STEGVIST

OM LIVET MED PSYKISK OHÄLSA OCH OM VÄGEN UR DEN.

♦ Guldkornen i livet, ♦ Livet och vardagen Permalink0
Jag ser fram emot nattens permission men är också orolig och ängslig över hur det ska gå - trots att jag inte sover ensam hemma. Den här nyfunna rädslan retar mig ordentligt då jag alltid sett fram emot att få komma hem, om så bara för en stund. Men nu, nu ser jag det som en utmaning eller kanske till och med som ett hinder att ta sig över.
 
Rädslan för att ångestens klor ska etsa sig fast i väggarna hemma gör mig livrädd. Mitt hem är min fristad och den enda platsen där lugnet fanns när alla andra platser var upptagna.
 
Men min älskade syster sitter i skrivandets stund på tåget och kommer att spendera helgen hemma hos mig, där hennes rosa morgonrock som hon fick av mig för några jular sedan hänger prydligt och väntar. Precis som det gjorde hemma hos stödfamiljen varannan helg när vi kom dit.
 
Mitt hem kommer alltid också att vara hennes hem. Hon har bott med mig förr och jag hoppas att hon alltid kommer känna av tryggheten i mitt hem.

Nätverksmöte

♦ Psykiatrin Permalink1
Det går inte att komma ifrån att tröttheten är som mest påtaglig nu. Kanske har det inte bara med den nya antidepressiva medicinen att göra, utan också utmattningen och oron för min familj, och de intensiva samtalen med polis och socialtjänst med allt vad det innebär.
 
Det känns långt ifrån OK nu och den här veckan har jag mest krupit under landstingstäcket så ofta och så länge jag kunnat. Tisdagens nätverksmöte med överläkaren, två kontaktpersoner och terapeuten blev inte som jag hoppats på då det enda mina tankar cirkulerade kring var hur min lillebror mår och vad han har för sig. Mötet gick med andra ord så illa det kunde, och ja, jag kanske skäms lite över mitt dåliga humör men försvarar mig med att det inte blev bättre av kontaktpersonens provokation.

Kontakta mig?

♦ Ytligt, i brist på annat. Permalink0
stegvist@live.se
Till top