Operation

Tillbaka på kvinnokliniken, fullproppad med morfin, inväntar operation.

Håll tummarna för mig, vänner.

Från kvinnokliniken hem till tårta hos bästa.

Brustna cystor

Mina planer på att återgå till vardagen på hemmaplan efter 2 dagars inläggning på psyk, blev inte långvariga.

Efter att ha lidit av magsmärtor i en vecka blev det under fredagskvällen betydligt värre, och det var bara att söka sig till akuten. Efter många timmar av olika undersökningar blev jag inlagd på kvinnoklinken, där jag fortfarande är.

Än en gång cystor i äggstockarna, varav en har brustit.

Tack och lov för morfin!

Kvinnokliniken

Imorgon är jag redo att återgå till livet på hemmaplan.



Sista natten på avdelningen.

Att hämta meficiner på öppnenvården.



Länsstyrelsen

Under eftermiddagens terapisamtal berättade min terapeut att en avvikelserapport hade skrivits om mitt suicidförsök i somras, vilket länsstyrelsen nu vill granska närmare. Min terapeut kommer att intervjuas och frågade då om jag skulle klara av att vara med under samtalet. Det är ett känsligt ämne och det var redan då svårt att hålla gråten borta. Men det är något jag vill ta itu med, framförallt om det finns en möjlighet för avdelningen att förbättras/bli funktionell. Dessutom vore det som om jag får min upprättelse och kanske finner ett sätt att gå vidare på.

Inombordskaos

Det var med en stor lättnad som jag landade i den efterlängtade stolen framför terapeuten under eftermiddagen. Mitt humör de senaste dagarna har varit i stor obalans, och jag har pendlat mellan att vara irriterad och smågrinig till att ha ångest och vara nedstämd. Vid ett tillfälle, i ett svagare ögonblick, övervägde jag att ta en överdos. Nödvändigtvis inte i suicidsyfte. Mer för att fly undan känslor och tankar, som jag alltid tycks ha i överflöd. Jag önskar att det vore mitt sunda förnuft som fick mig att avstå - men icke. Det var att jag insåg att min veckodos var slut och jag inte hade några tabletter kvar.
 
Idag kan jag ändå känna en gnutta sunt förnuft. För jag vet djupt inombords att jag har lovat mig själv att det här året ska bestå av något annat i mitt liv än vad det gjort under de senaste åren. Jag varken vill eller orkar leva så destruktivt som jag gjort under en sådan lång tid. Och om jag skulle ta en överdos skulle jag se det som ett stort bakslag och förmodligen därför ta fler, vilket bara skulle orsaka en ond cirkel.
 
Även om jag uppskattat min väns närvaro i helgen så var det en stor lättnad att komma hem till ett tomt bo, där jag kunde få vara för mig själv och utan att försöka dölja mitt stundvis dåliga mående. Jag har inte velat vara ensam med mina tankar och känslor i helgen, men ville ändå vara för mig själv. Det var en svår balansgång.
 
Det känns som om jag vid minsta lilla händelse eller konflikt kommer att explodera av ilska. Mitt tålamod är inte det bästa just nu, och det kanske är bäst att jag håller mig för mig själv tills det har lagt sig lite. Stressen är dock en bidragande faktor till mitt dåliga humör, och framöver kommer det bli mycket av den varan. På måndagar har jag inviduell terapi samt hämtning av mediciner på öppenvården, tisdagar gruppterapi, onsdagar och torsdagar arbetsterapi, fredagar inviduell terapi. I takt med det måste jag göra allt annat vardagligt, som alla människor måste. Jag känner dock en stor stress inför den nya planeringen eftersom det hela faktiskt är ett heltidgöra som jag inte haft på år. Och det kommande tempot i kombination med sömnbrist känns inte lockande,
 
Andas.

Känslor i överflöd

När alkoholen flödade under gårkvällen, flödade tårar och känslor i takt med den. Idag, som alltid när jag öppnat mig för någon, så känner jag ångest och skam. Alkohol behöver inte vara inblandad över huvud taget. Ångest känner jag alltid när jag blir känslosam. Kanske ångrar jag mig inte, för det var fina ord som berörde mig jag fick som respons. Det var viktigt för mig att få veta att jag är betydelsefull för min vän eftersom vännen är viktig för mig. En vän jag aldrig vill släppa taget om även om det ibland kanske vore det bästa. Men här är nu, och det var då.

Självmordshot

Jag har svårt att första att detta faktiskt händer på riktigt. Men inatt blev jag kontaktad av en gammal patient och vän från kliniken jag var inlagd på (som låg i en annan stad). Min vän var väldigt upprörd och redo att ta sitt liv, vilket hon delade med sig av till mig. Till mig.
 
Det var bara att än en gång kontakta larmcentralen för att sedan kopplas vidare till länets polis där jag hade svårt att ge all införmation eftersom jag inte hade mycket att gå på. Hennes för- och efternamn, ett telefonnummer, ett järnvägsspår på två möjliga platser i två olika stadsdelar.
 
Rädslan och oron var skyhög och under hela processen hade vi kontakt via sms där jag försökte övetyga henne om att det inte var rätt väg att gå och att hennes liv är för värdefullt, att hon är för värdefull, för att sedan övertala henne om att ta rätt beslut och gå hem eller vända sig någonstans där hon kunde få proffesionell hjälp och vård. Hon ville inte svara i telefonen, eller ta emot hjälp. Och var väldigt upprörd över att jag nästan fick henne intagen på psykiatrisk klinik igen. Det var inte min mening att göra situationen värre. Men jag kunde inte nöja mig med att bara göra henne nöjd. Först och främst är det hennes liv jag är intresserad av att rädda.
 
Men vad kunde jag göra, mil och timmar därifrån? Jag kände mig rådvil och rädd. Sömnen var ju bara att glömma, och trots att jag efter några timmar lyckats fått henne från järnvägsspåret, så var inte oron över. Inte på långa vägar. Tårarna vile inte sluta rinna, och frustrationen över veckans alla olyckliga händelser värkte i mig.
 
Jag är allt för att stötta och hjälpa mina vännor i den mån jag kan. Men jag varken kan eller orkar rädda dem, eller ta över ansvaret och konsekvenserna av deras ageranden. Det är tredje gången inom loppet av en vecka som jag fått larma SOS, och legat sömnlös av rädsla och oro över vad mina vänner är kapabla att ta sig till.
 
Bristningsgränsen är nära och jag vet inte hur länge till jag kommer att orka rädda patienter som egentligen är psykiatrins uppgift. Men de är trots allt mina vänner, och jag vill göra allt som står i min makt för dem.
 
Många råder mig att inte ha kontakt med dessa vänner under en tid för att få tid att återhämta mig själv. Jag är ju trots allt nyutskriven och kämpar dagligen med mina egna självmordstankar och impulser samtidigt som jag försöker skapa en dräglig tillvaro, och upprätthålla en dräglig vardag. Jag kommer inte att kunna rädda mig själv om jag hela tiden måste spendera min tid och energi på att rädda dem.

Vardagsbekymmer

Räkningar, avtalsplaner, fler räkningar.

Det är sådant jag ligger sömnlös över på nätterna, och jag mister snart förståndet totalt!

Förlorad tid, förlorad sömn.

Uppdateringarna blir allt fler idag, och kanske tar jag igen förlorad tid. Förlorad sömn är också något jag planerar att ta igen, och tänker redan bädda ner mig med flödande musik i öronen, nöjd med dagen som gått. Jag tog dock min första Temesta (ångestdämpande) för första gången på flera dagar, och det kändes allt.  Tröttheten hänger sig kvar om än mer, så förhoppningsvis blir det en god natts sömn.
 
Sov gott, vänner.

Utskriven

Det var skönt att sova på avdelningen och att känna trygghet och stöd då allt kändes väldigt hopplöst. Men jag var mer än redo att skrivas ut under dagen, och gå därifrån till terapin.

Nu har jag landat hemma, och känner mig tillfreds med det. Nu ska jag fokusera på att ta hand om mig själv, pyssla hemma och bara vara.




Sviken än en gång. Lurad än en gång.

Min vän gjorde det igen. Natten till idag har varit en mardröm och tårarna och paniken har avlöst varandra.

Det var jag som än en gång tillkallade ambulans - men den här gången till hennes bostad där hon befann sig. Efter att ha indikerat för mig i meddelanden att hon tagit en överdos, så svarade hon plötsligt inte i telefonen, oavsett hur många gånger jag än ringde.

Efter vad som kändes som en evig väntan, kontaktade jag SOS igen för att försöka få fram någon information trots sekretessen eftersom oron vad outhärdlig. De svarade att jag kunde vara lugn och att ambulansen var där och tog hand om min vän.

Men lugnt. Lugnt var det inte. Nej, långt ifrån. Jag satt i min säng och hyperventilerade och grät. Jag visste inte hur jag skulle ta mig till sjukhuset för att vara nära och finnas till hands för vännen. Jag ringde i ren förtvivlan och väckte min gamla kontaktperson från avdelningen och grät hejdlöst. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, och kunde inte alls hantera känslorna som än en gång bestod av rädsla, oro och svek. Suicidtankarna var kvävande.

Efter en stund kontaktade jag avdelningen i hopp om att två av de bästa ur personalen jobbade sitt nattskift, vilket de gjorde. Det enda jag fick fram var hysteriska tårar och en ostadig röst. De tvekade inte en sekund innan de bad mig komma till jouren. Och de skickade efter en taxi som en kort stund därpå körde mig till byggnaden jag kämpat så för att undvika. Där möttes jag av den finaste människan med ett hjärta av guld, som har funnits för mig i vått och torrt genom tiderna. Efter långa samtal beslutades det att jag skulle läggas in för natten, vilket jag gick med på. Men bara på villkoret att jag kunde åka hem idag. Det var inga problem för någon av oss.

Tidigt under morgonen vaknade jag av att någon strök min kind, och det var kontaktpersonen som påbörjat sitt skift. Hon och de andra överöste mig med beröm för min styrka, och för att jag kommit längre än att ta till en överdos i de svåraste stunderna.

Någon annans självmordsförsök.

Det finns egentligen inga ord som kan beskriva de senaste dagarnas turbulens och smärta. Men för att försöka ska jag citera mina egna ord skrivna under dagarna som gått.
 
"Det är stor obalans mentalt nu efter några psykiskt påfrestande dagar och nätter. Jag har gråtit ögonen ur mig. Min vän tog en överdos och försökte ta livet av sig hemma hos mig natten till torsdagen och ambulans och polis tillkallades. Mina PTSD symptom är skyhöga på grund av hela händelseförloppet och jag kan inte undvika att känna ett enormt svek och tillitsproblem. Det har med andra ord inte blivit så mycket sömn heller för den delen."
 
"Jag mår så fruktansvärt dåligt över det här. Kan inte sluta hyperventilera eller gråta, hur mycket jag än försöker.Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag klarar verkligen inte av att hantera det här."
 
 
Det har varit överväldigande känslor av rädsla, oro,  svek, och sorg över en förlorad vänskap. Det finns ingenting som kan ändra på den tacksamhet jag känner inför att min bästa vän klarade sig och idag mår väldigt bra med tanke på omständigheterna. Men det hon utsatte sig själv och mig för den natten trodde jag inte att jag kunde förlåta.
 
Under dagen som följde var jag trött och sliten efter att ha spenderat natten på sjukhuset. Trött inombords av alla känslor som vällde inom mig. Sömn var det enda jag kunde tänka på, och trots att telefonen gav ifrån sig ljud av inkommande samtal och meddelanden från bland annat min vän, så ville jag inget hellre än att sova och glömma bort verkligheten för en stund. Men under kvällen tog jag modet till mig och pratade med min vän, som efter att jag gråtit och förklarat en liten del av vad jag kände, bad om en ytlig ursäkt och låtsades som om inget hade hänt. Men det hade det, och för mig var det det enda som cirkulerade i mina tankar, och det förvånade mig att det inte även fanns i hennes. Efter en dags reflektioner insåg jag att hon hade spenderat lika mycket tid som mig på att gråta och fundera över vad som hände. Hon dolde sin skuld och skam väl gömd under sin fasad, och jag kan inte klandra henne.
 
Vi möttes efter ett par dagar och pratade ut en del om vad som hänt, hur hon mådde och vad som var den största bidragande faktorn till hennes agerande. Hon bad den kvällen om en förlåtelse som faktiskt kändes uppriktig. Där och då kände jag att jag kunde försöka gå vidare för att behålla den fina vänkap vi byggt upp på så kort tid.
 
Jag försöker fortfarande acceptera och hantera händelsen. Men eftersom jag fick uppleva händelsen ur ett annat perspektiv den här gången så har det etsat sig fast i minnet, och ångesten river inombords konstant. Samtalet med SOS alarm, paniken, ambulansen och polisen som var i mitt hem där jag ansträngt mig så för att bygga upp en ny och trygg tillvaro som inte innefattar suicidförsök eller liknande, och dess konsekvenser. Att sitta fram i passagerarsätet i ambulansen med radion på hög volym med insikten om vad min vän går igenom med ambulansförarna i bakre delen av ambulansen. Bilfärden till sjukhuset. Händelseförloppet på akuten. Det dåliigs bemötandet av personal. Och den eviga väntan på ingenting.

Sömn

För första gången på väldigt länge vågade jag sova någon annanstans än hemma eller på avdelningen. Och det gick över förväntan eftersom jag känner mig trygg hos min vän. Det underliga var att jag somnade tidigare än jag gjort på veckor, och vaknade av att telefonen ringde olidligt tidigt under morgonen, men att jag klev upp efter det. Visst somnade jag om på soffan medan min vän sov. Men det gör inget.

Jag drömmer ständigt oroligt om avdelningen och personalen, vilket påverkar mig mycket. Men jag gör mitt bästa för att låta det vara just drömmar.

It is time for a goodbye

Slarvfel

Ni får ursäkta mina slarvfel i nästan alla inlägg jag skriver från mobilen. Orkar inte gå in via datorn för att rätta till det heller.

Ha överseende mina vänner.

Nattängel

Det är långt efter midnatt och sömnen lyser i sin vanliga ordning med sin frånvaro. Men jag har turen att få ha min vän sovandes vid min sida, som numera är vännens sida av sängen. Förr kunde jag inte somna med någon bredvid mig, inte i någon relation eller ens med någon ur familjen. Men utan förvarning har det förändrat och jag kan inte längre sova utan min vän.

När kaos blir till organiserad kaos till ordning.

Ett stort steg

Efter en tids noga övervägande tog jag till mig modet att skriva ut mig idag.

Jag är fri som en fågel och ja, jag trivs bra med den tanken.

Kaos

Tårarna har flödat en lång stund under förmiddagen och kvällen. Efter att jag hade hyperventilerat tillräcligt länge bestämde jag mig för att ta några lugnande och motsträvigt ge mig in i duschen. Det visade sig vara ett klokt initiaiv, för nu känns det åtminstone lite lugnare i magtrakten och hjärtat.

Nyårsbling

Mys framför teven med bästa

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0