Känslor och inga känslor

Trots att gårkvällens timmar spenderades framför datorn med bloggens design och höll mig sysselsatt och distanserad från mörka tankar, så kom de ikapp mig lagom till förberedelser inför natten.
 
Vattnet steg i badkaret, Mina fötter nuddades av det varma klara vattnet som rann ur kranen och jag ryckte till och rös av värmen som gick igenom min kropp. Sakta sätter jag mig ner i det klara vattnet som fyller badkaret och mig. Min blick flackar inte, den står helt stilla och stirrar, men är fokuserad på ingenting, och jag länner mig osunt likgiltig. Känslan skrämmer mig eftersom erfarenheter är att det gått illa de andra gångerna jag känt det så intensivt. Jag sköljer mitt ansikte om och om igen. Medicinerna i kroppen har börjat verka och jag känner hur jag rör mig långsammare. Det är dags att kliva upp och vakna ur tillståndet jag är i. Dags att fly in i sömnens dimma istället.
 
Det blev en tidig morgon för mig eftersom arbetsterapin börjar om en liten stund. Jag kan inte påstå att jag är överlycklig vid tanken på att spendera timmar där eftersom jag ännu inte kommit in i gruppen eller min uppgift. Nu när natten har präglats av oroligheter och störd sömn vill jag helst bara slippa undan och somna om framför en bra film. Men icke. Ny vardag, nya tag, med nytt ansvar. Om jag inte hade arbetsterapin skulle nog inte vardagen fungera. Förhoppningsvis får jag börja träna snart också, vilket jag känner mig väldigt motiverad till. Kanske börja simma också.
 
En lugnande tablett åkte ner med morgonmedicinen, men förhoppningsvis säckar jag inte ihop under förmiddagen. Den behövdes och var inte alls en stor dos.

Vägen tillbaka - vardagens alla måsten

Det har varit ett par stressfyllda dagar med inbokade läkartider, akuta besök på hälsovårdscentralen och sjukhuset. Samtidigt har jag försökt balansera mina inbokade möten med arbetsterapin, telefonmöten med olika företag för att ordna upp vardagen nu när jag ska leva i den, handlat, haft terapisamtal, hälsat på patienter på sjukhuset, sprungit på apotek, och hämtat mediciner på den gamla avdelningen för en veckas tid eftersom jag fortfarande inte kan ha medicin för 1 månad hemma med risk för överdoser.
 
Med feber i kroppen och olika infektioner med allt vad det innebär, känner jag mig sliten och lättirreterad. Det finns egentligen ingen ork just nu till allt vad vardagen kräver. Men hittills har jag klarat det ändå. För jag vill verkligen ordna upp det jag kan styra så att min vardag blir lättare att hantera och njuta av.
 
Sömnen och mardrömmarna gör mig inte tillräckligt stark för att känna glädje, och istället gör jag vad jag ska - fast med en likgiltighet som jag hoppas går över inom kort.
 
Men med min älskade storasysters hjälp och stöd trots det geografiska avståndet mellan oss, så känner jag mig inte lika ensam när livet skaver. Men hon delar också mina framsteg och medgångar, och jag kunde inte vara mer tacksam för vad hon och hennes fina sambo gör för att jag ska få det bra.
 
Eftersom jag inte längre är inlagd och kommer att spendera all min tid på hemmaplan, så har jag och föreståndaren på arbetsterapin bokat in ytterligare en dag att spendera tiden på.
 
Jag hoppas ni har det bra, vänner. Jag skulle bli glad om ni vill skriva och berätta hur ni har det, oavsett hur ni har det. ♥

Ett nytt kapitel i verkligheten.

Helgen har passerat, och jag är inte stolt över mitt agerande. Men, ingenting annat hände än att den där vinflaskan som blev uppdrucken gjorde mig en aning yr i bollen, och som med de lugnande tabletterna fick mig att somna utan förvarning.

Resten av helgen har mina tankar cirkulerat kring min slutenvård. Jag har varit inlagd i 25 månader nu, och trots framsteg så är det ändå ganska få perioder att hurra för om man tänker på den långa vårdtiden. Dessutom påverkar alla dessa konflikter med läkaren och vårdpersonalen mig påtagligt negativt, och gör (kanske löjligt nog?) att jag blir ännu mer suicidal, och känner mig oduglig och illa omtyckt.

Sömnen har aldrig varit sämre och mardrömmarna knäcker mig med sin brutalitet. Det är min nya antidepressiva medicin Venlafaxin som är boven i dramat misstänker jag.

Med andra ord är jag ganska instabil nu, men har ändå varit det under en längre tid. Men istället för att välja den vanliga flykten till tryggheten på avdelningen, så funderade jag i helgen på om det kanske var dags att sätta punkt nu efter över två långa år, och kanske anta mig utmaningen att leva i min egen verklighet ute i det verkliga livet, som kanske till och med kan läka mig genom att bara få vara fri från stämpeln som psykiatrisk slutenvårdspatient.

Så idag bestämde jag mig för att tro på mig själv - så jag skrev ut mig, ordnade samtalskontakter och sysselsättning under sommaren tills hösten då terapin kommer igång igen likväl som läkarsamtalen.

Det är en stor dag. Jag känner lättnad men också stor sorg, nästan som om det är en del av min familj jag lämnat bakom mig, utan det fina avsked jag egentligen ville ha. Men med tanke på omständigheterna fick dagens möte avgöra.

Jag är rädd, så rädd att jag mår illa. Rädd för att framtiden ska låta mig falla och att jag inte längre har dessa underbara människor kvar i mitt liv. Men jag är ändå beredd att anta mig utmaningen att hitta tillbaka till mig själv igen, som den Jenny som förhoppningsvis finns kvar där någonstans inombords. ♥

Sviken

Ja, nu kan man väl säga att det har rörts om i grytan. Sedan senast jag skrev så har jag spenderat tid på avdelningen. Men under gårdagens läkarsamtal gick det upp för mig att det inte är där jag hör hemma. Läkaren visade sina sanna färger och jag kan inte annat än säga att personalen också gjorde mig aningen besviken.

Läkaren känner precis som jag att det inte är hållbart som det ser ut just nu. Jag lider av att bo i en resväska och att pendla fram och tillbaka milvis nästan dagligen. Men lösningen på det var kanske inte den jag väntat mig. Läkaren föreslog att jag ska spendera mina svåraste nätter på avdelningen i min hemstad. Avdelningen som får ögonen att tåras och paniken att krypa i mig av att bara tänka på.

Hon föreslog dessutom att jag skulle åka hem och att vi skulle förbise mina självmordstankar (och därmed också mina ageranden.) Helst skulle jag befinna mig hemma så snart som möjligt.

Dessutom ifrågasatte hon om min terapeut har ersatt sig med någon under hennes semesterveckor. Dessutom krävde läkaren att min terapeut (som inte jobbar inom slutenvården!) skulle ordna fram en samtalskontakt från den gamla avdelningen under sommaren, som om hon hade befogenhet för det.

Jag likväl som min terapeut är förvirrade av läkarens förslag och utlåtanden. Speciellt med tanke på hur instabil jag varit de senaste veckorna och framförallt de senaste dagarna.

Det känns som ett svek. Ett knytnävsslag i magen. För mig bevisar det här bara att dem har gett upp hoppet om mig eftersom dem uppenbarligen inte orkar engagera sig i mig nu när jag mår sämre igen. Det var nog bättre för dem förr då mitt mående byggdes upp och blev starkt. Det måste ha givit dem bekräftelse i sina arbetsroller, då dom lyckats med något som tagit flera år för andra läkare och vårdare.

Övergiven och ensam, är de enda känslorna som cirkulerar inombords just nu. Lite ilska också.

Försöken är för många för att räkna upp.

Det går inte att förneka de steg bakåt jag tagit. Gårdagen kanske blev beviset på det, då jag inte ens kunde kontrollera mina tankar och känslor under terapisamtalet. Terapeuten insåg ganska snart hur illa det stod till, och efter att jag för första gången erkänt hur illa det var så blev taxiresan tillbaka till kliniken inte längre aktuell, eftersom det skulle äventyra taxichaufförens säkerhet och det inte gick att lägga ett så stort ansvar på chauffören att jag med säkerhet skulle komma fram eftersom jag var mycket självmordsbenägen och uppriven. Jag kunde helt enkelt inte ta ansvar för mig själv och mitt liv vid det tillfället.

Vi kontaktade avdelningen jag är inlagd på och informerade om situationen, och på grund av den kontaktade överläkaren oss och intruerade oss att vända oss till min gamla avdelning (som ligger våningen under terapin). Det gjorde mig så illa att behöva komma tillbaka till den gamla avdelningen, att det fysiskt värkte i hjärtat. Gråten gick inte att förhindra, och andningen blev lidande. Men mina gamla kontaktpersoner mötte oss nere på avdelningen, och i dem fann jag tröst. Men jag kunde inte acceptera att jag var tvungen att läggas in på min gamla avdelning bara för att det inte fanns något säkert sätt att transportera mig tillbaka till staden och kliniken där jag vårdas.

Men, eldsjälar som det finns på några håll och kanter, som förstod hur illa det vore för min psykiska hälsa att bli inlagd där igen, lånade en landstingsbil och körde mig de långa milen tillbaka till kliniken.

Men situationen blev inte bättre där jag satt på min säng i mitt rum medan personal genomsökte min packning efter vassa föremål. De lämnade sedan rummet och mig sittandes där. För mig var det ett svek. Men det gav mig samtidigt möjligheten till att skada mig själv. Men situationen slutade inte med den frid jag önskat mig när jag tog mig an uppgiften. Arga vårdare var inte vad jag behövde efter att ha genomfört något sådant drastiskt och misslyckats. Jag behövde tröst i mängder, och förlåtelse. Istället kastade de arga ord på mig och ifrågasatte hur jag kunde utsätta DEM för det jag just gjort. Jag låg på badrumsgolvet apatisk under en lång stund, oförmögen att ta mig för något.

Kvällen och natten bestod av högsta graden av övervakning, men togs bort under eftermiddagen idag då de ansåg att jag blir sämre av att ha ständigt vak.

Jag pendlar i tankar och känslor, och känner mig enormt ambivalent.
Jag vill så gärna bli frisk, men har inte kraft nog till att kämpa för det. Därav tankarna på att få frid och ett inre lugn genom att ta den drastiska utvägen.

Inombordskaos

En efterlängtad permission blev mycket kortare än väntat då jag redan nästa dag åkte tillbaka till kliniken. Natten hade bjudit på tankar och planer utan dess like, och vad som skrämde mig var att det enda skälet till att jag lät bli var av rädsla för att misslyckas.

Sedan dess har jag varit kvar på avdelningen, med destruktiva tankar i stora mängder, men har samtidigt försökt undvika tankar på planer.

Sömnen är ojämn och jag känner mig väldigt instabil inombords nu, speciellt när sömnens timmar blir få, och avbrutna flera gånger under nattens alla timmar.

Det passerar inte en kväll utan tårar som faller nu. Det är inombordskaoset som får mig att må illa av obehagskänslorna, och jag blir lika ledsen för var gång jag blir påmind om min framtidsutsikt.

En jobbig tid.

Det har varit turbulenta dagar och nätter som har passerat.  Mitt hopp, mitt mod, min överlevnadsinstinkt och min livsgnista är som bortblåst.

Efter min resa till nedre Sverige brast allt. En underbar helg som slutade med bråk och om möjligt ännu mer självförakt. Sista natten grät jag kudden blöt över mitt eget självhat. Väl tillbaka i hemstaden hade ingenting förändrats. Jag kände mig inte lättad över att vara tillbaka, utan bestämde mig för att isolera mig i mitt lilla krypin tills jag kunde andas normalt igen. Terapisamtalet blev alltså avbokat, och arbetsterapin inställd.  Jag stängde in mig och hoppades på att jag snart skulle se en ljusning och återfå kraft och ork till att föra kampen framåt. Men den infann sig aldrig.

Så en eftermiddag efter att möte på avdelningen i sin vanliga ordning, så fick jag lov att åka hem eftersom allt var under kontroll. Men under ett senare samtal med en skötare brast jag ut i gråt och erkände motvilligt hur dåligt jag mådde. Det slutade med att jag blev kvar på avdelningen där jag har spenderat min tid sen dess.

Men tiden på avdelningen har inte varit enkel, eftersom jag har mått så dåligt att jag försökt tagit mitt liv igen. Vilket hindrades och personal, och konsekvenserna av det blev ju så klart högsta graden av övervakning.

ECT har jag hunnit prova en omgång till också, men det avslutades igår eftersom det tycktes göra större skada än nytta.

Efter gårdagens läkarsamtal kunde jag inte längre hålla tillbaka min ilska gentemot min överläkare. Det var på tiden att hon fick veta att jag inte tolererar hennes provocerande "metoder" eller vad hon själv skullr viljs benämns det som. Det hela urartade och för att straffa mig utan att ha något resonligt argument, hindrade hon mig från utgång. Från att fem minuter tidigare ha gett mig tillåtelse till utgång. Som följdes av ett bråk utsn dess like och idag har jag rivsår och stora blåmärken som bevittnar gårdagens bravader.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0