Valborg

Apr. 30, 2013


Pain - inside and out.

Självtröst


Det liksom gnager i magen och skaver i hjärtat av oro och ångest. En natt på avdelningen var planerad men blev inte av, av olika skäl.

Istället får medicinerna flöda fritt i kroppen och lindra och trösta mig så gott det går. För tröstas, det behöver jag. Dåligt. Jag mår dåligt. Tänk att något så simpelt kan vara så svårt att uttrycka.

Död?

Förra veckan hade vi ett uppföljningsmöte hos terapeuten med en psykolog från teamet som gjorde händelseanalysen/ärendeanalysen. De som skiljer de åt är att den ena inriktar sig på själva händelsen i detalj, och den andra kring hur vårdsituationen sett ut. Om jag förstått det rätt.
 
Vad som skulle vara det ena blev både det ena och det andra eftersom de blev känslomässigt berörda av analysen, vilken man kunde se på upplägget på uppföljningen då det knappt gick att skilja analyserna åt.
 
Det har vidtagits många åtgärder kring ärendet, och många verksamhetsfrågor så som suicidprevention har prioriterade.
 
Det var en känslomässigt laddad timme när de noggrant gick igenom vad som hänt dagar före och under och efter suicidförsöket. Men det var inte förrän hon nämnde att de försökt återuppliva mig som jag inte kunde hålla gråten tillbaka.
 
Återupplivat mig... Var jag död? Var jag så nära döden att jag kunde kännas vid den? Var någonstans var jag?
Det orsakar mig outhärdlig smärta att tänka på.
 
 

Stegvist

Dagarna passerar, och ibland i en faslig fart. De senaste två veckorna har jag medvetet aktiverat mig för att få ha kvar min plats i min DBT. Ur deras perspektiv blev jag allt sämre, och därefter mer passiv. Kanske håller jag med, kanske vet jag att dem hade rätt. Men jag förmådde mig inte att göra annat än att överleva stunden just då. Sängen på psyk var min tryggaste plats. Och en del dagar är den fortfarande det.
 
Det var drygt en vecka sedan jag sov på avdelningen eftersom jag har haft nattpermissioner, som jag till viss del har spenderat hemma, men också hos min bästa vän. Även där kan jag känna mig trygg, vilket är en bedrift eftersom jag sällan känner trygghet någonstans.
 
Jag vet inte hur den kommande veckan ser ut, om jag blir utskriven eller får fortsatta permissioner frånn avdelningen. Just nu känns situationen bra som den är, att veta att jag kan åka dit om ångesten blir för smärtsam att hantera på egen hand, men att vara därifrån så ofta jag kan.
 
Jag kommer att fortsätta gå i terapi och ska snart förnya mitt DBT-kontrakt. Arbetsterapin har jag gjort till en prioritet att gå till två gånger i veckan, vare sig jag vill eller inte. Ett gymkort kommer även att införskaffas inom kort.
 
Det viktigaste nu trots allt, är att inte vara för aktiv. Istället för att ta otaliga trappsteg i taget så måste måste måste jag med den ena foten framför den andra, sakta men säkert försöka att ta det stegvist. Det är en svår balansgång att inte ta mig an hela världen på en och samma gång när jag väl tagit fart..

Ännu ett steg i rätt riktning.


Att vakna mitt i natten av outhärdliga magsmärtor känns ganska frustrerande. Men samtidigt konstaterar jag att jag klarat av ännu en natt från avdelningen och utan sällskap.

Tabletter

Jag har låtit alltför mycket medicin cirkulerat i min kropp under helgen, och det känns. Det är inte bara besvikelsen över att mina DBT-färdigheter inte räckte till, utan också ångesten som uppstår när kemikalierna lämnar kroppen. Den ångesten som är betydligt värre än den man kände innan de små pillren slinker ner med ett glas vatten.

Kort och gott - inte värt det för fem öre.

Överlevnad

De senaste dagarna har jag haft nattpermissioner, som har gått superbra. Visst rev ångesten inombords ibland men som ändå var hanterbar.

Jag känner mig dock väldiht rastlös numera. Kan inte stå sitta eller ligga stilla. Dessutom är jag lätretlig och får anstränga mig för att hålla tålamodet i styr.

Men, det viktigaste är att jag är vid liv. Överlevnadsstrategin är att ta en minut i taget.

Sömn, tack!

Sömnen vill inte infinna sig riktigt än, men nu får jag tillfälle att träna på mitt dåliga tålamod.

Medveten närvaro hela dagen lång

Det kostar att ligga på topp skulle jag vilja påstå.

Det var den andra och sista dagen för den här veckan på arbetpraktiken och jag klarade timmarna ut. Vill faktiskt ge mig själv en klapp på axeln för det, vilket man kan säga att jag gjorde med ett besök hos frisören, lite shopping och ännu en nattpermission.

Tröttheten är påträngande och jag kryper till kojs och hoppas på att få somna mycket tidigare än föregående natt.

Sov gott, dröm sött.

Aktivitet

Eftersom det är onsdag och kvällen lider mot sitt slut, kan jag känna mig nöjd med den gångna dagen som jag delvis spenderat på arbetspraktiken för första gången på länge (utan ångestklumpar i magtrakten) och som sedan följdes av ett oinbokat samtal med terapeuten. Dagen avslutades med en spontan nattpermission som hittills gått utmärkt om man bortser ifrån en del PTSD-symptom under kvällen.

Nu känns det dock som om ögonen vill blunda några timmar, och kropp och knopp vila upp sig inför morgondagen.

Sov gott, vänner.

Gåta

Hur kan 25 st Zopiklon försvinna från ett låst läkemedelsrum?

Stolthet

Ett uns av stolhet cirkulerade i min kropp under morgonen när jag insåg att jag faktiskt klarat av en nattpermission hemma. Ren och skär lycka var vad det var.

Medveten

Jag har svårigheter med att finna acceptans efter onsdagens terapisamtal där jag upplevde det som att hela samtalet handlade om att poängtera att mitt liv inte är av kvalitet. Jag är fullt medveten om att det brister i min vardag och att jag har svårt att upprätthålla något som varar utan att det raseras. Men på sistone har jag inte haft något annat till övers än min överlevnad att kämpa för.

Det räcker inte

Det har varit och är fortfarande en jobbig period. Kanske nu om än sämre.

Det är oklart om jag kommer att fortsätta i DBT-terapi framöver. Min prestation har inte varit tillräcklig och är ifrågasatt av teamet. Jag vet inte vad mer som krävs av mig för att det ska fungera framöver mer än att min passitivitet måste minska.

Jag gör så gott jag kan, men det räcker inte.

PTSD på hög nivå.

Beteendeaktivering

Apr. 05, 2013

A moment of clarity. A picture of not.

Mys i solen

Solen - Den bästa kuren mot depression.

Hemuppgift

Tårar

Det är svårt att hålla självskadetankarna borta nu när ångesten är så påtaglig.

Jag gråter inombords. Det gör för ont. Men inga tårar tillsynes på utsidan. Ena perioden gråter jag för allt och ingenting, och i den andra så förmår jag mig inte att gråta alls.

Ångest

Framtidstro

Det är ingen höjdare att vakna upp av otrevliga och ack så verklighetstrogna drömmar. Hela kroppen skakade och det lugnet var svårt att finna efter det.
 
Ångesten ligger och river inuti. Hopplösheten är stark, livsgnistan svag, och sorgen brutal. Trots att jag har framtidsdrömmar är det svårt, nästintill omöjligt, att se att dem någonsin kommer att förverkligas. Jag tror inte på mig själv tillräckligt för det och är helt övertygad om att jag inte har potential eller resurser för att nå mina mål i livet. Förr var mina mål min drivkraft, vad består då nu?

Depression

Det här med att aktivera sig för att inte föda depressionen är en konst, framförallt när man är på en låst avdelning. Nu har jag haft turen att för tredje dagen i rad bli beviljad utgång. När solen skiner längtar jag ut mer än någonsin och inte heller är det fy och skam att solen är bra för kropp och knopp.
 
Under det korta avstämningssamtalet med min läkare idag var jag fullt fokuserad på att diskutera utgång och glömde helt bort att jag borde föra min depression på tal för att få någon slags vårdplan. Just nu kretsar allt kring suicidtankarna, och det är väl det som fokusen bör ligga på. Men kanske är det bra att veta vad som är den underliggande faktorn till tankarna. Jag är fullt övertygad om att det är en depression liksom personalen här är. Det som gäller nu är ju att försöka att aktivera mig för att undvika att falla lika djupt som tidigare då jag inte gjort annat än att sova eller ligga under täcket och gråta hela dagarna, för att sedan ta det till nästa steg och dra det till sin spets genom suicidförsök.
 
Rätt medicinering, lämplig behandling, och lagom aktivitet är det optimala för att åtminstone i mitt fall få depressionen att inte ta över.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0