Tumult

Dagarna går, och den senaste tiden har varit tuff. Mer tid än vanligt har spenderats på avdelningen. För inte alls länge sedan återvände jag till kliniken under en intensiv och ångestfylld kväll. De lugnande tabletterna låg i väskan,  och även om jag inte hade några planer på att förbruka dem så kändes det tryggt att ha dem med mig tillbaka till avdelningen eftersom jag då kunde självmedicinera efter behov.

När kvällen kom och jag hade bestämt mig för att sova bort allt som skavde inombords så tog jag hälften av tabletterna, men kände aldrig någon lugnande verkan. Så jag tog de resterande som låg kvar i medicinpåsen, och landade sedan tryggt på kudden. Men en stund senare fick jag obehagliga krypningar i kroppen, som jag först inte associerade med intoxen. Jag började krampa, och kunde inte styra det själv. Efter det minns jag knappt någonting.

I efterhand har personalen berättat för mig att jag i shorts och linne vinglat ut på avdelningen strax efter att nattpersonalen hade klivit på sitt pass. Fumligt hade jag sluddrat fram frågor, och betedde mig så underligt att de reagerade ganska snart. De hade följt med mig tillbaka in till rummet där jag hade slängt mig ner på sängen. De försökte få klarhet i vad jag hade intoxikerat och hur mycket, samt att de misstänkte att min vattenflaska var fylld med alkohol (vilket den absolut inte var!). Jag var orolig och försökte hela tiden sätta mig upp medan personalen höll mig nere i sängen. Det är också det enda jag minns själv - att de höll fast mig när jag i panik försökte kämpa emot mina kramper. Någon skällde på mig och jag skrek. Jag hade så lite kontroll att det hände en olycka i sängen.

När jag vaknade nästa morgon satt ett vak i fotöljen vid fönstret och studerade mig. Jag hade rivmärken på armarna, kanyl i handen, och blåmärken i armvecken. Helt oförstående tittate jag frågande på mitt vak och fick sedan förklarat för mig vad som hänt under natten. Tydligen hade vi spenderat timmar på akuten där jag hade vägrat gå med på blodprov och de hade misslyckats ta dem mitt i tumultet och fick istället mitt blod över sig själva. I försvar hade jag försökt bita personalen, och varit frustrerad och aggressiv.

Det känns oerhört obehagligt att inte minnas någonting utav detta. Dessutom gror en stor skam i min kropp, och jag har svårt att förstå att det faktiskt var jag som hade varit så osamarbetsvillig och hysterisk.


Men efter ett par dagars vak, heta disyter med överläkarna, utsättning av mediciner i rekordfart, många tårar, och förspillt tålamod, fick jag återvända hem till mitt krypin. Det varade dock inte länge, och de senaste veckorna har jag legat och skrapat på botten. Det är väldigt illa nu, och det tar emot att inse det eftersom jag inte trodde det var möjligt för mig att hamna så lågt igen. Jag klarar knappt av att gå på arbetsterapin eller terapin, och fysiskt har jag likaså varit i botten, eftersom jag kräks flera gånger dagligen, och mår väldigt illa hela tiden.

Men häromdagen satte de in tabletter mot illamående, en ångestdämpande medicin som heter Temesta, och idag sätter de in en ny antidepressiv medicin, vilket känns lovande.

Två år.

Går i rask takt med musiken som flödar på högsta volym från hörlurarna i öronen. Det är en sen, men varm vårkväll. Lite nonchalant tittar jag efter bilar i förbifarten när jag korsar en väg, och pekar arrogant fingret åt en bil som lägger sig på tutan då den är nära att köra på mig i full hastighet. Vill inte att vägen hem ska ta slut, så jag cirkulerar i områden som för mig är helt okända. Jag vet inte var jag är på väg, men det gör mig ingenting. Undrar för en kort sekund var jag befinner mig, men önskar ganska snart att jag vore ännu mindre orienterad - helst av medicin. Tankarna kring självskadande livnär sig på mig och det blir svårt att stå emot impulser och planeringarna som dyker upp.

Så småningom kan man skymta mitt höghus som mitt lilla krypin finns i, med balkong och många, många meter ner till marken. För några timmar sedan när jag satt där ute och filosoferade så lockade höjden mer än någonsin, och för ett ögonblick blev jag rädd för mig själv och min plötsliga impulsivitet, eftersom jag inte var ensam hemma. Jag var inte längre barnvakt och min fina lilla prins hade åkt hem tidigare under dagen, men min mamma var kvar och för mig var det viktigt att upprätthålla en god fasad för att inte oroa.

Jag passerade mitt höga hus, men förmådde inte att stanna, och fortsatte istället över gräsmattan till lekparken som jag och min bror spenderade gårdagen i. Lite apatiskt rör jag mig mot gungan, satte mig till rätta, höjde volymen på musiken i öronen ytterligare, tog sats och gungade så högt jag bara kunde - så nära himlen jag kunde  nå. Synfältet täcktes av en blå himmel med vita små moln som jag intensivt följde blicken med. Just där och då, när jag grunnade över vad det är som tynger mig lite för mycket ikväll, så insåg jag att jag idag har varit inlagd på slutenvårdspsykiatrisk klinik i 2 år. Två år. Två år fyllda av svarta minnen som får mina ögon att tåras, men också finns en värme som tar plats i hjärtat då jag tänker på alla underbara människor jag har fått möjligheten att lära känna och bry mig om. Jag ser ner på mina handleder med ärr som vittnar om en svår tid i livet och kan inte undgå att fundera över hur många ytterligare (kroppsliga och själsliga) ärr jag kommer studera i framtiden

Två år..

På mina villkor.

Det går inte att komma ifrån att den senaste tiden varit turbulent och att det fortfarande håller i sig. Därför har dagarna spenderats under tvång på avdelningen, tillsammans med ständig bevakning, och hela situationen har varit påfrestande för alla inblandade.

Mitt liv balanserar på en skör tråd eftersom det har varit svårt att välja livet framför lugn och ro. Ännu vet jag inte vad jag känner eller hur mycket jag klarar, men jag är villig att kämpa - bara jag får göra det på mina villkor. För mig är det viktigast att spendera så mycket tid som möjligt i min hemmiljö istället för på ett sjukhus, eftersom jag tror att det är vad som gynnar mig i längden. Ett par nätter på avdelningen kan vara mycket välbehövliga och nödvändiga, men där går också gränsen.

Äntligen har jag fått en liten permission, och det känns underbart att vara hemma igen.

Dimma

Det var länge sedan det kändes som om hela min värld rasat samman. Inte ens terapisamtalet under förmiddagen underlättade för måendet. Min enda tanke är att fly, och aldrig se mig om. Verkligheten är inget för mig, och dimman lockar allt mer. Det går inte att stå emot impulserna, jag tror inte ens att jag vill. Jag välkomnar dem för att jag vet att de ger mig tillfälle att få en paus, en stund att andas.


Det svider.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0