Jag ser fram emot nattens permission men är också orolig och ängslig över hur det ska gå - trots att jag inte sover ensam hemma. Den här nyfunna rädslan retar mig ordentligt då jag alltid sett fram emot att få komma hem, om så bara för en stund. Men nu, nu ser jag det som en utmaning eller kanske till och med som ett hinder att ta sig över.
 
Rädslan för att ångestens klor ska etsa sig fast i väggarna hemma gör mig livrädd. Mitt hem är min fristad och den enda platsen där lugnet fanns när alla andra platser var upptagna.
 
Men min älskade syster sitter i skrivandets stund på tåget och kommer att spendera helgen hemma hos mig, där hennes rosa morgonrock som hon fick av mig för några jular sedan hänger prydligt och väntar. Precis som det gjorde hemma hos stödfamiljen varannan helg när vi kom dit.
 
Mitt hem kommer alltid också att vara hennes hem. Hon har bott med mig förr och jag hoppas att hon alltid kommer känna av tryggheten i mitt hem.

Nätverksmöte

Det går inte att komma ifrån att tröttheten är som mest påtaglig nu. Kanske har det inte bara med den nya antidepressiva medicinen att göra, utan också utmattningen och oron för min familj, och de intensiva samtalen med polis och socialtjänst med allt vad det innebär.
 
Det känns långt ifrån OK nu och den här veckan har jag mest krupit under landstingstäcket så ofta och så länge jag kunnat. Tisdagens nätverksmöte med överläkaren, två kontaktpersoner och terapeuten blev inte som jag hoppats på då det enda mina tankar cirkulerade kring var hur min lillebror mår och vad han har för sig. Mötet gick med andra ord så illa det kunde, och ja, jag kanske skäms lite över mitt dåliga humör men försvarar mig med att det inte blev bättre av kontaktpersonens provokation.

Kontakta mig?

stegvist@live.se

Biverkning av Zoloft

Jag har klarat mig ganska bra från biverkningar sedan jag började med den antidepressiva medicinen Zoloft. Men nu har jag förståelse för varför jag ständigt är trött och vill sova mer än jag brukar. Tröttheten håller i sig, och visst påverkar det min vardag och arbetsterapin. För övrigt märker jag ingen positiv effekt ännu, men får hålla modet uppe och tålamod för att det tar sin tid. Det var ju trots allt bara i slutet av förra veckan som jag började med den.

När det finns bättre stunder att fokusera på.

Helgen som egentligen skulle luta mer åt det lugnare hållet tvärvände och blev till stormsuccé. Tillsammans med vännerna samlades vi hemma hos mig och hade det otroligt mysigt, och därefter följdes utgång som också kändes kanon. Vi dansade tills det brände under fötterna på oss och skrattade oss igenom hela vägen hem.
 
Eftersom nattpermissionen var oplanerad bad jag en vän stanna kvar över natten, vilket hjälpte mig över tröskeln att våga vara hemma igen trots det sämre måendet. Klockan var tidig morgon när vi hade pratat oss till sömns, och bara 2 timmar efteråt vaknade vi upp igen och det var dags för en ny dag.
 
Jag fick möjligheten att stanna kvar ensam hemma efter att min vän åkt, så jag valde att plocka undan efter gårkvällens bravader, vilket inte var några som helst problem. Ibland oroar man sig i onödan, men jag vill inte riskera att tappa tryggheten jag har funnit i mitt hem - den är för värdefull.
 
Jag känner mig nöjd med helgen, och är trött som aldrig förr men mår faktiskt bra, trots att gårkvällen även hade tårar, oro, och andra familjeproblem att bjuda på. Det är svårt att balansera men jag försöker så gott det går att distansera mig ifrån det dåliga när det finns bättre stunder att fokusera på.

Personlighetsklyning deluxe

En fullspäckad dag som har hållit igång sedan tidig morgon. Idag fanns ingen tid för vila. Det var bara att följa med i stressen som dagen medförde. Men inte gjorde det något eftersom det har varit en helt okej dag med ett terapisamtal inbokat, förmiddagsfika på stadens mysigaste café, shoppingtur och middag i köpcentrumet tillsammans med mormor och moster som var i staden över dagen.
 
I eftermiddag när jag kom tillbaka brast det dock. Under läkarsamtalet gick det inte att hålla tillbaka och tårarna rann som om de aldrig skulle upphöra. Det är ett stort frågetecken om vad som egentligen orsakade tårarna och sorgen, något mindre utlösande kanske. Men det är inget ovanligt med att jag blir matt och ledsen när spänningarna släpper efter en heldag omgiven av andra.
 
Efter läkarsamtalet stannade jag och min kontaktperson kvar i samtalsrummet och diskuterade lite vilt. Jag påpekade deras brister i min vårdplan och kontaktpersonen blev defensiv. Sedan riktades kritiken tillbaka till mig, vilket också gjorde mig defensiv.
 
Hon påpekade också försiktigt att det är väldigt markanta svängningar i mitt mående, humör och beteende numera, vilket hon trodde kunde bero på utsättningen av mediciner. Det vill jag hålla med henne om och hålla fast vid för glatta livet. Rädslan för att de ska tro att jag lider av en personlighetsklyvning är stark. Men jag hoppas de känner mig för bra för att misstänka något sådant. Men som det är just nu kan jag inte ens räkna med mig själv. Jag är så oförutsägbar, och emellanåt så obstinat och inåtvänd att det inte går att resonera klokt med mig.
 
Imorgon kommer jag att få börja äta en antidepressiv som heter Zoloft som jag faktiskt hittills inte har provat på. Det känns hoppfullt. Jag vill så gärna att den här berg- och dalbanan ska sakta ner och ge mig tid att hänga med i svängarna. För nu så mår jag inte alls bra och är så långt ifrån stabil som det går.

En typisk vardag

Det känns inte alls lika tungt idag som det har gjort. Friskheten i höstvädret ger en stor mysfaktor och mjukiskläderna är på. Jag har inga planer på permission idag, men det känns som att det inte är ok att vara på avdelningen och bara nysta i bekymmer som tankarna ställer till det med.
 
Rastlösheten orsakar enorm press, och fastän jag inte har bråttom till något känns det i kroppen som omatt det är dags att ta till flykt.
 
För första gången på länge bestämde jag mig för att åka till arbetsterapin och vara där i åtminstone 1 timme för att mjukstarta efter det långa uppehållet. Efteråt promenerade jag hem till min koja och var där en liten stund för att sedan springa ner på stan och köra en shoppingrunda inför kallare tider.
 
Det har hittills varit en bra dag, egentligen en dag som alla andra dager borde se ut om jag fick bestämma. En typisk vardag.

Älskade lillebror

Det är tufft nu. Tufft att inse att ens egna lillebror styr sitt liv mot stupet och riskerar att inte överleva. Tufft att se en sådan fin människa låta alkohol, droger och kriminalitet ta över och dra ner honom i avgrunden. Det värsta är att han inser det själv, fast inte bryr sig om det. Ser livet som en spelplan - en lek som kan resultera i död eller i någon annans död.
 
Vi har vänt ut och in på oss själva för att skydda honom, se bortom hans misstag och fokusera på den fina och varma pojken vi alltid känt, men det känns som om han är bortom räddning nu. Han vill inte bli räddad, och då är det svårt att övertyga honom om att välja rätt spår i livet.
 
Jag är så rädd.
Vettskrämd över när någonting kommer hända. Inte om. För När det händer kommer en stor del av mig att försvinna.
 
Låt mig få rädda dig, låt mig få vara den trygghet du aldrig fått uppleva. Jag lovar att aldrig svika dig.
 

Hög på känslan

Efter förra inlägget som skrevs hemma, åkte jag tillbaka till avdelningen av rädsla för att polisen skulle komma och hämta mig istället. Det hade ringt många gånger under natten och morgonen från dolda nummer och jag trodde det var avdelningen som ringde, vilket jag i efterhand fick veta att det inte var. Det var ingen som brydde sig om att jag åkte hem, hög på känslan och impulsiv. Dom ringde inte ens.
 
Och där på balkongen stod jag och såg ned på den hårda marken. Avståndet var ofantligt långt, men impulserna ingav trygghet och det fanns inget som kunde hindra mig. Men jag tog ett djupt andetag, gick in och stängdde balkongdörren.
 
Det fick vara nog, jag var tvungen att åka tillbaka till avdelningen. Väl där bemöttes jag av upptagna och irreterade sjuksköterskor som inte hade tid att dela medicin för 4 dagar som jag hade krävt. Det hela urartade och jag var förbannad och ledsen. De släppte inte ut mig och läkaren kom för en bedömning. Jag ljög för första gången för min läkare och det rev inombords, men jag ville inte att någon skulle stoppa mig och min alldeles egna utväg,
 
Jag fick min medicin till slut och de släppte utan problem ut mig från avdelningen. Jag hann ner till entrén och in på toaletten innan medicinerna låg i magen. Efter det minns jag inte så mycket mer.
 
Vaknade upp och stirrade i taket. Förstod inte var jag var. Men de talade om för mig att jag låg på en avdelning på sjukhuset för en intox.
 
Sedan dess har det känts rimligt för både mig, personal, och läkare, att jag spenderar nätterna på avdelningen.

Brutal ärlighet.

Det finns ingenting som får mig att må så dåligt som mig själv. Jag upplever sådant självförakt att jag nu börjat uppmärksamma hur tankarna går och hur impulserna styrs av mitt självhat. Jag visste inte att man kunde vara så äcklad av sig själv och sitt egna jag. Men det gör jag och själsorden avlöser varandra i tankarna.
 
Efter en dagstripp till släkten igår tillsammans med syster och hennes sambo, kom jag tyngd tillbaka till avdelningen med inställningen att jag åtminstone skulle försöka låta bli att självskada trots att det var det jag kunde tänka på. Ilskan steg av olika faktorer och jag tog min packning och fick dem att släppa ut mig utan ett ord. På väg till bussen flödade själsorden och jag kände mig rent av förbannad på livet, på personalen, på mig själv.
 
Här sitter jag nu efter en natt hemma utan någon medicin, och hoppas på att det ska få mig att släppa spärren som hindrar mig från att göra det jag vill och önskar dagligen.
 
 

En vanlig dag på psyket.

Klockan 08:00 kommer det in en sjuksköterska med medicinbrickan och delar ut morgonens mediciner. Tacksamt tar jag emot de antidepressiva och ångestdämpande samt ett par piller för att mildra magkattaren som ännu inte hunnit bli ett magsår.
 
Därefter när nattpersonalen har lämnat sin morgonrapport till dagens personal är det dags för frukost ute i matsalen där det serveras bröd, pålägg, drycker, gröt, fil, mm som är upplagt fint på skänkarna. Från lugnet som infinner sig när man är bland de första som kommer upp till frukosten till vimlet när morgonpersonalen kommer för att sätta sig ned och äta frukost med patienterna (och ibland, bara med varandra) för att sedan skringras och återgå till sina uppgifter.
 
Medan andra patienter antar sig sina morgonbestyr och gör sig klara inför en ny dag, går jag allt som oftast tillbaka till mitt rum som numera är rum 34, och drar täcket över huvudet och somnar om en stund till innan det är dags att ta tag i verkligheten som dagen har att erbjuda.
 
Tiden börjar gå mot lunch, och patienterna samlas runt de olika matborden för att äta, men framförallt för kaffet som severas efteråt. Då jag sällan äter mat är min lunchtid oväsentlig, men jag glädjer mig åt att det finns var choklad att hämta. Det brukar oftast min lunch bestå av.
 
Dagarna brukar oftast bestå av KBT terapin som ligger på våningen ovanför, och när det är dags för en av veckans samtal trippar jag till övervåningen, hämtar en kopp choklad och smyger in till terapeuten och slår mig ner i den redan uppvärmda fotöljen som någon annan före mig har suttit i.
 
I 1 timme pratar vi om olika saker som rör och berör mig. Vi kan pendla mellan skratt och gråt. Allvar och skämt. Men framförallt går jag därifrån nöjd över samtalets gång, även om det många gånger svider och klöser inombords av att tala om måendet och faktorer kring det.
 
Eftersom jag inte är tvångsvårdad (förutom var och varannan dag då jag blir bältad och det krävs ett vårdintyg) och inte har några restriktioner så kan jag komma och gå nästan precis som jag vill. Det är värre för rökarna som kräver att personal ska följa med ut eftersom de inte får gå ut på egen hand, då de har uppsatta röktider att följa. Om jag minns rätt är röktiderna 1 gång i timmen.
 
Tiden går, även om det känns som den står stilla eller till och med går baklänges. För att fördriva tid sitter rökarna ute i korridoren och inväntar hoppfullt på personal att få med sig ut på röktiden. Vi andra spelar spel, sover eller tittar på tv. Personalen är utspridda lite varstans. I personalrummet, köket eller receptionen, Sjuksköterskorna i läkemedelsrummet,  läkarna på sin läkarexpedition eller i samtal, avdelningschefen inne på sitt kontor, avdelningens kurator i sitt rum ovanför avdelningen. Och om man har tur finns det någon vänlig skötare att fråga om hjälp om det är något man behöver.
 
På eftermiddagen när dagpersonalen rapporterat vidare till kvällspersonalen som är på plats, så är det dags för eftermiddagsfikat och då brukar det vara lugn stämning på avdelningen. Många har blivit utskrivna, medan andra är på permissioner. Där serveras olika drycker samt kakor och ibland TILL OCH MED BULLAR - hör och häpna.
 
Det dröjer inte lång tid innan det är dags för nästa matintag och det är ungerfär som en repris av lunchen. Matsalen är i alla fall oftast fylld när det är middag.
 
Kvällsfikat infinner sig kl 19:00 och om jag har haft tur har jag hunnit med en permission under dagen, eller kanske till och med tvättat om jag av något skäl valt att stanna kvar en hel dag på den händelserika avdelningen. Kvällsfikat består av olika sorters bröd samt drycker som kaffe och tea. Det är oftast en mysfaktor runt kvällsfikat. De flesta har varvat ner efter dagen, och sitter och småpratar med varandra om sina erfarenheter kring mediciner, eller något helt annat.
 
Klockan 20:00 delas kvällsmedicinen ut och sjuksköterskerna går runt med sina medicinbrickor och vi ser på dem med trånande ögon. Längtan efter mediciner på avdelningen är som guld. Kanske för att det inte finns något annat att göra än att lätta in i en dimma.
 
Istället för nattmedicinen som delas ut kl 22:00 får jag all medicin kl 20 just för att inte få den där känslan av att vara bakfull dagen efter. Så min kväll avslutas oftast då jag somnar strax innan kl ens har hunnit slagit 21.
 
Nattpersonalen kommer innan nattmedicinerna är utdelade och får rapport från kvällens personal.
 
Korridorerna ekar tomt allt eftersom, och lugnet infinner sig på avdelningen som gör sig redo för en ny m
morgondag.
 
. När jag läser igenom mitt inlägg förvånas jag inte över att de flesta patienter inklusive mig själv går upp i vikt av att vara inlagd, så många tillfällen att äta medan så få tillfällen till att röra på sig finns.
 
Jag utelämnade också hur olika patienter är, just för att den ena dagen aldrig är densamma som en annan helt beroende på vilka patienter som är inlagda. Ibland går överfallslarmet flera gånger om dagen, patienter sitter och pratar med sig själva, medan andra är så pass friska att de kan ha en dialog med någon annan.

Ett klokt citat

"Om man tänker som man alltid tänkt
kommer man att göra som man alltid har gjort
och då kommer det att bli som det alltid har varit."

Framsteg, motgång, bakslag.

Befinner mig på avdelningen där jag har spenderat tiden sedan igår. Den avbrutna nattpermissionen var uppskattad av personalen eftersom de visste att jag mådde sämre igår.
 
MEN, den inplanerade middagen med mina fina vänner blev i alla fall av. Vi invigde mitt nygamla matsalsbord och hade det väldigt trevligt både under matlagningen liksom under middagen. Synd är det bara att det är någonting som ska ligga och gnaga inombords och göra mig otillräcklig när jag som mest vill delta i något.
 
Så mellan varven med vännerna på besök fick jag smyga undan för att ringa polisen för min lillebrors del, eftersom  han är labil och inte kan göra mycket åt saken på egen hand. Efter att ha spenderat tiden med att prata med olika myndigheter som varade till jag var tillbaka på avdelningen, så kände jag mig bara så fruktansvärt ångestfylld och gjorde vad jag gör som bäst - intoxíkerar mig.
 
Det var ingen bra lösning och gav inte heller någon önskad effekt eftersom min kropp är så tillvand med olika substanser. Och ångesten försvann inte den heller.
 
Men om man bortser från motgångar och bakslag och istället lägger fokus på det positiva så hade jag en underbar kväll med underbara vänner.

Dagens

 
 
De privata bilderna som jag lägger ut på min blogg får ej kopieras utan tillåtelse.

Hej, bältet.

Ömheten och blåmärkena över kroppen bevittnar gårdagens bältning. Någonting gick väldigt snett och inom loppet av en kort stund låg jag fastspänd i bältessängen, panikslagen. Tårarna kändes som om de aldrig skulle ta slut och paniken som kröp i mig gav mig svårigheter att andas.
 
Trots det stora antalet med lugnande mediciner lyckades jag inte hålla mig ifrån utbrottet och självskadeimpulserna. Jag gick ut på balkongen på avdelningen för att ta luft, och där jag stod i mörkret kunde jag inte hindra tårarna från att falla. Men eftersom jag saknar tryggheten inombords att vända mig till så sökte jag självklart efter den enda riktiga tryggheten jag har erfarenhet av, och det var från KBT teamet på kliniken jag förr vårdades på. Men eftersom det blev ett abrupt och olyckligt avslut på det historien så gav det mig ännu fler tårar att fälla. Tårar av saknaden efter trygghet. En obehagskänsla steg i kroppen och jag tycktes inte kontrollera den så väl. Istället åkte stolar i fönterväggen, och överfallslarmet gick och personal tillkallades medan de skrev vårdintyg på mig för att kunna ha rätten till att bälta mig.
 
Efter dagens läkarsamtal skrev överläkaren av vårdintyget eftersom jag fungerar bäst när jag vårdas utan tvång. Antalet ångestdämpande tabletter (zyprexa) ökades, och restenrande mediciner fick stå kvar eftersom vi är i full gång med att trappa ned en antidepressiv medicin som faktiskt kan vara skälet till gårkvällens drama.

Where...

 

Motstånd.

Det är sen kväll och för mig nästan natt. Men mysfaktorn här hemma är hög och jag faktiskt inte vill gå och lägga mig än. Vill bevara lugnet just här och nu, innan jag lägger mig med mardrömmar och stressade uppvaknanden.
 
 Mardrömmar är tydligen något som hänger med ganska regelbundet nu. Det är PTSD drömmar. Alltså drömmar om bältning, LPT, poliser, flykter, och allt annat som min PTSD består av.
 
Men jag gör motstånd. Försöker med mindfulness när det skaver som mest. Det känns tryggt att somna hemma men otryggt att vakna upp så många gånger under natten med ett ryck och oro i kroppen.
 
Nog om det. Här och nu, vill jag bara leva i nuet och känna tryggheten och lugnet som har infunnit sig. Kryper upp med pyjamasen i högsta hugg i favoritfotöljen och landar framför en mysig film medan mina målade stolar får stå och torka.
 
Gott natt, vänner.

Trubbel med problemfamiljen.

Det vore så underbart att någon gång få skriva ner på tangenterna hur bra jag har det och hur bra jag mår. Men så är sällan fallet. Men om man bortser från familjen och deras besvikelse på mig hur jag än beter mig, vilket blev ganska uppenbart under dagens samtal med dem, så har jag ändå haft en helg som varit hyfsad.
 
En underbar kväll spenderades i alla fall på bio med vänner, och jag hade nästan glömt bort hur fint det kan vara att omge sig av människor man tycker om och kan ha det genuint bra med. Jag lutade min axel mot min vän under bion och kände total trygghet. Det är vänner som jag har känt under många års tid, och som vet hur jag är - brister som positiva egenskaper. Jag får påminna mig själv ibland att jag inte behöver ha en fasad uppe som blockerar mitt riktiga jag när vi umgås, men det är en sådan ful ovana och lätt att gömma sig bakom när livet skaver som allra mest.
 
Permissionen har hållit i sig sedan i fredags och jag har hanterat det på mitt sätt. Jag har spenderat tiden med att måla och måla tills jag inte orkat mer. Men det har varit bra för mig. Igår kväll fick jag ett oroande samtal dock, som väckte mig ur min harmoni och kastade mig tillbaka in verkligheten igen. Med tårar längs kinderna och gråten i halsen tvingade jag mig själv att ringa polisen i staden min lillebror befinner sig och uttrycka min oro över hans instabilitet. Han lider inte av någon psykisk ohälsa, men har diagnosen ADHD. Under månaderna som han har spenderat utanför fängelseväggarna har han omgett sig av trubbel. Trubbel som börjar bli mer än allvar och ytters oroande för omgivningen, och oerhört smärtsamt att vara närstående och se sin lillebror sakta men säkert ta livet av sig själv.
 
Trots stödet jag fick av min fina storasyster höll inte mamma med om att jag hade gjort rätt i att ringa polisen. Istället blev hon arg på mig och kastade ur sig allt möjligt som kom i hennes väg. Hon hävdade att jag hade gjort fel och att hon a l d r i g får må dåligt och att andra aldrig tillåter henne att få må dåligt. Hon gapade efter bråk och min defensiva sida tog vid och jag harklade ur mig att jag blev väldigt förvånad över hennes påstående om att hon aldrig får må dåligt när hon har spelat ett offer i hela sitt liv och trivs i den rollen. Hon blev så upprörd när jag försökte förklara för henne att vi andra inblandade i familjen också mår dåligt över hur min lillebror lever nu, och att hon inte är ensam. Det var droppen för henne. Men gränsen var även nådd för mig och jag kunde inte låta bli att påpeka att hon klagade över sitt mående när jag berättade för henne om mitt senaste väldigt allvarliga suicidförsök.
 
Egentligen är det slöseri med energi eftersom hon alltid kommer att vara som hon alltid har varit. På många sätt är hon en fin människa, men det är så mycket med henne jag inte kan hantera eller acceptera. Hon sårar oss så mycket och har alltid gjort det, vilket har fått konsekvenser för oss alla barn. Hon gör mig så ledsen ibland, trots att jag inte borde förvänta mig något annat av henne.
 

Före och efterbilder

Igår startade jag ett projekt här hemma som jag länge gått och tänkt göra eftersom jag inte varit nöjd med mitt matsalsbord som inte alls passar in i resten av inredningen. Nu är jag nästan färdig och här är före och efter bilderna.
 
 
 

Ytligt, i brist på annat.

Min fundering till er är om ni vill att jag uppdaterar kategorin "Ytligt, i brist på annat" oftare. Kanske som kontrast till det mörka och negativa i livet. Är kategorin något ni uppskattade när jag publicerade inlägg, även om de blivit få?

Mitt liv

Det är knappt så jag står ut med tomhetskänslan. Att först få förhoppningar som sedan blir krossade inom 5 minuter. Det är mitt eget fel att jag leker den här seriösa leken där jag aldrig vet hur det kommer att sluta. Men något inom mig hoppas alltid på att det ska innebära en ny tid, en ny vändning, ett annat liv - ett bättre liv.
 
-
 
För knappt en vecka sedan stod jag omsorgsfullt gömd vid tågspåret i väntan på att rätt spår skulle avsluta det onödiga lidandet. Medan jag stod där kom jag till insikt med vad jag faktiskt stod och väntade på. Jag, en 24åring med allvarliga suicidtankar och planer, inlagd på en slutenvårdspsykiatrisk avdelning, men "med förutsättningarna att klara sig bra i livet i framtiden och en stor potential till att bli och göra vad hon vill."
 
För 5 år sedan hade ingen kunnat få mig att tro på att det var det här livet som väntade mig. Att jag skulle skada mig, äta så många tabletter om dagen att jag knappt minns vad jag heter. Att jag skulle vara inlagd på en psykiatrisk klinik och behandlas för depression, svår ångest med oro och posttraumatiskt stressyndrom med en lång rad av allvarliga självmordsförsök bakom mig. Att jag är så rädd för relationer att jag inte kan ha någon. och att jag inte längre skulle studera mot mitt mål som socionom samtidigt som jag jobbade vid sidan om som personlig assistent, ett givande arbete i mötet med andra människor som har stött på andra svårigheter i livet i form av fysiska sjukdomar. Att jag skulle spendera mer på sjukhus än i mitt eget hem där den enda platsen jag kan vara mig själv på finns.
 

Ja jäklarns vad bra det känns

Det känns som om verkligheten tar ett fast tag i mig, kastar mig ner på marken, och spottar mig rakt i ansiktet.
 
Hur jag än vrider och vänder på allt så blir det fel. Mediciner, permissioner, möten. För att inte tala om relationer, ångest & oro, och sömnen.
 
Jag har inte tagit väl hand om mig själv nu, och därför har jag spenderat tiden med att vårdats på sjukhus för överdoser, och sedan under LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård) på avdelningen, för ja, jag mår inte bra helt enkelt.
 
Det känns som om hoppet rinner ur mig och jag inte har någon framtidstro. Det känns som om jag möter hinder åt vilket håll jag än vänder mig.
 
Jag vårdas inte längre under LPT och vi håller på och sätter ut mediciner i en fastligt nedsänkt fart för att få ordning på mitt mående. Lamotrigin höjer vi ytterligare och hoppas på en positiv effekt. Det är fler permissioner hemma och jag åker till avdelningen dagligen för olika möten och hämtning av mediciner. Dessutom går jag numera hos en sjukgymnast för min rygg och nacke som jag tillfogade skada i suicidförsöket.
 
Yes, livet rullar på och ja jäklarns vad bra det känns..
 
 
 

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0