Stegvist

Om livet med psykisk ohälsa och om vägen igenom den.

Känslor och inga känslor

♦ Vägen tillbaka Permalink0
Trots att gårkvällens timmar spenderades framför datorn med bloggens design och höll mig sysselsatt och distanserad från mörka tankar, så kom de ikapp mig lagom till förberedelser inför natten.
 
Vattnet steg i badkaret, Mina fötter nuddades av det varma klara vattnet som rann ur kranen och jag ryckte till och rös av värmen som gick igenom min kropp. Sakta sätter jag mig ner i det klara vattnet som fyller badkaret och mig. Min blick flackar inte, den står helt stilla och stirrar, men är fokuserad på ingenting, och jag länner mig osunt likgiltig. Känslan skrämmer mig eftersom erfarenheter är att det gått illa de andra gångerna jag känt det så intensivt. Jag sköljer mitt ansikte om och om igen. Medicinerna i kroppen har börjat verka och jag känner hur jag rör mig långsammare. Det är dags att kliva upp och vakna ur tillståndet jag är i. Dags att fly in i sömnens dimma istället.
 
Det blev en tidig morgon för mig eftersom arbetsterapin börjar om en liten stund. Jag kan inte påstå att jag är överlycklig vid tanken på att spendera timmar där eftersom jag ännu inte kommit in i gruppen eller min uppgift. Nu när natten har präglats av oroligheter och störd sömn vill jag helst bara slippa undan och somna om framför en bra film. Men icke. Ny vardag, nya tag, med nytt ansvar. Om jag inte hade arbetsterapin skulle nog inte vardagen fungera. Förhoppningsvis får jag börja träna snart också, vilket jag känner mig väldigt motiverad till. Kanske börja simma också.
 
En lugnande tablett åkte ner med morgonmedicinen, men förhoppningsvis säckar jag inte ihop under förmiddagen. Den behövdes och var inte alls en stor dos.

Vägen tillbaka - vardagens alla måsten

♦ Vägen tillbaka Permalink0
Det har varit ett par stressfyllda dagar med inbokade läkartider, akuta besök på hälsovårdscentralen och sjukhuset. Samtidigt har jag försökt balansera mina inbokade möten med arbetsterapin, telefonmöten med olika företag för att ordna upp vardagen nu när jag ska leva i den, handlat, haft terapisamtal, hälsat på patienter på sjukhuset, sprungit på apotek, och hämtat mediciner på den gamla avdelningen för en veckas tid eftersom jag fortfarande inte kan ha medicin för 1 månad hemma med risk för överdoser.
 
Med feber i kroppen och olika infektioner med allt vad det innebär, känner jag mig sliten och lättirreterad. Det finns egentligen ingen ork just nu till allt vad vardagen kräver. Men hittills har jag klarat det ändå. För jag vill verkligen ordna upp det jag kan styra så att min vardag blir lättare att hantera och njuta av.
 
Sömnen och mardrömmarna gör mig inte tillräckligt stark för att känna glädje, och istället gör jag vad jag ska - fast med en likgiltighet som jag hoppas går över inom kort.
 
Men med min älskade storasysters hjälp och stöd trots det geografiska avståndet mellan oss, så känner jag mig inte lika ensam när livet skaver. Men hon delar också mina framsteg och medgångar, och jag kunde inte vara mer tacksam för vad hon och hennes fina sambo gör för att jag ska få det bra.
 
Eftersom jag inte längre är inlagd och kommer att spendera all min tid på hemmaplan, så har jag och föreståndaren på arbetsterapin bokat in ytterligare en dag att spendera tiden på.
 
Jag hoppas ni har det bra, vänner. Jag skulle bli glad om ni vill skriva och berätta hur ni har det, oavsett hur ni har det. ♥

Ett nytt kapitel i verkligheten.

♦ Psykiatrin, ♦ Reflektioner, ♦ Vägen tillbaka Permalink1
Helgen har passerat, och jag är inte stolt över mitt agerande. Men, ingenting annat hände än att den där vinflaskan som blev uppdrucken gjorde mig en aning yr i bollen, och som med de lugnande tabletterna fick mig att somna utan förvarning.

Resten av helgen har mina tankar cirkulerat kring min slutenvård. Jag har varit inlagd i 25 månader nu, och trots framsteg så är det ändå ganska få perioder att hurra för om man tänker på den långa vårdtiden. Dessutom påverkar alla dessa konflikter med läkaren och vårdpersonalen mig påtagligt negativt, och gör (kanske löjligt nog?) att jag blir ännu mer suicidal, och känner mig oduglig och illa omtyckt.

Sömnen har aldrig varit sämre och mardrömmarna knäcker mig med sin brutalitet. Det är min nya antidepressiva medicin Venlafaxin som är boven i dramat misstänker jag.

Med andra ord är jag ganska instabil nu, men har ändå varit det under en längre tid. Men istället för att välja den vanliga flykten till tryggheten på avdelningen, så funderade jag i helgen på om det kanske var dags att sätta punkt nu efter över två långa år, och kanske anta mig utmaningen att leva i min egen verklighet ute i det verkliga livet, som kanske till och med kan läka mig genom att bara få vara fri från stämpeln som psykiatrisk slutenvårdspatient.

Så idag bestämde jag mig för att tro på mig själv - så jag skrev ut mig, ordnade samtalskontakter och sysselsättning under sommaren tills hösten då terapin kommer igång igen likväl som läkarsamtalen.

Det är en stor dag. Jag känner lättnad men också stor sorg, nästan som om det är en del av min familj jag lämnat bakom mig, utan det fina avsked jag egentligen ville ha. Men med tanke på omständigheterna fick dagens möte avgöra.

Jag är rädd, så rädd att jag mår illa. Rädd för att framtiden ska låta mig falla och att jag inte längre har dessa underbara människor kvar i mitt liv. Men jag är ändå beredd att anta mig utmaningen att hitta tillbaka till mig själv igen, som den Jenny som förhoppningsvis finns kvar där någonstans inombords. ♥
Till top