Kämpigt

Första dagen på arbetsterapin på länge. Det kändes ordentligt och jag fick lov att gå tidigare eftersom febern tog fart och kroppen inte ville samarbeta.

Fullproppad med lugnande har jag nu bytt om till mjukiskläderna och kryper ner framför teven innan det är dags att ta itu med hemmet.

Idag vill jag inte finnas.

Utskriven



Rädsla.

Givande

Jag klarade mig igenom dagens gruppterapi med galans. Det går inte att komma ifrån att nervositeten höll i sig i början. Men även den gav med sig efter ett tag. Det blev snarare en givande eftermiddag.

Under resten av dagen gick det mesta som på räls. Och jag kan vid gott mod bädda ner mig och förhoppningsvis få någon timmes sömn.

Sov gott, vänner.

Dramatik

Eftermiddagen består av gruppterapi i DBT och jag är mer än nervös för att även denna tisdag ska bli lika dramatisk och obekväm som den förra.

Jag går och spänner mig, men försöker ändå att styra mina tankarna till det positiva även om det är svårt med tanke på att jag inte vet om jag är känslomässigt stabil nog att ta mig igenom ännu en sådan kris.

Mötet

Mitt upp i all oreda har jag glömt bort att berätta för er om hur mötet med "nämnde" gick. Det råder olika funderingar kring vad de utnämner sig som.
 
Före mötet så låg jag i ett samtalsrum på terapin och vilade mig inför mötet. Det fanns ingen ork till att oroa sig för hur det skulle gå eftersom smärtan i magen var den dominerande känslan.
 
Men så var det dags att ta sig i kragen när terapeuten och två kvinnor och en man klev innanför dörren och satte sig runt mig. Samtalet varade i 45 minuter innan vi avrundade det hela för det bara var för mig att åka till akuten. De ställde frågor som jag utförligt och rent faktamässigt svarade på. Självklart fick jag också möjligheten att svara konrekt och baserat på mina egna erfarenheter kring vården på psykvårdsavdelningen.  Vi talade mycket om suicidprevention och hur jag skulle vilja bli bemött i min vård och hur jag i praktiken skulle kunna tänka mig att se det fungera. Huvudämnet under samtalet var inte mitt suicidförsök som ägde rum i somras, utan leddes hela tiden fram till otryggheten som råder på avdelnigen. Den bristande kommunikationen. Dramatiken bland personalen, och dess interagerande sinsemellan och med patienterna.
 
Efteråt kände jag mig nöjd, men även väldigt förvånad över hur väl jag höll mig samman med den värken jag faktiskt hade under tiden. Jag känner mig fortfarande lite, ja stolt över mig själv för att jag känslomässigt likväl som fysiskt faktiskt klarade av hela situationen.
 
Vad denna "nämnd" besluter sig för att göra med den informationen får stå för dem. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att vårat möte faktiskt gjorde skillnad.

Ur balans

Försöker sakta men säkert få i mig något att äta - nyttigt som onyttigt. Det tar emot och trots att hungern finns där och förståndet säger att kroppen måste få i sig näring, så går det inte som önskat.

Sömnen ligger inte heller i balans eftersom natten består av många hastiga och oroliga uppvaknanden, som därefter följs av vaken tid resten av dygnet.

Det känns tråkigt och energikrävande, och jag längtar efter att få ett funktionellt liv tillbaka, där det inte känns som en kraftansträngning att gå på toaletten.

Sönder

Det verkar och känns sannerligen som om det dåliga måendet inte vill vända till det bättre och jag blir alltmer uttömd.

Lätt feber som kommer och går. Magbesvär, illamående och hastiga kräkningar. Konstant trötthet och försvagad kroppsligt. Det går inte att undvika den psykiska påfrestningen och jag går ständigt med oro i magen av rädsla för att jag snart inte ska orka mer, och krascha känslomässigt. Är oerhört rädd för minsta motgång nu när den senaste månaden har överöst mig med motgångar av alla dess olika slag.

Jag bestämde mig ändå idag för att skriva ut mig från kliniken på onsdag om permissionerna går bra. Hittills har det varit kämpigt på hemmaplan, men attans vad jag kör på! Jag måste lära mig att göra saker med måtta, för att finna någon slags balans.

Jag går sönder.

Återhämtning

Jag är ännu inne i någon slags återhämtningsfas där tröttheten hänger sig kvar och jag har lätt till tårar. Det finns inga genvägar att ta för att komma igenom det här stadiet. Kroppen måste få återhämta sig och psyket likaså.

Det här var en av de större prövningarna i mitt liv, och jag ska försöka påminna mig själv om det när livet skaver.

Att orka

Orkeslös.

Förtvivlan



Känsla

Svek

Vad händer nu?

Oro.

Skam och stolthet

Hemma på permission för andra gången den här veckan. Under gårdagen föll många pusselbitar på plats och jag kunde le av lycka igen. Att smärtan var uthärdlig natten till igår trots att katetern är borttagen var även det en enorm lättnad. Jag fylldes av tacksamhet och varenda minut som passerade var guld värd.

Jag trodde inte att något kunde få mig på fall igår trots att jag var bräcklig. Lyckan var för total. Men i DBT-gruppen på eftermiddagen gick något väldigt snett och situationen blev ohållbar. Det var smärtsamt att hålla tankarna på självdestruktiva handlingar borta. Men istället blev det ännu en natt på psyk, och ingen utskrivning som jag hade planerat.

Idag blev jag trots det beviljad en permission, och åkte hem med det mesta av min packning för att än en gång försöka stadga mig på hemmaplan. För första gången på flera veckors tid är jag helt ensam - och det känns underbart. Jag har spenderat tiden hemma med att fullfölja mina måsten, samt att sortera alla de mediciner jag fått utskrivna på sistone. Jag kan med stolthet berätta att jag gjort mig av med överflödiga mediciner som jag sparat i nödfall och i destruktivt syfte.

När smärtan påverkar förståndet

Det är svårt att behålla något slags lugn eller förstånd när smärtan är så påtaglig som den varit de senaste 48 timmarna. Vid varje tillfälle jag kan sova är jag så tacksam.

Men den vakna tiden är stundvis outhärdlig och jag har svårt att klura ut vad jag ska göra med den tiden för att stå ut.

Som jag längtar till detta är över och bara är ett minne blott.

A never ending story

Fel. Jag hade fel. Situationen som jag trodde inte kunde gå annat än uppåt blev precis värre efter ett besked. Det är inget livshotande - inte på långa vägar. Men tillräckligt för att få mig på fall. Det är bara att utesluta permissioner och planer på utskrivning och stålsätta sig inför kommande somatiska behandling.

En outhärdlig tid

Egemtligen är det svårt att beskriva den senaste tidens turbulens i korthet eftersom det innefattar så ofantligt många händelser.
 
Jag blev sjuk. Väldigt sjuk, och hade en smärta jag inte trodde jag skulle överleva. Det visade sig vara cystor på äggstockarna som spruckit, varav en blev kvar och växte på väldigt kort tid. Det var många in- och utskrivningar på kvinnokliniken innan de till sist beslöt sig för att behålla mig för en akutoperation. Jag kunde inte gå, stå, sitta, ligga i ett visst läge, eller ens gå på toaletten utan att få morfin för att utstå att göra mina egna behov. Det var outhärdligt men blev inte bättre av det ibland så bristande bemötandet i vården på det somatiska sjukhuset. Det råder mycket okunskap kring psykisk och fysisk ohälsa. Läkare och sköterskor på somatiska har svårt att se att en psykpatient faktiskt kan lida av fysiska åkommor, likväl som psykiatrin inte heller kan få den ekvationen att gå ihop.
 
Samtidigt raserades min tillvaro ute i verkligheten och trängde sig in genom sjukhusväggarna. Det var ytterst olämpligt och själviskt av mig att försöka fokusera på min fysiska hälsa när min prestation behövdes någon annanstans. För var dag som gick fick jag dåliga nyheter, och utsattes för en enorm press och stress som gjorde att min kropp inte kunde fokusera sig på att bli frisk, och i takt med det påverkades jag av enorma påfrestningar psykiskt. Jag var på bristningsgränsen redan då, och värre kom det att bli.
 
En kort tid efter operationen skrev jag ut mig då jag upplevde påtryckningar från kvinnoklinken då det var brist på sängplatser. Men återvände kort därefter med ambulans och fick stanna kvar ytterligare ett par dagar.
 
När jag väl beslöt mig för att stanna hemma, så infann sig ändå inte lugnet. Smärtan var stundvis outhärdlig och inga smärtstillande tabletter kunde lindra den. Vid ytterligare besök på akuten framkom det att jag hade ytterligare diagnoser, varav en var livmoderinflammation. Samtidigt var det yttre faktorer som blev så påfrestande att det inte fanns tid för återhämtning. Telefonen gick varm av alla de samtal om möten jag hade obligationer att infinna mig på. Jag försökte desperat dra i handbromsen, men det var inte någonting omgivningen accepterade. Så när jag väl infann mig på mötena och terapin så var kroppen inte alls pigg på att delta. Jag var konstant yrslig, kallsvettades, skakade, och hade tårar som rann generöst hela tiden. Paniken över att inte få vara ifred för att samla mig blev för övermäktig, och jag var tvungen att avbryta min tid på gruppterapin för att gå ut för att få tillbaka förståndet. Men ute i korridoren kollapsade jag framför min terapeut, blev paralyserad,  och skakade därefter i timmar. De skjutsade ner mig i rullstol på psykjouren och därefter blev jag inlagd.
 
Sedan dess har jag försökt återhämta mig här på avdelningen, men blir alltid avbruten. Det kunde inte ha blivit så mycket värre än såhär, och det känner jag än idag. Dagarna, kvällarna och nätterna har varit fyllda av panikångestattacker, andnöd, mardrömmar, tårar, rädsla, oro, och frustration.
 
Jag hoppas och tror att situationen inte kan gå annat än uppåt nu.

Rädsla

Tankarna och känslorna kring allt som hänt de senaste veckorna, på det som pågår idag, och på vad som komma skall, ekar i mitt huvud. Det finns ingen tid för vila, hur mycket jag än i ren förtvivlan tigger om det.

Veckan som jag har spenderat på avdelningen på psyk har varit välbehövlig, och precis vad jag behövde. Men även om jag häromdagen kände mig redo att åka hemåt så är det inte alls vad jag känner ikväll.

Jag är rädd.



Jag säger upp mig!

Jag är mer än nära bristningsgränsen - om jag nu inte redan har passerat den.

Jag lämnar snart in en uppsägningsansökan av mitt liv.

Drastiskt? Javisst.

PTSD

Att se på program där polisen söker efter en suicidal ung kvinna, och en annan som lider av en svår panikångestattack, är att utmana ödet. Det river upp alltför många oläkta sår, och får ärren att klia av obehag. Någonting inombords brister, och mina PTSD-symptom blir skyhöga. Jag är helt enkelt inte där än.

Men att se på en dokumentär är att föredra om man är införstådd med hur verkligheten kring mig ser ut nu.
Jag håller mig i shack, men tampas dagligen med att ta itu med omgivningen som ständigt påminner mig om vad jag försöker lämna bakom mig.

Överlever jag detta?

Vänner.

Efter veckor av plågsamma smärtor, fullspäckade dagar av möten och andra måsten, stress och press, oro, sömnlösa nätter, och oändliga tårar, så bäddar jag ner mig efter kvällens timmar av undersökningar på akuten med förhoppningen om att allt kanske ordnar sig till slut. För på sistone så har det varit överväldigande, och jag har många gånger varit nära på att ge upp.

Feb. 02, 2013

Jag tvivlar starkt på att jag klarar av den här sortens dramatik dagligen i mitt liv. I något jag försöker bygga upp och skapa på nytt.

Stressen och pressen de senaste veckorna. Samt sjukhusinläggningarna, ambulansfärden, smärtan, operationen. Och att mitt upp i det försöka hantera och upprätthålla något slags förstånd.

Jag kan inte andas åt andra, och jag är trött på att försöka.

Nyopererad.



Ska försöka skriva lite längre inlägg när orken finns där. Tills dess hoppas jag att mina små uppdateringar med bilder istället för ord, ger er en liten inblick i vad som händer här och nu och där och då.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0