Bloggproblem

Nu är äntligen min blogg uppdaterad. Men det är fortfarande problem med att se bloggen om man inte har rätt webbläsare. Har ni också upplevt problemet?

Självförakt

Det går inte att bortse ifrån att känslorna är starka nu och att jag inte riktigt kan lita på att jag gör de rätta valen. Men jag vill heller inte gömma mig under täcket på avdelningen och fortsätta definiera mig själv som ett för svårt psykfall som ingen hittills har lyckat sig på.
 
Ju fler besök hos terapeuten desto mer inser jag styrkan i mitt självförakt. Att jag ser mig själv som en hemsk människa är inget jag går och grunnar över dagligen. Nej, för det sitter redan med ett fast tag i mig, så jag behöver aldrig reflektera över det. Jag utgår ifrån att jag är sämst - vad det än gäller.
 
Mitt självförakt förgör mig.

Rädsla

Jag befinner mig på botten just nu, och suicidtankarna och planerna är så aktuella de bara kan bli. Jag orkar inte längre välja alternativa tankar i sann KBTanda. Det känns som om jag får klamra mig fast vid livet för att hålla mig kvar på ytan. För min existens överhuvudtaget.
 
Det gör ont i mig att jag inte ens genuint kan glädjas med mina bästa vänner över vad som händer i deras liv eftersom jag blir påmind om hur många steg jag har framför mig innan mitt liv når något som ens ska likna något av kvalitet.
 
En nattpermission är inplanerad och här sitter jag nu i min favoritfåtölj och skriver ner mina tyngsta tankar och känslor. Men landstingssängen och avdelningen får nog stå till godo även inatt.
 
Jag är rädd.
Rädd för att jag inte kan räkna med mig själv längre.
Rädd för mina tankar och känslor.
Rädd för min impulsivitet.
Rädd för min oförutsägbarhet.
Rädd för mig själv.
 
 

Idag

Om man bortser ifrån en del otur idag, så går det ändå bra att säga att dagen och kvällen hittills har varit kanon. Ångesten har bara skavt lite idag men botades snart med Olanzapin. Helst hade jag föredragit en kvällspromenad istället för att vika tvätt. Men ibland kan jag ändå finna ro i att pyssla med sådant som att diska eller vika tvätt, eller också att städa och sortera kläder ur garderober, eller kategorisera viktiga dokument. För någonstans mitt upp i allt hinner jag tänka på mycket, vilket också kan vara nästintill förödande om ångesten tar överhanden - men  det kan också hjälpa mig att analysera och välja alternativa tankar. Jag ger mig själv tiden när jag är upptagen med dessa saker. Annars lider jag bara av inre stress som orsakar en hel del ångest.
 
Må gott & sov gott!

Nacke och rygg

Eftersom nacke och rygg fortfarande stiger i graden av smärta och strålar ner och ut mot benen så var dagens besök hos sjukgymnasten väldigt nödvändig. Där gjorde vi olika övningar samtidigt som jag fick förklaringar på varför jag har haft andningssvårigheter. Men trots att ryggen knakade hit och dit och det kändes skönt, så försvann tyvärr inte den värsta smärtan, så jag hoppas på att få lite starkare smärtstiliande under de närmsta dagarna, så att jag kan fungera utan att falla till marken i stunderna då smärtan blir värre.
 
Idag är det nattpermission nummer 2 för den här veckan. Förra natten hemma gav ingen sömn alls, och jag var smått (eller kanske mycket) manisk, som jag alltid blir när jag inte får någon sömn. Men som alltid så vänder de också och under dagen känns det mesta tungt och känsligt. Men jag fick åtminstone min lägenhet storstädad, tvätten ren, småfel i lägenheten lagade, och en shoppingrunda avklarad.
 
Kvällen känns lång eftersom jag redan gäspar och jag hoppas innerligt att sömnen ger med sig inatt så att jag inte är tvungen att ställa in arbetsterapin imorgon, som jag faktiskt ser fram emot.
 
 

En ny morgondag

Lördagens bakslag förde med sig ytterligere tankar på misslyckande och uppgivenhet, vilket i sin tur resulterade i ännu ett bakslag i form av en intox.
 
Dagen började med att kännas tung efter helgens motgångar, men jag valde att sätta min fot framför den andra och styra stegen mot arbetsterapin där jag skulle infinna mig på matlagningskurs under förmiddagen. Dock hann jag bara dit för att återvända till avdelningen igen. Nattpermissionen som bestod av en mindre intoxiering hängde kvar som ett moln över mig, och även om jag försökte glömma och gå vidare genom att vara på arbetsterapin så märkte jag att mitt humör låg och skrapade på botten och mitt mående inte var att skryta med.
 
Väl tillbaka på avdelningen möttes jag till min stora förvåning av två ur KBT teamet på kliniken jag vårdades på i en annan stad. Den kliniken som får mina ögon att tåras av sorg och saknad - men framförallt besvikelse. Jag kunde inte se på dom. Mina ben vek sig och jag var på väg att fallla  till marken. Jag förklarade för dem att jag gråter efter dem varje dag och att ett avslut vore på sin plats, för att åtminstone jag ska kunna gå vidare. Men jag möttes mer av en artig kyla och ett motstånd.
 
Efter det trodde jag inte att jag skulle ta mig igenom den här dagen. Dagens samtal hos terapeuten avslutades efter att mindre än halva tiden gått för att jag var så inåtbunden och inte ville föra något samtal just där och då. Känslorna tog över och jag kunde inte hantera dem, än mindre uttrycka dem i ord. Efter höga doser av lugnande somnade jag under landstingsfilten och sov i några timmar, och när jag vaknade upp igen var jag redo att ta nya tag och åka hem för en nattpermission.
 
Klockan är inte alls mycket, men jag väljer att krypa ner och besöka sömnens dimma för att samla kraft inför en ny morgondag.

Eländes elände

Eftersom datorn fick följa med i väskan tillbaka till avdelningen har jag haft mycket tid att spendera framför den. Därav klara förbättringar av bloggens design?
 
Kroppen får lida mycket efter mitt senaste suicidförsök och idag har nacke och rygg varit stela och jag har mått illa och spenderat tiden mestadels på toaletten.
 
Ångesten kryper mig lite för nära, men jag tror att jag kan avleda den genom att distrahera mig med annat. Kanske vore en stödvila på plats. Vågar ändå inte lämna sängen eftersom mina ben viker sig och jag ramlar ihop i mina försök att förflytta mig. Lite tragikomiskt hade ändå jag och personalen åt mitt elände, och ibland måste man faktiskt skratta mellan tårarna.
 
Terapisamtalet gick bra och mellan varven hade vi roligt åt bristerna i vården, samtidigt som det inte gick att undvika terapeutens förbryllade ansiktsuttryck när jag berättade vad som försigår på avdelningen nedanför hennes kontor.

Livet innanför och utanför

Tillbaka på avdelningen efter två nätter hemma. Äntligen sover jag i min säng igen och känner mig trygg där, istället för att somna av ljudets trygghet av teven i soffan. Sömnen blir helt annorlunda, och även om jag vaknar och är orolig i själen, så vågar jag somna om ibland, och ibland är bättre än aldrig.
 
Om knappt en timme är det dags för dagens terapisamtal, och det finns mycket positivt att dela med sig av till terapeuten, men också tankar och funderingar som cirkulerar.
 
Jag försöker bli mer medveten om mitt beteendemönster och hur jag hanterar olika svårigheter. Idag på väg till bussen när tankarna på något obehagligt dök upp, kom jag på mig själv med att för några sekunde blunda hårt och känna oro. Jag försökte reflektera över det och funderade över om jag gör så ofta. Det förde ändå något gott med sig eftersom jag fick möjlighet till att reflektera över mitt sätt att hantera plötsliga minnesbilder. Vanligtvis kastar jag mig in i medicinskåpet letandes efter något lugnande att sudda ut tankarna med,
 
Förhoppningsvis märker ni att uppdateringarna börjar bli lite tätare och att ni kikar in lite oftare. Jag ska försöka uppdatera med jämna mellanrum så att ni också får ta del av vården på avdelningen, och livet utanför.

Det gör för ont.

Jag känner mig aningen förvirrad på livet, på kärlek, vänskap, och livsval. När döden smeker ens kind kanske mina tankar och funderingar inte verkar så konstiga ändå.
 
Det var trots allt väldigt nära, och även om jag berättar om händelseförloppet för min terapeut utan att våga känna efter medan hennes ögon tåras och hon känner att det är en sådan tragisk utväg för en sådan ung människa som har hela livet framför sig. Något jag själv inte vågar känna, hur mycket jag än känner efter. Det gör för ont.
 
Egentligen kan funderingarna och mina reflektioner vänta till en annan dag. För ikväll, just här och nu, vill jag bara vara, och känna mig nöjd med nutid och den känsla av välbehag jag bär med mig.

För det är vad som räknas

Dagarna, veckorna, som har passerat har präglats av handräckning av polisen, bältessängen, LPT och allvarligt sucicidförsök.
 
Det har varit tumultartat och en oerhörd svår tid att gå igenom. Först nu känner jag mig redo att ta mig i kragen (inte den riktiga halskragen som numera pryder min hals. Haha!) och längtar efter att få ta tag i vardagen, arbetsterapin och träningen igen, så fort jag får tillåtelse att fungera utan halskragen.
 
Det känns fortfarande surrealistiskt att tänka tillbaka på kvällen då suicidförsöket inträffade. Delvis var jag medvetslös och minns bara små fragment av ambulanspersonal, nålar och andningshjälp. Vaknade sedan upp på intensiven och kunde inte tala. Hela händelsen var obehaglig och kommer att ta mycket tid att återhämta mig med hjälp av terapin.
 
Jag kan inte förstå att jag sitter hemma efter min nattpermission efter allt som har hänt. Men det känns bra i kropp och knopp och det är väl vad som räknas egentligen?

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0