Mitt liv

Helgen har hittills varit underbar, och än är den inte slut. Att umgås med sig själv är underskattat. Jag behövde verkligen få vara ensam i helgen, inte bara för att jag är hängig utan också för att få inblick i hur min vardag kommer att se ut i framtiden. Tidiga kvällar, tidiga morgnar, rutiner, och att inte alltid ha någon omkring sig (som jag nu har haft i två år).

Samtidigt har det ju varit helg som ändå bestått av några småpromenader på staden, och som avslutats med lite onyttig mat och annat gott.

Å, jag vill inte åka tillbaka imorgon, jag lever livet just nu, och oavsett dess innehåll så är det Mitt liv.

Permission nr 2.

Under några dagar har jag varit paralyserad av rädsla. Dels för min familjs olyckliga livssituationer och dels för att jag var så rädd för att påverkas av omständigheterna till den grad att jag inte skulle orka fortsätta mina steg framåt. Men tillsammans med personalens stöd kom vi fram till att detta är sådana utmaningar som är nödvändiga att ta sig igenom och på lång sikt lära sig att hantera dem, utan att falla. När jag vaknade tidigt imorse kändes det som att dagen skulle gå i samma spår som de senaste dagarna. Men efter lite vila på bussen på väg till hemstaden för en permission, och sedan några timmar sovandes på soffan, så kände jag mig bättre.

Eftermiddagen spenderades strosandes på staden, lite shoppande, och avslutades med sushi. Dagen kunde inte bli bättre helt enkelt. Dock är en  förkylning på väg, och det känns. Därför valde jag att stanna hemma ikväll och bara njuta av lugnet, tystnaden, och ensamheten. Ibland behövs det också.

Med tanke på de senaste dagarnas bekymmer så har jag inte orkat sitta ned mitt upp i allt och skriva om mig själv på djupet och allt vad det innebär. Men det kommer, mina vänner.

Trevlig helg!

vägen tillbaka

Nervositeten smyger sig på titt som tätt och en tanke ekar i mitt huvud. Jag är så rädd att mina friskhetstecken är för bra för att vara sanna, men intalar mig själv om att ta en sak i taget, ett framsteg i taget. Det finns inte någon som känner mig som  inte har påpekat att jag ser ut och är som en helt annan människa idag än för bara någon månad sedan. Lyckan är överväldigande, men samtidigt finns den där gnagande känslan kvar om nätterna. Är det för bra för att vara sant?

Min gamla terapeut sedan 5 år tillbaka påpekade att hon aldrig hört mig så frisk. Det gör mig glad och ännu mer motiverad till att kämpa vidare, trots att rädslan ligger och gnager i baktankarna.

Det känns så bra. Allt är underbart. Men svackor kommer att komma - det är fakta. Det gör inget. Huvudsaken är att jag kan resa mig upp igen, borsta av de negativa känslorna och tankarna,  och fortsätta framåt.
 
Jag kommer absolut inte att lägga ner bloggen bara för att jag mår bättre, snarare tvärtom. Det är nu vägen tillbaka börjar på riktigt, och utmaningarna kommer.

Jag funderar lite på om det är något ni vill läsa mer om i bloggen (kanske för att variera lite?) Fler bilder, fortsättning på "min bakgrund.", mediciner, Ytligheter som shopping och kläder (som faktiskt är ett intresse) min framtid, eller något annat? Är det något ni undrar, så tveka inte på att fråga.

♥ 

Lycka

Ännu ett framsteg på vägem tillbaka. Idag på läkarsamtalet bestämdes det att mitt LPT ska avskrivas, och jag är nu en fri person vårdad under HSL.

Permissionen gick över förväntan och även resan tillbaka. Läkaren som tyckte att det är toppen och kan inte se något skäl till varför jag inte skulle kunna fortsätta åka på permissioner när jag vill.

Jag är lycklig.

Första permissionen.

Hittills har helgen gått över förväntan. Resan hem tog 2 timmar och så möttes jag av en vän som hämtade mig och min onödigt stora packning. Morgonen inleddes med ett snabbt besök hem, vilket kändes underbart. Och sedan morgonfikade vi på ett mysigt fik i stan.

Resten av fredagen var schemat fullspäckat, kanske lite för mycket. Men man vill hinna göra så mycket och träffa så många det går på kort tid. Skönhetssalong och frisören besöktes och resultatet blev bra. Jag passade verkligen på att renovera om mig själv under dagen, samtidigt som jag varvade med att besöka och besökas av vänner i omgångar. Även en snabbvisit på gamla avdelningen blev av.

Hela natten satt jag och en saknad vän och lärde känna varandra igen. Jag berättade om det som hänt den senaste tiden och det blev känslosamt, men mycket välbehövligt.

Sen tidigt på morgonen kunde jag gå och sova, gott, så gott.
Vaknde upp till lunch för en ny dag med nya tag som även idiag har bestått av shopping och sushi med en vän.
Kvällen består av en myskväll med vännerna hemma i min mysiga koja.

Morgondagen kommer bestå av en fika med kontaktpersonen och kanske en liten titt på stan. Sen bär det av tillbaka till nya kliniken igen, med fina minnen i behåll.

Underbart helt enkelt. Helt underbart.

Ett klassiskt psykfall.

Hyperaktiv, trött, stundvis i den mån arr det är lite nedslående, samt en smula mani också.

Jag har nämliigen inte sovit på över ett dygn på grund av nervositet, ängslan, förhoppningar,  och pirr i magen. Det fanns ingenting i mig som kunde få mig att slappna av, släppa tankarna, eller bara vara "här och nu" och somna.  Trots lite extra lugnande samt en varm kopp tea, lite samtal med personalen mitt i natten, och ja, gå och bara vara enbart förväntansfull på dagen som skulle komma. Det gör mig alldeles klen så här i  efterhand, och jag svänger lite hit och dit i mitt sinnestillstånd. Magen får sig en törn och ger igen med smärtan som kom under dagen. Huvudvärken hänger fortfarande med den med, och har gjort det tillsammans med  många sömnlösa nätter och dagar.

Vad beror allt detta på då kan man ju undra..

Jag ältar. Jag ältar och ältar, analyserar situationer sönder och samman, och emellanåt dyker det även upp minnesbilder (PTSD) som gör mig nästintill galen innan det är över. Efter det borde man ändå vara så psykiskt trött att man bara skulle falla i sömn, men icke den här gången.

Inför läkarsamtalet idag hade jag förberett att lägga fram min förfrågan om permission över helgen, och  var väldigt ivrig att argumentera om varenda liten tanke som dök upp hos överläkaren. Jag ville så gärna övertyga henne om att jag är så redo att bara få komma hem och vara.

Sagt och gjort!
Tidigt imorgon bitti åker jag hem och blir kvar över helgen. Helt fantastiskt vilken tillmötesgående överläkare jag mött! Hon litar på mig och att jag tar ansvar över mig själv och mitt liv, och det är något jag planerar att leva upp till!
Nu kan jag dock ändå inte slappna av eftersom risken för att somna är stor, och då finns chansen att jag blir vaken inatt och försover mig imorgon istället.

Men det var det så värt!

Stormsteg och förväntansångest.

Här går det undan med stormsteg! Numera livnär jag mig på mitt psykiska välmående, och det går bättre än någonsin. Dessutom fick jag igår åka till min hemstad för att besöka gamla avdelningen, samt min KBT terapeut för första gången på nästan 6 veckor. Det kändes tryggt och bra, och vi konstaterade den vägen jag har tagit mig fram igenom den här korta perioden.

Jag träffade även två av mina kontaktpersoner och annan personal som var överlyckliga över hur bra det går för mig nu och att jag är en helt annan människa idag än för bara en kort tid sedan. Det värmde, och känslan av att vilja kämpa mig framåt blev om möjligt ännu starkare.

Men om nätterna är tankarna och prestationsångesten kring att jag numera har satt ribban så högt för mig själv och mitt välmående att jag blir skrämd av tanken på att göra min omgivning besvikna om jag någonsin skulle falla tillbaka och åter igen behöva proffesionell hjälp. Svaret är ju egentligen simpelt. Jag kommer att falla, jag kommer stundvis (eller kanske till och med periodvis) att må sämre. Men vad gör det? Jag kormmer att ha tillräckligt med resurser omkring mig för att hantera den eventuella situationen. Dessutom känns mitt psyke och min beslutsamhet så mycket starkare idag än vad den gjorde för bara 5 veckor sedan då jag var nära på att mista livet.

Samtidigt har jag förväntansångest och många bollar i luften samtidigt. Läkaren och personalen får bromsa mig lite eftersom jag ibland blir lite ivrig och vill ta stormsteg framåt på en gång. Det är bra att de bromsar mig, låter mig få stå kvar en stund innan jag åtar mig nästa utmaning och kommande framsteg. 

Vi delar upp framtiden i delmål, och imorgon ska jag göra mitt bästa för att övertyga överläkaren om att jag klarar av en permission hem över helgen, både psykiskt och fysiskt.

Långt in på vägen tillbaka.

Det har gått en tid sedan jag kom hit nu, och ingen kunde väl ana hur bra det skulle te sig. Speciellt inte med tanke på de 3 första dagarna då jag hade kunnat gå igenom vad som helst för att få komma härifrån och tillbaka till den gamla avdelningen. Men bara tanken på det gör mig nervös.

Det har hänt så mycket bra, trots att min fysiska hälsa inte är på topp. Numera får jag gå ut själv vilket känns underbart. Jag skattar inte längre suicidskalan eftersom vi tycker att det inte är nödvändigt med tanke på att den numera alltid ligger på 0, och därmed inte behöver påminnas om suicidskalan hela tiden. Ångestskalan ligger oftast kring högst 3 av 10. Vi har tagit bort mediciner, gjort medicinändringar och ska inom kort även ta bort de antidepressiva medicinerna. Från och med nästa vecka kommer jag att börja åka på KBT och fortsätta med det varje vecka igen.

Överläkaren uttrycker sig som så att dom ser mig som en fullständigt "normal" tjej, med en ärlig inställning, vilket även personalen som närvarat på mötet instämmer om. De har aldrig- och ser fortfarande inga tecken på någon personlighets störning, och gissa om det gjorde mig glad av att höra det med tanke på att det alltid var på tal om det på den gamla avdelningen. Överläkaren kan inte längre heller se en depression hos mig. Det enda skälet till att ångesten ökar är när bland annat tankarna på tidigare trauman utlöser sig, vilket visar att jag uppenbarligen fortfarande har PTSD (Posttraumatiskt stress syndrom). Men det är också det enda, och det är något jag kommer att få hjälp med att bearbeta inom kort.

Jag har fortfarande dagar då jag inte har någon vilja till att stiga upp, men inte alls några tvivel om att jag vill leva. Dagar som vi alla har. Men jag är nu närmare vägen tillbaka till verkligheten och livet utan depression, än vad jag någonsin varit.

Bästa födelsedagen på länge.

Vaknade upp under morgonen av sångfåglar som sjöng för mig, och kort därefter ringer mamsen för att gratta mig med sin ljuva stämma. Senare vid lunch serverades jag en tårta (vilket är lyx på en avdelning). Och sedan gav jag mig ut tillsammans med personal för att shoppa lite.

Samtidigt gör jag små framsteg. Igår på läkarsamtalet kom vi överens om att jag inte längre är i behov av övervakning, och därmed får gå ut fast med personal. Nu är det bara en tidsfråga innan jag får gå ut själv.

Idag, förutom att det är min födelsedag, så är jag ett steg närmare friskheten. För ur det onda kom det något gott. För inatt då jag oroade mig för allt som kom i min väg och hade ångest så att det räckte till månen, och personalen fick sitta med mig tills ångesten hade lagt sig och den lugnande medicinen hade fått sin verkan, så kunde jag ändå mitt upp i allt känna och insåg ganska snart att suicidskalan som vanligtvis brukar ligga på 8 eller 9 faktiskt låg på 0. Det betyder alltså att jag inte hade några som helst suicidtanker eller planer för den delen, för första gången på 5 år. Och det var alltså med ångesten. Då kan jag bara fantisera om hur bra det kommer kännas då den inte är så påtaglig.

Det här är början på något nytt, och som jag hoppas och önskar att det är på riktigt den här gången.

En gammal dikt skriven i början av min psykiska ohälsa

 

Hon bar på en personlighet hård som sten

Men inuti var hon blott en flicka så klen

Hon utstrålade styrka, mod och arrogans

Men om nätterna grät hon,

 Över den flicka som en gång fanns.

Hon beslöt sig för att söka efter den hon en gång var,

Men då fanns inte längre hennes styrka kvar

Så en dag dog hennes hopp,

Det var i samma stund,

Som hon lämnade sin kropp

/Jenny 
071004

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0