En natt på rättspsyk

För inatt bäddar jag ner mig bland lanstingsfiltarna på avdelningen och tar förhoppningsvis igen förlorad sömn.

Kirurgen, igen.

Oct. 23, 2013

Full fart.

Jag känner ett uns av stolthet som trots att det kändes motigt, ändå tog tag i veckans storstädning. Tänk vad smutsigt det kan bli så fort. Dessutom är tvätten ren, vikt och inhängd i klädskåpen. Nu fattas bara en fin middag i magen som förhoppningsvis kommer göra mig mindre skakig i kroppen. Eller så hjälper det inte alls om det visar sig att litiumhalten i blodet är för hög.
 
Permissionen i helgen efter utskrivningen från kirurgen gick inte som jag hoppats och istället kändes det som om min värld rasat samman utan att jag visste varför. Kanske berodde det på uppgivenhet då smärtan i kroppen stundvis är outhärdlig. Tårarna flödade och tankarna lekte hejvilt. Det klokaste beslutet var att åka tillbaka till rättspsyk och istället spendera lördagen och söndagen där i hopp om att bli mer stabil i mitt mående, vilket lyckades. Nu är jag återigen på hemmaplan och mer än nöjd även om det fortfarande gör ont i kroppen då det inte åtgärdades någonting under veckan på sjukhuset.
 
Dagen spenderade jag på min nya veckogrupp i DBT. Därefter hann jag krama om min gamla kontaktperson på allmänpsyk och skyndade mig sedan in till avdelningen och hämtade mer mediciner inför ännu en permission.

Livet

Idag är jag tacksam. Tacksam för att livet förde mig medvinds idag. ♡

Depressionen

Today I don't want it to be no tomorrow.

Ambivalens

Återigen på hemmaplan, med en ack så stark ångest som tvingar fram tårar i floder. Överväger att ta mig tillbaka till rättspsyk då det kanske blev lite för tvära kast att vara inlagd på det somatiska sjukhuset för att på en halvtimme bestämma mig för att åka hem.

Utsikt från sjukhuset

Oct. 07, 2013

Det känns allt annat än lägligt att drabbas av gallsten och bli sjukhusliggandes nu när jag mår bra psykiskt. Å andra sidan kanske det är tur att jag är någorlunda mentalt stabil mitt i den här röran.

Jag tackar ovan för morfinet jag får för att stå ut, men hoppas samtidigt på en mer långsiktig lösning. Operation blir det, men jag vet inte när.

Sjukhusliggandes, trött och sliten. Men livet skaver inte alls på samma sätt som tidigare, och det är jag enormt tacksam för. ♡

Sjukhuset - Smärta.

Med rätt hjälp och stöd.

Återigen på hemmaplan efter att ha spenderat natten på akuten och morgonen på avdelningen. Det känns aldrig bra att avbryta en permission, än mindre mitt i natten. Men smärtan var för hög och det var viktigt att ta till hjälp.
 
Att ta emot hjälp är något jag aldrig varit särskilt bra på, men det artar sig och numera försöker jag att inte alltid hantera allt ensam.
 
I natt kommer nattpatrullen för första gången hem till mig för att se hur det är med mig. Det känns konstigt att ha blivit beviljad stöd på det sättet eftersom jag tidigare varit negativt inställd till den sortens hjälp med tanke på att jag själv jobbat inom detta område och även känner människor som fortfarande gör det. Att riskera att stöta ihop med någon jag känner som jag undanhållit delar av mitt liv för känns inte optimalt.
 
Med täcket släpandes efter mig traskade jag in i vardagsrummet och kröp ner i soffan med datorn i knäet för att försöka få lite fart på bloggen. Så hoppas jag även att fortsättningen på kvällen blir lika lugn och skön som den är just nu.

Jag vill

Saknaden efter skrivarglöden är stor. Numera orkar jag inte skriva något eftertänksamt blogginlägg, eller ens egna dokument på datorn. Synd kan tyckas eftersom det är otroligt intressant att gå tillbaka och läsa hur man haft det och om man kan se den röda tråden i min problematik genom att läsa det jag själv skrivit. Sjukhusjournaler är inte alls samma sak. Om jag kunde avråda alla från att läsa sina egna journaler från psykiatrin så skulle jag göra det. För min del tog det lång tid att återhämta mig från att ha läst vad okunniga människor skrivit om mig och mina diagnoser.
 
På tal om diagnoser så är jag inne på andra veckan med Litium nu, och från och med imorgon höjer läkaren dosen. Jag kan inte säga än om den har givit någon effekt eftersom det är på tok för tidigt. Det jag däremot med glädje kan säga är att jag mår mycket bättre psykiskt, och om det inte vore för mina fysiska besvär och alla oändliga timmar på akuten så skulle jag faktiskt vilja påstå att jag i nuläget är ganska stabil i mitt mående.
 
Jag vill så mycket dock, samtidigt som jag är varsam med att gå för fort fram i vardagen och därmed riskera återhämtningen. Jag vill börja träna igen eftersom jag gått upp skamligt mycket av neuroleptikan jag ätit under åren. Jag vill ha en sysselsättning i vardagen som jag finner värdig. Det gör jag inte med arbetspraktiken. Jag vill ta upp studierna igen, och nå närmare mina mål. Jag vill vara med mina vänner igen och skratta genuint och vara delaktig istället för att sitta och fundera på vilken utväg som är den lättaste att ta för att slippa leva och känna så som jag gjorde, och kanske till och med fortfarande kommer att göra ibland. Jag vill, jag vill jag vill. Men det får ta den tid det tar, det inser även jag.

Smärtsamt

Pyssel, pyssel och mer pyssel. nu är lägenheten i skick, tvätten snart klar, och kläder utrensade.

Tröttheten gör sig påmind ibland och smärtan i kroppen är stundvis outhärdlig. Men att ligga stilla är inget alternativ. Imorgon börjar jag med antibiotika och blir förhoppningsvis av med febern och smärtan som gjorde att jag hamnade på akuten igår kväll.

Permission över natten trots det. Hem, ljuva hem.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0