Om att längta, känna, och tänka på livet

Jag känner fortfarande längtan efter döden ,
 men är motiverad till att motarbeta den känslan.

Jag har fortfarande tankar på att använda den enda utvägen som finns när tillfälle ges,
men känner en stark längtan efter dagen då jag upptäcker att det finns fler utvägar att välja. 

/Jenny

Dag 11 på den nya kliniken.

Tiden går och nu har jag spenderat över 1 vecka, snart 2, på den nya kliniken. Inget är som på den gamla. Det är nya människor, nya rutiner, nya regler, och nya medpatienter.

Det går bättre för var dag att vara på kliniken, och varje dag lär jag mig att anpassa mig allt mer och mer till den nya avdelningen. En del av personalen är smuts och inte värda att lägga en tanke på (precis som somliga på den gamla avdelnigen). Men liksom resten av dem där,  så är majoriteten av personalstyrkan här nästintill underbara.

I fredags var min gamla överläkare och en av mina gamla kontaktpersoner på möte här uppe för att diskutera vårdplanen kring mig. Under första tiden av mötet som hölls med min gamla överläkare samt den nya, min kontaktperson och två av personalen som ingår i KBT teamet som jobbar här, fick jag inte närvara. Men under resten av tiden fick jag vara med och delta i min vårdplanering. Och för första gången på ett halvår kom vi överens om att jag ska försöka klara mig utan extravak dygnet runt. Jag föreslog det och vi skakade hand på att jag skulle ansvara över att ingenting går snett. Istället skulle jag meddela personalen när det blir för stor smärta att hantera, så får jag tillfälligt tillbaka grad 2 (som den högsta övervakningen heter här). Numera har jag grad 1, vilket innebär att de tittar till mig var tionde minut.

På torsdagar framöver ska jag tillsammans med överläkaren och några ur KBT temaet ha möte för att planera vidare vård. Tills dess har jag olika uppgifter att fylla. Den första består av en suicidskala från 0-10 där 0 betyder att jag vill leva, 5 betyder att jag inte vill leva men att situationen är hanterbar, och slutligen skala 10, där situatinen är på väg att gå överstyr och att det det finns risk för att gå illa. De senaste timmarna under flera dagars tid har skalan varit 9, vilket betyder att jag inte alls mått så bra. Jag har sovit, gråtit, och varit ännu sämre på att äta. Jag ska även fylla i när och hur jag sover, äter och vad jag aktiverar mig med varje timme.

Idag när jag slutligen blev trött på mig själv och det passiva tillståndet, klev jag motvilligt upp ur sängen och tog tag i dagen som började med att sitta på motionscykeln i drygt 30 minuter. Anledningen till att jag själv kunde komma till insikt med att det var dags att ta tag i dagen var för att personalen här inte pressar mig allt för mycket. Istället uppmuntrar dem de positiva sakerna i varje situation jag befinner mig i.

Långt inlägg, hörrni. Men eftersom bloggen har fått stått tom länge nu, så ville jag dela med mig av mina dagar här på den nya avdelningen.

Och så plötsligt kan jag andas igen.

Under flera dagars tid har jag ringt runt till allt och alla som visar ansvar över mig. Jag har vädjat och bett om att få komma tillbaka till min gamla avdelning. Jag har visat tydligt att jag vantrivs här, och mått sämre än på länge, fastän jag trodde att det var omöjligt.

Men så efter ett läkarsamtal tillsammans med överläkaren och några ur KBT teamet så kändes allt plötsligt mycket lättare och rent av bättre.

Överläkaren var tydlig med att jag faktiskt inte behöver vara kvar här trots min tvångsvård. I så fall skulle jag förflyttas någon annanstans. Men bara vetskapen om att jag faktiskt inte är tvingad till den här kliniken fick mig att inse att jag också fick vara delaktig i min egen vård. Det gjorde det hela mycket lättare att fatta ett beslut om att stanna kvar och ge det en chans.

En gång i veckan kommer vi att ha ett läkarsamtal där vi utvärderar veckan som gått, samt mina hemuppgifter. Varje vecka får jag själv bestämma om jag är villig att stanna kvar ytterligare en vecka.

Och så plötsligt kan jag andas igen.

Dag 3 i H som i helvetet

Jag finner inga ord för den här platsen. Alla förväntningar och förhoppningar är som bortblåsta. Vad trodde jag egentligen? Jag var naiv som trodde att gräset var grönare på andra sidan.

Jag må ha trott att jag har haft ett rent helsicke under min tid på avdelningen, och visst hade jag väl det. Alla dess konflikter som uppstod på slutet. Dessutom hade gränsen mellan patient och personal suddats ut eftersom vi kom varandra så nära. Som de själva anser det, så är jag "en del av familjen" och det kände jag mig som också. Det var inte sunt för varken dem eller mig. Vi engagerade oss för mycket i varandra. De kunde inte se objektivt på mig som patient eftersom dem känner mig så väl.

Det krävdes en drastisk förändring, därav bytet av klinik. Någonstans där de kunde se på mig med nya ögon och nya idéer. Problemet är bara att det var ett av de sämsta valen jag någonsin gjort. Det är samma känsla som infann sig under tiden på behandlingshemmet som har infunnit sig nu. Det går inte att beskriva med ord hur ont det gör inombords, och trots att syftet med förflyttningen var att min svåra ångest och framförallt mina konstanta suicidtankar skulle avta och att jag skulle få chansen att börja om på nytt, och arbeta med mig själv tillsammans med KBT teamet som arbetar här. Arbeta oss igenom och ur den här onda cirkeln. Men hur kommer det sig då att jag vantrivs och känner mig ensam och utlämnad? Jag får ingen förståelse, ingen respons. Det finns ingen struktur här. Ingen trygghet alls.

Jag ska göra som omgivningen förmodligen tänker, tycker och vill. Jag ska ge dem och den nya kliniken en chans - och om ni bara visste hur mycket jag anstränger mig. Jag försöker vara samarbetsvillig och öppen, men får ingenting tillbaka förutom spydiga kommentarer och rent av ord som tyder på total okunskap.

Kritiskt tillstånd

På hela natten kunde jag inte somna. Jag hade bestämt mig, och låg och planerade in i minsta detalj. Därför gjorde det inte heller någonting dagen efter att jag inte hade fått någon sömn - jag hade ju kvällen att se fram emot. Kvällen då allt skulle ta slut och vara över. Kvällen som jag så länge längtat efter.

I minsta detalj blev rummet städat, kläderna tvättade och vikta. Det var nu eller aldrig.

Skuldkänslorna led jag mycket av under dagen och började på grund av dem att tvivla på mitt beslut. Skulle jag verkligen göra det och lura och svika min omgivning så? Jag var tvungen.

Men under kvällen hände någont som försvårade min utväg. Dem kom helt enkelt på mig. Och natten följdes sedan av handfängsel, bältessängen, akuten, motgifter,  CT röntgen, och slutligen hjärtintensivavdelningen där jag har vårdats sedan dess.
Tillståndet var kritiskt och de var inte säkra på att jag skulle överleva. Men är det något man kan beskylla min kropp för så är det viljestyrka.

Nu, väl tillbaka på psykavdelningen färdas jag i rullstol och kan knappt gå på toaletten själv. Men som man bäddar får man ligga. Jag trodde bara att jag hade satt min sista potatis i den här världen, och kände mig trygg med mitt val. Nu är det otroligt delade känslor över att ha överlevt och åter igen fått komma tillbaka till avdxelningen.

Imorgon förmiddag är det dags att åka till den nya kliniken. Tillsammans har jag och personalen packat ner mitt rum här och jag har gråtit mig igenom processen. Allt känns så främmande, otryggt och bara allmänt läskigt. Samtidigt har jag förhoppningar på den nya kliniken och ska försöka ge av mig själv också. Men ack, så rädd jag är.

Nu eller aldrig

Det är  nu eller aldrig.

Ångest

Det är tredje dagen idag som jag får över den dubbla dosen av ångestdämpande medicin eftersom ångesten har varit så påtafglig att jag har fått välja mellan en ångestattack som leder till bältingsängen, eller att bli så nerdrogad av medicin att jag knappt kan hålla ögonen öppna.Det är inte meningen att den sortens åtgärd ska förekomma för ofta efter en överenskommelse med läkaren, men det har inte funnits något annat val nu.
Försöker stå emot smärtan, oron och ångesten. Det är inte lätt, och ibland kan jag inte se någon annan utväg än att ta till våld mot mig själv.

Jag frågar mig själv vareviga dag hur det kunde bli så här. Hur kunde det eskalera så fort och gå så långt?

Nytt år

Som jag har väntat och längtat efter att få använda min nya dator som jag fick i julkapp. Nu  kommer det gå mycket bättre att blogga (aå fort jag har lärt mig hantera den här nya).

Dagen före julafton åkte jag hem och förväntade mig en trevlig kväll och natt. Jag kunde verkligen inte tro på att jag till och med fick övernatta hemma. Men det gick inte riktigt som planerat, och istället fick jag lämna mitt bo för att komma tillbaka till avdelningen för att drogas ner så pass att jag inte hade några krafter till övers för en ångestattack. På julafton åkte jag dock hem och hade en underbar dag som förde med sig många fina minnen.

Nyårsafton  spenderadades på avdelningen och skålade med julmust vid tolvslaget medan vi såg fyverkerierna flöda genom staden.

Jag hoppas att ni haft en underbar jul, oavsett vad ni gjort eller var nii spenderade den.
Och hörrni.. Gott Nyrr År!

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0