlig med medicinerna eftersom jag känner hur min kropp tar stryk av dem.
 
 
 
 
 
 
 

Nattpermission

Igår hade jag en underbar eftermiddag som spenderades med min 15 åriga lillasyster, i hotellets pool och bastu. Vi var som fiskar i vattnet och det var länge sedan jag skrattade så mycket. Jag ville inte att kvällen skulle ta slut, så jag ringde avdelningen och bad om en nattpermission, som blev beviljad, även om de lät oroliga över att jag spenderat så mycket tid med familjen (eftersom det oftast har en negativ inverkan på mig.).
 
Vi köpte massa onyttigt och landade i varsitt hörn i soffan och stannade där tills det var dags att sova. Lite ångest under kvällen, men som botades med en Zyprexa.

Oro och ångest

Det är måndag att starta veckan med, och sömnen väljer att lysa med sin frånvaro. Vaknar upp efter ett par timmar av att jag panikslagen ligger och vrider och vänder på mig samtidigt som jag smågråter av oro och ångest. Det finns bättre sätt att vakna upp på. Efter det har jag svårt att slappna av för att somna om igen eftersom ångesten är på tok för stark.
 
Men min andra natttpermission blev förövrigt lyckad och jag hade inga tankar på att återvända till avdelningen för tidigt. Men eftersom jag sover nätterna igenom oftast på avdelningen (där jag får ta den starkare sömnmedicinen.) så är jag rädd att det ska bli till en ovana att sova dåligt de dagarna jag är hemma.
 
Idag kommer min ordinare läkare tillbaka efter semestern, och det ska bli intressant att se vilka vändningar mitt liv tar efter några samtal och möten. Det kan kännas väldigt otryggt - att aldrig veta var man ska spendera sina nätter och dagar. Eller hur dagarna ska formas.
 
Just nu har jag i alla fall arbetsterapin som väntar på mig så jag ska kila iväg för att hämta hem min alldeles egna fotpall som jag gjort (med massor av hjälp!). Sedan fokuserar jag på min skinnfåtölj som ska justeras och tas hem.
Resten av dagen kommer att spenderas på familjens hotell nu när de är uppe i norr och hälsar på igen.
 
Jag vet inte hur jag ska hantera kontakten med min familj längre nu när de har börjat ta kontakt med mig igen, efter att jag bestämde mig för att hålla distans till dem eftersom vår relation är så destruktiv och ett stort skäl till att jag mår dåligt. Men nu får vi se var det leder.

Som det ser ut nu.

Så, även om jag fått direktiv om hur jag ska återställa mallar hit och dit för att kunna ta emot kommentarer ifrån er igen, så lyckas jag ändå inte få fram lösningen.
 
Nåväl..
 
Idag har jag min första riktiga permission ifrån avdelningen och än så länge går det bättre än bra. Ångesten håller sig på sin kant och jag håller mig på min.
 
Det händer inte så mycket i mitt liv nu, mer än att jag är inlagd på den psykiatriska kliniken i min hemstad i väntan på att min ordinare överläkare ska komma tillbaka till jobbet ifrån semestertiderna. Och förhoppningsvis har han något förslag på hur vi ska fortsätta, med utsträckningen av vård efter behov, och medicineringen förstås. Just nu är min medicinlista lång eftersom avdelningsläkaren är väldigt generös med mediciner av alla slag. Men jag har åtminstone fått nattsömnen tillbaka tack vare den femte och (tydligen) avgörande medicinen för att kunna finna ro till att sova natten igenom. Till natten äter jag alltså zopiklon x2, cirkadin (sömnhormon), theralen, Heminevrin,  samt antidepressiva och ångestdämpande som tas till natten för att förbättra sömnen.
 
Just nu äter jag olanzapin för att få bukt med min ångest, men som framförallt används vid psykoser. Den har en postivit verkan på mig och jag är tacksam för att det är den första medicinen på länge som faktiskt hjälpt mig med mina svåra ångestbesvär. Dock är nackdelen stor eftersom 70 procent av alla som äter Olanzapin går upp i vikt SAMT att aptiten ökar. Därför är träningen viktigare för mig än någonsin nu. Ett kilo hit eller dit gör mig naturligtvis ingenting, men eftersom jag har erfarenheter från psykosmedcinen Nozinan som gjorde att jag gick upp 16 kilo på 2 månader (för ett par år sedan.) så känner jag stor oro.
 
På dagarna har jag min arbetsterapi att gå till. Men motivationen är låg och den lilla energin jag besitter just nu vill jag hellre lägga på någonting som är värd det. Som till exempel KBT:n som jag nu har 3 gånger i veckan.

Psyk, medicin, läkare, terapi, träning.

Sedan senaste inlägget så är jag inlagd på kliniken i hemstaden. Men för den här gången blir det mer än högst tre dagar, och jag har varit inlagd betydligt många fler nätter och kommer troligtvis att fortsätta vara det tills min ordinare psykiatriläkare kommer tillbaka från sin semester.
 
Numera äter jag en ganska kraftig medicin, och tillsammans med resten av nattmedicinerna så ger de önskad effekt då jag får sova ut på nätterna även om det inte känns lika bra att vara ofatnligt trött om dagarna. Men förhoppningsvis avtar det snart. Dessutom är den nya sömnmedicinen bara tillfällig då jag inte får använda den utanför avdelningen.
 
Läkarens intresse för min potentiella nya diagnos verkar svalna, och han kändes inte lika säker på sin sak vid vårat senaste läkarsamtal. Kanske är det för att han behöver någonting konkret som bevisar att det faktiskt kan vara bipolär, som han själv uttryckte det.
 
Äntligen är min terapeut tillbaka och terapin är i full gång med 3ggr/vecka. Men min motivation för arbetsterapin är allt annat än stark, och personalen tvingar i princip iväg mig till den. Men väl där stannar jag inte längre än en timme åt gången. Jag försöker vänja mig, och tycker att det måste få ta sin tid, vilket min terapeut håller med om.
 
Träningen är igång, och det känns. Trots att jag i skrivande stund fyller min mage med onyttigheter så känns det bra att vara igång med något jag längtat efter att få göra. Men jag jobbar emot mig själv nu när jag äter medicinen som ökar aptiten och sötsuget, eftersom jag lätt ger efter och inte tänker mig för noga.

Inget ovanligt inlägg. Ingen ovanlig inläggning. En ovanlig medicin. En nyfunnen hobby.

Sedan senaste inlägget så är jag inlagd på kliniken i hemstaden. Men för den här gången blir det mer än högst tre dagar, och jag har varit inlagd betydligt många fler nätter och kommer troligtvis att fortsätta vara det tills min ordinare psykiatriläkare kommer tillbaka från sin semester.
 
Numera äter jag en ganska kraftig medicin, och tillsammans med resten av nattmedicinerna så ger de önskad effekt då jag får sova ut på nätterna även om det inte känns lika bra att vara ofatnligt trött om dagarna. Men förhoppningsvis avtar det snart. Dessutom är den nya sömnmedicinen bara tillfällig då jag inte får använda den utanför avdelningen.
 
Läkarens intresse för min potentiella nya diagnos verkar svalna, och han kändes inte lika säker på sin sak vid vårat senaste läkarsamtal. Kanske är det för att han behöver någonting konkret som bevisar att det faktiskt kan vara bipolär, som han själv uttryckte det.
 
Äntligen är min terapeut tillbaka och terapin är i full gång med 3ggr/vecka. Men min motivation för arbetsterapin är allt annat än stark, och personalen tvingar i princip iväg mig till den. Men väl där stannar jag inte längre än en timme åt gången. Jag försöker vänja mig, och tycker att det måste få ta sin tid, vilket min terapeut håller med om.
 
Träningen är igång, och det känns. Trots att jag i skrivande stund fyller min mage med onyttigheter så känns det bra att vara igång med något jag längtat efter att få göra.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0