Goda nyheter.

Efter 10 långa och ibland outhärdliga månader, så vänner, har jag äntligen fått flytta hem. Tryggheten är enorm. Det kommer finnas tuffa stunder, men jag går i avancerad terapi för att lära mig att hantera det. Och vilken plats är inte bättre att öva på om inte hemma.



Älskar mitt hem



Installationen hemma börjar arta sig



Hemma bäst



Isolerad

Nu är jag bannlyst från att vistas ute på avdelningen och beblanda mig med resten av patienterna.

Dem har tagit ifrån mig mitt rum och istället vistas jag på en isolerad avdelning i ett isolerat rum med ett begränsat urval av saker såsom telefonen, en tidning samt något att tugga på. 





Överdos

Jag är ledsen och önskar desperat att det fanns någon att söka tröst hos. Jag söker febrilt men hittar inte någon. Klockan är för sent. Världen förbereder sig för en god natts sömn för att fortsätta sina liv när de vaknar igen.

Men så igår kväll hände något som gjorde att jag förlorade min tro på mig själv och mitt självhat växte. Så en överdos ledde till akuten och en medicinsk vårdavdelning där jag spenderade natten med att sova oroligt och ge ifrån mig gallskrik. Resten av dagen sov jag ruset av mig på rättspsyk. 

Varför gjorde jag så här? Allt gick ju så bra hemma och jag älskade var sekund av det. Men ett svart moln svävade ständigt över mig och trots den underbara känslan av frihet mådde jag inte alls bra.

Jag tog tio för att få en djup och ostörd sömn. En flyktkänsla jag aldrig tycks bli av med. Resterande piller bad jag nattpatrullen hämta pillren av ren rädsla för en överdos. Men pillren skrek efter mig och min kropp tuktade efter mer. Efter frihet. Vips så låg tabletterna och skvalpade i min mage.



Faller

Akuten. AVA och rättspsyk.

Reser mig
Faller
Skrapar bort gruset från mina skrubbade knän. Dem är för skadade att stå på så jag faller än en gång.

Överlevnad

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska överleva natten.

Måste försöka sova eller nåt.

Möte


I väntan på invidualterapi.

Nedsövd

Har varit nedsövd av medicin för att inte känna. Stark medicin. Jag måste vara försiktig ändå.

Sorg

Efter intaget av fem stesolid igår så mådde inte kroppen bra. Personal fråb avdelningen kom på besök och försökte få med mig tillbaka, vilket jag vägrade.

Jag ville bara ha lite lugn och ro. Det har hänt så otroligt många sorgliga saker den här veckan och det har varit jätte tufft att ta sig igenom. Färdighetsträningen var svår att ta sig igenom den med och gråten var ständigt närvarande.

Nu myser jag ner mig med täcket i soffan och hoppas på en bättre kväll.

Sol och vår i mitt hjärta



Kvällsmys. Förlängd permission.



Bad day

Idag är inte humöret på topp. Dagen började med stress och sura miner och avslutas med en uttråkad och irriterad Jenny. Bland det värsta jag vet är att vänta och när då folk inte kan hålla tider sänks mitt humör.

Nåja. Får förlängd permission tills på onsdag och det känns bra då det gjorde mig illa till mods att vara på avdelningen idag för ett läkarsamtal.

Kläder

Nu börjar äntligen garderoben fyllas av kläderna som legat på avdelningen. Installationen hemma känns underbar. 

Påsk

Glad påsk vänner.
Hörs kanske ikväll! ♥️

Mys

Det har varit en grå och regnig dag som spenderat med mys på IKEA.

Innan det hade jag ett morgonmöte med läkaren på psyk där jag beskrev hur permissionen hade gått över förväntat och att jag sovit gott. Det resulterade i en förlängd permission. Lyckans mig!

Dagen avslutades med ett härligt bad som värmde innifrån. långtifrån kylan ute.

Min fina dag

Det är sannerligen lyckans dag för mig. Jag har permisson tills i morgon och har haft en alldeles egen dag för mig själv ute i det fria. Även om jag blev fråntagen min frihet så kom jag ändå ganska snart in i att vara ute igen.

Det blev en otroligt tidig morgon då jag vaknade och inte kunde somna om. När staden öppnat för dagen så knallade jag ner dit och spenderade fem timmar gåendes runt och runt, tills mina fötter inte orkade mer. När jag hade landat en stund hemma vände jag lika snabbt igen då hungern satte in och det var dags för sushi. När jag kom hem igen tog jag det där efterlängtade badet, med ljudboken i hörlurarna. Ljudboken hade i och för sig följt med mig hela dagen då jag inte kunde slita mig från den. Jag har ljudboken i hörlurarna dag som natt nu. När jag halvsover, badar, äter, handlar, och promenerar. Kan bara inte släppa den,

Nu spenderar jag kvällen i sängen framför teven med datorn i knäet och inväntar kvällens besök av nattpatrullen.

Må gott!

Tumören

Jag satt hemma i sängen med datorn i knäet en sen kväll, allt var som vanligt och jag hade en permission till dagen efter. Jag hade under en längre tid upptäckt att något var underligt med min kropp. Det var många symptom som uppkom som inte var normala. Istället för att bli rädd så blev jag väldigt chockad ju fler symptom som framkom.

Jag struntade i att ringa till avdelningen för att få råd eftersom jag vet hur passivt de faktiskt arbetar på rättspsyk, och de uppvisar dessutom stor brist på sjukvård. Så, jag ringde till sjukvårdsrådgivningen och rådfrågade om mina kroppsliga bekymmer. Där blev jag tillsagt att genast ta kontakt med min läkare, men förklarade också att det kunde bero på all neuroleptika jag åt.

När jag kom tillbaka till avdelningen och förklarlade så fick jag genast en tid på gyn efter att de hade tagit blodprover på mig. Jag satt mitt emot läkaren som ställde frågor som jag svarade lättsamt på, obekymrat och rutinmässigt. Jag var förberedd på en vanlig kontroll och funderade ingen närmre på det.

Den kvinnliga läkaren var lugnt och samlad, förde sin stol närmre mig och förklarade att min prolaktinnivå var väldigt högt och att det berodde på att jag hade en tumör på hypofysen i hjärnan.

Jag satt kvar, blixststilla och undrade om hade hört rätt. Jag blev så chockad att jag glömde att fråga någonting om det. Jag upprepade bara frågan om hon var säker på sin sak. Det var hon. Hon förklarade att just denna tumör i de flesta fall är godartade och att det fanns strålning och operation att ta till som följd om inte en medicinsk behandling skulle hjälpa.

Först efter en vecka förstod jag allvaret och grät mig till sömns hemma i min säng, där allt en gång började.

Jag har tagit otaliga prover och varit på undersökningar efter det. Jag får en medicinsk behandling som har gett resultat i raktetfart.

Mobilanpassad

Nu är även min blogg mobilanpassad och mycket enkel att läsa.
 
Enjoy!

Egensinning ledde inte till LPT

Bråken och diskussionerna på avdelningen har avlöst varandra och stundvis har krafterna sinat ur mig helt och hållet. Var och varannan dag har jag hotat med att skriva ut mig eftersom jag blivit nästintill galen av att vara instängd. Det enda jag egentligen ville var att åka hem då och då, eller åtminstone få göra aktiviteter med personalen.
 
Så, efter gårdagens beslut om att skriva ut mig så blev det uppror på avdelningen. Mina kontaktpersoner instämde inte och försökte skälla mig tillrätta och samtidigt hota mig med LPT med argumenten att det inte var längessen sedan jag intoxikerade tre gånger på två veckor och var väldigt illa däran därefter.
Men då ingen läkare fanns stationerad på avdelningen ringde de jourläkaren som kom upp för ett möte, och som i sin tur förklarade att LPT inte var aktuellt. Jag pustade ut, men vidhöll ändå att jag krävde permission och förklarade att det gjorde mig panikslagen att inte få röra mig ute och bara sitta av timmarna på avdelningen som en av de dömda. Jag fick efter många om och men gå på permission i två dagar till att börja med, och sedan förlänga den med ytterligare två dagar. Min kontakt person lät mig dock veta att hon inte var glad i min egensinnighet. Jag kände mig sårad över att hon var arg på mig trots att jag bara strävade efter vad jag hade rätt till.
 
Men hem på permission kom jag och lyckligast är jag!

Uppgradering?

Önskas fler bilder?

♥️

Depressionens tag

Några timmar, eller mestadels av dagen, har spenderats i sängen. Depressionen tar över och tårarna har runnit.

Jag blir inte av med nedstämdheten och  känslan av meningslöshet.

Hoppas så innerligt att morgondagen blir bättre.

Någorlunda normalt.

Ångesten fyller min kropp och nedstämdheten präglar. Det finns ingenting som känns vidare bra nu förutom spänningen inför praktiken.
 
Mitt schema på avdelningen innehåller knappt några aktiviteter, förutom rutinerna och jag har inget att se fram emot. Jag behöver aktivera mig för att senare ta mig ut härifrån. Men mitt vårdlag håller inte med eftersom läkaren sagt att de ska hålla mig under uppsikt medan han är borta.

Känner mig så ledsen, uttråkad och bitter. Meningslösheten håller mig i ett stadigt grepp.

Vill ju bara leva någorlunda normalt.

Puts väck

Vänner. Jag är nu inte långt ifrån att bli friskförklarad. Det har varit en kort men intensiv process och det är snart över.

Min tumör i hjärnan är puts väck och prolaktinnivåerna har halverats.

Livet as we know it.

Det kanske är dags för en liten uppdatering då bloggen ekat tomt ett tag.

Är det någon av er som går in på min blogg ofta för att se om jag uppdaterat? Kommentera gärna, så ska jag uppdatera oftare.

Det händer lite nu. Det har gått snart 10 månader sedan jag blev inlagd, och jag är fortfarande inskriven på rättspsyk. Det har varit många bakslag och sjukhusvistelser det senaste, men jag är fast besluten att bryta den onda cirkeln jag hamnat i. Jag får inte gå ut ensam, men uppmuntras till att göra aktiviteter med familj och vänner.

Jag behandlas tre ggr om dagen för min tumör och har precis fått ökad dos. Går inte behandlingen som önskat så blir det strålning eller operation. 

På den medicinska fronten så har tabletterna faktiskt minskat eller bytts ut mot snällare preparat. Men jag äter fortfarande antideppressiva.

På tisdag ska jag på en arbetsintercju på ett äldreboende. Och som jag ser fram emot det! Förhoponingsvis kan det vara något som ger mig mening med att stiga upp om dagarna.

Det var den senaste uppdateringen om hur mitt liv ser ut just nu. 

Är det något ni vill läsa mer om, så tveka inte att hojta till. 

Må gott vänner. 

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0