Valborg
Apr. 30, 2013
Pain - inside and out.Självtröst
Det liksom gnager i magen och skaver i hjärtat av oro och ångest. En natt på avdelningen var planerad men blev inte av, av olika skäl.Istället får medicinerna flöda fritt i kroppen och lindra och trösta mig så gott det går. För tröstas, det behöver jag. Dåligt. Jag mår dåligt. Tänk att något så simpelt kan vara så svårt att uttrycka.Död?
Förra veckan hade vi ett uppföljningsmöte hos terapeuten med en psykolog från teamet som gjorde händelseanalysen/ärendeanalysen. De som skiljer de åt är att den ena inriktar sig på själva händelsen i detalj, och den andra kring hur vårdsituationen sett ut. Om jag förstått det rätt.
Vad som skulle vara det ena blev både det ena och det andra eftersom de blev känslomässigt berörda av analysen, vilken man kunde se på upplägget på uppföljningen då det knappt gick att skilja analyserna åt.
Det har vidtagits många åtgärder kring ärendet, och många verksamhetsfrågor så som suicidprevention har prioriterade.
Det var en känslomässigt laddad timme när de noggrant gick igenom vad som hänt dagar före och under och efter suicidförsöket. Men det var inte förrän hon nämnde att de försökt återuppliva mig som jag inte kunde hålla gråten tillbaka.
Återupplivat mig... Var jag död? Var jag så nära döden att jag kunde kännas vid den? Var någonstans var jag?
Det orsakar mig outhärdlig smärta att tänka på.
Stegvist
Dagarna passerar, och ibland i en faslig fart. De senaste två veckorna har jag medvetet aktiverat mig för att få ha kvar min plats i min DBT. Ur deras perspektiv blev jag allt sämre, och därefter mer passiv. Kanske håller jag med, kanske vet jag att dem hade rätt. Men jag förmådde mig inte att göra annat än att överleva stunden just då. Sängen på psyk var min tryggaste plats. Och en del dagar är den fortfarande det.
Det var drygt en vecka sedan jag sov på avdelningen eftersom jag har haft nattpermissioner, som jag till viss del har spenderat hemma, men också hos min bästa vän. Även där kan jag känna mig trygg, vilket är en bedrift eftersom jag sällan känner trygghet någonstans.
Jag vet inte hur den kommande veckan ser ut, om jag blir utskriven eller får fortsatta permissioner frånn avdelningen. Just nu känns situationen bra som den är, att veta att jag kan åka dit om ångesten blir för smärtsam att hantera på egen hand, men att vara därifrån så ofta jag kan.
Jag kommer att fortsätta gå i terapi och ska snart förnya mitt DBT-kontrakt. Arbetsterapin har jag gjort till en prioritet att gå till två gånger i veckan, vare sig jag vill eller inte. Ett gymkort kommer även att införskaffas inom kort.
Det viktigaste nu trots allt, är att inte vara för aktiv. Istället för att ta otaliga trappsteg i taget så måste måste måste jag med den ena foten framför den andra, sakta men säkert försöka att ta det stegvist. Det är en svår balansgång att inte ta mig an hela världen på en och samma gång när jag väl tagit fart..
Ännu ett steg i rätt riktning.
Att vakna mitt i natten av outhärdliga magsmärtor känns ganska frustrerande. Men samtidigt konstaterar jag att jag klarat av ännu en natt från avdelningen och utan sällskap.Tabletter
Överlevnad
Sömn, tack!
Medveten närvaro hela dagen lång
Aktivitet
Gåta
Stolthet
Medveten
Det räcker inte
PTSD på hög nivå.
Beteendeaktivering
Apr. 05, 2013
A moment of clarity. A picture of not.
Mys i solen
Hemuppgift
Tårar
Ångest
Framtidstro
Det är ingen höjdare att vakna upp av otrevliga och ack så verklighetstrogna drömmar. Hela kroppen skakade och det lugnet var svårt att finna efter det.
Ångesten ligger och river inuti. Hopplösheten är stark, livsgnistan svag, och sorgen brutal. Trots att jag har framtidsdrömmar är det svårt, nästintill omöjligt, att se att dem någonsin kommer att förverkligas. Jag tror inte på mig själv tillräckligt för det och är helt övertygad om att jag inte har potential eller resurser för att nå mina mål i livet. Förr var mina mål min drivkraft, vad består då nu?
Depression
Det här med att aktivera sig för att inte föda depressionen är en konst, framförallt när man är på en låst avdelning. Nu har jag haft turen att för tredje dagen i rad bli beviljad utgång. När solen skiner längtar jag ut mer än någonsin och inte heller är det fy och skam att solen är bra för kropp och knopp.
Under det korta avstämningssamtalet med min läkare idag var jag fullt fokuserad på att diskutera utgång och glömde helt bort att jag borde föra min depression på tal för att få någon slags vårdplan. Just nu kretsar allt kring suicidtankarna, och det är väl det som fokusen bör ligga på. Men kanske är det bra att veta vad som är den underliggande faktorn till tankarna. Jag är fullt övertygad om att det är en depression liksom personalen här är. Det som gäller nu är ju att försöka att aktivera mig för att undvika att falla lika djupt som tidigare då jag inte gjort annat än att sova eller ligga under täcket och gråta hela dagarna, för att sedan ta det till nästa steg och dra det till sin spets genom suicidförsök.
Rätt medicinering, lämplig behandling, och lagom aktivitet är det optimala för att åtminstone i mitt fall få depressionen att inte ta över.
