Är'e påsk?

Någon påskmiddag blev det inte, men fy och skam var inte heller dagens middag på en av stadens mysigaste restauranger.

Överläkaren beviljade fri utgång idag, och det gav mig möjligheten att njuta av vårsolen med min systeryster och hennes andra hälft.

Ångesfylld lagom till sänggående men har förhoppningar om att nattmedicinen ska lindra, om så bara lite, för en kort stund.


Blodsband

Huvudvärken vill inte släppa och natten var plågsam, och att dagen gick åt till att ta igen förlorad sömn fick mig att missa dagens höjdpunkt på avdelningen - påsklunchen. Ja, det är inte mycket kvalitet att vara inlagd på en avdelning.
 
Det hör inte till vanligheten att jag får besök på avdelningen, i synnerhet inte av min familj. Men ikväll fick jag möjligheten att krama om min syster som är i staden på besök.
 
Jag har inte längre en regelbunden kontakt med min familj, och det är anmärkningsvärt hur det gynnar mig. Ett samtal förra veckan fick ledsamheten av skölja över mig och det påminde mig bara om varför jag inte längre vill upprätthålla någon slags kontakt med dem. För blod är inte alltid tjockare än vatten.

Stänger ögonen och vilar huvudet

Livet på en pinne

Huvudvärken bultar och det liksom spänner i hela huvudet och nacken av överansträngning. Med de nya glasögonen på, blir kontrasten så annorlunda jämfört med utan. Det vore inte fy och skam om jag använde mig av det andra paret som faktiskt är till för att se med på nära håll. Nåja.
 
Tiden går så mycket fortare med en dator att distrahera sig med, och plötsligt är det inte medicinutdelningarna som är höjdpunkten på kvällen. Dock vill jag inte påstå att det är det bästa med dagen nu när mitt liv inte kretsar kring annat än sömn, och mer sömn. Nej, nattmedicinen slår allt - när den vill verka i den utsträckning som jag vill att den ska göra.
 
Det är en klockren depression som tynger mina axlar. Det är ganska underförstått bland mig och personal. Nu är det bara ett konstanterande från läkaren som krävs för att få veta vad som kan göras och om vad som bör göras, om det krävs någon medicinjustering eller så. Men eftersom ordinare läkare har semester och den andra inte viill se åt mitt håll så är det bara att avvakta i väntan på ett läkarsamtal.

Problemet?

Det känns lite ovärdigt att sitta i flera timmar och slipa på bloggdesignen när resultatet blir detsamma i slutändan då den nya designen krånglar.

Det är svårt att inte ta inte ta ut min frustration och ilska (Läs: sekundär känsla) över datorn, som om och om igen varit så nära på att åka in i den krackelerade ytan som kallas för vägg här inne på avdelningens rum.

Nu får jag använda mig av DBT-färdigheterna och "gilla läget" och "göra det som funkar".





Misstag eller inte?

Jag kunde ha gjort, men gjorde det inte.

Att ge upp livet

Ögnar igenom mina senaste blogginlägg i hopp om att finna ett mönster, ett legitimt skäl till varför jag givit upp hoppet om livet. Den finns tusen anledningar att finna, men ingen så tillräcklig att livet skulle vara värt att avsluta.

Ögnar igenom mina senaste blogginlägg och inser att bloggens andranamn borde vara "Balans".

Identitetskris

Trasig

Det var kanske inte helt otippat att en inläggning skulle ske. Allt känns så passé. Det är andra gången på en vecka som jag är inlagd nu.

Så trasig

Livet för nu.

Livsgnistan har slocknat.
Hopp är min föda.
Självtröst är min lindring.
Viljan är min räddning.

Life

Sometimes I am frightened
But I am ready to learn
For the power of Life

Dag 2 på psyk



Får Heminevrin till natten, tack och lov. Gråten upphör inte och självmordstankarna värker i hjärtat. Vill inget hellre än att sova.

Konsekvensen av mitt handlande ledde tillbaka till psyk

Inlagd

Psykjouren

Kvantitet och kvalitet

Som den sanna smygperfektionist man är så blir jag alltid lika frustrerad då jag läser igenom mina inlägg som är skrivna från min mobil, eftersom det alltid är stavfel och slarviga uttryck. Inte alls i samma rang som de inlägg jag tar mig tiden att skriva ner på datorn. Men ofta bloggar jag som hastigast då det ska bli fler korta inlägg istället för färre och långa. Blir så lätt glest mellan uppdateringarna annars.

Varför jag nu förde det på tal? Lite för mycket övertid kanske. Skämt å sido så försöker jag trots känsliga ämnen i inläggen och den negativa klangen de ofta medför så kan det ibland löna sig att beskriva en känsla med ord som kanske bara får förbli just ETT ord på EN känsla. Istället för att det ibland lätt kan att man (jag?) analyserar för mycket av det jag skriver ner. Med så mycket känsla och stora ord, kan känslorna lätt bli övermäktiga. Ibland är det svårare att skilja på kvantitet och kvalitet. Själv föredrar jag mina mer tänkvärda inlägg, men nöjer mig ibland numera också med en snabb uppdatering om situationens status.

Paranoia

Tidigare idag skrev jag dedikerat ner ett inlägg som jag råkade radera istället för att publicera. Bittert? I sann DBT-anda var det bara att gilla läget! Hur kul det nu var..

Inlägget som skulle publiceras handlade enbart om dagens terapisamtal och min nyfunne fiende, paranoia. Under timmens gång då vi intensivt gick igenom vad mina katastroftankar och rädslor för faror nu kan bero på så kändes det som att vi prickade rätt när känslan av maktlöshet kom på tal. Det kändes som en insikt och en ren självklarhet där och då. Självklart beror det på maktlösheten jag känner! Den har nog legat och grott under den tid jag varit så drabbad av fysiska sjukdomar jag inte kunnat förhindrat och istället bara fått finna någon slags balans i.

Från det ena till det andra

Sömnlösheten håller ett stadigt grepp om mig ikväll. Men för första gången på månader var förra natten fri från mardrömmar. Ett glädjerus spreds inom mig när jag vaknat efter 8 timmars god sömn.

Influensan håller också ett stadigt tag om mig, och efter snart 2 månaders olika fysiska sjukdomar så undrar jag när detta får ett slut och jag kan återgå till mitt liv - helst en färbättrad version av det.

Paranoia är någonting jag utvecklat den senaste tiden, och det börjar bli ett allvarligt problem och ett hinder i vardagen. Paranoia ligger inte i min historia inom vården och jag har heller aldrig blivit diagnostiserad med det.

Kanske beror det på en stor blandning av medicinerna jag behandlats för, fysiska och psykiska.
Hur som helst skrämmer det mig och påverkar mig anmärkningsvärt negativt.

Medicin

En del av er undrar vilka mediciner jag äter, vilket jag själv har dålig översikt med eftersom jag ofta byter och det ständigt minskar eller ökar på min medicinlista.

Ha i åtanke att dessa mediciner används vid och för många olika tillstånd och åkommor.

1. Lamotrigin (Stämningsstabiliserande).
2. Sertralin (Antidepressiv).
3. Omeprazol (Lindrande för magbesvär).
4. Zopiklon (Insomningstablett).
5. Cisordinol (I mitt fall, sövande).
6. Theralen (I mitt fall, Lugnande och sövande.
7. Temesta (Ångestlindrande).
8. Atarax (Mot klåda, men används också som ångestdämpande).
9. Citodon. (Tillfällig: Smärtatillande).

Musiken

Musik i mitt hjärta. Lugnare effekt än lugnande tabletter. Om man kombinerar dessa då, får man en god natts sömn utan mardömmar då? Hoppas innerligt och naivt.

Värderad ensamtid

All by myself - and I love it! Med noll vetskap om varför, så trivs jag numera ensam än att vara omgiven av andra, även dem jag tycker mycket om.

Jag har nog alltid varit i behov av lite ensamtid, ibland mycket. Det är inte tristess för mig, och inte heller känslomässig ensamhet. Det är en stund då jag kan vara mig själv, se ut som jag vill och göra som jag vill. Inga krav. Bara jag.

Risken för isolering finns dock och om det inte vore för vardagens alla måsten så skulle jag nog leva helt solo numera. Tråkigt nog mister jag mycket kvalitetstid med mina nära och kära. Det är något jag får anstränga mig för att inte gå miste om.

Men när man inte längre njuter av kvalitetstiden med omgivningen kanske man behöver sin ensamtid. Annars är risken stor att jag förstör något som kanske inte går att reparera.

Orolig i kropp och knopp

Hemlängtan blev för stor och jag kunde inte göra annat än tvinga till mig en utskrivning vilket kanske inte var min bästa idé hittills, men den vändan har vi varit med om förr.

Måendet är långt ifrån på topp och jag plågas av de smärtsamma mardrömmarna som aldrig tycks upphöra. Kroppen har fortfarande inte återhämtat sig och tplamodet tryter.

Blir intressant att se om jag klarar mig hemma en längre tid nu, men som det känns nu så blir jag inte långvarig på hemmaplan.

Eller?

Det var som bäddat för problem och som upplagt för bältning.

Men nej! Inte för andras dumhet och dess okunskap.

Aldrig!
Eller?

Over the edge



Tillbaka på sjukhuset

När livsgjädjen slocknat



När det gått för långt

Mående. Existens. Livsval. Styrka. Svaghet. Balans.

Vill
inte

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0