Stegvist

Om livet med psykisk ohälsa och om vägen igenom den.

Den nakna sanningen - överdos

♦ Framsteg och bakslag Permalink2

Kanske borde jag ha lyssnat och tagit mig själv och mina signaler mer på allvar den där kvällen. Jag kände på mig att det inte skulle ge mig någonting, men bestämde mig ändå för att försöka ge det en chans. Jag for hem till vännerna och gjorde mitt bästa för att vara delaktig i kvällen. Men något satte stopp för det och för andra gången nu så hittade jag på en ursäkt för att kunna avsluta kvällen och gå därifrån. Det kändes som ett misslyckande, och jag var rädd  för att återigen hamna i en nedåtgående spiral.  Natten blev lång med ett utdraget telefonsamtalsamtal med KBT temaet på avdelningen som försökte stötta och trösta för att den fortsatta natten skulle vara under kontroll. På deras inrådan tog jag min nattmedicin och somnade inom kort.

Dagen efter hördes vi igen för ännu ett stödsamtal. Jag var förvirrad - rädd, för var jag var på väg någonstans. Skulle det hända en gång till? Det jag trodde jag nästan hade kommit över. Tillsammans med KBT teamet bestämde vi att en ny telefontid skulle äga rum en timme därefter. Emellan samtalen var jag förtvivlad, så sorgsen, förföljd av dåliga minnen, och uppgiven. Jag upprepade gråtandes om och om igen för mig själv att jag aldrig skulle gå igenom det här igen. Ingen i min omgivning skulle behöva utsättas för det här igen.

Jag hade redan tagit ångestdämpande medicin innan första samtalet med avdelningen, men lade själv inte märke till att jag faktiskt var otroligt påverkad av dem. Men i efterhand har jag fått talat om för mig att jag sluddrade i telefonen redan då. Kanske var det därför jag vågade ta nästa steg - min spärr släppte.

Jag minns att jag började packa väskan och förberedde för att resa tillbaka till avdekningen. Men någonstans mitt upp i allt måste jag ha tagit beslutet om en överdos. För de kommande timmarna består bara av korta men intensiva små minnesfragment.

I efterhand har jag fått berättat för mig vad som hände under eftermiddagen, kvällen och natten.  På något sätt hade jag precis som bestämt, på något sätt lyckats ringa till KBT teamet på avdelningen där de upptäckt min överdos, och att jag medgav att jag var tvungen till att komma till sjukhuset. Jag minns inte något mer efter det, men har minnesbilder av att ambulansförarna var inne i min lägenhet. (Men adressen, portkoden, och min låsta ytterdörr då - hur tog de sig förbi dem?) Någon klappade och försökte få tillbaka mig till medvetande. Sedan är det blankt igen till tiden på akuten då de pratade om att magpumpa. Sedan vaknade jag kräkandes upp i en sjukhussäng mitt i natten, och fick panik då jag inte förstått vad som hänt eller var jag befann mig. Var jag död? Nej, jag låg på Intensiven. Och efter många oroliga och halvt medvetna uppvakningar hamnade jag återigen i dimma. Dagen efter fick jag veta vad som hänt. Jag flyttades sedan till Hjärtintensivvårdsavdelningen, där jag senare blev transporterad med ambulans tillbaka till staden och kliniken jag är inlagd på. Följande dagar bestod av akutbesök, motgifter, och smärtor som inte går att beskriva. Fortfarande är jag inte frisk, men mycket kryare än vad jag varit hittills.

Personalen på avdelningen har berättat om hela händelseförloppet för mig. Jag har kramat och gråtit tillsammans med den stackars kvinnan som fick hålla mig vid liv under tiden ambulansen var på väg. Tydligen hade jag försökt svara på tilltal, och på inrådan av dem till och med gett adress, portkord, och låst upp dörren för att ambulansförarna senare skulle kunna ta sig in. När ambulansen väl var hemma hade jag tappat medvetandet. I efterhand har vi pratat om att jag verkligen höll mig vid medvetande så gott jag kunde, klamrade fast mig vid livet och vågade släppa taget först när dem var på plats. Något säger mig att det är ett tecken på att jag inte längre har samma inställning som förr, och att suicidrisken inte alls är hög. Detta var en livsfarlig överdos som kunde ha slutat illa. Men det gick bra, och syftet var ju inte att dö, bara fly - fast  på fel sätt.

Varken jag, KBT teamet eller överläkarna anser att det här var ett misslyckande. Snarare tvärtom. Det kanske finns något bra med vad som hände som kan vägleda oss på vägen om hur vi sakta men säkert ska gå tillväga för att få mig tillbaka till friskheten. Den enda som klandrar mig är jag själv som inte kan acceptera att jag faktiskt tog till något jag aldrig trodde att jag skulle vara kapabel till att göra igen. Jag svek mig själv. Men försöker förlåta och gå vidare på vägen tillbaka.

Några steg tillbaka?

♦ Vägen tillbaka Permalink1

Trots att dagarna har varit relativt bra,  och att stämningen har varit under kontroll, så mår jag lite sämre. Det skrämmer mig och får mig att ta till mer medicin än vad jag brukar. Det ser jag som ett tecken på ett gammalt mönster och dålig ovana.

Jag mår bra, men ändå dåligt. Dåligt för att jag inte känner den där bubblande känslan av lycka i magtrakten. Men inser samtidigt att jag inte behöver sväva på moln hela tiden för att vara på väg mot friskheten.

Ikväll bär det av hem till vännerna, med lite spel och vin. En kväll att se fram emot, men ändå att oroa sig för. Rädslan för att kvällen ska urarta för min del känns kvävande och jag ifrågasätter om det verkligen är ett bra drag att överhuvudtaget gå utanför dörren ikväll. Men kanske är det precis vad som behövs. En kväll omgiven med nära vänner och bara ha det trevligt. Att bara vara hemma under långa dagar kanske har gjort mig skygg, och vill inte tillåta mig själv att gå in i mig själv igen.

Jag ska göra mitt bästa för att kvällen ska bli bra.

Ett lockande bakslag

♦ Framsteg och bakslag Permalink0

Eftersom jag inte sov någonting alls häromnatten så somnade jag i tid igår kväll och vaknade sent på eftermiddagen idag. Det sved lite eftersom jag försöker få in rutiner, men det behövdes verkligen.

Dagen har varit svår att kämpa med, och när en mindre överdos av ångestlindrande medicin lockade som mest så ringde jag till min KBT terapeut, och med henne i luren hällde jag ut hälften av medicinen. Det sved oerhört, men gjorde mig en enorm tjänst. Jag ville bara hamna i dimma och slippa undan alla dåliga minnen som klöste mig i hjärtat under flera timmar. Istället tog jag min ångestdämpande medicin den tiden som är tillåten, och i den mängd den är tillåten, tror jag. Försökte att inte hålla räkningen eftersom jag inte ville göra mig själv besviken.

Hela dagen och kvällen har nu passerat, och med en dundrande huvudvärk längtar jag till mitt huvud kan landa på huvudkudden och jag kan somna med ljudboken i bakgrunden.

Jag kan bara inte bestämma mig för om det var ett framsteg eller bakslag?

Till top