Rättpsyk

Natten blev lång innan det reddes ut om vilken avdelning jag bör vara på. Det blev rättpsyk med dubbelt vak på isoleringen.

Får se var det bär av idag..

Tvivel

Timmarna går och snart har fyra timmar passerat i väntan på en läkarbedömning på psykjouren. Krismötet jag nämnde i det föregående inlägget ledde hit. Varken jag eller omgivningen tror att jag kan klara det här på egen hand.

Mes handen på hjärtat kan jag lättat skriva att jag inte kommer att läggas in på den vanliga avdelningen, om det nu blir aktuellt med inläggning.

To be continued.

Ord mot ord

Vet knappt vad jag ska skriva, än mindre ta vägen. Det dåliga måendet håller i sig, och visst har jag mått dåligt hela tiden men nu är det nästintill outhärdligt.
 
Kommer att ha ett spontant inbokat möte med terapeuten idag på arbetsterapin då hon fick ett sms av mig inatt där jag beskrev hur illa det var.
 
Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här utan att göra mig själv illa.
 
Patientnämnden ringde mig imorse och berättade att de kontaktat verksamhetschefen på psyk, som hävdar att avdelningen inte har gjort något fel, och att de följt de regler och riktlinjer de har. Deras ord mot mitt. Trodde jag skulle ta mig an den här incidenten men tvivlar nu på om jag orkar. Självsäkerheten sviktar eftersom jag känner att jag inte har någon kraft kvar. Men jag vill inte att de ska komma undan med det här utan konsekvenser. Det tillåter jag inte.

Svek

Dagar har gått, och jag känner mig fortfarande lite vissen stundvis. Men kampen är inte över, och personalen på avddelnigen ska inte få vara skälet till att jag inte längre vill kämpa och leva fullt ut, även om det ibland känns så och mitt inre säger annat. De har under alla år haft möjligheten till att hjälpa mig, men har bara stjälpt. I alla år har jag så naivt hävdat att de är nyckeln till min fri(sk)het och så många gånger har jag bråkat med nära och kära när de har påstått motsatsen.
 
Häromnatten grät jag så att andan inte föll på sin plats, timmarna gick men tårarna fortsatte rinna. Jag gråter över sveket, men också samtidigt för de år dem har tagit ifrån mig. Jag hade inte IPS (borderline) förrän jag blev långtidsinlagd på avdelningen. Det var något jag utvecklade under min vårdtid.
 
Det är lönlöst att vara bitter trots att bittherheten slår till ganska ordentligt ibland. Men främst känner jag sådan enorm sorg och tomhet inför den flicka jag en gång var, trasig av sitt förflutna, men fortfarande oförstörd av psykiatrin.

Sveket från psykiatrin

Personalen på avdelningen har nått botten i mina ögon. Det finns ingenting i närheten av respekt av personalen för patienter, och faktiskt så är det inte underligt att responsen resulterar i att det inte längre heller finns någon respekt för de människorna vars händer som patienterna lägger sina liv i.
 
Patientnämnden är kontaktad och jag bara väntar på ett gensvar. Den här gången vägrar jag släppa taget om vad som hänt och hur jag har blivit behandlad. Det sägs att man ska välja sina krig, och det är precis vad jag gör. Det här är ett krig jag gladeligen ger mig in i.
 
Jag har blivit utkastad från avdelningen. Ja, det är en lång historia, men kort och gott så är det straffet jag får för mitt suicidförsök förra veckan. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så står det i vårdplanen att jag inte får skada mig sjäkv under vårdtiden på avdelningen. Men eftersom jag gjorde det så väljer de att strunta i suicidbedömningen och istället kasta ut mig från den allmänpsykiatriska avdelningen när jag uppgivet bad om en permission.
 
Jag finner inga ord för det svek jag känner, eller för hur övergiven jag känner mig. Gråten går inte att stoppa och nätterna spenderar jag funderandes på om livet verkligen är värt att levas när man står helt ensam utan att ha någon som håller en i handen. Avdelnignen har blivit ett substitut för något annat. En falsk trygghet. Men en otroligt destruktiv relation. Ingen har någonsin sårat mig så som dem har gjort. Det har jag aldrig tillåtit. Men dem har jag givit chans efter chans att förbättra sig både som individer och rent generellt som verksamhet.
 
De berättar hemligheter för mig om varandra, om sina privatliv och om misären de anser sig arbeta i. De får mig att känna mig viktig i deras ögon eftersom de väljer att anförtro sig åt mig, att jag är mer än bara en patient. De räcker mig handen, men drar sedan tillbaka den utan förvarning. Jag är ingenting i deras ögon. De kan bete sig hur dem vill mot mig, för jag behöver ju dem, vilket de är väl medvetna om. 

Att gråta i tysthet

Självskada

Det råder mycket ovisshet kring morgondagens samtal med terapeuten och troligtvis någon läkare kort därpå. Det blir oftast väldigt intensivt och får mig i obalans, men just nu är känslan ännu starkare än vanligt.
 
Det står klart och tydligt i min vårdplan att om jag skadar mig på något sätt eller blir bältad så blir jag utskriven oavsett måendet. Hittills har ingen följt min vårdplanering som innehöll utvärderingssamtal på kvällarna bland annat. Hur det blir med den saken visar sig i morgon. Men jag skulle ha svårt att acceptera att det är på deras villkor allt är och jag inte har någon talan what so ever. Dessutom skedde det utanför avdelningens väggar.
 
Vad gäller DBT:n så är det samma sak som gäller i stort sett. Man skriver på ett kontrakt med sin terapeut som innefattar att man bland annat strävar efter att inte vara destruktiv under tiden som kontraktet löper. Mitt kontrakt har dock gått ut och kanske blir det min fribiljett. Men en sak är säker, och det är att jag bävar inför morgondagens samtal.

Beviljad permission

En beviljad utgång bar iväg till närmaste köpcentrum där jag traskade omkring tilla fötterna inte bar mig längre. Kroppen är så utsliten efter intoxen och jag har en nästintill outhärdlig smärta att plågas med. Men som man bäddar får man ju ligga, sägs det.

Heartbroken

Levande död

Kroppen och knoppen har inte alls varit på min sida idag. Men motgifterna för alla kemikalier som cirkulerar i min kropp nu.

Rullstollen tar mig ingenstans eftersom jag inte har lärt mig tekniken med det hela än. Står liksom kvar och låtsas som ingenting när jag inte lyckas rulla iväg.

Kom tillbaka från den somatiska sidan igår efter att ha haft noll koll på timmarna som passerat. Tack vare EN skötare på psyk, lever jag idag. Något fumlig av intoxen, Men motgifterna börjar verka och nog känns det allt att man lever!

May. 18, 2013

Livet

Det hände.

Det har gått en tid sedan sist, och jag började lära mig om på nytt att livet inte var att leka med om man ville behålla det. Men så har känslan legat och grott i mig under en lång tid och till sist stod jag inte ut med att bara känna längtan. Det var då jag valde att göra det man inte får.

Men jag lever. Ja, jag lever, men inte mer än så.

Hospital

May. 15, 2013

Att vara snäll mot sig själv

Det blir några nätter på avdelningen och tji fick jag som trodde det skulle bli en utskrivning. Men trots det faktum att jag blir kvar så känns det ändå okej eftersom jag inte känner mig på topp med dålig sömn och migrän.

Är inte beviljad utgång och det kanske inte känns optimalt, men samtidigt kan jag inte klandra läkaren för sitt beslut om man har i åtanke hur jag har behanlat min kropp de senaste dygnen.

May. 13, 2013

Nöjd

Trots den entägna nedstämdheten som sköljde över mig när jag kom hem så ville jag att dagen skulle ha fört med sig något av kvalitet. Och eftersom mitt lilla bo har samlat damm under en längre tid så bestämde jag mig för att ta itu med städningen trots motståndet som envist gnagde och jag motvilligt försökte ta mig ur sängen där jag spenderat timmarna fyllda av ångest. Nu så här i efterhand käner jag ett uns av stolthet över mig själv och har dessutom ett rent hem. För idag så gör det mig mycket nöjd.

Tomhet

En fin helg

Biopremiären som hade en rysande skräckfilm att bjuda på gjorde att varken jag eller min vän vågade sova själva. Så istället för att gå åt varsina håll åkte vi hem till vännen.

Dagen har varit lugn med inslag av promenader i skogen och avslutas med en god middag.

Hoppas ni får en fortsatt trevlig helg, vänner.

Bräcklig

Imorgon: Ny dag, nya tag.



Nya tag

Förändring

Jag är i stort behov av en förändring i mitt liv nu. Det behöver nödvändigtvis inte vara någon stor förändring. Nej, kanske hellre en som sakta men säkert kommer i sin egen takt.
 
Hemma möblerar jag om i hopp om att det ska göra mig nöjd. Men när jag väl ser att förändringen inte var den bästa så åker möblerna tillbaka till sin ursprungliga plats igen. Då faller jag ner i nedstämdhet och söker genast efter något annat att förändra. Byter plats på en ljuslyckta, vad som helst!
 
Kläder.. Nya kläder, gamla kläder men nya kombinationer. Skor och jackor far fram ur garderoben och andra åker in tillbaka.
 
Till sist får jag ta och inse att förändringen kanske inte behöver innebära materiella ting, utan att det istället  är något i mitt liv, min vardag, som behöver förändras.
 
Därför tog jag istället till mig modet idag att ringa min terapeut för att be om hjälp med att börja i skolan igen. Läsa en kurs till min vårdutbildning. På måndag kommer vi att besöka skolan för ett besök med en konsulent, och det känns ganska nervöst!
 
Det kanske inte verkar som den bästa timningen men när ska det annars ske? Min livssituation ser ut som den gör och det har den gjort under en längre tid. Jag kan inte längre gå och vänta på rätt tillfälle. Visar det sig att skolsituationen inte fungerar så får det vara så och det kanske är värt att prova igen i en senare skede.
 
Jag kan inte sticka under stolen med att jag är livrädd! Nervositeten kryper i mig och innerst inne är jag så rädd för att misslyckas att jag undviker att ta itu med det. Jag vet inte om jag skulle klara av ännu ett misslyckande eftersom jag är så rädd att det ska få mig att falla och inte resa mig upp igen. Men samtidigt kan jag inte längre sitta på mina händer och hoppas på en förändring - en förbättring. Jag måste våga kasta mig ut i det här och stegvist ta mig upp och komma tillbaka till verkligheten igen..

Nattperm.

Det är sen kväll och jag inväntar tålamodigt sömnen som är på ingång. Det blev inte mer än en timmes sömn natten till idag och det känns i kroppen. Men eftermiddagen har varit lugn och fin. Nu är utmaningen att sova ensam hemma. Som det känns nu bör det inte vara några större problem.

Sov sött, vänner.

Ledsen

Det går inte riktigt att sätta fingret på vad det är, men den där genuina glädjen för stora saker som små, har försvunnit. Jag kan inte finna glädje i någonting, inte ens i det jag brukade göra.
 
Och mitt humör de senaste dagarna har varit skamligt. Jag förmår mig inte att ens låtsas visa någon glädje. Munnen är som ett rakt streck som inte viker sig för någonting. Jag är inte sur, arg eller irreterad. Bara, Ingenting Alls. Jag är totalt likgiltig inför allting. Ledsen kanske. Ja, ledsen är vad jag är.
 
Ledsen för att situationen ser ut som den gör. Ledsen för att jag känner tomhet. Ledsen för att jag inte lever livet fullt ut, utan spenderar den på en låst psykvårdsavdelning. Ledsen för att jag inte längre kan känna den tryggheten jag brukade känna hemma. Ledsen för att jag har så mycket sorg i mig.

Rastlös

Det vore så mycket roligare att ha datorn med sig på avdelningen. För att inte tala om ett bra tidsfördriv.

Efter en och en halv veckas permissioner beslöt jag tillsammans med läkaren att det vore på sin plats att spendera ett par nätter på avdelningen eftersom sårbarhetsfaktorerna är höga just nu.

Men redan efter ett dygn känner jag rastlösheten krypa i mig och jag får svårt att hålla mig till överenskommelsen med läkaren om att stanna kvar.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0