Att våga tro, att våga hoppas.

Trots en stressig dag känner jag mig på bra humör och är nöjd med dagen. Eftersom jag numera är utskriven och hemma hela tiden så kommer jag att spendera kvällen med vänner och ett par glas vin. Vårdplanen som gäller nu ser ut som så att jag inte kommer att vara inlagd på kliniken i mer än högst 3 dagar åt gången, men att jag får tillgång till avdelningen och vården utan någon läkarbedömning. Överenskommelsen är att jag inte får vara självdestruktiv på något sätt eftersoom de då bryter vårdplanen och skickar mig till en annan vårdinstution (som troligtvis blir Säter). Samtalskontaket ska flyta på och en gång om dagen har jag samtal på kliniken med antingen överläkaren eller mina kontaktpersoner. Nya mediciner, som valdoxan och lamotrigin samt nya och starkare ångestdämpande sattes in under senaste inläggningen, och upptrappning sker 1 gång/vecka.
 
Dagens läkarsamtal var givande eftersom det numera står i min journal att jag har en instabil personlighetsstörning, och som jag har tjatat om i bloggen och fortfarande håller fast vid, så har jag inte borderline. Men någonting har gjort mig kraftlös och därför har jag inte varit motsträvig vad gäller diagnosen utan istället bara nonchalerat den och försökt komma på vem jag är och känner mig som, med eller utan diagnos!
 
Men den nya överläkaren kände sig övertygad om att IPS är helt fel diagnos för mig och att han (precis som så många andra läkare) inte kan se att jag upptyller kriterierna för diagnosen. Istället diskuterade han bipolär, vilket jag aldrig trodde jag skulle känna igen mig i. Men när vi gick igenom den och fick förklaring steg för steg, så kände jag igen mig själv i mönstret. Dock har jag en blandning av bipolär 3 och 4 eller 5, minns inte så noga vilket det sistnämnda var. Men läkaren berättade själv att det är tillstånd som är svårdefinerat på mig och att läkarna inte har sett det tidigare och gjort det lätt för sig genom att ge mig diagnosen IPS. Det var en lättnad. En tyngd som lyftes från mina axlar. Vågar jag tro på det här? Vågar jag hoppas på att jag äntligen kan få rätt vård och medicinering? Jag tar risken.

Sista dagen på psyk för nu.

Det är tidig morgon - praktiskt taget natt för såna som mig. De närmaste timmarna blir jag sittandes i matsalen med den varma chokladen i högsta hugg. Nattpersonalen har inte gått hem och dagpersonalen har inte hunnit anlänt än.

Idag står utskrivnong på temat. Först ett avrundande läkarsamtal för att vara överens om vårdplanen eftersom vi diskuterade den igår. Jag kommer när som helst få ptervända till avdelningen för att vara här och landa i högst 3 dygn. Blir vårdtiden nödvändigtvis längre kommer en annan vårdinstution att ta vid.

God morgon, vänner.

Tur- och retur

Lika fort som jag anlände, vände jag och reste tillbaka hem igen. Ett utdraget avsked föll mig inte i smaken eftersom det känns som onödigt lidande. Det kanske inte bekommer personalen, men för mig är det här ett sorgligt och jobbigt att ta mig igenom. Så att spendera en sista natt där skulle bara resultera i en natt fylld av tårar av saknaden och desperationen efter människorna jag lärde känna när jag kom dit, inte människorna de visade sig vara.
 
Men avdelningen i hemstaden ville inte ta emot mig idag eftersom de hade gjort en noggrann planering för morgondagen med inskrivning, möten, sovplats, personal osv. Jag vädjade till överläkaren att ta emot mig en dag tidigare men personalen hade gått ihop och strängt sagt ifrån. Istället fick jag skriva ut mig ifrån nya kliniken, och åka hem och sova inatt, för att imorgon söka mig till jouren och bli inskriven på min gamla avdelning.
 
Det känns inte bra att vara hemma heller eftersom jag inte är ensam. Det har varit stora gräl hela dagen familjemedlemmarna emellan, men jag borde inte förvånas eftersom dramatik borde vara deras efternamn. Tur som jag har så har jag inte samma efternamn som resten av högen. Jag vill inte förknippas med min familj. Det låter hårt, men det är bara sanningen.

Pest eller kolera

Klockan står på förmiddag, och det är snart dags att bege sig tillbaka till staden där jag vårdas. Först blir det en bilfärd halva vägen, och resten av resan består av tåg.
 
Oron klöser i mig eftersom jag inte vet vad som väntar mig när jag kommer tillbaka. Hur deras attityder gentemot mig kommer att vara. Egentligen borde det vara mitt minsta bekymmer och inte bekomma mig. Men jag kan heller inte fly ifrån eller förneka att jag är en sån person.
 
Att sova en sista natt på avdelningen känns bara olustigt, och min största rädsla är att de ska förskjuta förflyttningen till min gamla avdelning. Trots att det är som att välja mellan pest eller kolera att vara på någon av platserna.
 
Permisssionen avslutad.
 
Ha en fin måndag, vänner. ♥

Att släppa fasaden - om så bara för en stund.

Medan jag försökte öppna mig för min mamma under förmiddagen insåg jag att jag nu, mer än någonsin, är mer ensam än vad jag någonsin kunnat ana. Eftersom mitt problem var föga intressant för henne  kände jag mig bara dum som för en gång skull försökte släppa fasaden och visa hur jag faktiskt mår - hur illa det är och hur ont det gör.
 
Det känns som om alla givit upp hoppet om mig och då vet jag inte hur jag ska försöka behålla hoppet om mig själv. De påstår att jag misslyckats med min vård - men istället ställer jag mig själv frågan vad dem har gjort för att misslyckats med vad sina mål var och vad dem misslyckades uppnå. Jag var inte där för att bota mig själv, för att göra mig själv frisk. Tillsammans skulle vi kämpa mot ett friskare liv. Tillsammans skulle vi ge depressionen motstånd, och stabilisera mitt mående. Var tog deras motivation vägen? Var tog deras kämparglöd vägen? Min försvann med deras förlorade tro på mig.
 
Tårarna bränner bakom ögonlocken vid bara tanken på att ingen längre vandrar längs vägen med mig. Jag inser att jag måste bli min egen bästa vän, men det är svårt att göra slag i den saken eftersom jag är min egna värsta fiende.
 
Jag blundar och önskar mig till en plats, men jag vet inte var. För det finns ingenstans att ta vägen. Ingen trygghet, ingen famn. Jag känner mig inte självömkande, bara väldigt övergiven.

Dagen

Har haft en hejdundrade dag med familjen, trots att vi bara befunnit oss på hemmaplan. Min lillebror är som tio ungar i en liten pojke och hans energi verkar aldrig tryta. Däremot min energinivå är låg nu, och jag längtar tills medicinen får sköljas ner med ett glas iskallt vatten. Sen får sömnen ta vid. Om den ens är möjligt att somna i det här det här dårhuset som en gång var min mysiga lilla koja. Min pedantiska sida tar vid och jag har städat i oändliga omgångar idag, medan familjen stökar ner efteråt.

Humöret känns ganska stabilt, trots att huvudvärken börjar ge sig till känna ikväll igen.

Försöker förbättre mitt blogguppdaterande nu medans jag har datorn till hands eftersom det är mer komplicerat att blogga via mobilen.

Mina minsta bekymmer

Försöker få någon ordning på bloggen. Är småfel hit och småfel dit som jag vill korrigera. Men det kanske försöker jag förändra och förbättra i hopp om att resten också faller på plats. Vill ju att den ska vara fin. Men blir inte nöjd. Blir snarare tokig på stilmallar och kodmallar. Meeeeen, om det är mitt största problem för dagen så är jag nog nöjd!

15 Juli - Permissionen fortsätter

Ännnu en dag är här, och permissionen fortskrider som den ska. Migränattacken från igår är borta men gör sig fortfarande påmind. Huvudet dunkar lite extra när min treåriga lillebror för som mest liv. Jag har då aldrig skådat någon med mer överskottsenergi, och då har jag ändå 7 syskon. Aj, bara tanken på lillknodden får huvudet att banka lite smått.

Jag försöker vara lite pedagogisk och låter honom vara delaktig i vad jag gör, när jag till exempel lagar mat. Men han gör det allt annat än lätt den lilla tornadon till pojke.

Idag består bara av förberedningar inför morgondagen då permissionen är slut. I ett dygn ska jag försöka hålla mig samlad innan det är dags att bli förflyttad till kliniken i min hemstad igen. Längtan efter ett avslut med avdelningen är stark, men sorgen och besvikelsen över hur fel allt gick, är starkare.

Emotionell berg-och dalbana

Vänner, jag lade nyss märke till att det inte är lika lätt att kommentera på min blogg som tidigare. Jag ska så snart jag kan ordna det, bara jag vet hur man gör. Man ska absolut inte behöva vara medlem på blogg.se för att kunna skicka iväg en kommentar.
 
Nu till verkligheten. Sedan mina senaste inlägg har det som vanlig hunnit hända en hel del, och lite till. De senaste dagarna har jag varit så överdoserad av injektioner som hade räckt för ett halvår.
 
Jag var inlagd på den nya kliniken, men fick ett ultimatum att antingen strunta i min permission eller att skriva ut mig om inte deras avslag på permission passade mig. De skullle dessutom inte heller ge mig några mediciner ens för kvällen. Trött som jag blev på deras hiot och maktkamper skrev jag under ett papper på att skriva ut mig, men väl medveten om hur instabil jag var. Jag klarade bara inte längre deras manipulationer.  Men under taxiresan hem var ett rent helsicke och jag blev mer bestämd än aldrig att avsluta vad som annars skulle bli ett väldigt utdraget lidande. Men något inom skrek på hjälp, efter stöd. Så jag ringde min gamla kontaktperson från min hemstad, där jag fick klara direktiv att infinna mig på jouren så fort taxin var framme. Väl där blev jag inskriven och inlagd, fick stöd då jag aldrig gråtit och kräkts så mycket på samma gång under 3 dygn. Mitt mående var i botten eftersom jag var så besviken på hur jag har hanterat situationen med min nya avdelning, hur jag inte varit tillräcklig och kunnat göra dem stolta över mig. Jag grät över personalen som visade sitt stöd tills den dag det visade sig att vi hade nått ett hinder, då de inte längre orkade kämpa med mig.
 
Men eftersom överläkarna, och jag tillsammans med min terapeut har bestämt att jag inte ska vårdas på min gamla avdelning på grund av att det posttraumtatiska stressyndromet som utlöst sig under min vårdtid där bara gör mig sämre, så ska jag alltid ha tillåtelse att vårdas på den nya kliniken. Den överenskommelsen gällde även nu, och efter att läkaren skrivit ut mig från avdelningen för att de inte har tillåtelse att ha mig där, men inte mitt medgivande att skjutsa mig till min andra vårdplats, så packade jag lugnt min väska och fortsatte spinna vidare på de planer jag hade i taxin på vägen tillbaka till hemstaden. Det jag inte visste var att läkarna hade fått ett meddelande av min oroade mamma, som även hotade med att gå till tidningen, så blev det lite livat i luckan. En läkare kom in och hade samtal med mig och satte därefter ett LPT, och arundade så småningom med beskedet att de var tvugna att skicka mig till en annan vårdplats. Det fanns inget val. Så där satt jag igen i väntrummet dagen efter på den numera "nygamla" kliniken och klargjorde för överläkaren att jag inte var där frivilligt eller för att samarbeta eftersom jag upplevt att de haft samma sak i åtanke.
 
Jag gjorde det. Jag klarade inte av hålla mig samman och fick ett rejält utbrott och kastade sönder en stol och försökte krossa fönsterrutan med den. Ett dumt impulsförsök till att ta mig ut på något desperat sätt, vilket naturligtvis inte lyckades då personalstyrkan kom och brottades med mig i 1 timme innan de bältade mig i över 4 timmar, och gav mig injektioner som inte gick ur kroppen på dagar.
 
Nu har överläkaren tröttnat på att mitt mående inte blir bättre, och har bestämt sig för att avskriva mig från kliniken och skicka mig tillbaka till min gamla klinik. Jag håller med om att det kanske är bäst så. Men det gör fortfarande ont i mig att de lägger all skuld på mig och inte tar något som helst ansvar själva.

Aldrig tillräcklig

Nu vill jag hem. Att de skäller och kritiserar mig ger mig noll motivation till att fortsätta. De ger mig aldrig chansen att få visa vad jag kan. Jag Duger Aldrig!

Framtidsplan

Nu sitter jag här - hemma, i min soffa, framför teven, med godisskålen i högsta hugg. Det är konstigt vad ett miljöombyte kan göra, men just här och nu mår jag väldigt bra, och känner mig glad och tillfreds med livet.
 
Att få komma hem, om så bara på en dagpermission gör mig nog mer gott än förväntat. Och även om timmarna springer iväg och det snart är dags att bege sig tillbaka till tåget för en resa uppåt i landet igen, så är jag tacksam för det lilla.
 
Datorn kommer att följa med mig tillbaka till avdelningen så att jag har något att fördriva tiden med. Jag har faktiskt börjat gjort videoinlägg på mobilen. Det är inget som kommer att publiceras någonstans, men jag har märkt att det har blivit lite som terapi för mig, nu när motivationen till att skriva har svajat.
 
I över 2 och en halv timme hade vi läkarsamtal i Torsdags, då många känslor var inblandade. Läkaren förklarade ingående för mig att jag är emotionellt instabil, men inte har Borderline, även om jag uppfyller en del kriterier. Men det vet vi ju alla sedan förr. Långsiktiga, liksom kortsiktiga planeringar gjordes. Men mitt upplägg av framtidsplan var inte tillräcklig och måste kompletteras med personalens hjälp. Överläkaren ville att jag skulle vara mer ingående i mina planer, men jag kunde inte vara mer tydlig än så.
 
• Stabilisera mitt välmående med hjälp av läkemedel.
• Gå i KBT-terapi 2 gånger i veckan.
• Gå på och delta i arbetsterapin 3 gånger i veckan, på måndagar, tisdagar och torsdagar.
• Träna på gym minst 3 gånger i veckan för att aktiveras och förbättra den psykiska och fysiska hälsan.
• Klara av att hantera vardagen och dess innehåll med hjälp och stöd av mina kontakter inom psykiatrin.
• Stödsamtal med avdelningens personal, inneliggande vård då det är nödvändigt (utan att se det som ett misslyckande.)
• Bygga upp min självkänsla igen, med hjälp av ovanstående.
• Distansera mig från min familj till den mån att deras problem och dramatik inte påverkar mig negativt.
• M.m.
 
Vid nästa möte som äger rum på måndag kommer de återigen att medicinjustera eftersom jag har väldigt många och starka mediciner på min lista sedan jag var inlagd på min gamla avdelning förra veckan.  Dessutom kommer jag att presentera en mer ingående vårdplan, som jag hoppas kommer duga för fröken överläkare.
 
 
 
 
 

Dagpermission

Hela natten har präglats av sömnlösa timmar, och på sin höjd har jag sovit i sammanlagt 1 timme vilket känns frustrerande nu när jag har en heldagspermission framför mig att se fram emot. Timmarna tills tåget avgång känns avlägsna, men jag kan ändå känna det där lilla lyckoruset av bara tanken på att få spendera dagen i min hemstad, i mitt krypin, och förhoppningsvis avrunda dagen med att umgås med mitt ögongodis.

Det gick inte att hålla tillbaka tårarna inatt när jag sökte tröst hos personalen som inte visade något tecken på potentiell kompetens överhuvudtaget när de helt avvisade mina känslor och tankar som om de inte vore någonting värda. Istället för att gå tillbaka till sängs med en känsla av lättnad, grät jag över hopplösheten och deras oförmåga att förstå och känna någon medkänsla.

Ska det vara så ska det.

Får inte behålla maten och toaletten är numera min bästa vän. Märker av ett mönster eftersom det alltid blir så här när jag är inlagd. Oro, ångest, illamående, kräkningar och migrän. Ska det vara så ska det.

Ensamheten förgör mig

Vill så gärna uppdatera er om vad som hänt. Men eftersom jag inte har någon dator med mig nu när jag efter ett besök på IVA har blivit inlagd igen.

Har aldrig känt mig så ensam, förvirrad och misslyckad som jag gör nu. Det värker i hela mig.

Ett spontant extra blogginlägg.

Jag är konstant ambivalent och sorgsen. Jag vacklar mellan mina beslut att söka mig tillbaka till psykjouren eftersom det stundvis känns för tungt att hantera på egen hand. Jag arbetar hårt för att inte tänka på min utväg, och överdoser eller andra dramatiska infall.
 
Att min syster är här på besök underlättar, men jag lyckas ändå inte tränga undan mitt mående till den grad jag skulle önska även om jag inte visar henne min desperation över min livssituation som den ser ut just nu. Därför har jag bestämt mig för att söka mig till avdelningen när min älskade åker, och ta mina konsekvenser även om det troligtvis resulterar i att de slussar mig vidare till den nya avdelningen igen - vilket känns ganska olustigt. (Se föregående inlägg.)

Kaosartad vardag som ska kallas liv.

Veckorna passerar, och någonstans mitt i allt kaos överlever jag. Men det har blivit en del akuta övernattningar på psyket i hemstaden nu när jag inte längre får höra av mig till avdelningen som egentligen bär ansvaret för min psykiatriska vård.
 
Det blev helt enkelt för ohållbart att balansera min vardag med infektioner, feber, migrän, och små medicinska ingrepp. Samtidigt ville jag göra mitt bästa för att delta i arbetsterapin, ta mina mediciner, klara av vardagen med allt vad det innebär, och balansera det med grundbehoven som sömn och mat. Motionen fick jag dock i stora mängder. Däremot knäckte stressen över sömnlösheten mig mer än bristen på matlust.
 
Avdelningen hemma kändes inte som ett bra förstahandsval. Så jag var allt annat än stolt när jag med svansen mellan benen sökte mig till jouren i ett väldigt känsligt tillstånd.
 
Jag ringde till min gamla avdelning i staden jag var inlagd innan jag skrev ut mig. Jag saknar dem så att det gör ont i mig. Men deras svek gör också ont. Liksom den kyla jag bemöts av när jag får höra deras röst under samtalets gång. Jag får egentligen inte ens ringa till dem eftersom översittaren till överläkare har bestämt sig för att utöva en maktkamp med mig - därav restriktionerna om samtal. Men det känns som om jag förlorat min famil, för dem blev ju ett substitut. Jag saknar att få tröst när jag är så ledsen att jag inte orkar mer, att få en kram när jag känner mig som ynkligast, deras stöttande ord för att få min kämparglöd tillbaka, jag saknar hur de bäddat ner mig när jag varit svag som ett barn, och deras glädje när de har följt mina framsteg. Jag saknar dem så det gör ont. Känslan av övergivenhet är nästan värre nu än när jag som barn blev tvångsomhändertagen. 

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0