Stegvist

Om livet med psykisk ohälsa och om vägen igenom den.

Att våga tro, att våga hoppas.

♦ Psykiatrin Lamotrigin Permalink0
Trots en stressig dag känner jag mig på bra humör och är nöjd med dagen. Eftersom jag numera är utskriven och hemma hela tiden så kommer jag att spendera kvällen med vänner och ett par glas vin. Vårdplanen som gäller nu ser ut som så att jag inte kommer att vara inlagd på kliniken i mer än högst 3 dagar åt gången, men att jag får tillgång till avdelningen och vården utan någon läkarbedömning. Överenskommelsen är att jag inte får vara självdestruktiv på något sätt eftersoom de då bryter vårdplanen och skickar mig till en annan vårdinstution (som troligtvis blir Säter). Samtalskontaket ska flyta på och en gång om dagen har jag samtal på kliniken med antingen överläkaren eller mina kontaktpersoner. Nya mediciner, som valdoxan och lamotrigin samt nya och starkare ångestdämpande sattes in under senaste inläggningen, och upptrappning sker 1 gång/vecka.
 
Dagens läkarsamtal var givande eftersom det numera står i min journal att jag har en instabil personlighetsstörning, och som jag har tjatat om i bloggen och fortfarande håller fast vid, så har jag inte borderline. Men någonting har gjort mig kraftlös och därför har jag inte varit motsträvig vad gäller diagnosen utan istället bara nonchalerat den och försökt komma på vem jag är och känner mig som, med eller utan diagnos!
 
Men den nya överläkaren kände sig övertygad om att IPS är helt fel diagnos för mig och att han (precis som så många andra läkare) inte kan se att jag upptyller kriterierna för diagnosen. Istället diskuterade han bipolär, vilket jag aldrig trodde jag skulle känna igen mig i. Men när vi gick igenom den och fick förklaring steg för steg, så kände jag igen mig själv i mönstret. Dock har jag en blandning av bipolär 3 och 4 eller 5, minns inte så noga vilket det sistnämnda var. Men läkaren berättade själv att det är tillstånd som är svårdefinerat på mig och att läkarna inte har sett det tidigare och gjort det lätt för sig genom att ge mig diagnosen IPS. Det var en lättnad. En tyngd som lyftes från mina axlar. Vågar jag tro på det här? Vågar jag hoppas på att jag äntligen kan få rätt vård och medicinering? Jag tar risken.

Sista dagen på psyk för nu.

♦ Psykiatrin Permalink0
Det är tidig morgon - praktiskt taget natt för såna som mig. De närmaste timmarna blir jag sittandes i matsalen med den varma chokladen i högsta hugg. Nattpersonalen har inte gått hem och dagpersonalen har inte hunnit anlänt än.

Idag står utskrivnong på temat. Först ett avrundande läkarsamtal för att vara överens om vårdplanen eftersom vi diskuterade den igår. Jag kommer när som helst få ptervända till avdelningen för att vara här och landa i högst 3 dygn. Blir vårdtiden nödvändigtvis längre kommer en annan vårdinstution att ta vid.

God morgon, vänner.

Tur- och retur

♦ Psykiatrin Permalink0
Lika fort som jag anlände, vände jag och reste tillbaka hem igen. Ett utdraget avsked föll mig inte i smaken eftersom det känns som onödigt lidande. Det kanske inte bekommer personalen, men för mig är det här ett sorgligt och jobbigt att ta mig igenom. Så att spendera en sista natt där skulle bara resultera i en natt fylld av tårar av saknaden och desperationen efter människorna jag lärde känna när jag kom dit, inte människorna de visade sig vara.
 
Men avdelningen i hemstaden ville inte ta emot mig idag eftersom de hade gjort en noggrann planering för morgondagen med inskrivning, möten, sovplats, personal osv. Jag vädjade till överläkaren att ta emot mig en dag tidigare men personalen hade gått ihop och strängt sagt ifrån. Istället fick jag skriva ut mig ifrån nya kliniken, och åka hem och sova inatt, för att imorgon söka mig till jouren och bli inskriven på min gamla avdelning.
 
Det känns inte bra att vara hemma heller eftersom jag inte är ensam. Det har varit stora gräl hela dagen familjemedlemmarna emellan, men jag borde inte förvånas eftersom dramatik borde vara deras efternamn. Tur som jag har så har jag inte samma efternamn som resten av högen. Jag vill inte förknippas med min familj. Det låter hårt, men det är bara sanningen.
Till top