STEGVIST

OM LIVET MED PSYKISK OHÄLSA OCH OM VÄGEN UR DEN.

Mitt liv

♦ Vägen tillbaka Permalink1

Helgen har hittills varit underbar, och än är den inte slut. Att umgås med sig själv är underskattat. Jag behövde verkligen få vara ensam i helgen, inte bara för att jag är hängig utan också för att få inblick i hur min vardag kommer att se ut i framtiden. Tidiga kvällar, tidiga morgnar, rutiner, och att inte alltid ha någon omkring sig (som jag nu har haft i två år).

Samtidigt har det ju varit helg som ändå bestått av några småpromenader på staden, och som avslutats med lite onyttig mat och annat gott.

Å, jag vill inte åka tillbaka imorgon, jag lever livet just nu, och oavsett dess innehåll så är det Mitt liv.

Permission nr 2.

♦ Vägen tillbaka Permalink0

Under några dagar har jag varit paralyserad av rädsla. Dels för min familjs olyckliga livssituationer och dels för att jag var så rädd för att påverkas av omständigheterna till den grad att jag inte skulle orka fortsätta mina steg framåt. Men tillsammans med personalens stöd kom vi fram till att detta är sådana utmaningar som är nödvändiga att ta sig igenom och på lång sikt lära sig att hantera dem, utan att falla. När jag vaknade tidigt imorse kändes det som att dagen skulle gå i samma spår som de senaste dagarna. Men efter lite vila på bussen på väg till hemstaden för en permission, och sedan några timmar sovandes på soffan, så kände jag mig bättre.

Eftermiddagen spenderades strosandes på staden, lite shoppande, och avslutades med sushi. Dagen kunde inte bli bättre helt enkelt. Dock är en  förkylning på väg, och det känns. Därför valde jag att stanna hemma ikväll och bara njuta av lugnet, tystnaden, och ensamheten. Ibland behövs det också.

Med tanke på de senaste dagarnas bekymmer så har jag inte orkat sitta ned mitt upp i allt och skriva om mig själv på djupet och allt vad det innebär. Men det kommer, mina vänner.

Trevlig helg!

vägen tillbaka

♦ Vägen tillbaka Permalink3

Nervositeten smyger sig på titt som tätt och en tanke ekar i mitt huvud. Jag är så rädd att mina friskhetstecken är för bra för att vara sanna, men intalar mig själv om att ta en sak i taget, ett framsteg i taget. Det finns inte någon som känner mig som  inte har påpekat att jag ser ut och är som en helt annan människa idag än för bara någon månad sedan. Lyckan är överväldigande, men samtidigt finns den där gnagande känslan kvar om nätterna. Är det för bra för att vara sant?

Min gamla terapeut sedan 5 år tillbaka påpekade att hon aldrig hört mig så frisk. Det gör mig glad och ännu mer motiverad till att kämpa vidare, trots att rädslan ligger och gnager i baktankarna.

Det känns så bra. Allt är underbart. Men svackor kommer att komma - det är fakta. Det gör inget. Huvudsaken är att jag kan resa mig upp igen, borsta av de negativa känslorna och tankarna,  och fortsätta framåt.
 
Jag kommer absolut inte att lägga ner bloggen bara för att jag mår bättre, snarare tvärtom. Det är nu vägen tillbaka börjar på riktigt, och utmaningarna kommer.

Jag funderar lite på om det är något ni vill läsa mer om i bloggen (kanske för att variera lite?) Fler bilder, fortsättning på "min bakgrund.", mediciner, Ytligheter som shopping och kläder (som faktiskt är ett intresse) min framtid, eller något annat? Är det något ni undrar, så tveka inte på att fråga.

♥ 

Till top