Den nakna sanningen - överdos

Kanske borde jag ha lyssnat och tagit mig själv och mina signaler mer på allvar den där kvällen. Jag kände på mig att det inte skulle ge mig någonting, men bestämde mig ändå för att försöka ge det en chans. Jag for hem till vännerna och gjorde mitt bästa för att vara delaktig i kvällen. Men något satte stopp för det och för andra gången nu så hittade jag på en ursäkt för att kunna avsluta kvällen och gå därifrån. Det kändes som ett misslyckande, och jag var rädd  för att återigen hamna i en nedåtgående spiral.  Natten blev lång med ett utdraget telefonsamtalsamtal med KBT temaet på avdelningen som försökte stötta och trösta för att den fortsatta natten skulle vara under kontroll. På deras inrådan tog jag min nattmedicin och somnade inom kort.

Dagen efter hördes vi igen för ännu ett stödsamtal. Jag var förvirrad - rädd, för var jag var på väg någonstans. Skulle det hända en gång till? Det jag trodde jag nästan hade kommit över. Tillsammans med KBT teamet bestämde vi att en ny telefontid skulle äga rum en timme därefter. Emellan samtalen var jag förtvivlad, så sorgsen, förföljd av dåliga minnen, och uppgiven. Jag upprepade gråtandes om och om igen för mig själv att jag aldrig skulle gå igenom det här igen. Ingen i min omgivning skulle behöva utsättas för det här igen.

Jag hade redan tagit ångestdämpande medicin innan första samtalet med avdelningen, men lade själv inte märke till att jag faktiskt var otroligt påverkad av dem. Men i efterhand har jag fått talat om för mig att jag sluddrade i telefonen redan då. Kanske var det därför jag vågade ta nästa steg - min spärr släppte.

Jag minns att jag började packa väskan och förberedde för att resa tillbaka till avdekningen. Men någonstans mitt upp i allt måste jag ha tagit beslutet om en överdos. För de kommande timmarna består bara av korta men intensiva små minnesfragment.

I efterhand har jag fått berättat för mig vad som hände under eftermiddagen, kvällen och natten.  På något sätt hade jag precis som bestämt, på något sätt lyckats ringa till KBT teamet på avdelningen där de upptäckt min överdos, och att jag medgav att jag var tvungen till att komma till sjukhuset. Jag minns inte något mer efter det, men har minnesbilder av att ambulansförarna var inne i min lägenhet. (Men adressen, portkoden, och min låsta ytterdörr då - hur tog de sig förbi dem?) Någon klappade och försökte få tillbaka mig till medvetande. Sedan är det blankt igen till tiden på akuten då de pratade om att magpumpa. Sedan vaknade jag kräkandes upp i en sjukhussäng mitt i natten, och fick panik då jag inte förstått vad som hänt eller var jag befann mig. Var jag död? Nej, jag låg på Intensiven. Och efter många oroliga och halvt medvetna uppvakningar hamnade jag återigen i dimma. Dagen efter fick jag veta vad som hänt. Jag flyttades sedan till Hjärtintensivvårdsavdelningen, där jag senare blev transporterad med ambulans tillbaka till staden och kliniken jag är inlagd på. Följande dagar bestod av akutbesök, motgifter, och smärtor som inte går att beskriva. Fortfarande är jag inte frisk, men mycket kryare än vad jag varit hittills.

Personalen på avdelningen har berättat om hela händelseförloppet för mig. Jag har kramat och gråtit tillsammans med den stackars kvinnan som fick hålla mig vid liv under tiden ambulansen var på väg. Tydligen hade jag försökt svara på tilltal, och på inrådan av dem till och med gett adress, portkord, och låst upp dörren för att ambulansförarna senare skulle kunna ta sig in. När ambulansen väl var hemma hade jag tappat medvetandet. I efterhand har vi pratat om att jag verkligen höll mig vid medvetande så gott jag kunde, klamrade fast mig vid livet och vågade släppa taget först när dem var på plats. Något säger mig att det är ett tecken på att jag inte längre har samma inställning som förr, och att suicidrisken inte alls är hög. Detta var en livsfarlig överdos som kunde ha slutat illa. Men det gick bra, och syftet var ju inte att dö, bara fly - fast  på fel sätt.

Varken jag, KBT teamet eller överläkarna anser att det här var ett misslyckande. Snarare tvärtom. Det kanske finns något bra med vad som hände som kan vägleda oss på vägen om hur vi sakta men säkert ska gå tillväga för att få mig tillbaka till friskheten. Den enda som klandrar mig är jag själv som inte kan acceptera att jag faktiskt tog till något jag aldrig trodde att jag skulle vara kapabel till att göra igen. Jag svek mig själv. Men försöker förlåta och gå vidare på vägen tillbaka.

Några steg tillbaka?

Trots att dagarna har varit relativt bra,  och att stämningen har varit under kontroll, så mår jag lite sämre. Det skrämmer mig och får mig att ta till mer medicin än vad jag brukar. Det ser jag som ett tecken på ett gammalt mönster och dålig ovana.

Jag mår bra, men ändå dåligt. Dåligt för att jag inte känner den där bubblande känslan av lycka i magtrakten. Men inser samtidigt att jag inte behöver sväva på moln hela tiden för att vara på väg mot friskheten.

Ikväll bär det av hem till vännerna, med lite spel och vin. En kväll att se fram emot, men ändå att oroa sig för. Rädslan för att kvällen ska urarta för min del känns kvävande och jag ifrågasätter om det verkligen är ett bra drag att överhuvudtaget gå utanför dörren ikväll. Men kanske är det precis vad som behövs. En kväll omgiven med nära vänner och bara ha det trevligt. Att bara vara hemma under långa dagar kanske har gjort mig skygg, och vill inte tillåta mig själv att gå in i mig själv igen.

Jag ska göra mitt bästa för att kvällen ska bli bra.

Ett lockande bakslag

Eftersom jag inte sov någonting alls häromnatten så somnade jag i tid igår kväll och vaknade sent på eftermiddagen idag. Det sved lite eftersom jag försöker få in rutiner, men det behövdes verkligen.

Dagen har varit svår att kämpa med, och när en mindre överdos av ångestlindrande medicin lockade som mest så ringde jag till min KBT terapeut, och med henne i luren hällde jag ut hälften av medicinen. Det sved oerhört, men gjorde mig en enorm tjänst. Jag ville bara hamna i dimma och slippa undan alla dåliga minnen som klöste mig i hjärtat under flera timmar. Istället tog jag min ångestdämpande medicin den tiden som är tillåten, och i den mängd den är tillåten, tror jag. Försökte att inte hålla räkningen eftersom jag inte ville göra mig själv besviken.

Hela dagen och kvällen har nu passerat, och med en dundrande huvudvärk längtar jag till mitt huvud kan landa på huvudkudden och jag kan somna med ljudboken i bakgrunden.

Jag kan bara inte bestämma mig för om det var ett framsteg eller bakslag?

Rubbad

Efter en hel natt utan sömn måste jag ändå våga påstå att jag är ganska pigg. Eller kanske mer åt det maniska hållet? Jag har tendenser till att bli lite smått manisk när min nattsömn blir rubbad.

Det är så mycket som händer nu. Ett nytt kapitel i mitt liv. Jag är beredd, och välkomnar det med en öppen famn, men kan samtidigt inte låta bli att känna rädsla inför förändringar och förhoppningarna jag bär på. Det känns som om jag startat flera olika (små) projekt, som ändå blir ganska stora för mig med tanke på hur aktivt passiv jag varit under en sådan lång tid.

Jag har till och med gått med i Facebook! Det trodde jag aldrig skulle hända. Hjälp, vad händer med mig? Jag börjar återanpassa mig till civilisationen.

Jag håller alla mina tummar och tår för att mina och terapeutens ansökningar om fonder ska beviljas. Det skulle betyda mer än vad jag någonsin kan uttrycka. Oj, oj. Det är mycket som står på tapeten nu. Läkarsamtal, möten, besök, resa, utskrivning, uttrappning av medicin, arbetsterapi, KBT, och så vidare.

2 veckor.

Varenda gång jag kommer tillbaka till kliniken så bryts mitt psyke ner totalt och helt utan förvarning blir jag mentalt sämre än vad jag varit under mina vistelser hemma. Därför fortsätter jag att vara på hemmaplan och kommer bara tillbaka till avdelningen när det är läkarsamtal. Och mina vänner, om 2 veckor blir jag troligtvis utskriven på prov. Jag kommer att ha "öppen retur" då det innebär att jag inte behöver vända mig till min hemstads avdelning om det skulle bli aktuellt. Istället kommer jag utan att behöva gå igenom akut eller jouren att få komma tillbaka till den nya avdelningen. Det känns som en stor trygghet, och bara vetskapen om det kommer förhoppningsvis underlätta.

Eftersom mitt internet krånglar och bara fungerar ibland så måste jag lämna in den på reparation så snart jag kan. Förhoppningsvis får jag låna en under tiden och kan kanske återkomma redan imorgon om jag har tur.

Gängbråk

Efter en rolig stund under en filmkväll med vännerna, tog jag bussen från den andra hållplatsen för att vara bland de första på bussen eftersom det var fredag och alla fylleglada ungdomar var ute och skulle ner på stan för att fortsätta sin kväll. Ett gäng med killar och några tjejer hoppade på några hållplatser efter, och efter ytterligare några, steg ett annat gäng killar på bussen. Bussen var fullsatt av ungdomar. Efter några minuter bryter ett slagsmål mellan de två olika gängen ut. Alla slår varandra med hårda slag och inga hämningar. En tjej som jag trodde kände dem försökte gå emellan. Vid det här laget hade jag precis uppfattat slagsmålet bakom mig. Jag fick panik, sprang fram till busschauffören och skrek åt honom att ringa till polisen - han var redan på väg. Jag sprang bak i bussen och skrek det högsta jag kunde för att chocka och avleda dem, men det hjälpte bara under några sekunder innan de snart fortsatte sitt slagsmål. Jag sprang dit och försökte gå emellan, slet i jackorna på killarna som slog. Några ramlade på mig. Jag fortsatte skrika och försökte sära på killarna, men de var fullt koncentrerade på att klå upp varandra. Några låg på golvet och tog emot knytnävsslag. Bussen stannade till slut mitt på sjukhusvägens sida, och ett gäng hoppade av för att skingra på varandra, men de andra hoppade också av. Någon blev slängd i golvet. Jag och den andra tjejen hoppade också av, för att vi inte bara kunde stå och se på. Men sedan blev vi övertalade att kliva på igen. Andra hade försökt ringa polisen ytterligare gånger, och medan paniken i mig utbröt, försökte jag också ringa polisen - ju fler desto bättre..  En kille som inte var inblandad försökte lugna mig och den andra tjejen och talade om att polisen var på väg och att det inte var någon fara. Men adrenalinet pumpade och rädslan gjorde att jag inte kunde sluta skaka. Efter en liten stund som kändes som en evighet kom polisen och fem polisbussar omringade bussen och de två gängen. Jag och de andra förhördes, precis som busschauförren, och lite längre bort förhördes de olika gängen. Jag vet inte vilka som fick åka med polisen, men gängen skingrades och allt fler lämnade platsen. Fyra poliser klev på bussen för att åka med resten av resan för att se till att allt var i sin ordning. Eftersom det hela utspelade sig på vägen nedanför min gamla psyk klinik så ringde jag i panik till nattpersonalen för att lugna ned mig. Jag blev tillsagd att kliva av bussen för att komma till avdelningen för att dricka en kopp choklad tillsammans med en skötare. Jag steg av och gick raskt till ingången. Medan jag väntade på personalen, bröt jag ut i gråt och grät så mycket jag bara kunde. Resten av natten pratade jag med min mamma i telefonen eftersom det inte kom någon buss för att hämta upp mig vid sjukhushållplatsen. Vi försökte få tag i taxi, och jag var helt uppjagad och frusen. Efter många om och men kom till slut nattbuseen, och jag kunde åka hem. Väl hemma kunde jag inte lugna ned mig. Jag var i chock - skakade och frös. Efter upprepade samtal med familjen och sedan ett avslutande samtal med avdelningen, så kröp jag upp i soffan med en kopp varm choklad och försökte sedan somna framför teven. Men timmarna passerade och det gick helt enkelt inte att somna. Men vid morgonkvisten hann tröttheten ikapp och jag lyckades sova till eftermiddagen idag. Sömnen var fylld av mardrömmar, och när jag vaknade var jag genomblöt av svett.

En hemsk och omskakande upplevelse, som egentligen tyvärr är allt för vanlig..

I brist på annat..

Ibland lyxar jag till det lite och kan inte låta bli att internetshoppa. Det behöver inte vara något märkvärdigt, men något trevligt att få hem på posten några dagar senare. Annars är det något av ett (ytligt) intresse att strosa omkring på staden, helst för mig själv, och bara kika omkriing. Det kan göra min dag. Det är inte mycket som behövs alltid, bara ett litet trevligt tidsfördriv.



     Nya vårfavoriter som kommer att finnas i min garderob.

Min materiella räddare i nöden.

Jag måste erkänna att jag är lite av en person som ogillar förändringar även om de behövs och är uppskattade när jag väl vant mig vid dem. Men så efter att ha ägt min telefon i 2 års tid, och vägrat ge ifrån mig trots att den krånglat så många gånger att mitt tålamod nådde sin gräns, så insåg jag att det var dags för att uppdatera mig till någon nyare och mer innehållsrik telefon. Sagt och gjort. Ett impulslköp förvisso, men inget jag ångrat. Perfekt för mig som ser dåligt också. Nu låter jag som en försäljare, hjälp! Men ville bara visa upp min nya (en månad gammal nu) mobiltelefon som jag trivs med som fisken i vattnet. Ett litet tips till er!


Min gamla Sony Ericsson satio.


Min nya samsung galaxy s2.

Home sweet home.

En hektisk dag med fullspäckat schema, som egentligen tillhör vardagen men som ändå är en bedrift för mig att utföra eftersom den konstanta tröttheten fortfarande är ett faktum. Dock är blodvärdet på väg upp och förhoppningsvis för det med sig lite mer energi.

En lång, eller snarare kort natts sömn följdes av en lång resa tillbaka till hemstaden och my home, sweet home. Jag har studsat mellan golv och tak hemma och ute hela dagen och balanserat flera projekt samtidigt. Absolut inte en intressant  eller glamourös dag på något vis, en typisk vardag bara.

Så efter att ha varit på språng hela dagen, så åker min smått roande "one piece" på och så kryper jag ner i soffan framför teven med lite gott att äta, och bara njuter av att vara hemma. Just det, för jag är hemma.




Framsteget över bakslaget

Efter ett känsloladdat telefonsamtal med min KBT terapeut då jag berättade att jag överdoserade ångestlindrande mediciner i går kväll, så uppmanades jag till att berätta om det för personalen här på kliniken eftersom jag mådde så dåligt av skuldkänslorna, skam, och ånger.

Jag var rädd att göra dom besvikna, att de skulle förlora tilliten till mig, att det skulle ge mig konsekvenser som jag kanske inte var förberedd på.

Men, ack så fel jag hade. De blev stolta över min ärlighet och mitt stora framsteg. De påpekade att det är stor skillnad att jag ens uppmärksammat mitt beteende igår kväll om man jämför hur det har varit förr. Under samtalet med läkaren så konstaterade vi tillsammans att händelsen pekar på att jag faktiskt behöver fler och längre permissioner eftersom det får mig att må bättre. Så i fortsättningen kommer jag att spendera allt mer tid hemma, och bara resa upp till kliniken då vi har läkarsamtal. Min packning ska med hem, och jag kommer bara att spendera några nätter på avdelningen i framtiden. En utskrivning är lite för tidig, medan längre permissioner är välkomna.

Det känns så mycket lättare nu, och jag har återfått andan.
Bakslaget förde även med sig något positivt, och jag kan nu med gårdagen i min ena hand fortsätta framåt med nutiden och framtiden i den andra.

Bakslag

Även om bakslaget igår förde med sig en hel del ånger och skam, så försöker jag ändå intala mig själv om att det bara var just ett steg tillbaka, men att stegen ändå för framåt. Under en sån kort period men ändå lång tid så har framstegen bara rusat förbi. Och som jag har varit lycklig och känt mig starkare än någonsin.

Men igår när det var dags att avsluta permissionen och åka tillbaka till kliniken så kände jag en stor sorg och längtan tillbaka hem innan jag ens hunnit lämna min hemstad. Hela taxi resan tillbaka bestod av en stor klump i magen och en deprimerande känsla. Jag avgudar personalen här på avdelningen, och känner en stor trygghet i att vara här, men samtidigt vill jag spendera så mycket tid hemma som jag bara kan, även om jag kommer att ha ohyggligt mycket tid hemma framöver. Men nu när det går så bra så vill jag fortsätta känna den där underbara lyckan över de framsteg jag tagit.

När jag väl kommit tillbaka igår och kände mig ledsen, så tog jag en överdos för att slippa undan, för att sluta känna om så bara för en liten stund. Det var absolut ingen större överdos och absolut inte i syftet att bli medvetslös eller att göra ett självmordsförsök. Långt ifrån.

Idag ångrar jag mig så att jag vill gråta, och mitt bakslag känns större än någonsin. Jag önskar och vill så gärna bekänna det för personalen och prata om det, men jag är så rädd att det ska föra konsekvenser med sig, och kanske till och med få förbudet att åka hem imorgon igen, som jag föreslog för personalen under förmiddagen.

Försöker intala mig själv om att det inte gör någonting, att det var ett litet bakslag och ingenting mer. Nu fortsätter vi som vanligt på vägen tillbaka till friskheten.

Underbart

Det är sen natt, och sömnmedicinen är nyss tagen efter en lång men härlig kväll och natt tillsammans med vänner och nya bekanta. Jag har skrattat och dansat som aldrig förr, och det var så underbart att känna lycka igen. Jag log hela kvällen och har faktiskt till och med ont i käkarna.

Underbar kväll med underbara vänner. 

Gott natt fina.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0