Gott nytt år

Ikväll höjer vi glasen fyllda med champagne, ger våra nyhetslöften och skålar in det nya året.

Vad blir erat nyårslöfte?

Gott nytt år, fina ni.

Lugnet

3 Temesta, 1 Olanzapin och ett samtal senare, har lugnet infunnit sig. Det tog tid och var en kraftansträngning, men här och nu känns det rofyllt. Och det är allt annat än familjens förtjänst.

Blod är inte tjockare än vatten.

Jag blir så mäktigt trött på min famillj, och varenda dag påminner de mig om varför jag far illa av att ha kontakt med dem.

Ord kan inte beskriva hur tacksam jag är över att inte ha dem geografiskt nära även om jag ibland får en stänk av saknad. En saknad som slocknar efter ett kort samtal.

Hat är ett starkt ord - men ibland är det precis vad jag känner. Det blir lätt så om någon sårar tillräckligt många gånger.

På något sätt lyckas de alltid trycka ner mig med sina ord, oförståelse och osmakliga skämt. Det är ingen nyhet att de vet precis hur de ska styra mig med skuldkänslor och sitt vidriga sätt att manipulera.

Jag kanske gjorde mig själv en stor tjänst som inte spenderade julen med någon av dem.

De gör det väldigt svårt för mig att älska dom.

Breakaway

Bävade i flera dagars tid inför dagens besök på avdelningen, vilket kändes befogat då jag hörde de låsta dörrarna stängas bakom mig.

Medicindelningen var långt ifrån klar vilket inte kom som någon överraskning då deras framförhållning är under all kritik. Samtalet med överläkaren fick mig att brista ut i tårar. Nervositeten hade hållit mig i ett fast grepp inför dagens möte, som jag först tänkte undvika. Men väl där så gick det inte att hålla tillbaka.

Längtade hem till myskläderna och godsaker. Nu när jag är hemma känns det som ren lättnad.

Värk i knoppen och kroppen

Huvudvärken övergår snart till migrän, och även värken i magen får mig att vika mig av smärta. Men det får räcka med värktabletter för idag, och istället kryper jag till kojs och hoppas på en bättre morgondag.

Ångesten har hållit sig stadigt vid min sida idag, och drivit mig nästintill vansinne. Fokusen har legat på psykiatrins ord och rent av skit snack, och känslorna har hängt med i en faslig fart. Det har varit kaos i kroppen och knoppen och ska bli skönt med en förhoppningsvis god natts sömn.

Julaftonsskräck

Den misären som kallades för julafton var infunnen igår, och jag vill aldrig mer uppleva vad jag upplevde då. Jag blundar hellre och pratar aldrig mer om den dagen. De må tolkas som ett terapistörande beteende i terapin, men den smällen tar jag mer än gärna bara jag slipper återuppleva gårdagen.
 
Efter det här året kommer julafton alltid vara en mer ångestfylld högtid för mig än någonsin tidigare.

Abstinens

Tvättar och plockar undan vart som varannat när jag har tid, men det tycks aldrig ta slut och jag blir nästintill galen av att leva i röran. Min terapeut föreslog att det var bra som exponering även om jag inte lider av att jag är så pedant. Men eftersom det ständigt är rörigt i mitt huvud behöver jag ordning omkring mig.

Jag kan inte slappna av och jag vet inte varför. Kanske beror det på abstinens eftersom jag sällan använder mig av min vid behovs medicin, Temesta. Jag är konstant rastlös, men trött. Springer runt i lägenheten som om jag hade bråttom. Skakar med benet konstant, och kan inte fokusera på att se på tv eller läsa. Blir irreterad och nästintill arg för småsaker. Kan sällan somna och sover dåligt.

Färdig

Äntligen klar med storasysters julklapp och blev ialla fall ganska nöjd med den och hoppas att hon också blir det. Är supernervös eftersom jag lagt ned mycket tid, svett och tårar på att göra den.

Eftersom jag misstänker att hon inte läser min blogg längre så kan jag lägga upp en bild på den här i bloggen och hoppas på att hon inte ser den. :)



Min bästa vän

sömnen lyser med sin frånvaro inatt och tårkanalerna är vidöppna. Trodde aldrig att känslan av ensamhet skulle ge mig andrum när den väl låg och grodde. Har varit ofantligt ledsen och uppgiven. Ångestens klor håller ett fast tag i mig inatt och fy vad utmattande det är.

Men, mitt i allt elände så var min bästa vän vaken och vi spenderade en timme i telefonen tills vi insåg att det var dags att försöka sova. Jag vågar aldrig öppna mig fullt ut och när jag väl gör det får jag ångest, känner mig illa till mods och känner mig till besvär. Men nu, inatt, kändes det så otroligt bra och samtalet gav mig ro.

Snaart klar..

Trygghet

På sätt och vis tror jag att konflikten på avdelningen häromdagen gav mig styrka och insikt. Jag kan inte spendera mitt liv på en avdelning - i synnerhet inte när varken avdelningens miljö eller de som arbetar där gör att jag påverkas positivt eller utvecklas åt rätt håll. Det är nog dags för utslussning nu, och jag tror att det är för allas bästa att gå vidare.

I takt med att jag springer runt här hemma och packar upp mina saker från avdelningen och sorterar all denna tvätt, så gör jag mig mer hemmastad och känner lugnet och tryggheten i att vara samlad på en och samma plats. Dess förutsägbarhet är bra för mig.

Eftersom det är schemalagda permissioner så kommer jag även att spendera nätter på avdelningen vilket också skapar trygghet. Dock en falsk sådan. Därför tror jag att det är för mitt eget bästa att undvika avdelningen i den mån det går.

Det är dags att få ett riktigt avslut.

Lättnad

Hjärat bultar som om det vore på väg ur kroppen. Huvudet dunkar så att yrseln gör sig påtaglig och synen är på väg bort. Men någonting inuti får mig ändå att le trots det. Kanske är det lättnad. Lättnad över att min terapeut gav mig modet att konfrontera personalen på avdelningen på ett lugnt och samlat sätt trots att jag skrek av smärta och svek inombords. Lättnad över att det visade sig vara klokt eftersom det hela löste sig till det bästa. Lättnad över att få sova i 19 timmar efter att ha varit sömnlös i ett dygn. Lättnad för att för att det idag känns mycket lättare att andas.

Känslofylld.

Tyngd. Lättnad. Ambivalens.

Prästen och livet.

Tro det eller ej, men jag har spenderat en tid i telefonen med en präst. Tack vare min vän som tipsade mig om jourhavande medmänniska och jourhavande präst, så lyckades jag via SOS bli kopplad till en bra präst som hjälpte mig igenom den värsta stormen ikväll. Jag är inte religiös men fick nästan lust att bli det med tanke på denna vänliga man. Det var jag som förde livsåskådning och tro på tal och prästen nämnde inte alls något om det innan dess. Han var bara en vanlig medmänniska som lyssnade och validerade. Jag fick möjligheten att gråta ut och blotta mina innersta tankar och känslor.
 
Klockan har passerat midnatt och jag har svårt att se att jag kommer att få någon som helst sömn inatt eftersom jag inte har någon sömnmedicin hemma. Men jag försöker att acceptera det och ta det som det kommer.
 
Det gör ont, så ont. Men som jag nämnde till prästen så vill jag inte låta avdelningen och dess personal vara anledningen till att mitt liv tar slut ikväll. Jag försöker att intala mig själv det - minut för minut.

Konflikt och nästintill slagsmål.

Huvudet värker efter tusentals tårar som varat i flera timmar. Det tycks aldrig ta slut. Jag tvivlar på att den här onda cirkeln någonsin kommer att brytas. Det finns ingenting som får mig så uppgiven som när psykiatrin sviker mig. Kanske för att de är de enda jag trodde att jag kunde lita på. Och hur många gånger de än sviker mig så förlorar jag bara hoppet för en stund eller två, för i hjärtat är jag alldeles för naiv för att våga tro att de faktiskt inte går att förlita sig till när livet skaver som allra mest.
 
Efter en nattpermisson och arbetsterapi begav jag mig tillbaka till avdelningen för att övernatta där, vilket inte var ett lyckat beslut. Som så många gånger tidigare så uppstod det en konflikt om att de åter igen hade lagt in en annan patient på mitt rum, med mina värdesaker. Och som så många gånger tidigare så ringde de inte för att förvarna mig som de så stort har dokumenterat och lovat både mig och läkare. Till saken hör den att jag enligt överenskommelse inte ska dela rum med någon nu, så länge jag inte självskadar. Det skulle ha dokumenterats enligt sjuksköterska för ett tag sedan. Problemet är inte längre att de om och om igen lägger in en patient i mitt rum, det är oväsentligt vid det här laget. Saken är den att jag inte längre kan lita på någonting de säger, oavsett vad de tidigare lovat. De står inte fast vid sina ord, och jag blir om och om igen sviken av deras oetiska arbetsmoral.
 
När jag konfronterade en ur personalen som jag tidigare haft god kontakt med, så nekade han till dokumentationerna totalt och gick till attack innan jag ens hann brusa upp och innan jag visste ordet av så sparkade jag defensivt iväg ett bord, varpå han slängde sig över mig, tog ett rejält tag i mig, kastade mig in i en bänk som står i korridoren. Jag skrek att jag ville hem och försökte ta mig loss, men hamnade på golvet. Då tog han ett fast nacktag på mig över min jacka och skrek åt mig att lämna avdelningen. Det var den enda jag uppfattade av det han skrek eftersom det var det som sårade mig mest av allt. Han kastade alltså mer eller mindre ut mig från avdelningen. När jag tagit mig loss gick jag hysteriskt gråtande in till mitt rum och packade ner alla mina saker. När min kontaktperson kom in och lugnt frågade mig när jag skulle komma tillbaka från min "permission". Jag tittade på henne som om hon vore helt bakom flötet, och svarade barskt att jag så klart inte kommer att komma tillbaka. Hon ifrågasatte vikten av konflikten eftersom det "bara handlade om ett enskilt rum" trots att jag flera gånger tidigare förklarat hur deras opåligtlighet får mig att känna mig otrygg i miljön jag spenderar mer tid än någon annanstans. Jag trodde att min kontaktperson om någon skulle förstå, utan att ifrågasätta, men där gick jag bet. Istället fick jag frågan om mina mediciner, vilket jag inte kunde bry mig mindre om just där och då. Sedan bad jag dem släppa ut mig. Men alla jag mötte, inklusive de jag har kontakt med privat (och förväntade mig mer av) nonchalerade mig. När jag till slut blev utsläppt, bad min vän mig att stanna kvar. Men jag var alldeles för uppriven för det.
 
Jag grät så att jag nästan kräktes på vägen hem. Där jag gick med händerna fulla av väskor och påsar kände jag mig mer ensam än någonsin, och än en gång kände jag ett sådant enormt svek. Det enda jag kunde fokusera på var hur besviken jag kände mig och att jag inte trodde att det skulle hända mig igen. Jag ifrågasatte vad jag alltid gör för fel eftersom det inte är första gången det här händer om man ser tillbaka på den sista tiden på den andra kliniken. Jag kanske ifrågasätter för mycket, är till besvär, och förväntar mig för mycket av människor som inte alls kan leva upp till de krav som ställs på dem när de jobbar med människor med psykisk ohälsa. Mitt agerande är inte felfritt och det är jag väl medveten om. Men jag är patienten och förväntar mig mer av personalen. Jag spenderar varenda dag till att försöka vara personalen till lags för att vara omtyckt, istället för att fokusera på att bli frisk. Det är mitt misstag.
 
Om jag inte har dem, och inte min familj. Vem har jag då? Jag trodde det värsta var över, men jag hade så fel. Jag har tillbringat all min tid åt att hålla mig i styr för att inte vara till besvär den senaste tiden. Men det tycks aldrig vara tillräckligt.
 
De får mig att tappa tron på mig själv och mitt liv. Det enda som cirkulerar i tankarna nu är att försvinna. Känslorna av ensamhet är för starka.

Om att fokusera på sig själv.

Det är en sämre dag idag vilket kan beo mycket på att jag har tappat tålamodet för avdelningen och människorna här. Det blir tungt att bära andras bördor på mina axlar, även om jag gärna lyssnar, vill ge goda råd, och förhoppningsvis inge hopp. Men när det kommer till bekännelser om självmordstankar och planer som bara jag får ta del av, så får jag plötsligt ett stort ansvar på mina axlar och även om jag brukar ge dem en chans att berätta för personalen själva istället för att jag ska göra det (av ren omtanke så klart) så försämrar det mina egna chanser till att bli bättre.

 

Idag har dock mina självmordstankar varit intensiva, men det är något jag delar med mig av till personal och skulle aldrig falla mig in att prata med någon patient om.

 

Patienter sitter i matsalen och pratar öppet om deras destruktiva vanor och självmordsförsök. Det får mig att känna agg och jag tar det inte alls på allvar. Och att låtsas att svimma var som varannat gör mig inte direkt heller övertygad om att det är någon jag vill löra känna och bry mig om. För det skulle äta upp mig inombords att försöka hjälpa någon som ständigt söker uppmärksamhet. Det får räcka med de patienter som blivit mina vänner tidigare som har använt mig som ett sätt att nå fram till personalen på grund av min goda kontakt med en del ur personalstyrkan.

 

Därför har jag bett om och äntligen fått ett eget rum, men hur länge det varar det vet jag inte. Jag behöver få vara ifred och bearbeta mina egna problem istället för deras.

Dieten

Dieten är nedlagd då jag utmanade mig själv för hårt. Men mina måltider består av sallad, den varma chokladen är utbytt mot téa, och läsken ersattes av vatten.

Ett gympass för dagen är avklarad, och ja, jag känner mig nöjd för nu.

Att övervinna rädslor

På hemmaplan och nattpermission, och nöjd som aldrig förr. Äntligen har jag övervunnit min rädsla för att vara hemma och jag vill aldrig mer tvivla på var min trygga plats är.

Dagen och kvällen hemma har varit underbar och jag har med ett leende på läpparna städat och julpysslat.

Jag är så tacksam för den här dagen.



Och för inatt får tomten vara mitt sovsällskap - med glädje!

Ljuva vinterstad, ljuva hem.









Dagens matsedel


Yes!

Som ni kanske redan har uppmärksammat men som jag inte haft någon aning om så kan man äntligen åter igen kommentera mina blogginlägg även om man inte vill skriva ner någon webbadress eller namn. Du får alltså åter igen vara så anonym du vill.
 
ÄNTLIGEN! Det här inlägget ska bannemej publiceras i "Framsteg och bakslag"! Tack Blogg.se,
 
Skriv på nu, vänner!

Skönhetssömn

För första gången på väldigt lång tid kan jag säga att jag fått min skönhetssömn. Och eftersom natten innan inte gav någon sömn alls så var det därför jag fick sova ordentligt inatt för första gången på vad som känns som evigheter. Jag visste knappt längre hur man kände sig utvilad, men det gör jag nu. Till och med så att en promenad vore på sin plats, om det inte vore för snökaoset utanför avdelningen, och det faktum att jag igår morse under min promenad halkade två gånger och blev påkörd av en cyklist en gång. Det sistnämnda var lite skrämmande, men har roat många inklusive mig själv så här i efterhand.
 
Eftersom jag sov till lunch fick jag en paus från dieten och kunde starta dagen med en god soppa som faktiskt går an att äta. Dock saknar jag att småäta på godis, frukt eller annat jag INTE FÅR äta just nu.
 
Uppddaterar mer om dieten ikväll.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0