Diet Dag 1

Så, dagen lider sakta men säkert mot sitt slut och jag får därmed förhoppningsvis en paus från kalorier och kolhydrater under en hel natt (om jag har turen med mig).

Eftersom natten till idag inte gav någon sömn så var jag ute i god tid med vägning, längd och BMI. Tydligen är jag överviktig enligt mitt BMI men det ska det snart bli ändring på.

Till frukosten fuskade jag och åt 2 ägg istället för den vidriga proteinshaken som jag aldrig mer kommer ens i närheten av att lukta på. Men det var det så värt. dryckerna åker i soppåsen.

Under morgonen lade jag ihop min 30 minuter x2 promenad och gav mig ut i kylan och snöovädret som en start på dagen. Och avslutade promenaden med att inhandla soppor som ska ersätta dryckerna.

Middagen bestod av soppa med ett glas iskallt vatten.

Kvällen avrundade jag med några tappra försök till situps, men gav mig lika fort som jag började.

Den 3 Februari 2013 vill jag ha nått min målvikt. Självklart kommer jag inte att hålla en strikt diet under den långa perioden utan bara nu i 14 dagar för att komma igång, för att sedan hålla mig till en nyttigare och hälsosammare diet framöver.

Min motivation är helt enkelt att nå en punkt i mitt liv då jag med handen på hjärtat kan fastslå att jag har uppnått en god livsstil för mig. Jag vill kunna se mig i spegeln och acceptera det jag ser samt hur min insida mår. Det är mitt mål.

Dagens julkänsla



Dieten påbörjas imorgon!

Knäpp som man är så är jag så motiverad inför dieten att jag startar den redan imorgon. kommer att försöka uppdatera er om hur det går, steg för steg.

Diet

Ser fram emot lördagen med spänning då jag och min vän ska påbörja varsina dietkurer eftersom vi ätit samma medicin (Olanzapin) som fört med sig ett antal extra kilon. Nu är vi taggade och motiverade. Ska väga oss på lördag och sedan börjar vi. Håller er uppdaterade.
 
Håll tummarna för oss, vänner.

Livrädd!

Det var länge sedan jag skrev ett inlägg av kvalitet. Dagarna har passerat i antingen en utdragen och långsam fart, medan andra dagar har gått fasligt fort. Det har helt och hållet berott på hur jag har mått både i kroppen och knoppen. Båda delarna har varit motsträviga den senaste tiden och jag har spenderat mycket av min tid till att sova eller att vara så nerdrogad av mediciner att jag inte kunnat stå upprätt. Kräkningarna ger inte med sig, men enligt läkare kommer det att gå över även om det tar sin tid. Enligt dem uppstår kräkningarna på grund av skador i nacken efter självmordsförsöket en tid tillbaka. Är huvudet dumt får kroppen lida.
 
Cisodinol var en medicin jag blev ordinerad efter att neuroleptikan Haldol inte gav önskad effekt. Cisofionol som också är neuroleptika men som även används för ångestlindring gav mig en rejäl spark i baken och det snurrade rejält i huvudet. Det gick så långt att jag grät för att jag mådde så dåligt över att känna mig så nerdrogad. Det var inte värdigt och kändes inte alls bra. Som en häftig influensa som inte ville ge med sig.
 
Istället för att ge mig något annat kom läkaren med ett allvarligt uttryck igår när hon hade bestämt sig för att ta bort mina ångestdämpande (vid behovsmedicin). Jag bad till henne mellan hysteri och tårar att inte göra så mot mig, men hon var säker på sin sak och trodde att det skulle bli det bästa för mig. Hon hade gjort samma sak för sin egen dotter hävdade hon, och jag vill tro henne, det vill jag.
 
Nu har jag 1 tablett vid behov som jag lyckades få behålla åtminstone ett tag framöver, men är livrädd för hur det här ska arta sig. Efter år av medicinering känner jag mig totalt lämnad åt mitt öde och är rädd som aldrig förr. Det är tragiskt att det ska behöva gå så långt att mediciner faktiskt har kommit att betyda så mycket. Men de är och har varit och kommer att vara en så stor del av mitt vuxna liv.
 
Jag är fortfarande inlagd och kommer att börja i DBT i Januari om jag nu inte bestämmer mig för att sluta i mina svagaste stunder. Invidualterapin i DBT som tidigare bestod av KBT kommer vi att skriva kontrakt på inom kort. Även där är jag rädd för åtaganden och för att börja i gruppterapin med min stora rädsla för att misslyckas.

Nov. 26, 2012

Trots flertal skrattattacker med den bästa vän man kan finna känner jag mig urladdad och glädjelös. Det finns inget mer att säga, att göra. Funderar på att sluta i terapin och skriva ut mig från avdelningen, att sätta punkt och vara nöjd med det. Det har gått för långt och jag slutade vara med för länge sedan.

saknad.

Ont är vad det gör. Ångesten river och jag vill bara skrika, gråta och kasta saker omkring mig i ren frustration.

Jag saknar dem så mycket att det faktiskt gör ont i mig. Vill inget hellre än att få vila tryggt i deras famn igen. Vill få tala om för dem att jag inte klarar den här resan utan dem och deras genuina engagemang, stöd och ständiga förståelse. Jag saknar, saknar så det värker.

Medicinfrågor

Eftrr många om och men blev det medicinändringar och kanske vågar jag påstå att den nya insatta ångestmedicinen gör mig lugnare än vad Haldol gjorde.

Överläkaren uttryckte oron över att jag är och har varit så kraftigt medicinerad att min kropp numera tål mediciner och övriga mediciner som psykosmediciner som just Haldol. Men vi kan ändå inte bortse ifrån det faktum att jag fortfarande är i behov av starkt ångestdämpande.

Det stavas ÅNGEST!

Försöker desperat få ett kort samtal med läkaren nu innan det är dags för första nattpermissionen på ett tag. Men överläkaren is nowhere to be found, och min ångest börjar bli ohanterbar.

Haldol är en medicin som oftast används vid svårare ångestattacker, och vad jag vet, vid bältningar när det krävs. Men som faktiskt inte haft någon som helst positiv verkan på mig vilket gör mig rädd och ängslig. Ångesten ligger nära och jag känner hur den river inombords. Jag vill inte få någon ångestattack eller ställa till med besvär. Bara ha ett kort samtal med läkaren så att jag kan bli ordinerad något annat.

Nov. 15, 2012

Och där stod jag på tolfte våningen och såg ner på den hårda och kalla marken som såg så avlägsen ut men som kändes så oroväckande nära. Där och då var slutet nära. Men jag förmådde mig inte att känna någonting mer än en sådan fruktansvärd längtan.

Nov. 15, 2012

Känner mig långt ifrån på topp, och dagens arbetsterapi var inte uppskattad eftersom jag hellre valt att fortsätta sova.

Mår dåligt av att se mig själv i spegeln och att försöka få på mig mina vanliga kläder, eftersom jag på 2 månader vuxit ur dem. Jag blir rent av äcklad, och motiverad till att slita med Zyprexan.

USCH!

Nov. 13, 2012

Efter en dag fylld av samtal med olika myndigheter och enheter så är problemet löst för nu - en tillfällig lösning.

Nu kan jag andas igen även om andetagen är tunga och jag styrs av rädsla. Natten gav inte mycket sömn, vilket jag tog igen idag.

Jag hoppas så på en bättre morgondag.

Skuld

och så helt plötsligt fick jag ett enormt ansvar kastat på mig. I min familj präglas man av dåligt samvete och skuldkänslor om man inte orkar ställa upp på vad de ber om.

Det viktigaste nu är att hålla oss gömda, jag och mitt syskon. Förhoppningsvis passerar den här dagen med en himlans fart så att jag kan återgp till mitt liv imorgon igen.

Där det spenderas mycket tid.



Minfulness

Dagarna går och jag försöker komma på fötter igen efter allt som passerat. Stundvis är det lättare, och ibland ganska svårt men jag tar mig förhoppningsvis framåt och det är det viktigaste för nu.

Att försöka leva för stunden, i stunden är ett motto jag håller ett fast tag i. Men med mitt invanda beteende kan jag inte det men har stora förhoppningar på att leva fullt ut en dag. En dag i sänder, andetag här och nu

Nov. 10, 2012

Torsdagskvällen var kaotisk och slutade med ett besök på akuten och inläggning på akutvårdsavdelningen efter en intox. När jag fick komma tillbaka till psykavdelningen var stämningen tryckt och luften kändes tung. Personalen bemötte mig inte som vanligt, vilket kändes som ett straff och gjorde situationen mer känslig. Gråten låg hela tiden nära till hands och en kram av kontaktpersonen fick tårarna att samlas.

Det känns inte helt okej eftersom kroppen börjar säga ifrån, och det känns inte allt för mysigt att kräkas i matsalen så jag går och lägger mig nu och hoppas på ett bättre mående efter en stunds vila.



Känslan av vanmakt.

Tiden rinner iväg och jag med den. Snart finns jag inte längre kvar. Det käraste jag har får livet att rinna ur mig, Jag plågas av dåligt samvete och olidliga skuldkänslor som drar mig ner i avgrunden där det kastas grus på mig för att förtydliga hur dålig jag är som medmänniska. Jag blir inte lämnad ifred. De tillåter mig inte att få en andpaus för att samla nya krafter som ska användas till att behaga omgivningen. De tycks vilja förhindra att låta det som fakstiskt kan gynna mig.
 
Jag går under, får ingen luft. Vill bli lämnad ifred, men dem kväver mig.
Så frustrerad, så ledsen.
 

Obehag

Jag fångade upp mig ganska snabbt idag när jag var på väg ner. Det är tumultartat på avdelningen nu och det går inte att undvika att stämningen är orolig.
 
Jag bävade inför att åka hem ensam, och det krävdes mycket kraft för att ta mig igenom hela processen. Väl hemma sjöng jag högt för mig själv och rusade igenom rummen för att hämta saker att packa i väskan. Allt för att inte känna av - röras vid, obehaget.
 
Det känns ledsamt och nedslående att jag blivit så rädd för mitt hem. Men egentligen är det inte där problemet ligger eftersom det gror inombords. Jag vågar inte vara ensam hemma nu när jag mår så väldigt dåligt att jag inte kan hantera tystnaden, lugnet, tristessen.

DBT

Hela terapisamtalet under förmiddagen gick åt till att samla ytterligare information om DBT, och jag kan ärligt inte påstå att det känns bra. Men är det vad som krävs för att jag ska hitta tillbaka till livet igen, så må så vara. Det är ohållbart att ständigt sväva mellan livet och döden. Någonstans måste jag bestämma mig, även om det just nu känns väldigt osäkert.
 
Men efter terapin sökte jag upp överläkaren och bad henne skriva en remiss till DBT:n, vilket hon gladeligen skulle göra. Så nu finns det ingen återvändo.
 
 

Vad som stavas rädsla

Någonting som försvårar min vardag markant är min rädsla för ambulanser. När jag var mindre var jag rädd för polisbilar eftersom jag förknippade det med att min mamma råkat illa ut som så många gånger tidigare. Men rädslan för ambulanser är helt och hållet på grund av min PTSD som är en utlösande faktor var gång jag möts av en ambulans.
 
Så många gånger att jag inte kan räkna har jag blvit hämtad av ambulans. Många gånger har det varit så allvarligt att det faktiskt rört sig om liv och död..
 
Jag förknippar ambulanser med självmorsförsök, sjukhus med IVA, HIA, AVA. aktuten och med allt vad det innebär.
 
Var gång jag ser en ambulans triggas dessa minnen igång och jag återupplever allt igen. Det är delvis vad som kallas för postraumatiskt stressyndrom.
 
Men det här är också något vi arbetar med på terapin och som förhoppningsvis kommer att avta med tiden och med hårt arbete.
 

Höst i norr

Diagnos

Klockan är tidig morgon, eller sen natt? Och sömnen lyser med sin frånvaro. Oron ligger och gror i magen men har förhoppningarna på att Zyprexan ska hjälpa inom kort.
 
Det är uppror i tankesystemet, och det enda jag tycks tänka på är läkarsamtalen som gått så snett de senaste dagarna, och hur illa det slutade på den förra kliniken. Jag vill inte bli övergiven igen. Jag vill inte att dem ska ge upp hoppet om mig. Inte igen.
 
Acceptansen för att jag har IPS börjar sakta men säkert att infinna sig, men samtidigt är det en oro i magtrakten som ligger och gnager vid tanken på hur de kommer att behandla mig nu. Jag har sett så många fina tjejer bli totalt nedvärderade och ouppmärksammade på grund av deras diagnos. Vårdpersonal som inte ser individen utan istället ser diagnosen och behandlar patienter därefter. Det är vidrigt. Därför är jag nog mest rädd för diagnosen.

Borderline

Som om inte hälften vore nog så har jag då till slut fått diagnosen jag fasat så inför. Jag lovade mig själv att jag inte skulle leva dagen ut om jag de gav mig IPS (Borderline) som diagnos. Men jag försöker förlika mig med tanken, och acceptera hur och varför det blivit så här. Jag uppfyllde ju inte kriterierna när jag först kom i kontakt med psykiatrin och blev inlagd. Nej, det här är resultatet av att inte få hjälp i tid, att låta någonting gå för långt och sedan få ta konsekvenserna av det. Problemet nu är bara att det är jag och min omgivning som får lida av att vården inte fångade upp mig i tid - när det fortfarande fanns en del kvar av mig.
 
Idag när jag satt och blev tröstad i min gamla kontaktpersons famn här på avdelningen, så kunde jag för mig själv se en ung flicka komma emot mig och jag mötte henne med en öppen famn, tog emot henne, kramade om, och lovade henne att det inte finns något att vara rädd för - att det kommer att ordna sig. Flickan jag såg, var jag för 5 år sedan.

Det är inte värdigt

Å, det är så mycket jag vill dela med mig av till er, sådant som fört mig dit jag är idag. Saker som har hänt de senaste dagarna. Men någonstans måste jag ändå filtrera och välja mina ord väl, trots att jag ändå skriver väldigt öppet nu för tiden - mer än förr.
 
Bakslagen har varit många och allvarliga. Intoxer, suicidförsök och andra självskador som får mig att gråta och känna mig så misslyckad. Aggressioner, tårar i tusen, och ambivalens har präglat mina dagar.
 
Jag vill inte få mina utbrott. Det är ju inte jag. Det har aldrig varit en av mina egenskaper att bli så aggressiv att till och med bältning är nödvändigt. Dessutom har jag aldrig varit så ledsen förr som jag är nu för tiden. Tårarna vill inte ta slut och sorgen hänger över mig var jag än är. Jag är inte stolt över vem jag har blivit. Men någonstans på vägen hit, har någonting hänt.
 
Det finns inga ord som kan beskriva det liv jag lever nu. Det är inte värdigt.
 
Jag önskar att jag kunde formulera mig bättre för att uttrycka hur min situation ser ut, men jag finner verkligen inga ord.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0