Stegvist

Om livet med psykisk ohälsa och om vägen igenom den.

Om att längta, känna, och tänka på livet

♦ Vägen tillbaka Permalink2

Jag känner fortfarande längtan efter döden ,
 men är motiverad till att motarbeta den känslan.

Jag har fortfarande tankar på att använda den enda utvägen som finns när tillfälle ges,
men känner en stark längtan efter dagen då jag upptäcker att det finns fler utvägar att välja. 

/Jenny

Dag 11 på den nya kliniken.

♦ Den nya kliniken Permalink1

Tiden går och nu har jag spenderat över 1 vecka, snart 2, på den nya kliniken. Inget är som på den gamla. Det är nya människor, nya rutiner, nya regler, och nya medpatienter.

Det går bättre för var dag att vara på kliniken, och varje dag lär jag mig att anpassa mig allt mer och mer till den nya avdelningen. En del av personalen är smuts och inte värda att lägga en tanke på (precis som somliga på den gamla avdelnigen). Men liksom resten av dem där,  så är majoriteten av personalstyrkan här nästintill underbara.

I fredags var min gamla överläkare och en av mina gamla kontaktpersoner på möte här uppe för att diskutera vårdplanen kring mig. Under första tiden av mötet som hölls med min gamla överläkare samt den nya, min kontaktperson och två av personalen som ingår i KBT teamet som jobbar här, fick jag inte närvara. Men under resten av tiden fick jag vara med och delta i min vårdplanering. Och för första gången på ett halvår kom vi överens om att jag ska försöka klara mig utan extravak dygnet runt. Jag föreslog det och vi skakade hand på att jag skulle ansvara över att ingenting går snett. Istället skulle jag meddela personalen när det blir för stor smärta att hantera, så får jag tillfälligt tillbaka grad 2 (som den högsta övervakningen heter här). Numera har jag grad 1, vilket innebär att de tittar till mig var tionde minut.

På torsdagar framöver ska jag tillsammans med överläkaren och några ur KBT temaet ha möte för att planera vidare vård. Tills dess har jag olika uppgifter att fylla. Den första består av en suicidskala från 0-10 där 0 betyder att jag vill leva, 5 betyder att jag inte vill leva men att situationen är hanterbar, och slutligen skala 10, där situatinen är på väg att gå överstyr och att det det finns risk för att gå illa. De senaste timmarna under flera dagars tid har skalan varit 9, vilket betyder att jag inte alls mått så bra. Jag har sovit, gråtit, och varit ännu sämre på att äta. Jag ska även fylla i när och hur jag sover, äter och vad jag aktiverar mig med varje timme.

Idag när jag slutligen blev trött på mig själv och det passiva tillståndet, klev jag motvilligt upp ur sängen och tog tag i dagen som började med att sitta på motionscykeln i drygt 30 minuter. Anledningen till att jag själv kunde komma till insikt med att det var dags att ta tag i dagen var för att personalen här inte pressar mig allt för mycket. Istället uppmuntrar dem de positiva sakerna i varje situation jag befinner mig i.

Långt inlägg, hörrni. Men eftersom bloggen har fått stått tom länge nu, så ville jag dela med mig av mina dagar här på den nya avdelningen.

Och så plötsligt kan jag andas igen.

♦ Den nya kliniken Permalink1

Under flera dagars tid har jag ringt runt till allt och alla som visar ansvar över mig. Jag har vädjat och bett om att få komma tillbaka till min gamla avdelning. Jag har visat tydligt att jag vantrivs här, och mått sämre än på länge, fastän jag trodde att det var omöjligt.

Men så efter ett läkarsamtal tillsammans med överläkaren och några ur KBT teamet så kändes allt plötsligt mycket lättare och rent av bättre.

Överläkaren var tydlig med att jag faktiskt inte behöver vara kvar här trots min tvångsvård. I så fall skulle jag förflyttas någon annanstans. Men bara vetskapen om att jag faktiskt inte är tvingad till den här kliniken fick mig att inse att jag också fick vara delaktig i min egen vård. Det gjorde det hela mycket lättare att fatta ett beslut om att stanna kvar och ge det en chans.

En gång i veckan kommer vi att ha ett läkarsamtal där vi utvärderar veckan som gått, samt mina hemuppgifter. Varje vecka får jag själv bestämma om jag är villig att stanna kvar ytterligare en vecka.

Och så plötsligt kan jag andas igen.

Till top